Det är bögarnas fel...

Nu är inslaget med "Bögarnas fel" från förra veckans Allsång på Skansen, polisanmält för "Hets mot folkgrupp". Du kanske såg det? Hoppas att du som jag uppfattade detta som ren och skär ironi, med en motsatt andemening. Man drev ju inte med bögarna, man drev ju med homofoberna! Inslaget som SVT visade, skulle ju också uppmärksamma den pågående Pride-festivalen i Stockholm förra veckan. Jag tyckte det var ett roligt och vasst inslag och jag bara mös i tv-soffan. Uppfattade det som att även bögarna i publiken skrattade gott. Magnus Carlsson från Barbados, framför visst en variant av samma låt under hans sommarturné. Så typiskt svenskt att polisanmäla detta. Skulle inte förvåna mig om det är en riktig homofob som gjort anmälan, som kände sig träffad.
Det är faktiskt homofobernas fel att bögarna är utsatta! Det är bögarnas rätt att vara bög!

Om du inte sett inslaget själv, så kommer det här: Det är bögarnas fel

Det är ett hårt liv att vara torpare..

Både min pappa och min äldste son har bedrivit lite släktforskning och det är ju intressant att veta varifrån man härstammar. Dock har det väl inte varit så där vansinnigt spännande att läsa om min förfäder. Torpare, torpare och åter torpare. Inga kungar eller fältherrar. Jag verkar bara ha vanligt rött bonnblod som rinner genom min ådror. Kanske just därför som jag själv har blivit en torpare på fritiden, jag har det i blodet.
Jag inser att det är ett hårt arbete, även fast jag varken har boskap eller grödor som måste skötas om. En katt , lite buskar och perenner räknas knappast. Dock är det ett mödosamt arbete att bara hålla skogen borta från tomten. Varje år får jag kapa träd och buskar, rensa ogräs och försöka bibehålla gräsmattan i någorlunda skick. Varje år ska någon husvägg målas, någon bräda bör bytas ut och något måste lagas. Förra sommaren var det stora projektet att bygga en veranda och det var min snälla pappa som gjorde det mesta av jobbet. I år fick jag för mig att rensa bort mossa och ogräs för att försöka återställa de grusgångar som en gång verkar ha funnits här. För att hålla skogen borta har jag därför byggt en stenmur och grävt bort alla mosspartier. Ett tungt och slitsamt jobb. Mossan har vuxit sig fast så hårt att jag blivit tvungen att ta yxan för att få bort vissa partier. Jag har grävt, kört bort åskilliga lass med jord och mossa och kånkat och burit på en massa sten. Vissa är för stora och tunga för att lyftas och de har jag spettat och vält framför mig. Jag har grävt upp lämpliga stenar både på tomten och uppe i skogen, som jag kört hem i skottkärran. Har nog lastat för tungt, för nu är det punka på den.  Min rygg och mina armar värker, men jag kan ändå inte låta bli att fortsätta, meter efter meter. Tänker hela tiden att nu är den sista stenen lagd för i sommar,  men likt förbaskat fortsätter jag. Det kliar i mina blåklämda svullna fingrar. Men jag ser det som gratis styrketräning, och ser mina armmuskler svälla.

Tron på en själv kan försätta berg

När jag blir trött vilar jag. Som Kronblom kastar jag omkull mig och tar en liten powernap.

Kronblomsoffan finns på bron

Nu är det Allsång på Skansen, varma mackor med kantareller och en kopp the som gäller. Tjing!

Ett med naturen

När jag bor i stugan har jag skogen in på knuten, och behöver bara kliva ut på bron för att höra suset från träden och fåglarnas kvitter. I naturen går jag ner i varv och känner lugnet och harmonin ända in i varje cell. Att bara sitta och tomglo och insupa den storslagna miljön är balsam för själen. Att få inandas frisk luft och känna doften av jord, skog och mylla är lyx för mig. Jag behöver inget Yasuragi spa eller andra konstgjorda dyrbara miljöer. Idag satt jag och dottern vid bäcken, och dottern meddelade längtansfullt att här skulle hon minsann kunna sitta hur länge som helst och bara lyssna på ljudet av porlande vatten. Jag håller med.

