Om fängelse

När det dåliga samvetet rider dig som en mara om natten,
och du törstar efter gottgörelse och förlåtelse hellre än vatten,
bleknar bödelns ansikte och döden blir en befriande fristad,
och du hånskrattar åt smådjävlarna som dansar på estrad.
Låsta dörrar är inget i jämförelse med skuldens bojor

Om du inte vågar uttrycka din själs röst
blir ord som frihet och oberoende en klen tröst
Om du inte vågar stå upp för dig själv och det du tror på
blir fängelsets dörrar bräckligare än murarna du bygger i din egen vrå
Det fria sinnet har inga mentala bojor

Det sjuka sinnet är hjärnans fängelse och helvetet på jorden,
det autistiska och dysfunktionella sinnet saknar de rätta orden,
det schizofrena jagas av onda röster och destruktiva tankar
och det psykotiska har depression och hopplöshet som i huvudet bankar
I det friska sinnet bor inga hinder och inga paranoior

När kroppen drabbas av sjukdom, skada, pina och smärta
eller när missbruk och beroende tar makten över själ och hjärta
då blir internens fängelse bara en tunn vägg mellan ute och inne
och man inser att att den rätta friheten bara kan bo i ett friskt och rent sinne
Den fria och självständiga människan är helt befriad från mentala bojor och sjuka nojor

Fängelser bygger vi mer eller mindre själva,
felaktiga tankar kan få sinnet att omvälva
Negativiteten är taggtråden i ditt inre,
det som bara gör dig mindre och mindre
Bara du själv kan göra dig fri
Lycka till önskar Rose-Marie

Tur i oturen..

Jag är så glad att jag kan skriva på min lilla bärbara dator igen. När jag kom hem efter jobbet idag så råkade jag spilla ut en hel kopp the över hela tangentbordet. Så typiskt när jag har bråttom! Datorn fortsatte att fungera en liten stund, men sedan så dog den bara..Inte helt och hållet dock,eftersom lampan lyste och det var fortfarande kräm i batteriet. Den gick heller inte att stänga av trots att jag höll ner avstängningsknappen läääääänge..Jag tog hårtorken och fönade den ordentligt, men inte ens det hjälpte. Jag lät datorn stå några timmar och ringde sedan sonen som föreslog att jag skulle plocka ut batteriet, vilket visade sig vara ett utmärkt förslag. När jag plockade ut batteriet så fanns där en liten pöl med thevatten och jag torkade noga och grundligt bort detta. Sedan var det bara att sätta tillbaka batteriet och köra. Vilken tur i oturen jag har! Skulle inte ha haft råd att köpa en ny dator just nu, när jag snart ska åka utomlands och allt.

Jag är en riktig klant emellanåt. Häromkvällen såg jag min bil översnöad och isig ute på parkeringen och jag bestämde mig för att sätta på motorvärmaren/kupévärmaren. Sladden låg inne i bilen och dörrlåset hade frusit. Jag lyckades dock få upp bakluckan till min gamla Skoda Felicia kombi och bestämde mig för att krångla mig in. Inte går det lättare när spärren som håller luckan uppe är trasig och inte är det lätt att kravla omkring i en vadlång vinterkappa. Men jag är ganska tjurig. Samtidigt som luckan puttade mig i ryggen och baken, så försökte jag krypa på knä i kappan. Jag tog mig in och lyckades kravla mig över till passagerarsätet för att försöka få upp dörren. Vid det laget hade rutorna immat igen av mitt flåsande. Jag kunde varken se ut eller ta mig ut. Dörrarna var helt fastfrusna och bakluckan gick inte att öppna inifrån.
 Då kom jag även på att jag lämnat handväskan på marken utanför bilen och i väskan låg mobiltelefonen. Jag såg för mitt inre hur jag skulle få skrika hysteriskt och bulta på rutorna för att uppmärksamma förbipasserande. Jag såg också för mitt inre hur en buse skulle komma förbi och bara sno min väska, peka finger åt mig och springa sin iväg.  Under tiden min fantasi skenade iväg så måste min överhettade kroppsvärme ändå sett till att centrallåset tinade lite och låstes upp. Jag var befriad från mitt fängelse i bilen och jag kunde ta mig ut igen. Vilken tur i oturen! ( lite senare när jag berättade historien för min käraste påpekade han försynt att jag faktiskt hade kunnat veva ner rutorna och tagit mig ut...fast blondinen i mig tänkte inte på det...häpp! ).

