Gott Nytt år!

Det enda man egentligen känner till med säkerhet, är att allt förändras. Inför varje nytt år, funderar jag alltid på detta. Vad kommer att ske härnäst? Hur kommer framtiden att se ut? Om en månad, om ett år eller om ett sekel? Lika spännande varje gång, och alltid lika svårt att förutspå. Det blir ändå inte alltid som man tänkt sig. Eller så blir det så. Med tankens kraft kan vi så många frön som gäller för vår egen personliga utveckling.

För drygt 30 år sedan blev jag spådd av Erry Lidman. Man behövde bara uppge namn och adress och skicka en hundring, så fick man tillbaka ett kassettband där han avslöjade hela ens framtid. Dels berättade han om vem jag var som person, min uppväxt och barndom och dels om min framtid. Allt han berättade stämde och har hittills stämt in. Det enda som ännu inte har slagit in, är att jag ska vinna en stor summa pengar tillsammans med en kvinna en gång. Det går jag och väntar på varje dag, och ser verkligen fram emot det! Direkt när jag fick veta detta så började jag att spela på Lotto tillsammans med en väninna. Vi har lämnat in samma rader nu i drygt 30 år, men än så länge har vi inte gått med vinst. Vi har väl lagt ner totalt tillsammans närmare 100 000 kr på detta, så det vore väl fasen inte mer än rätt att vi fick tillbaka detta med ränta!

Allt eftersom åren går, så inser man att man har bara färre och färre år kvar att leva. Färre och färre vitala och friska år, för en sak som också är garanterat säkert är att cellerna degenereras. Det finns möjlighet att bromsa den utvecklingen med ett hälsosamt leverne, men det hjälper oss inte till ett evigt liv. Åtminstone inte i innevarande kroppsform. Kroppen har en begränsad livslängd, det är bara att inse.

Hur mycket som händer i livet som beror på slumpen eller ödet vet jag inte, men ibland verkar det som om universum leder oss på en viss väg genom livet. Ibland drabbas vi av obehagliga saker som vi till en början tycker är jobbiga, besvärliga och onödiga. När vi sedan ser tillbaka, så kan man se att det kom något gott ur allt detta i slutändan. Om inte annat så växer man och blir starkare som människa på grund av erfarenhet.

Mitt mål för 2015 är att leva ännu mer i nuet. För nuet är det enda vi har. Jag vill ta vara på de soliga dagarna, de tidiga mornarna, stunderna med familjen och stunderna med mig själv. Jag vill hushålla med min energi och använda den till det som betyder mest. Jag vill leva ett enkelt liv utan en massa måsten. Jag vill värna om min frihet. Frihet att göra som jag vill, vara fri i tanken och fri från inre och yttre krav. Jag vill lyssna på min kropp och mitt hjärta. Jag är väl medveten om de yttre krav vi ständigt ställs inför i vårt uppskruvade samhälle, och det blir en utmaning att få ihop allt detta. Men om jag ständigt påminner mig om att det är dagen idag som jag har, och att morgondagen vet jag inget om, så ska jag göra ett seriöst försök.
Jag läste en gång om en gammal munk, som varje morgon när han vaknade ställde sig frågan:
- Är det dagen idag som det ska det ska ända? Är det idag som jag ska dö?      

Ikväll ska jag ägna min nyårsafton till att spela Bingolotto för första gången i mitt liv ( ja ni hör ju själva att jag börjar bli gammal ), och det kanske är ikväll som det ska ske...att jag vinner storkovan. Kanske är jag miljonär när det nya året ringer in, eller så har jag somnat i tv-soffan tillsammans med Svenne, min katt. Han är en riktig livsnjutare, som bara bryr sig om sina egna behov och som inte stressar upp sig i första taget. Man skulle nog må bra av att vara lite mera katt och lite mindre människa ibland.

Svenne myser

GOTT NYTT ÅR tillönskas Eder alla! 

Kränkande Kalle Anka...

