Denna dagen ett liv...

Har haft turen att ha semester denna vecka, som bjudit på sommarens bästa väder. Värme och strålande solsken varje dag. Idag fanns inte ett moln så långt ögat kunde se. Klarblå himmel och sol hela långa dagen.

För första gången i sommar har jag tillbringat en dag på stranden och simmat i sjön. Min dotter och jag har som tradition att simma fram och tillbaka till en ö. Det gjorde vi idag, tillsammans med dotterns kompis. Alltid lite pirrigt att simma så långt när man vet att det finns gäddor i vattnet. Men vi klarade oss från att bli bitna i tårna.

Vi simmade till andra sidan..

Flickorna var i vattnet hela dagen..

Dagen avslutades med kantarellpaj, blåbärspaj och trevlig ny bekantskap.  Imorgon ska det vackra vädret fortsätta och jag hoppas att det blir en lång fortsättning på denna dag.  Det gäller att passa på och njuta av sommarens sista dagar.

Jag vill vara vaken tills solen smeker min kind,

och håret bleks av sommarvind

Jag vill börja dagen med ett morgondopp,

då den spegelblanka sjön omsluter min nakna kropp.

Doften av sommar ska jag ha kvar i mitt minne,

och i vintermörkret får det lysa upp mitt sinne.

Ut i blåbärsskogen...

Det är gott om blåbär i år. Stora och fina är dom också.

Stora som amerikanska blåbär

Det är rogivande att plocka bär, som meditation. Man sjunker ned i sitt stilla sinne och blir ett med naturen. Ni som redan känner mig, vet att jag kallas "Hälso-Hulda" på grund av mitt fanatiska intresse för hälsa. Den här tiden på året ser jag till att fylla min frys med nyttiga vitaminer och antioxidanter. Det finns några saker man ska tänka på innan man beger sig ut i bärskogen. Lite överlevnadstips!
Därför följer härmed "Hälso-Huldas bärskola":

1. Innan du ger dig iväg se till att du har rätt utrustning. Oömma kläder som tål blåbärsfläckar. Inte för varmt och inte för kallt. Stövlar på fötterna. Ev myggmedel. Hink och bärplockare. Ta gärna även med en svampkorg i händelse av att du ramlar på lite kantareller eller annan läcker svamp. Mobil med GPS kan vara bra att ha till hands för den vilsne. Om du planerar att vara ute länge så kanske du även tar med matsäck. Fika är godast ute i naturen. Annars ser du till att du ätit ordentligt innan du ger dig iväg. Onödigt om du drabbas av blodsockerfall redan innan du hunnit fram till blåbärstuvorna. Glöm inte ta med lite toapapper om nöden gör sig påmind, annars kan mossa fungera ett dåligt alternativ.

2. När du väl traskat iväg genom snårig skog, snavat på rötter och stenar och plurrat i nåt dike, så kanske du äntligen kommit fram till målet. Om du inte använt bärplockare förut, så krävs det lite vana innan du får in den rätta tekniken. Du bör vara lätt på handen och försök inte ta allt du ser på en gång när du blir för ivrig. Börja inte veva runt med bärplockaren besinningslöst, om du inte vill ha hinken full med ris och mosade bär! Risken är också att skogsvaktaren får syn på dig och bötfäller dig för vårdslöst beteende.  Respektera Allemansrätten och ta det lilla lugna innan du börja hamstra av det goda naturen ger oss. Små lätta tag med bärplockaren är det som krävs. Ta tag om en liten bukett blåbärsris med ena handen, samtidigt som din andra hand drar plockaren genom riset, nerifrån och upp. Ungefär som när man använder en hårtrimmer.

3. Glöm inte bort var du ställt hinken och ev ryggsäck när du älgar iväg med bärplockaren i högsta hugg. Risken är stor att du irrar iväg och kommer hem tomhänt. Jag har gått åtskilliga kilometer och slösat med mycket tid på att leta rätt på min hink. 

4. Om du inte känner till skogen så bör du även ta ut riktmärken och se till att du håller dig inom området. Är du inte utrustad med mobil och GPS, finns det risk att hemvärnet får gå skallgång och leta efter dig om du är ute på osäker mark. Tro inte att du vet åt vilket väderstreck du går, om du inte är utrustad med kompass och är en erfaren orienterare.