Nu har klockan slagit 23.36 och det har varit en lååång dag....Kan berätta att jag efter denna kväll förvandlats till en pudel..Men detta får jag kanske tillfälle att återkomma till...Nu måste jag soooova! Gnite folks!

Min fina Skoda i upptinat och snöfritt tillstånd

Alltid lite bättre...

Idag var det dags för ännu ett avsked. Jag inser att jag kommit upp i en ålder då begravningar blir vanligare än bröllop i mitt liv. Typ "fyra begravningar och ett bröllop"....sorgligt men sant. Den här gången var det dags att säga adjö till min gamla chef som jag haft under drygt 15 år. Han var inte bara chef. Hans styrka och karisma präglade hela vårt kontor. Han var vår ledstjärna som hela tiden visade vägen. Det är hans idéer, utmaningar och krav som gjort att vårt kontor alltid har varit "lite bättre".
"Alltid lite bättre" var hans motto och fundamentet på vår arbetsplats. När vi uppfyllt hans krav, så svarade han alltid kort och koncist "bra jobbat!". Det var ett betyg man fick nöja sig med och en bekräftelse på att han var nöjd.

Idag tog vi ett sista farväl i kyrkan. Så gott som hela SAS-familjen hade samlats där. Vi har verkligen varit en sammansvetsad familj och detta kan vi tacka Tommy för. Hans hand har knutit samman banden mellan oss anställda, genom att varje år tvinga oss att byta grupper, arbetsplatser, kollegor och gruppledare. Från början protesterade vi och ville helst vara kvar i det gamla och trygga. Vi ville varken byta plats eller arbetskamrater. Men efter ett antal år och ett antal rotationer, så har vi skapat en arbetsplats där alla känner varandra och det finns inga ohälsosamma grupperingar. Vi är förmodligen mer öppna, fördomsfria och flexibla än de flesta. Vi har en arbetsplats där vi hjälper och stöttar varandra med både humor och medkänsla.
Tommy har genom sin tuffa ledarstil fostrat oss till starka individer som vågar anta nya utmaningar. Han har varit som en klok uggla, och uppmuntrat oss att bli självständiga,  puttat ut oss från det trygga lilla boet och sett till att vi kan flyga på egen hand. Vi har haft våra duster och meningsskiljaktigheter, och emellanåt avskytt vår krävande "pappa" likt en upprorisk tonåring. Sånt gillade han. Han ville inte ha några ""ja-sägare", han ville ha en dialog där vi många gånger fick gå halva vägen var för att uppnå en förlikning. Vi lyssnade på honom och han lyssnade på oss. Det fanns ett ömsesidigt lärande och vi kunde utbyta kunskaper med varandra. Vid sidan om hårda krav, fanns det mycket humor, skoj och upptåg. Vi minns när han dök upp som korvgubbe på jobbet, och som förklädd servitör på restaurang Mamma Mia. Han bjöd ofta på sig själv.

Det är en stor sorg för oss alla att tappa en sådan ledare. Vi har honom att tacka för OERhört mycket.
Det blev en vacker begravning. Vi var många som ville hedra minnet av honom. Familj, släkt, vänner och kollegor. Alla var där och jag tror att alla även kunde känna Tommys närvaro. I minnet finns du alltid kvar. Förhoppningsvis har du det nu "lite bättre" på andra sidan. Om himmelriket kan bli "lite bättre" så blir det nog det med Tommy där.Våra tankar går till hans familj, och de personer som stod honom närmast.