Jag har börjat tröttna på genusdebatten och alla andra debatter som gör att någon känner sig kränkt eller diskriminerad. Hur långt ska vi gå egentligen och vart leder det i slutändan? Var ska man dra gränsen för diskriminering och kränkning, från vanlig ofrånkomlig orättvisa och den egna personliga upplevelsen?

Det senaste jag läste nu var en analys som gjorts av vårt traditionella julprogram, "Jul med Kalle Anka och hans vänner". Här konstaterar man att majoriteten av karaktärerna är män och att de få kvinnliga rollerna fått färre och kortare repliker. Herregud, det är ett tecknat barnprogram från 1960, som är byggt på att roa, generalisera, och driva med olika karaktärer! Varför lägger vi energi på detta, när det fortfarande pågår så mycket värre saker att fokusera på som gäller i vår tid? Jag är rädd att den här typen av granskning som går till ytterligheter, kan göra att genusdebatten får ett felaktigt fokus och framställs som tramsig och löjlig. Vi riskerar att de verkliga problemen försvinner i mängden.

Vi borde i stället lägga all vår kraft på att utrota könsstympning och tvångsäktenskap och se till att varenda flicka får gå i skola och ges samma möjligheter som det manliga släktet.
Astrid Lindgren skapade Pippi Långstrump för att lyfta fram en stark och självständig kvinna, en frihetsgudinna som inte bryr sig om stereotypiska könsroller. Det var inte heller bra. Astrid Lindgren har fått massor av kritik för att ha skapat denna ouppfostrade figur som uppviglar barn till dumheter. Man anklagar även Astrid Lindgren för att vara rasistisk och diskriminerande. Hur man än vänder och vrider på det så hittar någon något att kritisera och klanka på.

Vi har haft otaliga debatter i Sverige om luciatåget, där pepparkaksgubbar är rasistiska och kvinnliga Lucior är diskriminerande.
Under mina snart 52 år så har jag aldrig reagerat på vare sig Kalle Ankas jul eller luciatåget, och någon gång funnit det diskriminerande eller känt mig kränkt i något avseende. Det har varit traditioner som omgetts av lek och skratt. Låt det stanna där vid.
Jag har inte känt mig kränkt eller diskriminerad för att jag aldrig blivit vald till Lucia. Jag har heller aldrig känt mig kränkt, när jag blivit retad för att vara en tystlåten sävlig norrlänning, eller när mina kollegor då jag jobbade  i Stockholm kallade mig för "lappskan". Man måste fortsätta kunna skämta om och med varandra, och inte ta allt så allvarligt. Humor och självdistans är viktiga faktorer för att bevara fred. "Ett avväpnande skratt"är bokstavligen ett viktigt vapen när det gäller att bekämpa rädsla och fördomar.
Däremot blev jag ledsen när pojkarna i klassen kallade mig för "pattmonstret" när jag gick i sjätte klass och hade störst bröst av tjejerna i klassen. Det var ett personligt angrepp, då jag blev ledsen och kände mig mobbad.

Jag upprörs på riktigt när jag möter de verkliga orättvisorna i världen. Jag upprörs när kvinnor har en lägre ställning än män i samhället. Varför är majoriteten av sjuksköterskorna kvinnor och majoriteten läkare män?  Varför har kvinnor lägre lön och varför är majoriteten styrelsemedlemmar män?

Jag vill bekämpa rasism, könsdiskriminering och homofobi, där det existerar. Inte i gamla sagor och fabler som är historia. Hur långt ska vi dra denna debatt? Ska vi införa "kränkthetsvetenskap" som ämne i skolorna och bränna Bröderna Grimms gamla sagor, där män utmålas som riddare och hjältar och kvinnor som hjälplösa och svaga? Det finns massor av pensionerade och döda syndabockar att ge sig på som skrivit historia i sagor, fabler och inte minst i bibeln. Misstag har begåtts, men låt det inte upprepas i det som nyskapas.
Utrota istället de sjuka skönhetsidealen som driver kvinnor till helt galna ingrepp på sina kroppar och bojkotta Hollywoodindustrin där dessa sjuka ideal skapas.
Låt dig inte bli ett offer för skönhets- och modeindustrin nästa gång du tittar dig i spegeln!  Rikta kritiken mot de sexistiska tv-program och reklaminslag som fortfarande nyskapas och se till att de utrotas. Bojkotta de filmer som fortfarande framställer tjocka och fula ( såväl svarta som vita ) som dumma och korkade. Det är i dessa program och filmer som vi ständigt matas med, som kritiken bör riktas mot. Men låt oss få roas av Kalle Anka en gång om året utan att låta oss kränkas och skändas, och utan att känna oss som offer.

