Sexappeal...

När jag ändå är på gång och nämnde "sex" i mitt förra inlägg, så kan jag lika gärna fortsätta. Avslöja allt och klä av mig naken! Nä, inte riktigt så långt tänkte jag gå med er. Jag sparar mig till den som fångar mitt hjärta och min attraktion, och det finns faktiskt EN. Attraktion och dragningskraft är precis vad jag vill ta upp som ämne i detta inlägg. Hade en livlig och rolig diskussion med en väninna häromdagen där vi diskuterade vad som får oss att tända på en man. Utan att avslöja några detaljer så var vi inte riktigt överens om vilka typer av karlar som får oss att bli knäsvaga och vimmelkantiga. När vi går ut på krogen eller på stan kan vi vara rätt så hårda i våra omdömen när det gäller det motsatta könet eller samma kön, beroende på vad man är ute efter. Nä, inte han!! Vad ser du hos honom??? Vi letar efter Mr Perfekt, som både är snygg,vältränad, intelligent, rik, världsvan och spännande. För att inte tala om hur dömande vi är när vi kollar på TV.
"Värsta fetröven" sa en väninna om Loreens manliga dansare i Melodifestivalen. Jo, visst var han ovanligt rund för att vara dansare, men när jag såg hans styrka och smidighet så tilltalades åtminstone jag av honom. Jag tycker även att Björn Ranelid och Torsten Flinck är sexiga, men blir utbuad av flera väninnor. Hur många män i den åldern har överhuvudtaget kvar något sexappeal i den åldern? Ranelid är snygg och vältränad även om jag inte tilltalas av hans ego. Flinck har en blick, en intelligens och en scennärvaro som jag blir hypnotiserad av, men jag ogillar när hans feta prillor rinner i käften. Då tappar jag aptiten.
Hur ser era egna gubbar och gummor ut därhemma? Vad var det som fångade dig? Vad attraheras du av hos din egen man eller kvinna?

Vem är din sexbomb?

För min egen del måste det finnas ett helhetsintryck som tilltalar. En människa i balans är viktigt. Framför allt så måste det vara en sympatisk person med god energi. Sen tittar jag gärna på händerna, munnen och lyssnar gärna på rösten och luktar på honom. Doften är viktig, hans doft måste tilltala mig och då menar jag inte hans rakvatten. Han måste också ha något innanför pannbenet och jag måste kunna föra en intressant konversation med vederbörande. En man som ser ut som Barbie-Ken, men samtidigt är ett rötägg går fetbort. När jag var ung tilltalades jag av spännande män, som egentligen inte var nåt att ha. De snälla och väluppfostrade såg jag inte. Idag uppskattar jag en man med ett stort hjärta, en som jag kan lita på och känna mig trygg med.  Det är viktigt att trivas och känna sig hemma i en relation. Att man får vara som man är, och att man slipper förställa sig. Kravlös och icke dömande. Har man dessutom roligt och kan skratta tillsammans är det halva inne på en gång.

Sexappeal sitter nog inte så mycket i utseendet, utan mera i känslan. Hjärtat får tala.

Ta nu hand om era godingar därhemma och var rädda om kärleken! Kram

Smaskigt skvaller...

Efter några veckor med skrivkramp har jag återfått lusten och min superhjärna arbetar på högvarv. Orden bara flödar och jag hinner inte sätta dem på pränt förrän jag nästan glömt dem. Jag måste hejda mig själv och be mig själv tänka lite långsammare så att fingrarna hänger med. Med tanke på hur slitigt vi haft det på jobbet de senaste veckorna så borde jag vara hjärndöd, men hjärnan har lagt in en extra växel. Kanske blir det så när man får jobba i lugn och ro i sin egen takt. När man får känna sig fri och ledig, så frisätts energi. När man blir stressad stryper man bara energiflödet. När ska arbetsgivarna börja inse detta? Ett krävande jobb är kvävande.