Vem ska man tro på..?

Fejkad forskning, valfusk, doping, falska rapporter och uppgjorda matchter....Ja, så ser det ut i världen idag. Det finns ingen moral, inget civilkurage och snart ingen sanning. Bara lögner, fejk, mutor och utpressning.
Falska anklagelser, falska läkemedel, falsk valuta och falska bröst. Ingenting tycks vara äkta och genuint längre.

Vem och vad kan man egentligen lita på? Är du ens sann mot dig själv? Eller lever du i villfarelser och illusioner? Vet du vem du egentligen är och vad du står för? Var och en måste söka sin egen sanning. Den enda sanna kunskapen är den personliga erfarenheten. Vi måste själva testa oss fram för att få veta. Var och en måste göra sin egen resa och sina egna misstag. Det kan bli dyrköpt att leta efter sanningen. Vilka kan vi lita på i vår egen närhet? Kan vi lita på de som har makten? Chefen, läkarna, ministrarna och alla som företräder oss?  Efter den senaste tidens avslöjanden om olika härvor och skandaler så visar det sig att vi inte kan lita på någon. Inte ens på det som sägs vara vetenskapligt bevisat. Tänker på de journalister som råkat illa ut i jakten på sanningen. Det kan vara farligt att börja gräva i saker och ting. Man kan riskera sitt jobb, sin status, sina vänner och till och med sitt eget liv om man avslöjar hur det ligger till i verkligheten.
Vi är nog mer förda bakom ljuset än vad vi anar..Det vi ser är kanske bara toppen av ett isberg av lögner, manipulering och maktmissbruk. Världen kanske kontrolleras av en liten elitmaffia, bestående av en handfull invigda personer eller välbärgade familjer..

Om vi fick makten och självförtroendet att ifrågasätta det som sker omkring oss, så skulle det nog se annorlunda ut i världen. Men vi är fostrade av staten och samhället att hålla oss på mattan och följa gängse regler upprättade av samhället. Det är få som ens bryr sig om att ens ta ett andra utlåtande när de besöker vården. De litar på den läkare de kommer till, utan att ha en aning om vem vederbörande egentligen är.

Vi litar på våra föräldrar, lärare, chefer och folkvalda politiker. För att vi är uppfostrade till att göra det och för att det är bekvämt. Vi blir bättre behandlade om vi är tysta och medgörliga. Det är åtminstone vad vi tror. Vi tror inte att vi kan påverka något. Vi tror inte på oss själva. Det kanske är det största misstaget. Vi överlämnar makten över våra egna liv till andra. "Ske Guds vilja" kanske du säger, men Gud kanske har gett oss viljan för att vi själva ska styra över våra liv i den utsträckning det är möjligt. Och möjligheter finns det för oss hela tiden. Det gäller bara att se dom och våga prova.

Bonus på bonus..

Jag kan inte låta bli att reta mig på den mentalitet och kultur som råder i toppskikten i de flesta stora företag i Sverige och andra länder. Jag tänker närmast på chefslöner, fallskärmar och bonusar. Hur kan en enda människa göra rätt för en årslön i mångmiljonklassen plus i många fall fina pensionsavtal och avgångsvederlag och en rad andra förmåner? Till råga på allt kan de få extra bonusar för att stanna kvar i företaget när det börjar gå dåligt och kris uppstår. Jag trodde att de lönerna var baserade på att cheferna redan har ett stort ansvar för att driva ett företag i rätt riktning och vända minus till plus? Istället måste lockbeten tas fram i form av bonusar för att  de ska stanna kvar när det blåser. Jag trodde att kaptenen var den siste att lämna skutan när det råder storm eller skeppsbrott. Jag trodde att det var det som var den stora skillnaden mellan kaptenen och övriga besättningsmän. Som det är nu får matroserna lov att ransonera och äta skeppsskorpor, medan kaptenen och styrmännen ensamma får frossa i det redan tärda matförrådet utan några inskränkningar.