5. Är du björnrädd ( björnar gillar ju blåbär ) så kan du utrusta dig med en "björnklocka", en klingande bjällra som skrämmer iväg ilskna nallebjörnar, Annars går det bra att tralla och sjunga, och föra så mycket oväsen som möjligt. Var för övrigt beredd på andra vilda djur, som uppflaxande fåglar, rasslande ormar och galopperande grävlingar, kan skrämma vettet ur dig och få dig att välta ut hela hinken med bär!

6. När du väl förhoppningsvis hittat hem utan stukad fot och har hinkarna fulla, återstår den tråkiga rensningen. Fram med bärrensaren och sätt dig bekvämt utomhus. Undvik gräsmattan så att inte du och dina gäster trampar skorna fulla med bär och drar in i huset. 

7. Till slut återstår bara det prekära problemet vad du ska göra med alla bär. Frysa in, koka sylt eller göra blåbärspajer? Använd gärna syltsocker till blåbär, för annars kan sylten bli väl lös och vattnig. 

Lite citronsaft kan hjälpa till att ta bort blåbärsfläckarna på dina kläder och dina händer.

Själv fryser jag in det mesta av mina blåbär och tar sedan 1 dl varje morgon till havregrynsgröten, så långt lagret räcker. 

Nu hoppas jag att jag inspirerat dig att gå till skogs. Utnyttja Allemansrätten och kom ihåg att det innebär både rättigheter och skyldigheter. Var rädd om naturen och skräpa inte ner! Visserligen kan du köpa Bob's sylt på Konsum, men du går miste om så mycket annat när du stannar hemma. Lycka till!

Mera sjukdom...

Jag fortsätter och avslöjar mera om mitt hälsotillstånd. Ni vet redan att jag lider av demens, hypokondri och ortorexi. Inte nog med det. Ofta lider jag av narkolepsi och insomnia, dock inte samtidigt. Tyvärr ofta vid fel tidpunkt. Det vore fantastiskt om jag led av insomnia på jobbet och narkolepsi på nätterna, men oftast är det tvärtom. Jag vill gärna sova på jobbet, och tjuvsover emellanåt under möten i konferensrummet. Jag gäspar stort och ofta. Faktum så stort att min käke ofta går ur led. Käkproblemet har jag lidit av sedan 15-års ålder, då jag en lördagskväll var tvungen att besöka sjukhusets akutmottagning för att stänga igen käften på mig. Sedan dess har käken gått ur led på mig många gånger. Inte för att jag surrar för mycket, utan för att jag gäspar för stort. Det påpekade redan min kära lågstadiefröken. Hon sa:
- "Titta på Rose-Marie! När hon gäspar får ett helt äpple plats i munnen på henne!" Hon överdrev nog lite den fröken. Möjligen ett pariseräpple skulle rymmas.

Värsta gången det hände sig att jag gäspade för stort var när jag vandrade på en vulkan på Sumatra. Det var varmt, vi hade gått långt och jag var väldigt trött. Jag gäspade megastort och vips så var käken ur led och munnen gick inte att stänga. Jag fick lite panik eftersom vi befann oss "in the middle of nowhere" och det var minst 20 mil till närmsta sjukhus. Vi var strandsatta på en ö som var belägen mitt i en vulkansjö, mitt i Sumatras vildmark, och jag vandrade nedför en vulkan. Jag såg förmodligen ut som en livs levande fågelholk! Flugorna trivdes bra i min mun och jag väntade bara på att en liten kolibri också skulle flytta in. Min partner och reskamrat kunde inte hålla sig från att skratta, men jag tyckte inte det var lika kul och försökte skälla på honom:
- "Gah gah gah gaaah...." lät det när jag försökte prata. Och ännu roligare hade min reskamrat. Efter en tio minuters promenad, när jag redan accepterat att vi nog måste avbryta resan och ta oss till ett sjukhus, så slogs min käke ihop likt käften på en krokodil. Smack! Allt låg på plats igen och jag kunde andas ut.

Nu börjar det bli kväll och nu drabbas jag i vanlig ordning av min andra fruktade sjukdom. Insomnia. Jag kan inte sova! Jag börjar komma in i andra andningen och plötsligt kan jag börja baka, koka sylt, skriva böcker och sortera bort gamla kläder ur garderoberna. När jag äntligen kommer i säng ligger jag och vrider och vänder på mig. Ibland somnar jag ganska snabbt, men bara för att några timmar senare vakna igen. Då kan jag ligga och tänka på små problem som växer sig gigantiska i mitt huvud. Den där nattmaran, ni vet!