När vi vandrade längs stigen upp till berget dansade fjärilarna framför oss, många vackra påfågelöga. Vi inbillade oss att de ville visa oss vägen till skogens gömda skatter och följde deras väg. 



Vi hittade en del kantareller.  Vidare gick vi till mitt eget Dalhalla, ett stort stenbrott på berget. Jag älskar att gå omkring där och känna bergens närhet. Det känns så stabilt och tryggt. Även om man kan misstänka att trollen bor där.

Under promenaden hittade dottern en groda som hon pussade, men ingen prins uppenbarade sig.

Grodan Boll

Förra veckan när vi gick på promenad höll vi på att bli attackerad av en grävling. Medan vi satt på huk i godan ro för att plocka svamp, hörde vi hur det knakade till och något kom rusande emot oss. Vi skrek till och reste på oss och grävlingen vände om bara någon meter framför oss. Huh, vad rädda vi blev!











Ursäkta ordningen på bilderna, men jag får inte till det riktigt. Hursomhelst så älskar jag att vara ute i naturen, och är glad att min dotter också delar det med mig. Än så länge. Denna dag avslutade vi med ett dopp i sjön. All hårtvätt och tvagning sköter vi för det mesta där. När vi badar själva vid Pelles brygga som vi får låna ibland, blir det utan badkläder. Så nära naturen som möjligt vill vi vara. Bara vara...







Vänskap på Facebook

Facebook är ett så kallat socialt nätverk och syftet är helt enkelt att umgås med andra över internet. Innan jag själv började använda Facebook var jag mycket skeptisk till detta sätt att umgås på och jag ifrågasatte även om det var klokt att lämna ut sig på detta sätt. Efter några år som Facebookanvändare har jag fått kontakt med många gamla vänner, som är utspridda över hela världen. Jag har även fått en del nya vänner som jag aldrig träffat i verkliga livet, men de är ändå betydelsefulla och givande att umgås med på nätet. Genom åren har jag deltagit i många galna, sjuka och intressanta diskussioner. Det är roligt att slänga käft med likasinnade, och intressant att debattera i viktiga frågor med människor som inte tycker som jag. Det är roligt att se bilder och höra hur andra människor lever sina liv. Det är tacksamt att få tips och recept. Det är härligt att få kärlek och bekräftelse från andra. Oj, vad många skratt jag fått under den här tiden! Det är ett lättsamt sätt att umgås med andra, vilken tid på dygnet som helst, oavsett var i världen man befinner sig. Visserligen är mångt och mycket väldigt ytligt, men långt ifrån allt. Vissa delar med sig mer än andra. Man väljer själv hur mycket man vill bjuda på sig själv. En del bjuder dock på ingenting alls, och nu kommer jag till kärnan i detta inlägg.  Facebook är världens största sociala nätverk, men tyvärr med en massa osociala människor.

Om ett par veckor gör jag en ny rensning i vänlistan

Det finns alltför många fluktare som bara sitter nyfiket hemma på sin kammare och gluttar på andra, men som aldrig delar med sig. Hör alltför många som säger: "Jag skriver aldrig, jag bara läser". En del bryr sig inte ens om att "Gilla" andras inlägg. Alltså, detta nätverk bygger ju på att man är SOCIAL, eller hur? Om ingen skriver eller delar med sig, så faller ju hela grejen!
Jag rensar då och då i min vänlista och tar bort dessa "vänner". Varför ska dessa parasiter som lever på andras öppenhet, generositet och delaktighet, vara med och snylta på andra? Om du känner dig träffad, minns att jag fortfarande kan vara din vän utanför Facebook. Men jag behöver dig inte på nätet! Om du behöver mig på nätet, så vill jag att du visar det och åtminstone bjuder till ibland. Vänskap är gemenskap. Ok? Visa bara att du finns till emellanåt!
Tack för att ni finns, Anci, Sari, Susanne, Åsa, Kjell, Glenn, Anna, Camilla, Alex, Siv, Kicki, Carina och många, många fler! Ljus och kärlek! Kram

SJ, SJ gamle vän..