Det är skamligt att det finns VD:ar som inte är kapabel och kompetent att ersätta någon av specialisterna i företaget ( och ofta inte ens gräsrötterna ) ska ha den högsta lönen och de bästa förmånerna. Toppchefen/cheferna är oftast den som vänder sig till specialisterna i företaget för att få råd, och som sedan delegerar andra att utföra arbetet. Visst bör det finnas chefer som bara fungerar som arbetsledare och som inte praktiserar i det löpande arbetet utan hellre förlitar sig på rapporter och statistik från underordnade. Men är det relevant att de ska tjäna så mycket mer än andra i företaget? Ska det vara så stor skillnad mellan toppcheferna och övriga medarbetare i företaget? Medarbetare.....det hörs ju på ordet vad det betyder. Vi arbetar med varandra.Vi arbetar med företaget. När företaget går bra så ska alla medarbetare få en bit av kakan och när det går tungt måste alla dra sitt strå till stacken.

Men det är inte rättvist i kapitalistiska företag. De kan liknas vid gamla kungariken, där folket svälter och kungen sitter med skattkistan och makten. Knektar och lakejer ( mellancheferna och småcheferna ) får de tuffaste uppdragen att sätta planerna i verket och få resten av trupperna allierade på slottet. De får jobba både uppåt och nedåt.

I ett sunt företag så får alla känna sig delaktiga och blir belönade när företaget går bra. När det går mindre bra så måste samtliga ( både kaptenen och matroserna ) hjälpas åt att för att få skutan på rätt köl. Bonus kan utgå när skutan får vind i seglen och då får samtliga ombord dela på förtjänsten. Om kaptenen under lång tid seglar i motvind och inte lyckas driva skutan på rätt köl, så kanske han måste vända skutan åt ett annat håll. Först när han lyckas med sitt uppdrag som kapten, så kan han få äta gåslever i mässen...inte förr. Morötter kan behövas när det går tungt, men det gäller för samtliga på skutan. Kaptenen och styrmännen har redan en lön för att de har en tuffare roll ombord, så de kan inte ensamma avkräva en extra förtjänst. Det blir ju bonus på bonus. Följden blir bara missnöjda medarbetare som tappar engagemang och motivation, och det kostar förmodligen mer för företaget. Inget företag är starkare än sin svagaste länk.

Det finns löntagarägda företag där alla delägare får ta del av förtjänsten och där det ställs krav på att chefer ska uppvisa ett gott resultat för att kunna kvittera ut en bonus. I styrelsen är även löntagarna representerade, både chefer och övrig personal. United Airlines är ett exempel på ett företag där majoriteten av de anställda också är ägare.

Den hierarki och mentalitet som avspeglas i toppen på stora företag, avspeglas även i resten av världen. Både i samhällen, regeringar och organisationer. En liten del av världsbefolkningen roffar åt sig, medan resten av världen svälter och lever på existensminimum. I toppen håller man varandra om ryggen, skyddar sitt välstånd och hindrar andra från insyn. Det är en slags elitmaffia som är svår att komma åt. Inte konstigt att folket gör uppror i vissa delar av världen. Rättvisa kommer att skipas förr eller senare, även om vi har en lång väg att gå. Förhoppningsvis utan krig och upplopp.  Tack för ordet!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag...

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig detsamma mer..." 

Så lyder Alf Henrikssons dikt, en av mina favoriter. I morse nåddes jag och mina kollegor av ett  tragiskt dödsbud, då vi fick veta att vår gamla chef avlidit samma morgon. Alldeles för tidigt och helt orättvist.
När det var tänkt att han skulle få njuta av livets glansdagar med en extra guldkant på tillvaron, så blev det en tid med döden som följeslagare. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det kan ibland vara nödvändigt att få såna här obehagliga påminnelser om att våra liv kan vara till ända vilket ögonblick som helst. 

