Urkraften

Häromdagen läste jag Jonna Jintons blogg där hon beskrev urkraften hon kände i att bo på landet i 20 graders kyla och elda med ved, ungefär som de flesta i Sverige gjorde för 100 år sedan.
Jag förstår precis vad hon menar och jag älskar att känna den där urkraften bubbla upp inom mig.
Alla kvinnor som fött barn vet hur den där urkraften känns när man med all sin kraft ska klämma ut en bebis genom en smal passage i kroppen. Jag minns att jag själv under min första förlossning funderade på vem det var i rummet som vrålade och skrek så hemskt..? Var det Hulken som kommit på besök? Till slut förstod jag att det var jag själv som skrek, när barnmorskan bad mig fokusera all min kraft på att krysta. Urkraften från jordens inre hade vaknat till liv inom mig.

Då jag levt som ensamstående i större delen av mitt liv, har jag varit van att ensam ha ansvaret för allt. Det har varit kämpigt många gånger, både fysiskt och mentalt. Men jag har ju varit så illa tvungen att ta mig igenom tuffa situationer och det har samtidigt blivit en triggande utmaning, Jag SKA klara det!! Och för varje utmaning man klarat desto starkare blir man. Speciellt när det handlar om ren överlevnad.

I dagens samhälle så handlar det hela tiden om utmaningar, men många gånger utmaningar som egentligen inte är livsavgörande. Vi utmanar oss själva i arbetslivet och strävar efter att göra karriär, eller vi utmanar oss på gymmet eller hos Viktväktarna. Vi skapar utmaningar, när livet i övrigt inte kräver så mycket av oss. Jag tror dock att vi ibland behöver livsviktiga utmaningar, där vi får se allvaret i vitögat och känna vittringen av verklig fara. Det gör oss bättre rustade som människor och vi får även en helt annan förståelse för andra människor i nöd.

Jag tycker synd om bortcurlade ungdomar som fått allt serverat och som aldrig fått chansen att testa sin egen styrka, kraft och uthållighet annat än på träningen eller på idrottslektionerna i skolan. När de senare går arbetslösa och samhället sviker, så blir det tufft att motivera sig och ta fram den där urkraften som man aldrig har nosat på tidigare, och inte ens känner till att den existerar och finns där i generna.

Ibland känns det skönt att traska i djupsnö i stormen, och knappt se vägen framför sig och ibland är det skönt att bära vatten från bäcken när det inte finns i kran. Jag beundrar ensamseglare som tar sig i en jolle över Atlanten och jag beundrar dem som vågar hoppa fallskärm. Jag tror de söker efter den här urkraften som finns i generna och som gör att man känner att man lever. Men framförallt beundrar jag de människor som flyr från krig och fattigdom och de som stannar kvar och kämpar till sista droppen. Jag beundrar dom som överlever svåra sjukdomar och olyckor, de som verkligen prövas av livet. Vissa får känna av den här urkraften mer än andra, och såklart är det bäst i lagom dos.
 Urkraften gör oss ödmjuka och tacksamma, och vi formas helt enkelt till bättre och starkare människor. Vi blir också tryggare och det stärker självkänslan när vi blir medvetna om att vi besitter den här kraften. Yin och Yang är Universums urkrafter. Motsatserna kan inte existera utan varandra.

Högsta domstolen är vi själva..

Jag har under en tid arbetat mycket med förlåtelseprocessen, som jag anser är helt avgörande för ens lycka och framtid. Om man inte kan förlåta, kommer man att få bära bördan själv och kånka omkring med den orättfärdige på ens axlar under resten av ens liv.
Det är inte helt lätt att gå vidare när man blivit djupt sårad och kränkt. Såret vill aldrig läka helt.
Man måste ändå förstå och acceptera att det är mänskligt att fela. De flesta av oss gör så gott vi kan efter våra egna förutsättningar. Dom förutsättningarna kan se väldigt olika ut i olika människors liv. Vissa är födda med "dåliga gener",  har medfödda psykiska störningar och har kanske fått en dålig start i livet och blivit skadad av omgivningen under uppväxten.
Man måste försöka acceptera att de flesta gör det bästa de kan, efter deras egen förmåga. För om de kunde göra bättre, så skulle de också göra det. Väldigt få vill medvetet sabba för sig själv och andra. Ingen vill vara en svikare, en syndare eller en bedragare. Jag tror att alla vill bli bemötta med kärlek och respekt.
Om man ser på ett svek, en lögn eller ett brott lite djupare, så kommer man förmodligen att se att det begicks utan uppsåt att skada. Det blev fel på vägen helt enkelt, och misstag begicks.