SJ har genom åren fått ta emot en hel del ris från missnöjda passagerare. Ibland lite oförtjänt kanske. Förseningar och inställda tåg är ibland ofrånkomligt när det gäller all typ av trafik p g a väderlek och andra omständigheter som man inte kan råda över. Men det värsta jag hört i SJ´s historia är väl det som uppmärksammats på löpsedlar och i TV idag. Hur kan man slänga av ett 11-årigt barn från tåget? Ett barn som dessutom knappt kan göra sig förstådd på svenska? Utan att veta är det svårt att tro att detta är SJ's policy. Konduktören kan inte ha handlat varken efter reglementet eller efter sitt sunda förnuft. Jag funderar även om han handlat annorlunda om det varit ett svenskt barn? Isåfall är det än värre, om det handlar om rasism. Fanns det inga vuxna medpassagerare som kunde ingripa? Inga medmänniskor med civilkurage?
Helt otroligt att sånt här kan inträffa i Sverige.
Ironiskt att detta kan inträffa med tanke på alla människor som kunnat uppvisa biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg!!

Ps. Ett börstips som jag fick idag:
"Börsen störtdyker och det gäller att hitta säkra kort på aktiemarknaden. Mitt råd till alla småsparare är att satsa på SJ. Dom har bäst avkastning!"

Alkoholen har tagit ännu ett liv..

Jag växte upp under mellanölets och hembränningens tid, och ungdomsfylleriet var praxis i min umgängeskrets. Alla drack mer eller mindre på helgerna. Till vardags var det mera sällsynt. Inte som idag när man kan dricka ett glas vin vilken tid och vilken dag som helst i veckan. Vissa av mina kompisar fick dock tidigt problem med alkoholen. Redan som 15-16 åringar gömde de ölburkar innanför täckjackan och drack i smyg, till och med på skoltid. Vissa visade tidigt dåligt ölsinne, och söp sig redlös på fester. På den tiden såg jag jämnåriga som var så fulla att de kröp hem på alla fyra, och i vissa fall fick ambulansen komma till undsättning och ta vederbörande till sjukhus för magpumpning. Själv var jag bara 12 år och gick i sexan när jag blev full första gången. ( Om jag inte räknar den gången i femman när jag en måndagkväll tillsammans med några vänner drack ett helt glas med blandade spritrester, och sedan gick till min teatergrupp och skämde ut mig och blev avstängd av teaterlärarinnan ). Den här fredagskvällen drack vi öl, vin och sprit i mysrummet på fritidsgården. I mysrummet hade inte fritidsledarna tillträde, så här kunde vi supa ifred. Under kvällen spydde jag ner mig, small av i en främmande lägenhet och kom inte hem till mina oroliga föräldrar förrän dagen därpå. Åren gick och jag lärde mig hantera alkoholen, tills att jag en dag insåg att jag inte behövde den och att den bara var destruktiv. Värre var det för många av mina vänner som inte lyckades ta sig ur alkoholens beroendeframkallande grepp. Några vart kriminella, några sitter idag på parkbänken och flera har dött. Idag nåddes jag av ännu ett dödsbud som gällde en gammal kompis och före detta kollega. När vi växte upp tillsammans var han en riktigt het och populär kille som alla tjejer var kär i. Även jag. Och jag lyckades även bli ihop med honom under en kort tid. Kanske var det bara någon vecka, kanske bara en helg. Vi hängde i allafall ihop i samma gäng under en längre tid i ungdomsåren. När jag träffade honom på hans 30-årsdag, så mindes han mig inte längre. Hans minne var utraderat från den tiden på grund av alkoholen. Han fortsatte dock att vara den trevlige och artige kille han alltid varit. En hyvens man. Dock lyckades han aldrig släppa taget om alkoholen. När jag senast såg honom för några månader sedan gick han knappt att känna igen. En gammal gubbe, en spillra av hans forna jag. Så ledsamt och tragiskt. I mitt minne kommer jag dock att bevara en blond, brunbränd, vältränad, läcker kille som älskade Queen. Alltid med ett stort leende och glimten i ögat. Vila i frid, min vän. We will rock you!
Till dig Peter: The show must go on.. 

Får man verkligen tycka vad man vill?

