Så är sommarsemestern överstökad för de flesta och vi går mot höst igen. Det har redan blivit mycket mörkare på kvällarna, blommorna har vissnat och det är redan gula löv på backen. Ett år har nästan gått sedan jag åter blev singel. Förra hösten vaknade jag upp mitt i en utmattningsdepression med förlovningsringen på fingret och fann att min fästman inlett ett förhållande med en ny kvinna bakom min rygg ( en kvinna som jag dessutom kände ). En rad mycket tråkiga händelser, lögner och svek hade avlöst varandra under en längre tid och jag var helt under isen. Detta var den avslutande och den handling som gjorde mest ont. Jag har nog aldrig mått så dåligt någon gång i hela mitt liv. I denna sorgeprocess fick jag chansen att bearbeta en rad andra gamla hjärtesorger som kom upp till ytan. Det var mycket tungt och svårt att hantera alla känslor som kom ikapp mig. För så är det när man stuvar undan gamla sorger och trauman utan att bearbeta dom. Smällen kommer förr eller senare. Ju mer man gömt undan, desto hårdare blir smällen. Först idag ( ja precis just idag ) har det slagit mig att universum hela tiden velat säga mig något under flera år, men jag har inte lyssnat. Jag har varit den "starka" personen som skakat av mig sorger och bekymmer och bara gått vidare.
Det klassiska är att man faktiskt flyr från det som gör ont. De flesta flyr in i nya förhållanden, och andra gräver ner sig i arbete och ser till att stressa så mycket som möjligt. När man stressar så hinner man definitivt inte känna efter. Ju mer man skyndar sig, desto mindre känner man. Jag har nog gjort både ock. Både stressat och börjat om med någon ny kärlek.
Genom att inte bearbeta det som varit, så har man hela tiden med sig detta i bagaget och tar med det in i nästa förhållande. Det är inte ok. Det är inte schysst mot vare sig sin nya partner eller en själv. Tänk att bära med sig soporna hela tiden! Dessa gamla illaluktande sopor som sprider en odör in i den nya relationen. Ofta tar båda parter med sig sina dåliga obearbetade erfarenheter och oläkta sår. Man kan lätt lura sig själv och tro att man börjar om på nytt och sår nya frön. Men till slut så ser man att skörden inte blev så bra som man förväntade sig.
Man gör bäst i att bearbeta det som varit genom att vara med sig själv och ta det lugnt en tid. Man bör unna sig ett sorgeår och investera i sig själv. Det är starkt att sörja och konfrontera sina känslor, och svagt att bara lämna och gå vidare som om inget har hänt. Precis tvärtemot vad gängse uppfattning är i samhället. Att bryta ihop ibland är ofta det bästa som kan hända om man tar det på rätt sätt.
Den här läkningsprocessen som jag gått igenom har gjort mig väldigt gott och jag känner mig så mycket starkare nu. Jag ska återkomma till den här läkningsprocessen vid ett annat tillfälle.
Det som jag egentligen ville säga med detta inlägg är att jag nu mår bra och faktiskt trivs med att vara singel. Jag har så mycket som jag vill utveckla i mig själv och så mycket jag vill förkovra mig i. Jag har min familj, kollegor och vänner ( både kvinnliga och manliga ) och det räcker gott för mig.
Jag har dejtat lite, blivit utbjuden och uppvaktad. Det har varit fina karlar med egentligen alla rätt, ( och några med mindre antal rätt ), men när det kommer till kritan så vill jag inte gå vidare. Jag har det alldeles för bra med mig själv och mitt nuvarande liv.
Dock möts jag ofta av samma fråga från vänner och bekanta: - "Hur går det med kärleken då? Har du träffat någon ny?" Jag kom på mig själv med att känna mig skamsen över att behöva svara nej. Ungefär som att det är något skämmigt att vara singel och ensam. Jag antar att det blir samma känsla för de som inte har barn och får frågan varför de inte har barn. Precis som om man måste ha barn eller en partner för att livet ska vara fullkomligt. Det är faktiskt många som väljer att inte skaffa barn till världen, likväl som många inte vill ha en partner. Helt frivilligt och självvalt.
Nu kanske jag inte kommer att leva som singel resten av mitt liv, för förr eller senare så dyker nog kärleken upp. Men då vill jag vara redo och känna att vi båda är på samma plan. Jag behöver ingen man för att känna mig älskad och bekräftad. Jag behöver ingen man för att inte känna mig ensam. Jag behöver heller ingen man av praktiska eller ekonomiska skäl. Jag behöver möjligen en man att ha roligt med och utvecklas med. Någon som vill lära mig något och någon som vill utveckla en ärlig relation med respekt och ansvarskänsla. Förälskelse går i de flesta fall över, när respektive part har hittat tillbaka till sin gamla invanda roll. Utmaningen är att inte nöja sig med det, utan att kunna sträva efter att hitta sitt bättre jag och lämna det gamla slentrianmässiga jaget bakom sig.