 En gång är ingen gång, brukar man säga och menar att man kan förlåta en gång, men inte om misstaget upprepar sig. Andra gången är det ett medvetet val. Eller är det det? Nej, jag tror att man ibland ger upp för att man inte klarar bättre, och inte vågar tro på sig själv. Man ser på sig själv som misslyckad, och man kan inte förlåta sig själv. Om vi inte kan förlåta oss själva, så blir det också svårt att förlåta andra. En dålig självbild blir en självuppfyllande profetia.

 Egentligen så är det fel att skuldbelägga någon överhuvudtaget, för att man har gjort ett misstag på grund av olika omständigheter. Dessa omständigheter är oftast okända för motparten.
Vi har under hela vår uppväxt levt efter vissa regler. Regler för etik och moral har skapats av oss människor och det är också vi som dömer. Vi människor dömer oftast mycket hårdare än vad en domstol någonsin skulle göra. När det gäller rättssamhället, så har vi oftast tidsbestämda straff. Det är sällan livstid utgör livstid, utan max 18-20 år om man bor i Sverige. Men när det gäller vårt eget dömande av andra människor så kan det gälla livet igenom. Vad har vi för rätt att döma överhuvudtaget? Varför ska vi själva gå omkring och leka domare och bödlar, utan några sanna brottsunderlag? Det finns alltid förmildrande omständigheter.
Tillfället gör tjuven sägs det, och vi vet alla att man kan frestas och lockas att gå över gränsen. Om man är ensam, rädd, sjuk, svag, förtvivlad och känner sig misslyckad är det inte säkert att man orkar stå emot och göra rätt i alla lägen.
Jag har träffat så många på sista tiden som går omkring oförmögna att förlåta det som varit. Det kan handla om ett ganska nyligt svek eller något som hänt långt tillbaka i barndomen. Det är naturligt att älta och sörja en tid. Vissa saker tar längre tid att bearbeta än andra, det beror på hur pass skadad man blivit och hur stark eller svag man är i sig själv. Förlåtelse handlar inte om att ge den som svikit dig någon cred eller klapp på axeln. Det dåliga beteendet och handlingarna behöver inte accepteras eller godkännas. Det handlar bara om att försöka förlåta människan bakom, som inte kunde bättre. Den du förlåter behöver inte ens få veta att du har förlåtit, för förlåtelsen är främst inriktad på att ge dig själv frid och möjlighet att försonas med ditt förflutna. Det handlar om frigörelse och att gå vidare i sitt liv.
Man kanske inte klarar av att släppa och förlåta allt i en handvändning, utan det kan göras med små steg i taget. Till slut har det smärtsamma bleknat och det gör inte lika ont längre. Du är fri.
Livet har så mycket fint och fantastiskt att erbjuda och det ska vi inte förstöra i nuet, genom att älta det förflutna.

Gott nytt år!

Ännu ett år till ända. Det känns som om tiden bara går fortare och fortare, liksom accelererar som en dragster från start till mål....Swisch säger det bara, och vi har ett nytt år.
År 2015 var inte direkt mitt bästa år, utan ett ganska mörkt år och jag är glad att det är till ända. Jag kan börja på ett nytt kapitel, med nya oskrivna blad. Jag känner många som upplevt att år 2015 varit ett mörkt år, där många upplevt sitt värsta år någonsin. Jag vet inte varför. Kan det bero på att vi lever i ett alltför stressande samhälle, och att det ser så dystert ut i världen? Att vi lever i ett kollektivt medvetande där det mörka smittar av sig? Jag vet inte. Jag vet också att många haft en mycket positiv och framgångsrik period.
Det slog mig idag att vi hela tiden går och strävar efter något bättre, att vi önskar oss nya saker och upplevelser och att vi aldrig blir nöjda. Vi förväntar oss hela tiden något större, roligare och ännu bättre.