I Sverige är åsiktsfriheten grundlagsskyddad enligt Regeringsformen där man skriver att "Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor". Men hur ser det ut i verkligheten? Hur långt sträcker sig vår yttrandefrihet i praktiken?  Hur många vågar egentligen säga rakt ut vad de tycker och tänker? Är inte våra åsikter hela tiden belagda med en massa villkor? Så länge mina åsikter delas av min omedelbara omgivning är det ingen större fara, men hur blir det om min åsikt avviker från majoritetens tyckande? Majoriteten har inte alltid rätt, även om majoriteten tror det bara för att de är tillräckligt många som tycker samma sak. Majoriteten trodde för inte så länge sedan att jorden var platt, även fast de hade fel. Även om jag bor i det fria landet Sverige så får jag det förmodligen inte så lätt om jag inte tycker som andra. Är jag dessutom politskt aktiv, en frontfigur i allmännyttan eller en kändis blir jag direkt uthängd och angripen av massmedia. Jag kan inte bli straffad, torterad eller kastad i fängelse, men jag kan bli mycket illa åtgången av mina medmänniskor. Som utfryst och psykiskt nedbruten riskerar jag ett värre straff från omgivningen än att bli korsfäst, död och begraven. Kanske får jag leva hela livet med att bli bespottad och kränkt bara för mina åsikters skull.
Som vanlig hederlig Svensson är samhället och omgivningen belagt med osynliga regler, censur och mörkande. I arbetslivet får man inte kritisera sin arbetsgivare för då blir man ett orosmoln, en eldshärd som måste tystas och släckas. Tycker man offentligt att ens arbetsgivare är en slavdrivare så riskerar man att få sparken och svartlistas på arbetsmarknaden. Om jag är uppriktig mot min vän och talar om för henne att jag tycker att hon är bortskämd och missunnsam, så sätter jag vår vänskap på spel. Talar jag om för min partner att jag tycker att han är en värdelös älskare, riskerar jag vår relation. Hela tiden måste jag vakta min tunga och ha på mig silkesvantar för att inte bli angripen för mitt tyckande. Vi vågar inte tala om för vännen eller kollegan att hon luktar svett, vi vågar inte klaga på grannen som väsnas för att riskera grannsämjan och så vidare. Vi vågar helt enkelt inte vara ärliga, uppriktiga och säga hela sanningen. Det är känsligt och riskfyllt.
Nu menar jag inte att man ska säga vad som helst till varandra, om det inte är nödvändigt och inte fyller något syfte. Ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" kan vara väl värt att beakta.  Jag menar bara att ibland omges vi av alltför mycket falskhet och hyckleri, och att ibland är sanningen att föredra framför något kamoflerat dravel. Mer raka puckar och raka rör! Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Alla vill dock inte höra sanningen utan föredrar att leva sin falska dröm utan förankring i verkligheten. Sanningen blir för smärtsam och plågsam att höra. Innan man bestämmer sig för att offentligöra sina åsikter kan man fundera på vad man har för avsikt med den. Vill man göra gott, eller vill man tillfoga skada eller vill man bara tillfredställa egot? Om du tror din åsikt har ett värde och att den kan göra nytta, så sprid den! Annars kan det vara bäst att hålla käft, även om det är frestande att kasta ur sig det.  Jag säger ofta alldeles för mycket och mer än jag tänkt, och utan att tänka mig för. Det bara ploppar ur mig. Sagt är sagt, och det kan stå en dyrt, även om man inte riktigt menade det man sa. I stridens hetta eller i oväntade situationer är det lätt hänt. Nyligen blev jag tipsad av en journalist att skicka mina alster till en tidning som ville ha lite material inför sommaren, och han trodde att mina alster skulle passa där. Jag skickade in några kåserier som tidigare publicerats i Örnsköldsviks allehanda. Döm om min förvåning när mina bidrag refuserades av redaktören med argumentet: "dina alster innehåller för mycket tyckande och åsikter, och vi har inte utrymme för sådant material". Hur skriver man utan att tycka eller ha en åsikt, om man inte skriver sagor eller faktaböcker? Vad var redaktören rädd för egentligen? Vi har ju tryckfrihetslagen. Min ambition när det gäller kommunikation i största allmänhet hämtar jag från de tre aporna "Three wise monkeys": See no evil, hear no evil, speak no evil. 
Förmodligen funderar du nu på om du ska skriva en kommentar eller inte till detta inlägg. Kanske bryr du dig inte, kanske har du tidsbrist eller kanske, kanske vågar du inte?