Ja ä inte bitter...

När man gått igenom tuffa svårigheter och besvikelser i livet, krävs det mycket arbete för att komma tillbaka och må bra igen. När man är längst ned i botten i en stor svart avgrund, så kan det vara svårt att se vägen tillbaka till ljuset igen. Det är en tuff vandring som man måste göra helt på egen hand. Det hjälper visserligen med stöd från omgivningen, men själva arbetet måste man göra själv.
Man måste verkligen ta sig i kragen för att inte hamna i offerrollen och gå omkring och tycka synd om sig själv. Det är lätt att börja älta, gräma sig och fastna i det förflutna. Det är naturligt att behöva tid på sig att sörja, vara ledsen och förbannad. Första tiden kanske är en chockartad period då man inte riktigt har fattat vad som hänt, och sedan när saker och ting har landat så kommer en period av sorg och besvikelse som en naturlig följd. Man pendlar mellan sorg, ilska, skam, saknad och besvikelse. Hela känsloregistret gås igenom och det måste få vara så en tid. Men för vissa kan det ta väldigt lång tid att bli sig själv igen. Varför vill man vara kvar i det stadiet? Det gör ju bara ont, och man kan ändå inte ändra på det som redan skett. Man måste acceptera att det som har hänt har hänt. Hur gärna man än i tanken vill ändra på det förflutna, så går det inte. Det finns inga hemliga knep.

För att bli fri, måste man klippa de osynliga banden. Med en ordentlig sax. En del vill vara kvar i det förflutna för att de på något sätt drar fördel av det, oftast helt omedvetet. Det är ett bra vapen och ett bra skydd ibland. Det kan vara bra att vinna andras medlidande som ursäkt för att inte behöva anstränga sig. Det kan vara bra att dra fram gamla oförrätter som ett vapen, när nya obekväma situationer uppstår. Det kan också vara så att man helt enkelt inte vill klippa de band som bundit samman en med den person man sörjer. Man vill leva kvar i det som en gång var bra, och ha kvar de fina, vackra kärleksfulla banden som en gång knöts ihop. Unika band som en gång var mycket starka och sammansvetsade.
Ibland finns det möjlighet att laga banden och svetsa ihop dom igen, och i andra fall så finns inte den möjligheten och kommer aldrig att finnas. Det är då det är så viktigt att klippa av dom och göra sig fri.
Att älta och dröja sig kvar i det förflutna kräver en massa energi och det till ingen nytta. Man måste bestämma sig för att gå vidare och lämna allt bakom sig. Man måste omvandla denna destruktiva energi till något som fyller ett högre syfte och som gör att man mår bra. Ur smärta kan en otrolig styrka växa fram om man använder smärtan på rätt sätt.
Man kan inte gå och vänta på någon upprättelse, som man aldrig kommer att få av den som gjort en illa. Upprättelsen måste man ge sig själv. Storheten ligger i att kunna förlåta. Därigenom kommer upprättelsen och den äkta tillfredsställelsen. Att vara bitter ger ingen tillfredsställelse, annat än för egot som bara vill vara bitter, misstroende och fortsätta älta.

Saker och ting sker i livet, ofta av en viss anledning. Inte minst för att lära. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vissa erfarenheter och besvikelser ger djupa sår, och ärren finns alltid kvar. Men de får inte hindra en från att börja om med sitt liv på nytt och se positivt på livet. Livet är alldeles för kort för att man ska gå omkring och vara olycklig. Lyckan och kärleken finns alltid till hands inom dig. Det gäller bara att tänka positiva tankar och ta fram det som gör livet värt att leva.

Man får jobba med sig själv och varje dag har man en chans att bli lite bättre!

Min bästa reskamrat...

Sitter och bläddrar i gamla fotoalbum och finner att jag avverkat en hel del resmål runt om i världen. Det har varit både korta och långa resor, med många härliga minnen och upplevelser.
Att resa och se sig om i världen är kryddan i livet för mig. Helst reser jag med ryggsäck och tar dagen som den kommer. Jag reser gärna till lite udda resmål och vill gärna ha lite äventyr.
Flera av dessa äventyr har jag delat med min bästa reskamrat Zsanett. Det är viktigt när man reser tillsammans att man funkar bra ihop och att man är på samma våglängd. Fel reskamrat kan verkligen förstöra hela resan. Både jag och Zsanett är resvana och vi vet var vi har varandra.