Men tänk om det är så att det bästa vi har, och någonsin kommer att få, är just nu. Det kanske inte blir bättre, utan faktiskt sämre. Det var något som slog mig idag, när jag önskade tillbaka mitt gamla liv som jag hade för några år sedan. Då trodde jag att jag var på väg in i en ny ännu bättre fas i mitt liv, och så visade det sig att det faktiskt blev sämre. Nu strävar jag efter att hitta tillbaka till mig själv och till de saker som gjorde att jag mådde så bra. Jag måste gå tillbaka till ruta ett, och börja om igen. Kanske inte riktigt så, för man kan ju inte gå tillbaka i tiden. Det som har varit, har varit och är en erfarenhet. En erfarenhet som på sikt kan ha varit nyttig och nödvändig, även om man inte kan se det just nu.
Många svårt sjuka människor med cancerdiagnos, eller andra svåra motgångar önskar inget hellre än att få tillbaka sitt gamla liv, precis som det var innan de blev sjuka eller innan de drabbades av svår förlust. Minns därför att den bästa tiden i ditt liv kanske är precis som det är. Egentligen så har vi inget annat än nuet.
Istället för att hela tiden sträva efter nya mål och utmaningar, så kanske vi borde nöja oss med livet just nu. Se att det är i det enkla som det vackra bor. Vi behöver inte längta efter fredag när det är måndag. Vi behöver inte längta efter nästa års semester eller efter pensionen. Vi behöver bara omfamna nuet, och se allt det fantastiska som vi redan har. Känn solens varma strålar mot din kind, när du tar en lunch promenad. Skratta och omfamna dina kollegor. Gläds åt att någon väntar på dig där hemma, en partner, barn eller husdjur. Var tacksam över att du får stiga upp varje morgon och känna dig frisk. Ta fram finporslinet till vardags och vänta inte med att använda dina festkläder. Jag har massor av fina klänningar som väntar på det där festliga tillfället som aldrig tycks komma eller passa nog bra. Men ikväll tar jag på mig en av mina tjusiga klänningar och firar in det nya året, och jag hoppas på att kunna fylla det med massor av livets glädjeämnen.

Happy New Year!

Gott nytt år önskar jag er alla!

En fröjdefull jul.?

Medan svenska folket ett nytt julhandelsrekord lyckas slå,
sitter tiggaren utanför gallerian och affären och tittar på,
Massan skanderar att vi har inte råd med migration,
för hur ska det då gå med all vår lyxiga konsumtion?

Vi fortsätter jäkta och stressa med våra traditioner som försvar
och letar klappar till våra nära och kära som redan allting har
Barnen har redan glömt vad de har fått,
så snart tomten ut genom dörren gått

På julborden dignar köttberg och delikatesser på fat efter fat,
vem bryr sig om vårt stackars nödställda klimat?
Paltkoma och halsbränna drabbar julbordens gäster,
och efter julhelgen vi i soptunnan slänger alla rester

Men snart är det det nyårsafton och vi i luften mera pengar kan bränna,
att vi lever i frosseri och överflöd vill inte någon av oss erkänna
Vi avger nyårslöften om att börja ett nytt hälsosamt liv,
lovar banta bort julens extra kilon och på gymmet bli mer aktiv

Det sista dansas ut efter tjugondag Knut,
för då är allt över och kontanterna slut
Betalningen från julens frosseri får vänta,
så kortbolagen kan inkassera lite ränta

God fortsättning! 

Det är något som inte stämmer..

Jag har precis upptäckt ljudböckernas värld. Jag har gång på gång valt bort ljudböcker för att jag inte tror mig kunna fästa uppmärksamheten till att bara lyssna. Jag trodde att jag behövde läsa texten också, men jag hade fel. Det är ju helt underbart med ljudböcker, speciellt när ögonen inte riktigt orkar längre. Läsglasögon i all ära, men jag blir fort trött i ögonen. Ljudböcker kan man ju lyssna på samtidigt som man städar, diskar eller stryker tvätt. Kanske när man tränar eller kör bil. Man slår två flugor i en smäll, och sparar en massa tid. De senaste dagarna har vi haft sjukstuga här hemma och då har jag bara legat i sängen och lyssnat i ett mörkt rum. Jätteskönt och vilsamt!

Nyss sträcklyssnade jag på Martina Haags bok "Det är något som inte stämmer". Jag kunde själv ha skrivit boken, för jag kände igen mig i vartenda ord. Jag har upplevt precis samma smärta och delar allt med henne. Jag fattar inte hur vuxna mogna människor kan bete sig så ruttet. Hur kan man leva med sig själv genom att ljuga och gå bakom ryggen på sin partner? Jag förstår mycket väl att kärleken kan dö, och att man kan bli förälskad i någon annan. Men jag förstår inte att man smyger och går bakom ryggen på en människa som man delat sitt liv med och som man en gång hållit mycket kär. Varför kan man inte kan vara så pass ärlig och berätta sanningen, berätta som det är? Speciellt när man blir konfronterad? Det gör så fruktansvärt ont att gå omkring med sin intuition och magkänsla och samtidigt inte få misstankarna bekräftade. Man tror att man håller på att bli tokig på riktigt. Det är rena rama tortyren, och man förstår inte att någon vill plåga en annan människa på detta vis, genom att undanhålla sanningen.