På utsidan går livet vidare som om ingenting har hänt, men på insidan av oss ser det annorlunda ut, när någon som står oss nära lämnar jordelivet. Förutom den smärtsamma förlusten, så kanske vi också måste bära på ett dåligt samvete: "Varför sa jag inte det där som jag tänkt...?" "Varför gjorde jag inte mer?" "Varför, varför, varför...?" Därför är det så viktigt att vi lever varje dag med en liten vetskap om att den kan vara den sista för mig själv, eller den sista för någon närstående. Ge varandra kärlek, beröm och bekräftelse i ord och handling, och inte bara i tanken. Låt inga konflikter ligga och gro, och somna aldrig osams. Gör det där ni planerat nu, istället för sen. Avslutar med ännu en dikt av Alf Henriksson:

"Ett ord som en människa fäster sig vid,

kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut.

Det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja det kan påverka livet på jorden.

Så slarva inte med orden"

Alf Henrikson

Hårda ord som inte var så allvarligt menat eller sagda i affekt, kan lätt botgöras med ett enkelt "förlåt". De mjuka, vackra, positiva, berömmande och kärleksfulla orden kan vi säga närsomhelst, helst i samma stund som vi tänker dom. Det kan aldrig bli fel eller för tidigt att säga dessa spontant. Det kan bara bli för sent...Var rädda om varandra!

Bortskämda ungar...

"Mina barn och andras ungar" heter det och det är lätt att se på barn och ungdomar på det viset. Det värsta jag vet är uppnosiga, bortskämda och bortklemade ungar. Fast egentligen är det ju inte barnen jag ska klanka på utan föräldrarna, inklusive mig själv.

Min största uppgift som förälder är att ge mina barn en så stabil och stadig uppfostran som möjligt så att de lär sig att stå på egna ben. De ska bli starka, modiga och självständiga individer som klarar av  de krav som samhället kräver. Det gör jag inte genom att curla dom. Om jag uppför mig som en betjänt som passar upp och ställer upp i alla lägen, så kommer de aldriga att fixa någonting själva.

När jag växte upp så fick vi barn nästan aldrig skjuts någonstans utan travade eller cyklade i ur och skur. Om vi ville åka skridskor eller spela hockey på den lokala isbanan fick vi vackert se till att ploga den själv för att kunna åka.
Om vi fick punka på cykeln fixade vi det själva och likaså mekade alla mina killkompisar med sina moppar själva. De bytte cylindrar och tändstift hur lätt som helst, fastän de knappt var 15 år och egentligen fick lova att köra dom. Nyckelbarnen som inte hade några föräldrar hemma när de kom hem från skolan fixade något att äta själva även om det bara blev makaroner och ketchup, och då talar jag om barn i 7-8 års ålder. Det fanns inget fritids.

Jag och mina kompisar fixade tidigt egna fickpengar genom att sitta barnvakt eller dela ut reklam. Jag var bara 12 år när jag fick mítt första sommarjobb på en bärodling som låg drygt 6 km hemifrån. Jag cyklade fram och tillbaka i ur och skur, och vi började redan kl 6 på morgonen. Efter 4 veckor av idogt jordgubbsplockande tjänade jag ihop 400 kr och jag var grymt stolt.

Idag kräver många barn och ungdomar uppassning och uppbackning 24 timmar om dygnet och föräldrarna är ständigt i beredskap, även om barnen hunnit bli myndiga. Visst ska man alltid kunna vända sig till sina föräldrar om det behövs, men vad är egentligen rimligt?