Hela tre gånger har vi rest till Indien tillsammans. Vi har bott på olika ashrams och delat sovplats på hårda golv och skitit ikapp på toan. Man kan nästan inte bli mer intim med varandra än så. Vi har stigit upp kl 04.00 i ottan och skalat morötter för att utföra dagliga sevas ( osjälviska goda gärningar och service till medmänniskor ). Vi har mediterat i tystnad i flera veckor, renat våra kroppar och sinnen, och nästan skitit på oss i våra saris i någon skakig tuk-tuk. Vi har samtalat med heliga gurus och utsatt oss för alla möjliga konstiga renande behandlingar.

Skitnödig i en tuk-tuk

En gång stack vi iväg till Grönland, vi fick sista platserna och fick ömsom sitta i galley på små lådor tillsammans med kabinpersonalen och även jäsa i businesssleepers i en egen kupé. Vi kom fram till ett ställe "in the middle of nowhere" och jag utan mitt bagage. Vi åkte iväg till någon glaciär, jag i kläder som jag fått låna av Zsanett och såg oss omkring över vidsträckta vildmarker. Vi bodde i en barack och konstaterade redan efter första dagen att vi sett allt som fanns att se i denna håla. Så vi flög vidare inrikes med Air Greenland till Narsarsuaq och tog in på värsta lyxhotellet med den mest fantastiska utsikt över isbergen. Här såg vi glaciären kalvade fram isberg i alla former och storlekar. Midnattsturen med båt runt isbergen i olika pasteller, var en helt magisk upplevelse. Vi åkte trålare till små öar och vi var med i kyrkan på en grönländsk vigsel.
Vi bodde även i en liten igloo av stål ett par nätter. Innan vi reste hem igen, beslutade vi oss för att hyra moppe och köra omkring i vildmarken där myskoxarna var fler än människorna.

På häftig moppetur i den grönländska vildmarken

Vi vandrade upp på ett högt berg och när vi skulle åka tillbaka så var Zsanetts moppe sur och besvärlig. Den gick inte att kicka igång. Panik utbröt, där vi stod helt ensamma ute i vildmarken och vårt plan skulle gå tillbaka efter bara några timmar. Jag fick själv brassa iväg på min lilla moppe för att hämta hjälp, och lämna Zsanett alldeles ensam med vilda myskoxar och kanske fanns det andra vilddjur där också som vi ännu inte hunnit upptäcka. Till slut kom jag tillbaka i sällskap med en grönländare och en jeep, och vi fick bärga både moppe och förare, och vi hann lyckligtvis i tid till flygets avgång.

Förutom Indien och Grönland så har vi rest omkring i Transylvanien, vi har rest i Norge på delar av Hurtigrutten och vi har åkt luftballong över Kappadokien. Helt fantastiska unika upplevelser och nu planerar vi för ett nytt äventyr. Det ser jag verkligen fram emot!

Båttur bland isberg i midnattssol

Vår igloo och bostad ett par nätter

Glaciär

Vi somnade ombord på båten bland Norges vackra fjordar

Luftballong över Kappadokien

Bästa reskamraterna i Rumänien

In Transylvania

Se sorgen i ansiktet

När sorgen griper tag om dig och klämmer åt,
då vill hela hjärtat bara brista ut i gråt
en paralyserande känsla, som att svälja ett svärd,
och inombords blir du bara svag och tärd

Jag försökte begrava dess kvarlevor i jorden,
tillsammans med mina tårar och de sista orden
och överlämna allt till högre makters vård,
men marken var för stenig, frusen och hård

Det går inte att begrava något som fortfarande lever inom dig,
det svåra och tunga vill helt enkelt inte lämna mig
Kanske är det detta som måste ske för utgöra en nya plattform,
du måste helt enkelt stöpas om och gjutas i en ny form

Det gamla kantstötta och trasiga behöver sys och lagas,
tills nya möjligheter och nya ljuspunkter  i livet dagas
Gamla tråkigheter, sorger och svek kan inte raderas ut
men själva sörjandet och dess process måste få ett slut

I sorgen finns också kärleken med all sin kraft och vitalitet
och det är därför sorg och smärta utgör sådan komplexitet
Det är så svårt att sila bort sorgen i kärlekens sköte,
det måste helt enkelt styras upp till ett försonande möte

Att bli vän med sorgen och smärtan kan ta tid, ibland flera år,
och det sätter såklart sina ojämna, fula och naggade spår
Det är inte möjligt att fly innan processen är slutförd och klar,
för annars kommer den alltid att jaga dig och för alltid bli kvar

Möt din sorg och smärta och gör upp,
ta hjälp av din inneboende dolda trupp
Ta striden och gå den långa tunnelns led,
på andra sidan möter stillhet och fred.