Om jag skulle bli handlöst förälskad i någon samtidigt som jag lever i en relation med en annan, så skulle jag se till att avsluta det gamla innan jag går in i något nytt. Och tvärtom, om jag nu skulle träffa en annan man som lever i en relation, så skulle jag kräva att han avslutade den innan han började flirta med mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv och mitt samvete annars. Jag skulle inte vilja ha en sån start på ett nytt förhållande. Det är som att måla om något utan att göra ett bra förarbete, eller som att sminka över en finne på näsan. Det fula finns därunder ytan.

Fattar inte att två vuxna personer kan bli så egoistiska, och inte visa respekt och hänsyn mot en annan människa, som är oskyldigt ovetande om allt. Det blir en dubbelkränkning, som sårar på djupet.
Lögner är verkligen något som skadar tilliten till en annan människa, och det går inte att bygga kärlek på lögner. Lögner hör inte ihop med kärlek och relationer överhuvudtaget. Själva lögnen är ett lika stort svek som otroheten.

Jag är glad att jag läste Martinas bok och fick bekräftat att andra som gått igenom samma sak kan känna exakt likadant. Det ger en slags styrka och stöd att dela eländet med någon annan som varit i samma båt. Kanske är boken jobbig att läsa eller lyssna på om man inte upplevt detta. Annars är den nyttig att läsa för att skapa förståelse för hur man kan skada och såra en annan människa genom lögner.

Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!

Nya bekantskaper

Häromkvällen när jag knatade uppför Storgatan i vanlig ordning, mötte jag två stiliga unga män. När våra ögon möttes, stannade de och började tilltala mig. Jag var lite reserverad först, men snart var samtalet igång. De ville övertala mig att komma hem till dom, och det visade sig att vi var så gott som grannar. Jag tvekade men efter ett tag tänkte jag om. Vad tusan, jag är ju numera singel och gör precis som jag vill! Det kan ju alltid vara spännande med nya bekantskaper och vi bestämde tid för ett möte.

Så efterföljande söndag kl 11.00 stegade jag in i Jesu Kristi kyrka. De snygga mormonerna väntade vid dörren och log glatt när de fick syn på mig. Snart hade jag hälsats välkommen av hela församlingen. Alla tog i hand och småpratade lite med mig. Jag kände mig välkommen, trots att jag nog var den enda av svenskt ursprung. Flera var naturligtvis från Utah, och jag kände redan sedan tidigare en del kambodjaner som var där. De var så glada att se mig. Snart satt jag där och sjöng psalmer jag aldrig sjungit förut med svajig stämma. De beklagade att de inte hade någon organist, utan använde sig av förinspelat orgelkomp.

Jag var mest där av nyfikenhet och för att se och känna om det mormonerna försökte övertyga mig var sant. I vår diskussion om religion, tro och samfund, så hade jag ifrågasatt en del. Mormonerna påstår nämligen att deras kyrka och tro är den enda sanna. Jag är alltid skeptisk till de som påstår att de äger sanningen. Vad kan de bevisa? Jag tror ju inte på religionerna, även om jag är tror på en högre makt, en större intelligens. Jag tror religioner separerar mer än de förenar. Det delar upp folket och leder till krig.

Nåväl, efter intag av det heliga sakramentet som bestod av bitar av vitt bröd och heligt vatten, så såg vi en video om julevangeliet. Snart var gudstjänsten slut och jag inbjöds att stanna kvar för att se ytterligare en långfilm, men då tackade jag för mig och bröt upp. Alla hälsade adjö och vissa kramade om mig innan jag gick. I handen på mig hade de stoppat Mormons bok och en inbjudan till julafton.