Just nu är jag fullkomligt nöjd med att hitta mig själv och leva i nuet. Jag har en massa nya projekt, kurser och utmaningar framför mig och livet är ett spännande äventyr. Precis som jag vill ha det.
Det klassiska är att man faktiskt flyr från det som gör ont. De flesta flyr in i nya förhållanden, och andra gräver ner sig i arbete och ser till att stressa så mycket som möjligt. När man stressar så hinner man definitivt inte känna efter. Ju mer man skyndar sig, desto mindre känner man. Jag har nog gjort både ock. Både stressat och börjat om med någon ny kärlek.
Genom att inte bearbeta det som varit, så har man hela tiden med sig detta i bagaget och tar med det in i nästa förhållande. Det är inte ok. Det är inte schysst mot vare sig sin nya partner eller en själv. Tänk att bära med sig soporna hela tiden! Dessa gamla illaluktande sopor som sprider en odör in i den nya relationen. Ofta tar båda parter med sig sina dåliga obearbetade erfarenheter och oläkta sår. Man kan lätt lura sig själv och tro att man börjar om på nytt och sår nya frön. Men till slut så ser man att skörden inte blev så bra som man förväntade sig.
Man gör bäst i att bearbeta det som varit genom att vara med sig själv och ta det lugnt en tid. Man bör unna sig ett sorgeår och investera i sig själv. Det är starkt att sörja och konfrontera sina känslor, och svagt att bara lämna och gå vidare som om inget har hänt. Precis tvärtemot vad gängse uppfattning är i samhället. Att bryta ihop ibland är ofta det bästa som kan hända om man tar det på rätt sätt.
Den här läkningsprocessen som jag gått igenom har gjort mig väldigt gott och jag känner mig så mycket starkare nu. Jag ska återkomma till den här läkningsprocessen vid ett annat tillfälle.
Det som jag egentligen ville säga med detta inlägg är att jag nu mår bra och faktiskt trivs med att vara singel. Jag har så mycket som jag vill utveckla i mig själv och så mycket jag vill förkovra mig i. Jag har min familj, kollegor och vänner ( både kvinnliga och manliga ) och det räcker gott för mig.
Jag har dejtat lite, blivit utbjuden och uppvaktad. Det har varit fina karlar med egentligen alla rätt, ( och några med mindre antal rätt ), men när det kommer till kritan så vill jag inte gå vidare. Jag har det alldeles för bra med mig själv och mitt nuvarande liv.
Dock möts jag ofta av samma fråga från vänner och bekanta: - "Hur går det med kärleken då? Har du träffat någon ny?" Jag kom på mig själv med att känna mig skamsen över att behöva svara nej. Ungefär som att det är något skämmigt att vara singel och ensam. Jag antar att det blir samma känsla för de som inte har barn och får frågan varför de inte har barn. Precis som om man måste ha barn eller en partner för att livet ska vara fullkomligt. Det är faktiskt många som väljer att inte skaffa barn till världen, likväl som många inte vill ha en partner. Helt frivilligt och självvalt.
Nu kanske jag inte kommer att leva som singel resten av mitt liv, för förr eller senare så dyker nog kärleken upp. Men då vill jag vara redo och känna att vi båda är på samma plan. Jag behöver ingen man för att känna mig älskad och bekräftad. Jag behöver ingen man för att inte känna mig ensam. Jag behöver heller ingen man av praktiska eller ekonomiska skäl. Jag behöver möjligen en man att ha roligt med och utvecklas med. Någon som vill lära mig något och någon som vill utveckla en ärlig relation med respekt och ansvarskänsla. Förälskelse går i de flesta fall över, när respektive part har hittat tillbaka till sin gamla invanda roll. Utmaningen är att inte nöja sig med det, utan att kunna sträva efter att hitta sitt bättre jag och lämna det gamla slentrianmässiga jaget bakom sig.
Just nu är jag fullkomligt nöjd med att hitta mig själv och leva i nuet. Jag har en massa nya projekt, kurser och utmaningar framför mig och livet är ett spännande äventyr. Precis som jag vill ha det.
Många smarta tjejer lever utan en partner. Och det är ingen slump, visar ny forskning. Kvinnor med hög intelligens är mer benägna att leva ensamma.