Världen är korrupt..

Mörker och kyla breder ut sig...

Så länge människan funnits, så har även girighet och ondska funnits. Dessa egenskaper verkar styra världen, och det eskalerar. Varje dag läser man i tidningarna om tjyv-och rackarspel. Det som förefaller vara gott, visar sig vara humbug när man granskar det närmare.
Detta gäller i alla samhällskategorier. Det existerar bland politiker, bland kyrkans ämbetsmän och i olika hjälporganisationer inklusive Rosa bandet-kampanjen. Ingen går fri.

Läkemedelsföretagen säljer medicin som gör oss sjuka. Fredliga länder ( inklusive Sverige ) säljer vapen och krigsmateriel till länder som vill kriga. Dubbelmoralen lyser igenom när kommersialismen får styra. Alla vill roffa åt sig av kakan.
Du kan inte ens lita på din partner eller dina nära och kära. Om de inte går bakom ryggen på dig medans du är i livet, så kan du räkna med att de gör det när du är död och begraven. Då roffar de åt sig av din kvarlåtenskap. Det har knappast undgått någon vilket bråk det kan bli inom familjen med arvstvister.

Och nu kommer flyktingar i stora hjordar och genast ser folk om sitt hus, stänger dörren och bränner för säkerhetsskull ner de tomma husen där flyktingarna kan få ett tillfälligt skydd.
Vi slår oss för bröstet och framhåller hur goda vi är i Sverige, och hur vi måste värna om våra svenska seder och bruk, vår etik och moral och vår kristendom. Dock är det bara flyktingarna som avkrävs etik och moral. Vi ställer betydligt högre krav på dom än oss själva. Det kristna budskapet får stryka på foten.

De har flytt som jagade villebråd från land till land, och ingen vill ta emot dom. Det kastas smällare och flaskor mot flyktingbussarna och det sätts upp stängsel och taggtråd vid gränserna. Ingenstans är de välkommen. Istället utnyttjas de och blir människoslavar eller offer för allehanda kommersiella krafter. De finns dom som ser sin chans att roffa åt sig på bekostnad av deras nöd. Bert Karlsson är gärna med i upphandlingen av asylboenden, knappast för att han är en bragdman, utan för att han är en affärsman.  Den enes död, den andres bröd.

 Främlingsfientlighet är lika med rädsla och dumhet. Det är ointelligenta människor som saknar såväl emotionell intelligens som existentialism. Inte ens anhängare av Nordfront som stod och demonstrerade på stora torget i lördags, hade vett eller mod att svara på varför de var där, när de hade kameran framför ansiktet. En samling fegisar som inte ens fattar vad de håller på med.

Det finns goda krafter också, inte tu tal om det. Men det goda får man jobba för, det onda kommer av sig självt. Det börjar inom var och en av oss, i våra hjärtan. Om vi släpper på rädslan och girigheten, så ger vi plats för kärleken och humaniteten. Tyvärr har en hinna av is lagt sig över mänskligheten i världen. Och med frusna hjärtan går vi sakta men säkert mot döden. Med värme, kärlek och omtanke kan vi tina upp och rädda världen från en istid skapad av människan själv.
Förbanna inte mörkret...tänd ett ljus!

Frusna hjärtan med en hinna av tunn is...

Det sårade barnet

Det lilla barnet kom till världen med öppna ögon och öppet hjärta.
Så oskyldig och oförstörd.
Med ögon fulla av tillit och kärlek såg de upp mot sina föräldrar.
En moder och fader som förväntades ge det lilla barnet all trygghet och omsorg som ett barn kan tänkas behöva.
Det lilla barnet kände till en början ingen ängslan eller oro, bara villkorslös kärlek.
På moderns barm, och i faderns famn sov det tryggt.

Så en dag vaknade barnet och fann att hemmet och omvärlden var fyllt av oro och konflikter
Trots att nallen och snuttefilten fanns vid barnets sida, så började världen te sig hotfull och farofylld.
Barnet kunde inte förstå eller sätta ord på det som skedde runtomkring.
Det uppstod bara en jobbig känsla. En knut i bröstet, ett illamående och en obehaglig odör.
Barnet ville kräkas, men förmådde det inte. Det kom inte längre upp än till bröstbenet. Där tog det stopp, i höjd med hjärtat. Så barnet svalde spyan och blev snart van att alltid svälja.