Det var en trevlig upplevelse och det bjöds på fin gemenskap, men tyvärr så går jag inte dit igen ( annat än för att lämna tillbaka boken ). Jag delar inte flera av deras värderingar och regler. Jag kunde konstatera efter att ha läst på att jag brutit nästan mot alla deras regler genom livet.
Jag har bland annat fått 3 barn utanför äktenskapet och jag dricker kaffe som en tunna ( man får som mormon varken dricka kaffe, the eller alkohol ). Jag tycker dessutom inte att homosexualitet handlar om lustar och frestelser som man ska lära sig att bemästra. Jag tycker det ska få finnas kvinnliga präster, jag tycker att kvinnan ska ha rätt till abort och jag tycker det är ok med sex före äktenskapet.
Däremot har jag fått lära mig att mormonerna inte alls tillåter månggifte. Så där hade jag fel ( det var ju en regel jag hade kunnat förlika mig med om det innebar att kvinnor fick ha flera äkta män )

Jag blev en erfarenhet rikare, men jag föredrar att fortsätta som frilansande troende.
På julafton tänker jag och dottern gå till Svenska kyrkan iallafall.
God bless you!

Ja ä inte bitter...

När man gått igenom tuffa svårigheter och besvikelser i livet, krävs det mycket arbete för att komma tillbaka och må bra igen. När man är längst ned i botten i en stor svart avgrund, så kan det vara svårt att se vägen tillbaka till ljuset igen. Det är en tuff vandring som man måste göra helt på egen hand. Det hjälper visserligen med stöd från omgivningen, men själva arbetet måste man göra själv.
Man måste verkligen ta sig i kragen för att inte hamna i offerrollen och gå omkring och tycka synd om sig själv. Det är lätt att börja älta, gräma sig och fastna i det förflutna. Det är naturligt att behöva tid på sig att sörja, vara ledsen och förbannad. Första tiden kanske är en chockartad period då man inte riktigt har fattat vad som hänt, och sedan när saker och ting har landat så kommer en period av sorg och besvikelse som en naturlig följd. Man pendlar mellan sorg, ilska, skam, saknad och besvikelse. Hela känsloregistret gås igenom och det måste få vara så en tid. Men för vissa kan det ta väldigt lång tid att bli sig själv igen. Varför vill man vara kvar i det stadiet? Det gör ju bara ont, och man kan ändå inte ändra på det som redan skett. Man måste acceptera att det som har hänt har hänt. Hur gärna man än i tanken vill ändra på det förflutna, så går det inte. Det finns inga hemliga knep.

För att bli fri, måste man klippa de osynliga banden. Med en ordentlig sax. En del vill vara kvar i det förflutna för att de på något sätt drar fördel av det, oftast helt omedvetet. Det är ett bra vapen och ett bra skydd ibland. Det kan vara bra att vinna andras medlidande som ursäkt för att inte behöva anstränga sig. Det kan vara bra att dra fram gamla oförrätter som ett vapen, när nya obekväma situationer uppstår. Det kan också vara så att man helt enkelt inte vill klippa de band som bundit samman en med den person man sörjer. Man vill leva kvar i det som en gång var bra, och ha kvar de fina, vackra kärleksfulla banden som en gång knöts ihop. Unika band som en gång var mycket starka och sammansvetsade.
Ibland finns det möjlighet att laga banden och svetsa ihop dom igen, och i andra fall så finns inte den möjligheten och kommer aldrig att finnas. Det är då det är så viktigt att klippa av dom och göra sig fri.
Att älta och dröja sig kvar i det förflutna kräver en massa energi och det till ingen nytta. Man måste bestämma sig för att gå vidare och lämna allt bakom sig. Man måste omvandla denna destruktiva energi till något som fyller ett högre syfte och som gör att man mår bra. Ur smärta kan en otrolig styrka växa fram om man använder smärtan på rätt sätt.
Man kan inte gå och vänta på någon upprättelse, som man aldrig kommer att få av den som gjort en illa. Upprättelsen måste man ge sig själv. Storheten ligger i att kunna förlåta. Därigenom kommer upprättelsen och den äkta tillfredsställelsen. Att vara bitter ger ingen tillfredsställelse, annat än för egot som bara vill vara bitter, misstroende och fortsätta älta.

Saker och ting sker i livet, ofta av en viss anledning. Inte minst för att lära. Och inget ont som inte för något gott med sig. Vissa erfarenheter och besvikelser ger djupa sår, och ärren finns alltid kvar. Men de får inte hindra en från att börja om med sitt liv på nytt och se positivt på livet. Livet är alldeles för kort för att man ska gå omkring och vara olycklig. Lyckan och kärleken finns alltid till hands inom dig. Det gäller bara att tänka positiva tankar och ta fram det som gör livet värt att leva.

Man får jobba med sig själv och varje dag har man en chans att bli lite bättre!