När väckarklockan ringer är jag medvetslös. Det är därför jag klär på mig dubbla behåar och bär soppåsen i handen ända fram till jobbet istället för att slänga den i sophuset på gården. Det är därför jag gäspar så stort att jag riskerar få ett äpple intryckt i fejset, likt ett grishuvud på julbordet. Kanske blir det nödslakt för mig när jag går i pension om jag inte redan blivit kastad utför ättestupan. Den som lever får se! Apropå lever - har jag berättat om mina leverreningar? Nähä? Ja, det kommer i framtida inlägg, om ni som jag är intresserad av medicinska problem. Sköt om er därute!

Gäääsp....nattmara...den värsta markattan...

Hypokondri i vardagen.....

Har ni drabbats av hypokondri någon gång? Inbillningsjuka eller nosomani alltså? Jag har gjort det massor av gånger när jag läst i läkarböcker och googlat sjukdomar på nätet. Helt plötsligt har man drabbats av alla möjliga konstiga sjukdomar, allt från hypotyreos till skurgummeknän och idioti. Helt klart lider jag av ortorexi.
Häromdagen visade dottern oroligt upp sina gulnande naglar och gula handflator. Det såg verkligen sjukt ut, och jag frågade direkt om hon börjat röka trots att hon inte ens fyllt tretton.  Det såg nikotingult ut. Nej, naturligtvis hade hon inte börjat röka som en borstbindare och jag frågade vidare för att kunna ställa rätt diagnos. Jag googlade på nätet och såg att nagellack och aceton kan missfärga naglarna, men hon hade inte använt något sånt på mer än en månad. Vidare kan leversjukdomar, diabetes och struma ge såna symptom som gula händer och naglar. Josefin blev mer och mer orolig och bad mig genast kontakta Akutmottagningen på sjukhuset. Jag lugnade henne och sa att hon kanske bara behövde äta lite extra E-vitamin, fastän jag själv funderade på om det kunde vara skrumplever. Plötsligt säger Josefin:
- Kan det vara "brun utan sol"-krämen jag använder? Jag börjar gapskratta. Ja, naturligtvis är det det!! Hon erkände att hon inte brukar tvätta händerna efter att hon använt den. Jäntan är fullt frisk, och vi kunde båda andas ut. Tänk vad man hinner dra iväg i sinnet med oroliga tankar!

Jag undrar hur många hypokondriker sjukhusen får dras med? Det måste finnas åtskilliga såna fall.
Jag lyssnade på programledaren Daniel Hellenius när han sommarpratade, och att han var en äkta hypokondriker det hade jag aldrig anat. Om ni får möjlighet att lyssna på reprisen så gör det, och skratta när han berättar om då han "sket i det blå skåpet"!

För 13 år sedan, när jag just kommit hem från BB med min dotter, upptäckte jag blod på hennes tunna kudde efter första natten! Hon verkade ha kräkts upp blod och jag blev såklart livrädd. Mitt hjärta stannade nästan. Jag ringde med gråten i halsen till sjukhuset och vi blev ombedda att åka in till Akutmottagningen direkt. Min mammalycka förbyttes i skräck. Jag grät hela vägen till sjukhuset. En kvinnlig barnläkare undersökte Josefin grundligt och gick sedan iväg till labb med den blodiga kudden jag tagit med mig som "bevismaterial". Efter stund kom läkaren tillbaka och frågade mig:
- Har du såriga bröstvårtor? Varför undrar hon det, tänkte jag, vad har det med saken att göra? Det är ju min dotter som är sjuk. Inte jag.
- Det är nämligen inte Josefins blod på kudden, utan det är ditt! fortsatte läkaren. Och med ens förstod jag. När jag ammade Josefin hade hon sugit sönder mina bröstvårtor och fått i sig mitt blod, och sedan kräkts.
Vi gapskrattade i undersökningsrummet och jag kunde lättad och lycklig åka hem igen med min friska dotter.

För det mesta är jag dock aldrig orolig, och inte ens när jag borde vara det. Jag slår bort såna tankar direkt, innan de får fäste. För om man börjar tänka för mycket på sånt, så kan man ju faktiskt bli sjuk. Det blir självuppfyllande. Placeboeffekten har en stark helande kraft. Om du tror på att du kan bli frisk, så är chansen stor att du blir det. Tankens kraft är oändlig.