Ingen i omgivningen uppmärksammade barnets illamående. Eller så gjorde de det, men valde att blunda.
Locket lades på och ingen ville öppna det igen. Där inuti barnet växte det infekterade såret, och till slut var det en varböld av ångest och smärta. Det värsta dövades med godis och glass. Senare med alkohol och droger. Det sårade barnet blev expert på att fly. Så snart illamåendet kom ikapp, så hittade det nya flyktvägar. Till slut blev det en flykting utan asyl i tillvaron. Instängd i ett mentalt fängelse.

Den nu vuxna människan var fortfarande ett barn inuti.
Ett barn som ville förstå vuxenvärldens svek, men ingen kunde förklara.
För de skyldiga var själva sårade barn.
Det var ett arv de bar med sig från förfädernas tid.
Det infekterade såret var en smitthärd, en farsot farligare än böldpest och digerdöd.
Det enda vaccinet som fanns att tillgå var förlåtelsen. Kärlek och förlåtelse.
En bristvara som inte läkemedelsföretagen lyckats framställa, trots gedigen forskning och stora anslag. Lutheranerna överlät till Jesus att ta på sig syndernas förlåtelse, för då slapp de själva.

*********

Måhända är gårdagen inte möjlig att förändra,  men desto större anledning att försonas med den.
Den villkorslösa kärleken och den villkorslösa förlåtelsen föds det lilla barnet med. Ett oskrivet blad.
Sedan fylls det på med meningslöst klotter, som ingen bryr sig om att tyda eller förstå.
Att hitta tillbaka till den ursprungliga kärnan är en svår process och kanske rent av omöjlig.
Det sårade barnet är för evigt sårad, skadan går inte att göras ogjord. Men den går att mildra.
Att plocka fram spökena i garderoben kan vara oerhört skrämmande. Att möta det sårade barnet inom sig likaså. Men i dagsljuset, i samtalet och i en trygg tillvaro blir det lättare att konfrontera det svåra. Döm inte det sårade barnet, utan stötta det och respektera det.
Att trycka undan det sårade barnet är en förnekelse av jaget. Att förlåta sig själv och andra är botemedlet som helar mänskligheten.  Genom försoning med det sårade barnet, kan vi bygga en bättre värld. Freden börjar inom varje enskild människa.

Peace, love and understanding!

Livets stig

Hon går längs vägen med saktmodiga steg.
En kvinna som börjar bli till åren kommen, men som inte riktigt vill erkänna det för sig själv.
Förr har hon gått mycket lättare, snabbare och mera målmedvetet.
Hon har med åren tappat svikten i stegen och egentligen också riktningen.
Kvinnan har gått oräkneliga steg längs denna barrbeströdda krokiga stig
Hon vet inte hur långt, men länge är det.

På hennes trötta och något krökta rygg hänger en gammal sliten ryggsäck.
Den är inte längre så tung att bära, för längs vägen lossnar en massa fragment från den.
Den har varit tyngre, och riktigt hur pass tung minns hon inte längre.
Ibland var den lättare att bära och ibland vägde den bly.
Fast ibland var det hennes hjärta som var tyngst att bära. Det stora sargade hjärtat.
När bördan varit som mest mödosam har hon stannat längs med vägen och bara väntat.
Inväntat ny energi och nya krafter. Tills stormen bedarrat. Tills dagen åter börjat gry.
Då och då har hon blivit knuffad framåt längs vägen av osynliga krafter. 
Ibland har hon dansat fram som en virvelvind.
Någon gång har hon upplevt känslan av att kunna flyga och ha kontroll.
En underbar känsla, till dess att hon fallit och gjort magplask mot den hårda jordskorpan.

Men för det mesta är det händelser efter vägen som leder henne framåt.
Ibland lockas hon fram till osäkra vägskäl och ibland går hon vilse, och är i stort behov av karta och kompass. Och när hon väl tagit ut riktningen igen, så går hon ändå åt fel håll.
Hon begriper det inte. Hur hamnade jag här plötsligt, brukar hon fråga sig själv.
Det var ju inte hit jag ville, säger hon, och tröstar sig med en förhoppning om att hon snart är nära målet. Det okända målet som ska kännas som hemma.
Men hur hon än strävar och går längs vägen, så når hon inte ända fram.