Hmmm...jag känner mig kränkt...!

Jag vill göra skillnad...

Jag ser inte så ofta på tv. Dels för att jag inte har tid, och dels för att mycket av det som visas är så ointressant eller så blir jag bara ledsen och beklämd över att ständigt matas med dåliga nyheter.  Den senaste tiden har jag dock sett några positiva inslag som berört mig på djupet. Nyligen såg jag på galan "Svenska hjältar" och Nobels fredspriskonsert. Vilka fantastiska människor det finns och tänk vad en enda människa kan göra skillnad för världen!

Ingen har väl undgått den blott 17-åriga Malala Yousafzai, som efter ett mordförsök har rest sig och fört flickors kamp för rätt till utbildning. När man ville ha med henne på en presskonferens för att prata Nobelpris, meddelade hon att hon minsann inte tänkte avbryta skoldagen för att delta. De fick helt enkelt flytta presskonferensen till efter skoltid. En pytteliten tjej med mycket stor pondus, och framförallt mod.

Den andra fredspristagaren Kailash Satyarthi ägnar sitt liv till att befria de miljontals barnslavar som finns runt om i världen. Bara i Indien räknar man med att det finns omkring 14 miljoner tvångsarbetande barn och Kailash har räddat ca 80 000 av dem. Om fler skulle ägna sig åt detta problem, så skulle man snabbt kunna rädda alla dessa barn.

Jag vill också vara en Malala och göra skillnad i världen!  Jag skäms och är besviken på mig själv att jag inte gjort mera! Ok, visst tänker jag på miljön och försöker att leva så miljövänligt som möjligt. Jag ger pengar till olika organisationer, och jag försöker använda mitt skrivande till att påverka. Jag har engagerat mig i nykterhetsrörelsen och jag engagerar mig fackligt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Ok, jag gör en liten del, men med tanke på hur världen ser ut så borde jag kunnat göra ännu mera. Jag vill inte stå till svars för mina barnbarn eller barnbarnsbarn, när de frågar vad jag gjorde eller varför jag inte gjorde något. Jag vill kunna säga till dem med gott samvete att jag faktiskt bidrog till att göra denna värld lite bättre och att jag faktiskt stretade emot.

Nu börjar det bli allt oroligare i Sverige. Vi har ingen ordning i regeringen, vi har tiggare utanför varenda affär, vi läser dagligen om mord och bombdåd i Sverige. Fler och fler ansluter sig till Sverigedemokraterna och vi har ryska ubåtar i skärgården. Miljön, ekonomin och freden håller på att kollapsa. Vår välfärd och fred hotas. Därför så blir jag extra varm i hjärtat när jag ser såna här hjältar runt om i världen som faktiskt gör skillnad. De utgör ett hopp för mänskligheten och jag vill tro att deras mod, kamp och kärlek kommer att segra till slut. Tillsammans kan vi utgöra den kraft som behövs för att göra den här världen lättare att leva i. En utmaning som de flesta av oss borde vara intresserade att anta.

Det enda ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör!

Ps. Imorgon går vi mot ljusare tider, alldeles av sig självt..

Efter avslutad detox...