Nåväl, det var inte det jag skulle berätta om. Ni väntar säkert med spänning på vad jag har för smaskigt att förtälja. Men jag lurades bara lite. Har märkt att det är rubrikerna på mina blogginlägg som lockar mer eller mindre. Skriver jag om viktiga saker som miljö, världssvält och orättvisor, så sjunker läsarsiffrorna. Jag talar för döva öron. Bla bla bla bla bla....ingen orkar lyssna på elände. Vi har väl nog med sådant, antar jag. Men jag vill ju så gärna att människor ska förstå hur viktigt det är att bidra till en bättre värld.
Nej, en smaskig och spännande rubrik ska det vara. Det får gärna handla om något ytligt som kläder, inredning, mat, smink eller nåt annat flärdfullt som att resa. Än så länge har jag inte skrivit något om mitt sexliv, och tänkte inte göra det heller. Sorry! Det närmaste sex jag kommit i min blogg var kanske förra veckans smaskiga rubrik: "Jag har blivit vän med Klitos" som drog dubbelt så många läsare som "Fattiga Sverige". Inte så konstigt kanske, jag hade förmodligen gjort samma val, om jag varit tvungen att välja. Det är bara att titta på kvällspressens löpsedlar. Inte tusan står det något om de katastrofer som pågår runt om i världen. Nej, det står istället att läsa om kändisar och kungafamiljen, bantning och mat.

Vi är så nyfikna på hur andra har det och vi vill gärna jämföra oss med dem. Vi tycker hellre om att spekulera, istället för att ta reda på fakta. Rykten och skvaller är frestande och lockande. Jo, det bor nog en liten "Krösamaja" i mig också, och visst kan det vara tillfredsställande för egot att vara först med att berätta en nyhet. Men man måste lära sig att hejda sig, hur frestande det än är. Framför allt måste man först kontrollera om det verkligen är sant, och för det andra måste man fråga sig vilket syfte man har med att berätta. Är det för att skada eller göra gott? För det utvecklingen framåt eller blir det värre?
Faktum är att jag har en massa smaskigt och snaskigt skvaller att berätta, men jag tänker inte säga något. Så det så! Tänker bara låta er tro att jag är något!

Great people talk about ideas, average people talk about things, small people talk about other people.

Insnöad...

Solen sken så vackert idag och det kändes som vårens första dag och då ville jag så klart vara med! Tänkte att det var dags att åka till stugan och titta till eftersom jag inte varit där sedan 01 oktober. Lika spännande varje år. Har taken hållit för snön? Har råttorna gått bärsärkagång? Tog med mig min kompis M och föreställde mig oss sitta i utemöblerna och fika i solen, eller åtminstone på verandan. Vi blåste iväg med min Skoda och diggade högljutt till 80-tals musik hela den 6 mil långa vägen. Väl framme blev jag ganska snopen och besviken. Det var betydligt mer snö än jag väntat mig och dessutom hade det börja blåsa rejält.

Jag hade fyllt bilen med en massa saker som jag samlat på mig under vintern. Målarfärg, blockljus, kuddar, filtar och annat som passar i stugan. Hur komma fram? Jo, plumsa i snön som gick till knäna. Med tunga kassar fick mina ben ett träningspass och jag vara nära att fastna flera gånger i djupsnön. M satt kvar i bilen nere vid vägen och väntade.

 Det blåste så mycket så det var inte ens någon idé att stanna vid utsiktsplatsen och fika. Det var bara att åka hemåt igen. Tolv mil i onödan, och bensinpriset som nu ligger på nästan 16 kr litern. Hur mycket kommer det att kosta till sommaren och semestern? Har man råd att ta ut bilen på en svängom då?
Jag körde alltså hem igen och nötte på dubbdäcken på den bara E4:an. Åkte hem till mig och fikade på balkongen. Innan jag skjutsade hem M, så hade vi även hunnit med middag på den hälsosamma Big Burger restaurangen. Blä, vad dåligt! Hur kan jag en gång ha tyckt om sån här bukfylla?

Jag får nog vänta en månad till innan det går att vara i stugan. Längtar...

Tvingad att se Eric Saade live!

Efter månader av dagligt tjat har jag äntligen givit upp! Jag vet att man inte ska ge efter för barns tjat, men nu orkar jag inte längre. Jag tyar icke mer! Jag har bokat biljetter till konsert med Eric Saade, allt för att uppfylla min dotters heta önskning. Upplägget innebär att även jag måste följa med. Ni kan ju tänka er själva! Jag, en snart 50 år gammal tant, tillsammans med tusentals hysteriska småflickor! Visst förstår jag att de blir kära och galna när det gäller Eric Saade. Han är ju söt som socker, har ögon som man kan drunkna i och dansar som Michael Jackson. Klart att han är en flickidol och omåttligt populär! Men för den skull känner inte jag för att gå på denna popkonsert, men jag offrar mig. Dottern har VIP-ståplats framme vid scen, medan jag är förpassad till sittplats längre bak. Jag är förbjuden av dottern att stå framme vid scen med henne. Det kan ju tänkas att hennes mamma börjar dansa, och då skulle hon naturligtvis skämmas ihjäl.
Nej, jag sätter väl på mig något gammalt huckle på huvudet och håller mig i bakgrunden, och stampar med käppen.