Hur många blir oroliga och hypokondriska när de sett en sån här löpsedel?

Bröllop!

Idag var det dags för min bror att gifta bort sitt yngsta barn och sin enda dotter. Det var dags för min brorsdotter Lisa att gifta sig med sin Micke. Det är alltid lika rörande, spännande och vackert med bröllop. Vad kan vara vackrare än när två älskande bestämmer sig för att befästa sin kärlek och gifta sig? Kärleken är ju det största och viktigaste i livet. Själv har jag aldrig lyckats gifta mig. Kanske för att det inte varit så viktigt för mig, kanske för att jag inte träffat den rätte. Men jag är gärna bröllopsgäst!

Hela släkten och alla brudparets vänner samlades idag för att hylla brudparet. Det var ett vackert och trevligt bröllop på alla sätt. Bruden fördes fram till altaret av sin stolte far ( min bror ) där brudgummen väntade nervös och tårögd. Ja, hela församlingen fällde nog en tår av rörelse.
Brudens far, min bror alltså, sjöng några sånger för bruden under vigselakten, ackompanjerad av "Bälg-Olle" på synth. Jag är stolt och imponerad att min bror lyckades sjunga så vackert för brudparet trots att han inte lyckades hålla tillbaka tårarna som trillade ner för hans kind.

Min bror sjunger under vigselakten för sin dotter som står brud

Brudparet sa ja till varandra och plötsligt var de Herr och Fru Seising, äkta makar som inför Gud lovat att älska varandra i nöd och lust. Kärleken lyste klart i deras ögon, och man får hoppas att de alltid kommer att se på varandra på detta sätt.
Efter vigseln bildade alla gästerna en lång portal för brudparet att ta sig igenom, medan vi alla sjöng för dom.

Sedan bjöds gästerna till bords för att frossa i godheter som smörgåstårta, en enorm kakbuffé och bröllopstårta. Värdparet bjöd på olika typer av underhållning och lekar, som lockade till skratt och förtjusning. Flera rörande tal framfördes som lockade fram både skratt och tårar. Länge leve brudparet!
Här följer några bilder från dagen:

Mor och dotter gör entré

Efter smakråd från mina vänner valde jag efter stor beslutsångest denna klänning  ( rosa till Rosie )

Kärlek är något underbart, när man väl hittat den rätte..

Laleh + Urkult = magi

Så var det dags igen för årets Urkultsfestival, närmare bestämt den 16:e sedan starten 1995. Jag har inte varit med på alla, men det är lika härligt varje gång att komma dit. Som att komma utomlands. Många har förutfattade meningar om Urkult och tror att det bara är flummiga hippies, veganer och miljöpartister där. Visserligen möts du av dessa liksom dreads, foträta skor, tovade ullmössor, tatueringar, vattenpipor och färgstarka människor du aldrig sett förut. Men detta är en fredlig familjefestival där alla oavsett status och härkomst kan mötas. Det är miljövänligt, kärleksfullt och glatt.  Olika musikstilar som balkanröj, vispop, reggie, soul och techno möts, liksom människor i alla kategorier. Igår inleddes festivalen med ett fantastiskt väder. Strålande solsken, knappt ett moln på himlen och tradtionell fullmåne. Festivalplatsen, är belägen ovanför hällristningarna vid vackra Nämforsen i ångermanländska Näsåker. 

När mörkret faller, tänds brasorna och festivalplatsen förvandlas till en vacker, miljövänlig och välkomnande plats med symboler för fred och kärlek. Festivalen inleds varje år med den sedvanliga Eldnatten, med dans, sång, trummor och eld, ett skådespel som man inte bör missa!

Årets eldnatt hade ledorden möten och utveckling. Med avstamp i en stressad värld där konsumtion, prestation och normalitet råder blir elden symbol för utveckling. Dansare, eldartister och musiker bjöd som vanligt på en stämningsfull, magisk förställning i världsklass.