Visst har hon stannat på många vackra platser längs vägen och visst har hon mött många fantastiska människor och andra vandrare och kamrater längs samma väg. Men framme vid målet har hon aldrig varit. 
Vägen tycks aldrig ta slut, och den tar hela tiden nya riktningar åt olika väderstreck.
Uppför och nerför. Höger och vänster. Koordinaterna fastställs aldrig.  Ibland är det slingrande branta stigar uppe i de höga bergen och i de djupa dalarna,  och ibland är det breda raka avenyer som gatorna i Paris.

Nu skyndar hon sig fram utan att veta varför hon stressar iväg. Hon är så rädd för att missa något, och samtidigt är hon väl medveten om att de dagar hon skyndar fram så ser hon inte allt som visar sig längs utmed vägen. Hon glömmer bort att andas in den friska luften och unnar sig inte andetaget. Hon går miste om blommornas prakt som växer längs med vägkanten, för hon hinner inte se dem eller känna dess doft mellan de raska stegen. Hon går och går mot nya mål, mot nya destinationer och samtidigt är hon hela tiden på väg hemåt. 

Ibland vill hon vända åter och vänder sig om, men finner att vägen där bakom suddats ut. Det går helt enkelt inte att gå tillbaka. Vägen som hon nyss gick på, finns inte kvar.

En dag kanske det visar sig att allt detta var mödan värd och att vandringen var målet och målet var vandringen,
Alla dessa steg i livet var essensen av allt som var värt att leva för. Så går tankarna i den gamla kvinnans huvud,  och hon har en känsla av att när hon släpper tanken så öppnar sig nuet.
Nuet i livet och livet i nuet. Den som lever får se. Det är bara att vandra vidare.

Förenen Eder...!

Jag har fått förtroendet och förmånen att åka på Unionens kongress 2015 i Göteborg. Kongressen infaller bara vart fjärde år, så det gäller att passa på.
Just nu ligger jag på mitt hotellrum och skriver propaganda mitt i natten, som jag hoppas att du orkar läsa.

Det är fantastiskt att få möta så många andra förtroendevalda som med stort engagemang arbetar ideellt för våra medlemmar och för en ideologi som förenar oss. Vi har ett viktigt uppdrag, mycket viktigare än vad de flesta förstår. Vi arbetar för rättvisa, jämställdhet och schyssta arbetsvillkor.

Sverige är en förebild för många länder när det gäller det fackliga arbetet och den omfattande organiseringen. På många håll i världen skulle de inte ens våga drömma om de villkor som är en självklarhet för oss på den svenska arbetsmarknaden.

Med tanke på den vidriga attacken mot fredsmarschen i Ankara, dagen innan Kongressens invigning så kan vi absolut inte luta oss tillbaka. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vi allierar oss och stärker vår position. Vårt arbete påverkar det globala samarbetet. Vårt arbete gynnar arbetarna på bananplantagen och kaffeodlarna i Sydamerika. Fairtrade är ett begrepp som växer sig större och starkare. Vårt arbete med jämställdhet, diskriminering och mobbing ökar medvetenheten, solidariteten och humaniteten hos människor.  Ju fler vi är som vill jobba solidariskt för mänskliga rättigheter, desto mer lägger vi grunden för en världsfred.

Det finns onda och negativa krafter runt om i världen, som gärna värvar de unga, ensamma och osäkra människorna som inte fått en trygg och god grund att stå på. Det är såna personer som riskerar att bli offer för Islamiska staten och andra terrororganisationer. Det är lätt att hjärntvätta de som inte känner någon tillhörighet i samhället.

Det finns illvilliga tungor som menar att facken spelat ut sin roll på arbetsmarknaden, Det finns de som menar att det inte är någon vits att vara med i facket eller facket inte gör någonting. Det är fullständigt felaktiga påståenden. Facken gör ett enormt viktigt arbete och utan det arbetet så kan vi förvänta oss ohållbart samhälle där ingen skulle kunna gå trygg. Det skulle bli kaos.

Detta är något jag gärna vill att du har i åtanke nästa gång du klagar på facket eller tycker det är för höga medlemsavgifter. Har du råd att vara utan? Om du är medlem så ta chansen att förkovra dig och engagera dig mer i de fackliga frågorna. Är du inte medlem ännu, så vänta inte tills det brinner. Vi måste fortsätta med att förebygga och förekomma. Vi måste hänga med i utvecklingen och ligga steget före.
Tillsammans är vi starka.