"Popexplosion" ska han visst bjuda på! Beware!

Inte nog med att vi bokat konsertbiljetter idag, jag har även köpt filmen "Breaking dawn" ur The Twilight saga som jag förhandsbokat åt dottern. Så nu måste jag se på nåt sliskigt sött och romantiskt dravel. Amerikanarna är experter på att producera romantik som aldrig existerar i verkligheten. Dygd och moral presenteras på ett väl uträknat sätt, och det är något som inte finns på riktigt, tyvärr. Få unga killar och tjejer väntar med sex till bröllopsnatten.
Ja, nu måste jag hålla dottern sällskap och glo på detta spektakel också. Nåja, någon större uppoffring är det väl inte ändå. Jag har en viss behållning av dessa filmer jag med. Kan vara skönt att drömma sig bort för en stund ibland och ryckas med av kärleksruset.

"Idag är min livs lyckligaste dag" utropar dottern, och jag hoppas verkligen att hon kommer att uppleva ännu lyckligare dagar i framtiden. Hon har i alla fall fått betala sin konsertbiljett och filmen från hennes egen plånbok. Någon måtta får det vara! Än så länge tillhör vi inte de fattigas skara, men jag gillar inte bortskämda ungar. Barn av idag måste lära sig att kämpa för saker och ting, och inte få allt serverat. Livet är inte en räkmacka, utan en limpmacka utan smör för det mesta. Men även brödsmulor är mat!

Fattiga Sverige...

Barnfattigdomen breder ut sig i Sverige, och nu uppskattas mer än vart 10:e barn leva i fattigdom. I Sverige!? Välfärdslandet? Att vissa blir fattigare är inte så konstigt med tanke på arbetslöshet, begränsade möjligheter till A-kassa och sjukersättning. Allt fler blir beroende av socialbidrag.
Sen kan man undra vilka kriterier som ska uppfyllas för att ett barn ska räknas som fattig i Sverige? Jämför man med resten av världen, så kanske inte våra svenska barn är så fattiga när allt kommer omkring. De fattiga barnen i Sverige har förmodligen skor på fötterna, får gå i skola och äta sig mätt varje dag.
Men det är ändå bekymmersamt att klassskillnaderna breder ut sig och att vissa barn får starta livet med mycket begränsade förutsättningar. Att inte kunna hänga med på kompisars aktiviteter till exempel, gör att det blir grupperingar i samhället. Alla ungar skulle vilja utveckla sina talangkärnor och spela hockey, fotboll, åka slalom, rida och spela instrument. Men vissa får aldrig möjligheten, för att pengar är en förutsättning.

Alla ungar skulle kunna klara sig utan Iphone, dyra märkeskläder, dyra datorer och dyra semesterresor. Men vissa barn har inte ens råd att följa med på skolans aktiviteter, som en bussutflykt för 40 kr. För att skydda sin familj och inte behöva skämmas, skyller de på andra saker till varför de inte kan delta. Att åka iväg på läger finns bara i drömmarnas värld för dessa barn. Det är galet att barn inte får växa upp under lika villkor och förutsättningar. Alla barn borde få chans och möjlighet att utveckla sitt fulla potential. Tänk vilka förmågor som går förlorade, och istället slutar som en börda för samhället! Vi har en konstig politik i detta land, och det ser likadant ut i de flesta länder. Fattigdomen breder ut sig även i föregångslandet USA med stora snabba steg. Pågår det en slags utjämning i världen? Indien och Kina blir rikare och västvärlden blir fattigare? Kanske är det som det ska när allt kommer omkring? Vem vet var det slutar?

På tal om USA, jag har väldigt många läsare i USA och det känns jätteroligt. Jag förmodar att det är svenskar i USA, för amerikanarna har nog lite svårt med språket. Men det skulle vara intressant att veta hur ni hittade mig? Berätta gärna för mig!

Fairtrade...