Sist jag skrev var jag mitt upp i mitt 4 veckor långa detoxprogram. Nu har det gått några veckor sedan jag avslutade kuren och några kanske undrar hur det har gått.
Den största skillnaden före och efter kuren är att min kropp reagerar starkt på sånt som jag inte tål eller som inte är hälsosamt för mig.
Jag är inte speciellt godis- eller sötsugen längre,  men frestas ändå att smaka då och då. Reaktionen är för det första att det är inte lika gott när jag väl får det i munnen som jag föreställt mig, och för det andra så får jag direkt ont i huvudet av socker. Jag känner genast att något förändras i hjärnan. Först blir jag lite yr och lite illamående, och sen kommer huvudvärken. Helt klart mår jag inte bra av raffinerat socker. Det funkar däremot fint med frukt, bär och lite honung emellanåt. Det är underbart gott med lite naturell yoghurt, nötter, bär och lite ringlad honung som mellanmål när man är lite godissugen.
Min mage reagerar också starkt på gluten och laktos. Jag hade redan innan kuren varit försiktig med detta, men nu talar kroppen verkligen om att jag bör utesluta mjölk, grädde och framförallt vetemjöl. Pizza, pannkaka och vitt bröd är döden för min mage.

Det funkar inte heller att blanda olika typer av mat, då reagerar också magen och tarmarna negativt.
Nu när det är julbordstider, så är det inget jag lockas av. Jag har egentligen sedan länge fördömt detta tilltag av olika principer. Julbord är ett hemskt exempel på det onödiga frosseriet vi i västvärlden antagit som någon slags religiös tradition. Det är ett hån mot alla som svälter runt om i världen, och samtidigt ett tydligt exempel på varför välfärdssjukdomar toppar listan i sjukvården. Så fruktansvärt onödigt och sjukt!

Vi mår egentligen bäst av att äta ett födoämne i taget. Det blir en fruktansvärd belastning för hela kroppen att förbränna intaget efter ett julbord, en buffé eller en trerättersmiddag. Föreställ dig att du blandar ihop allt från en sån här typ av måltid i en mixer. Så ser det ut i magsäcken! Jag blir äcklad!

"Man måste ju få unna sig! Man lever bara en gång! God mat och dryck är njutning och en del av det ljuva livet!" Det är en del av de invändningar och försvarsargument jag möts av när jag i min tur måste försvara mitt hälsosammare leverne. Ja, jag lever bara en gång i denna kropp, men kanske inte så länge om jag ständigt matar den med fel bränsle. Det är inte värt att äta felaktigt och sedan leva med övervikt, diabetes, hjärtproblem, sura uppstötningar, halsbränna, gaser, magvärk, trötthet och andra biverkningar från ohälsosam föda.
Jag vill unna min kropp det bästa och investera i min hälsa. Jag har kanske bara ett tiotal år kvar till pensionen, och då vill jag vara en pigg pensionär. Jag kan inte förhindra alla typer av sjukdomar, men jag ska göra det jag kan. Det är den bästa pensionsförsäkringen.

De flesta av oss har goda förutsättningar att lyckas då vi har förmånen att välja vad vi äter. Även om jag dissar säkert 70% av den mat som finns i livsmedelsbutikerna, så finns där goda och hälsosamma alternativ.

Med det avslutar jag och önskar Eder alla en riktigt God jul! 

Ps. Glöm inte att ställa fram en nyttig julsallad eller ett vegetariskt alternativ på julbordet! :-)

Andra veckan detox avverkad...

I två veckor har jag nu varit fullkomligt disciplinerad vad gäller min kost, och jag har två veckor kvar. Halvtid alltså. Inledde veckan med att åka på kurs till Umeå och bo på hotell en natt. Kursen hölls på Folkets Hus, och helt lägligt hade de en matmässa där och utsåg Sveriges kock. Det var stånd med smakprover, härlig doft av mat och massor med frestelser. Jag gick snabbt förbi och låtsades att jag inte sett något. Ni som brukar åka på kurs och konferens, brukar kanske se fram emot fikarasterna. Det gjorde inte jag. Det var en plåga att se buffén uppdukad med smörgåsar och bakverk. Även om de serverade nyttiga alternativ så var det inget som stämde överens med min detoxdiet. Jag hade kokta ägg och tomater i handväskan istället ( brukar ha det om jag får för mig att kasta på någon..hehehe ).