Sedan kom då nattens höjdpunkt, som åtminstone jag väntat mest på! Laleh inledde sin konsert kl 01.00 med "Vårens första dag" och den magiska eldnatten förvandlades till ren magi. Laleh var i toppform och bjöd på sig själv med små historier och anekdoter, och spelade låtar som inte jag hört förut. Hon hoppade och studsade på scen och fick hela publiken med sig. Hon bjöd på flera extranummer och konserten var mycket bättre än jag väntat mig. Hon spelade flera av låtarna från senaste plattan och vi sjöng med. När hon bland annat sjöng "Some die young" och man släppte gigantiska ljuslyktor upp i skyn, var magin total. Det var så vackert att jag blev tårögd.

"Some die young"- vi lyfter ögat mot himmelen och minns dem

Jag är så glad att jag tog mig hit i år igen, och när jag gick och la mig klockan fem på morgonen i gryningen, så hörde jag fortfarande Laleh sjunga i mitt huvud. Här kommer några fler bilder från festivalen:

Peace and love!

Elddansarna tränar

En vacker stämningsfull jojk inledde Eldnatten

Här köpte jag lite kryddor

Finstämt med Nina Ramsby

Veganköket bjöd bland annat på indisk dahl (linsgryta ) med papadams! Bara 35 kr!

Folk börjar redan samlas inför Eldnatten och Laleh

Barnen trivs på Urkult

Full moon party

Du hinner kanske fortfarande åka hit i helgen och uppleva stämningen. Se http://www.urkult.se/

Senil dement - del 3

Ja, nu vet ni alla att jag ofta är sinnesförvirrad ( kanske även sinnesslö ibland ). Läs Senil demens - del 1 och Senil dement - del 2. Jag portionerar ut lite i taget, allt eftersom mitt minne klarnar upp. Man har ju sina ljusa och brighta stunder ibland. Jag har inte mos i skallen jämt.

Mina barn har inte haft det lätt med en mamma som jag. En som ofta glömde att skicka med extra kläder till dagis, skridskor till utegympan och så vidare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Mina barn har därmed lärt sig att ta eget ansvar, och ser alltid till att själva packa ner det dom behöver. De har sedan ung ålder ställt väckarklockan själva och tagit ansvar för att komma i tid till skolan. Flerfaldiga äro de gånger de fått stå och vänta på att jag ska hämta upp dem på bussstation, idrottshallar och liknande. De ringer och frågar:
- Vars är du???
- Öhh..eeh...jag är på väg, snart framme, säger jag svajande, medan jag tar på mig jackan och springer iväg till bilen. Därför ringer de numera alltid en stund innan jag ska vara på plats för att påminna mig.

En gång när Victor var ca 5 år och hade tid hos tandläkaren, så gjorde jag mitt yttersta för att komma ihåg det. Jag hade tagit kompledigt från jobbet, och tittade ideligen på klockan medan jag var på jobbet, så att jag inte skulle glömma. Jag hämtade Victor på dagis i rätt tid och vi körde i riktning mot tandläkaren, som låg alldeles bredvid vårt hem. Därför kunde jag parkera hemma på min egen gård. Vi klev därmed ur bilen, och sedan gick benen alldeles av sig själv hem till vår lägenhet. Där stannade vi resten av dagen, utan att ha en tanke på tandläkaren. Victor protesterade inte heller. Inte förrän dagen därpå då tandsköterskan ringde för att höra varför vi uteblev från besöket, kom jag på det! What is wrong with me?

En annan gång hade jag gjort upp med brorsan att han och hans fru skulle komma och hälsa på mig ( jag hade fyllt år och de ville komma och uppvakta mig ). När den avtalade tiden var inne, ringde min svägerska på min mobil och undrade var jag var.
- Öhh, eeehh...jag är på badhuset! svarade jag blöt och dröjande, och inser snart att jag helt glömt bort att de skulle komma. Väntat besök, fick alltså oväntat mottagande! Eller så är det vad man kan vänta sig när det gäller mig.

Jag är en obotlig tidsoptimist, vilket gör att jag oftast kommer sent. När jag ser att jag har lite tid över, så försöker jag utnyttja det maximalt genom att använda den lilla snutten till något annat. Plötsligt är jag djupt försjunken i mina egna tankar och helt upptagen med det jag sysselsätter mig med. Och med ens existerar inte tid längre. Jag lever i nuet! När jag jobbade på ABAB som väktare, ville jag också leva i nuet, vilket inte blev så populärt bland kollegorna som jag skulle avlösa, när jag försov mig gång på gång. Trots detta fick jag ett hedersomnämnande i vår personaltidning och blev belönad med en väckarklocka! Time to wake up!!