Jag tilltalas av konceptet Fairtrade eller Rättvisemärkt. Det är fel att vi i väst ska leva på bekostnad av de som har det sämre ställt. Arbetare runt om i världen jobbar under fruktansvärda förutsättningar och villkor. De riskerar sin hälsa mot usel betalning. Vi vill bara köpa så billigt som möjligt, och i lågprisvaruhusen fylls det hela tiden på med nytt skräp. Varor som inte kostar något att producera och som fyller på sopberget hela tiden. Det är så lätt att lockas köpa billigt, utan att man reflekterar över vad det är man köper egentligen. Vill jag verkligen ha saker tillverkade av barnarbetare i mitt hem eller på min kropp? Jag har själv varit i Peking och köpt billiga piratkopior på de stora marknaderna där. Men jag ångrar mig. Någon stackars arbetare där får sitta uppe halva natten, långt borta från sin familj och arbeta under villkor som aldrig skulle vara accepterade i Sverige eller i västvärlden. Som medlem i facket, så är solidaritet ett ledord.


Tillsammans är vi starka och kan förändra våra villkor, ja vi kan till och med förändra världen. Men då måste vi vara solidariska på alla plan gentemot våra medmänniskor. Vi måste vara solidariska i kampen mot krig och orättvisor. Vi måste bli solidariska konsumenter. Att välja rättvisemärkta produkter är en väg att gå. Att köpa KRAV-märkt och ekologiskt. Vi måste vara solidariska även i vårt miljötänk. Vi måste tänka på kommande generationer. Jag tycker om att shoppa, som alla andra, men jag väljer helst produkter som jag kan köpa med gott samvete. Ekologiska produkter eller second hand. Då känns det mycket bättre.

Som jag tidigare berättat så köpte jag ett gäng vackra kuddfodral när jag var i Indien, som jag nu sålt till dubbla inköpspriset ( har några kvar ). Jag tänkte att jag kunde gott göra mig en liten förtjänst på detta, jag har ju ändå betalat resan dit också. Men sedan tänkte jag om. Den förtjänst som jag gör ska jag betala tillbaka till Indien. Det ska gå till barnhemmet jag besökte i Puttaparthi. Dom behöver pengarna bättre än mig. Det kallar jag Fairtrade. Då känns det gott inom mig, och jag har inte förlorat något. Tvärtom, jag har vunnit! Jag tror att vi alla måste tänka efter vad vi vill ha för konsekvenser av vårt eget handlande.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Tänk om fler tänkte mer med hjärtat som denna lilla pojke, som måste vara en livs levande ängel. Kolla in:

En dödssjuk pojkes sista önskan...

Ett paket kommer lastat från Indien...

Innan jag åkte hem från Indien hittade jag en butik med underbart vackert hantverk från Kashmir med mycket god kvalitét. De två männen som jobbade där ingav också ett hederligt och seriöst intryck. De var inte påträngande, bara hjälpsamma och ödmjuka. De sålde främst mattor, sjalar och kuddfodral. Deras design är unik, och finns ingen annanstans. Mönstren är inspirerat av konstnärer som Picasso och Miró. Jag köpte ett gäng kuddfordral till mig själv, för att både sälja och ge bort. Dock var resväskan redan fullproppad, så jag beslöt mig för att skicka med post. De hjälpsamma männen i butiken var naturligtvis till hands. När man skickar paket från Indien, så syr man in sakerna i ett tygpaket. Skickar man i en kartong är risken stor att tullen river sönder den. Jag kände mig inte helt bekväm med att skicka allt med post, eftersom det inte är helt säkert att det kommer fram. Men man måste ju våga för att vinna. Det tog en halv dag att bara få iväg paketet på Postkontoret i Calangute, för man kan inte påstå att de jobbade speciellt effektivt. Jag beslöt mig för att skicka varorna med flyg. Lite dyrare än med båt, men det skulle gå betydligt snabbare. Max 2 veckor lovade dom.

Man måste ju våga för att vinna, så jag chansade och skickade iväg paketet. Veckorna gick och jag började misströsta och tvivla på att det skulle komma fram. Men i fredags, 4 veckor senare, fick jag meddelande från Posten att mitt paket anlänt. Undrar var det varit under den här tiden? Skulle vara intressant att få följa detta pakets resa hela vägen. Nu har jag packat upp paketet och visst är det vackra saker? Handsydda, handbroderade i ren Kashmirull, och helt unika i sitt slag.