Till lunch hade jag förbeställt osaltad fisk och grönsaker, och Restaurang Äpplet gjorde sitt bästa av torskrygg och röding. Inte så dumt alls. På kvällen var det gemensam middag med kurskamraterna, men jag tackade nej. Jag satt istället på hotellrummet och mumsade ägg och tomater från min handväska. I frukostmatsalen lyxade jag med två deciliter naturell yoghurt med lite linfrön och solrosfrön. Avslutade med en apelsin, då ingen färskpressad juice fanns att tillgå.

Torsdag och fredag var det s k fastedagar igen, och då återgick jag till att äta enbart protein och dricka massor av vatten. Tråkigt, tråkigt....I lördagskväll framför teven var jag galet sugen på saltlakrits. Jag kunde nästan inte koncentrera mig på filmen, tänkte bara på salmiakmattor, salta bildäck och lakrits i alla former.

Jag tänker ofta på mat, om vad jag ska äta sen. Jag torterar mig själv genom att känna och kolla på alla matvaror i affären när jag går och handlar. Jag köper också fryst mat som jag ska äta sen när jag får börja äta som vanligt igen. Ikväll köpte jag vegetariska dumplings och chimichurri. Jag hittade även ett lakrits/pepparmintthe som jag festade på ikväll,  Det var ljuvligt gott!

"Anden är villig men köttet är svagt" Jag är villig och stark i både kött och ande, Inget kan stoppa mig nu när jag kommit så här långt. Jag har ätit nu i snart 52 år, 365 dagar om året. Mestadels har jag varit så privilegerad att jag kunnat välja vad jag ska äta. Vilken lyx! Undrar hur många som tänker på det och känner tacksamhet över detta varje dag? Varje dag lider 800 miljoner människor av svält och 25 000 dör varje dag! Jag ska absolut inte klaga.  Jag har jag valt min egen föda och jag väljer något som är hälsosamt för mig. Både fysiskt och mentalt. Belöningen kommer senare. 

Första detoxveckan avverkad..

I måndags började jag med en 28-dagars detoxkurs, och har just avverkat den första och tuffaste veckan. Under 4 veckor ska jag varken äta salt, socker, mjöl eller grönsaker som växer under jord. Första veckan har jag enbart levt på protein i form av osaltad kyckling och fisk. Däremellan har jag druckit massor med vatten och stärkt mig med vitaminer från Fitline.
Det har varit fruktansvärt tråkigt måste jag erkänna. Det är så socialt det här med att äta. Ta bara som i måndags då vår nya arbetsgivare hälsade oss välkomna med tårta, kakor och lunchbuffé. Hur kul är det då att tugga på en osaltad torr kycklingbiff, när mina kollegor vräker i sig godsaker? Mina kära arbetskompisar glor på mig och funderar nog på om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk.

Men jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. Jag gillar bara läget och fortsätter tugga i mig min torra osaltade föda. För tuggar gör jag. Varje tugga tuggas 32 gånger. Jag tuggar frenetiskt tills det kommer fradga ur munnen. Man får ju inte dricka till måltiderna. Det gör man bäst mellan måltiderna. Det har varit svårt att synkronisera detta på morgonen när jag ska iväg till jobbet. Efter morgondrycken, måste jag vänta en kvart innan jag får äta. Så jag tuggar på min kycklingbiff i bilen medan jag kör iväg till jobbet. Käkarna mal som en idisslande som en ko. Muh!

I fredagskväll satt vi i tv-soffan och fredagsmyste. Myste och myste. Sambon med en godispåse och jag med en kopp rött the. Jag luktade i hans påse och insöp de söta dofterna av lakrits och syrliga karameller. Det fick räcka för mig. Senare på natten drömde jag att jag åt 5 lakritsbitar och jag fick enormt dåligt samvete, och kände mig så besviken på mig själv. Hur kunde jag falla för frestelsen?

När jag vaknade berättade jag genast för min sambo om min hemska dröm och han bekräftade att han lämnat kvar några lakritsbitar i godispåsen. Kunde jag ha gått i sömnen och letat rätt på den och glufsat i mig resterna? Jag var tvungen och gå upp och kolla. Jag fann påsen och även fem lakritsbitar! Det var alltså bara en dröm. Till viss del sann, för det var ju fem lakritsbitar i påsen, men dom var intakta. Hallelujah!