Om jag som förälder inte alltid kan ställa upp med varken tid eller pengar, så anpassar sig barnen efter detta och hittar egna lösningar, om det är tillräckligt viktigt för dem. Självklart vill alla föräldrar ge sina barn det bästa och mer därtill. Mer än man själv fick som barn. Men hjälper man eller stjälper man? 
Jag vill att mina barn ska bli uppfinningsrika och kreativa, och inte förvirrade om de står inför en ny situation. Jag vill att de ska kunna hitta egna lösningar, vara flexibla och kunna anpassa sig efter förändrade villkor.
Idag ställs så stora krav på individen och det råder hård konkurrens i skola och arbetsliv. Det är inte alltid de som fått den dyraste utbildningen som får jobb utan den bäst lämpade. Det gäller att ta för sig och visa framfötterna och inte gömma sig bakom mammas kjol. De måste kunna ringa till myndigheter själva och inte be mamma. Här står ynglingen ensam och måste klara av allt som krävs av en vuxen. Vuxna föräldrar behandlar sina barn som större än vad de är, istället för tvärtom.

Mina ungar och min bortskämda katt! :-)

Nedan bifogar jag ett klokt inlägg från Alf B Svensson:

"Det är lätt att bli engagerad och upprörd över barn som far illa.­ Det senaste året har debatten mest handlat om barn som växer­ upp i barnfattigdom. Ett annat och växande problem som vi sällan pratar om är alla bortskämda barn. I mitt arbete som psykolog har jag mött många och de tycks bli fler och fler. Bortskämda barn far också illa och riskerar att som vuxna inte få ett bra liv.

Vår uppgift som föräldrar är att tillfredsställa våra barns behov av tid, kärlek, gränser, normer och värderingar och att förbereda­ dem för vuxenlivet. Barn kan ­aldrig få för mycket kärlek. Vi ska givetvis också respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka våra barn. Men om vi alltid ställer upp på deras önskningar, låter dem få all uppmärksamhet och inte sätter tydliga gränser tar vi inte vårt föräldraansvar.

Barn som får allt de vill ha utan­ att anstränga sig kan få svårt att som vuxna förverkliga sina drömmar och mål i livet. Barn som behandlas som kungar kan få samarbetssvårigheter. De är inte heller alltid så lätta att leva­ med i ett äktenskap. Barn som får allt serverat kan få svårt att glädja sig åt allt livet ger.

Barn som behandlas som om deras­ behov är viktigare än alla­ andras blir ofta egocentriska.­ Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­ i livet.

Bortskämda barn behandlar många gånger föräldrar, lärare,­ förskollärare och andra som betjänter.

Varför ska de städa­ sitt rum? Föräldrarna kan ju få rut-avdrag om någon annan gör det. Barn som inte behöver hjälpa till ­hemma lär sig inte att de har skyldigheter mot familj, vänner och samhälle.

Bortskämda barn har många gånger en skicklig försvarsadvokat i sina föräldrar. Det är kamraternas eller lärarnas fel när det uppstår en konflikt. Som vuxna­ kan de få dålig självkänsla och svårt att hantera konflikter.

Det har aldrig varit så lätt att skämma bort sina barn som i dag. Vi har råd att göra det. Vi själva köper det vi vill ha. Varför­ ska inte barnen då få allt de pekar­ på? Många barnrum ser ut som en leksaksavdelning på ett större varuhus.

Många föräldrar har dåligt ­samvete för att de arbetar för mycket. För att döva vårt samvete ger vi barnen en ny iphone i stället­ för det de behöver, men som kräver lite mer av oss – vår tid. Många orkar inte heller ­efter en lång arbetsdag ta konflikter. En del föräldrar är kompisar med sina­ barn. De leker, underhåller och ser till att barnen aldrig behöver ha det långsamt och tråkigt.

För några generationer sedan var barn måna om att uppträda så att de blev omtyckta av sina föräldrar.­ I dag är i stället många av oss ­föräldrar ängsligt och överdrivet måna om att alltid vara ­älskade och omtyckta av våra barn. Vi styrs mer av våra behov än vad som är bäst för barnen. Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt.

I debatten om föräldraskap, barns uppväxtvillkor och barns rättigheter behöver vi också­ framhålla riskerna med att skämma bort barn. Bortskämda­ barn blir många gånger inte­ ­lyckliga, ansvarstagande och ­socialt kompetenta vuxna".
. Alf B Svensson