Nu har jag alltså tagit mig igenom den tuffaste veckan, som egentligen inte varit så tuff. Jag har mått bra hela tiden och känt mig extra pigg. Jag mår bra av att disciplinera mig och leva som en asket ( eller fakir kanske en del skulle kalla mig ). Det stärker mig inifrån och ut, att späka sig och vara sträng med sig själv. Belöningen kommer ju. Jag blir renare, piggare och friskare. Dessutom stärker jag mig mentalt. Jag har gjort värre saker, som att fasta på enbart kokt vatten under 10 dagar. Det här var en baggis.

Just nu ser jag fram emot frukosten i vecka 2, en liten skål med naturell yoghurt, lite blötlagda linfrön och solrosfrön. Mums!

Control alt delete

Det var ett tag sedan sist. Min blogg håller nästan på att mögla bort. Men jag måste tala om att jag lever i allra högsta grad. Mitt liv är lika fullt upp som det alltid har varit. Jag liksom bara drar till mig saker och ting.
Då och då måste jag göra en "control + alt + delete", börja om från början och ta nya tag. Jag måste rensa bort gammalt skit, både bokstavligen, mentalt och kroppsligen, Jag önskar att jag kunde göra det även med min hjärna, men har ännu inte lyckats helt.

Tänk att få rensa bort sånt i hjärnan som man inte behöver. Kasta bort alla gamla kunskaper som inte längre är gällande, som t ex gamla telefonnummer, registreringsnummer, kortkoder, förutfattade meningar, fördomar, gamla oförrätter och tråkiga minnen. Jag glömmer portkoden till jobbet, men jag kommer ihåg min barndomsväns telefonnummer från 70-talet, 15196. Jag måste lära om att huvudstaden i Tjeckoslovakien inte finns längre för Tjeckoslovakien har upphört, och att Bonn är inte längre Tysklands huvudstad.

Idag påbörjade jag en "control + alt + delete". Dels jobbade jag min första arbetsdag i en nytt företag, och dels påbörjade jag en 28-dagars detoxkur. Jag ska rensa mig inifrån och ut rent fysiologiskt, och jag ska ta nya friska tag som anställd i ett nytt spännande företag, Sutherland Global services.

Inatt drömde jag ( som vanligt ) en helt galet förvirrad dröm. Jag drömde bland annat att jag satt i en gummibåt när en tromb kom och tog mig och jag sögs ut i atmosfären. Jag drömmer ofta att jag sugs iväg av tromber. Men inatt trodde jag att mina upprepade drömmar blivit verklighet, och att jag denna gång verkligen drabbats av en tromb. När jag åter landade på fast mark, så visste jag inte vem jag var. Jag gick omkring och frågade människor om de visste var Rose-Marie Byström var någonstans, och jag frågade även om jag kunde vara Rose-Marie Byström. Jag kunde inte se min egen kropp, utan var mera bara ett medvetande. Det var en otäck och omtumlande känsla. Folk tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.

Så småningom vaknade jag i min egen säng och insåg att jag fortfarande levde och fortfarande var Rose-Marie Byström. Skönt! Även om jag ibland skulle vilja göra en total makeover, så trivs jag nog hyfsat bra med att vara just jag. Jag bestämmer ju själv vem jag vill vara och vad jag vill bli.
Just nu siktar jag på några kilo lättare, en smidigare yogakropp och ett piggare och alertare sinne ( går det ? ).
Det skulle även vara kul med lite nya uppdrag och utmaningar i arbetslivet. Kanske är det så att jag är på väg i en tromb i en hastighet på 90 km i timmen, som tar mig till nya breddgrader eller nya nivåer.
Vi får se. Jag lovar att uppdatera mig lite oftare och berätta om mina senaste resor, mina senaste fynd, mina kurser, mina hälsokurer och mina bravader.  Mitt namn är fortfarande Rose-Marie Byström.

Tjing!