Jaha, vad ska jag berätta om i dag då? Att jag fick ett psykbryt imorse och stormade in till chefen och klagade? Att jag nu fått ont i halsen och känner mig febrig när jag äntligen får vara ledig ett par dagar? Att jag köpt en ny plånbok i skinn med massor av fack, men när jag fyllt den så blir den för tjock för att stänga ( och ändå har jag inga pengar i den )? Inte så värst sobra tankar från mig idag. Bara gnäll. En riktig gnällkärring är jag, när jag känner efter. Igår var det ju så ljust och glatt. Kände mig snygg, vältränad och cool efter Innerstrenght och Bodyjam. Idag är jag bara trött och ful, och har ont i ett dansknä.
Har fullt med tvätt på gång i tvättstugan. Det är mer kattsand utanför kattlådan än i den just nu ( måste komma ihåg att köpa kattsand imorgon ). Sängarna måste renbäddas och posthögarna ropar på mig. Ändå sitter jag här vid min dator och såsar på. Sitter hellre och läser Rosa Bussarnas resekatalog och drömmer mig bort. Peru och Inkaleden måste jag bara åka till innan jag dör. Även Transibiriska via Mongoliet och Tibet är ett måste.
Hur ska jag lyckas spara några pengar, när jag bara måste ha några prydnadskuddar och örngott från Odd Bird för drygt 500 spänn idag. Inte för att jag behövde det, bara för att mitt materialistiska ego behövde trösta sig. Det är ju så synd om mig ibland. "Pjaschada" hade mormor sagt om hon hört mig. "Pjaschada" betyder ungefär "sluta sjåpa dig, du är patetisk"!!
Ska nog lägga mig i sängen och glo på nån banal tv-såpa, äta ostkrokar som jag är allergisk mot och bara dra nåt gammalt över mig ( ingen gamling i allafall ). Hoppas att ni känner er upplyfta och inspirerade efter att ha läst mina osobra tankar idag! Ajöss!
Ps. Jag vill ändå påstå att det är roligt nästan jämt.
torsdag 31 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
Ayurvedisk rening av kropp och själ...del 2
Som jag tidigare berättat så gjorde jag en 7 dagar lång tarmrening då jag levde endast på kokt vatten. Efter att ha vänt tarmar och magsäck ut och in fortsatte jag med Dara-behandling. Behandlingen går ut på att dämpa elden inom mig. Jag är tydligen för eldig. Har för mycket Pitta i mig, säger Dr Rao. Så här lyder min dagbok:
09 nov-97: 1. Hela min kropp blir inoljad med varm olja. Jag ligger på en bänk och får filtar omkring mig för att inte bli kall. Får ligga med huvudet bakåt i en skål. Ovanför mitt huvud hänger en annan skål med ett litet hål i. Ur hålet hänger en slags veke. De häller en medicinlösning gjord på örter, buttermilk och olja i skålen ovanför. De för veken fram och tillbaka över huvudet och den varma oljan rinner i en tunn stråle över min panna. Detta pågår första gången i en timme och utökas med en halvtimme varje gång. ( Sista gången ligger jag i nästan 3 timmar på det här viset ). 2. För att undvika att bli förkyld får jag något droppat i öronen och i näsborrarna. Sedan får jag andas in en speciell rök i mina näsborrar upprepade gånger.
3. Efter att ha legat på britsen med vätska droppande i pannan blir det medicinbad. Hinkar med hett örtvatten ( gröna blad och växter ) hälls över mig. 4. Därefter insmörjning med en speciell lera. 5. Detta följs av den traditionella tvagningen. Kvinnor som skrubbar hela min kropp, själv får jag inte lyfta ett finger. 6. Torkad och påklädd, får jag en ny rökbehandling av mitt hår. Man bränner en speciell typ av sten som jag inte vet namnet på. 7. Avslutningsvis får jag dricka en örtdrink, som inte är speciellt god. Besk, stark och frän i smaken.
Jag känner mig dock otroligt fräsch efter dessa behandlingar som upprepas 5 dagar i rad. Jag blir ordinerad att vila, inte promenera, inte vara i solen, inte äta kall mat, varken is eller glass, och inte heller äta kryddstark mat. "Don't worry, be happy" är receptet.
När jag skrivs ut från sjukhuset får jag strikta rekommendationer över hur jag bör leva mitt fortsatta liv om jag vill fortsätta vara fri från stress, migrän och psoriasis. Kosten ska vara strikt vegetarisk. No meat, fish, chicken or egg. Ingen potatis, lök eller tomater. Naturligtvis inget socker eller alkohol. No nothing. Tillåtet för min del är gröna grönsaker, yoghurt, nötter, linser och frukt. Bör ha en fastedag i veckan med bara vatten ( kvällen innan ska jag ta ett par matskedar ricinolja ). Och viktigast av allt enligt Dr Rao: "Be happy"! Så ska jag fortsätta livet ut. Jag lämnar Indien fräsch som en nyponros, med strålande lyster i hud och ögon. Så pigg har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv.
Jag fortsatte med detta några månader efter hemkomst, men började fuska mer och mer för att kunna leva ett någorlunda socialt liv. Att späka sig på detta vis är ganska trist, men jag måste medge att jag mådde fantastiskt bra och hade en otrolig energi. Funderar på att åka tillbaka till Dr Rao till vintern och börja om på nytt. Under tiden fortsätter jag med mina gröna smoothies och ibland gör jag leverreningar på egen hand. Har jag berättat om de gröna gallstenarna som man kan få ur kroppen på egen hand? Inte? Då gör jag det en annan gång!
09 nov-97: 1. Hela min kropp blir inoljad med varm olja. Jag ligger på en bänk och får filtar omkring mig för att inte bli kall. Får ligga med huvudet bakåt i en skål. Ovanför mitt huvud hänger en annan skål med ett litet hål i. Ur hålet hänger en slags veke. De häller en medicinlösning gjord på örter, buttermilk och olja i skålen ovanför. De för veken fram och tillbaka över huvudet och den varma oljan rinner i en tunn stråle över min panna. Detta pågår första gången i en timme och utökas med en halvtimme varje gång. ( Sista gången ligger jag i nästan 3 timmar på det här viset ). 2. För att undvika att bli förkyld får jag något droppat i öronen och i näsborrarna. Sedan får jag andas in en speciell rök i mina näsborrar upprepade gånger.
3. Efter att ha legat på britsen med vätska droppande i pannan blir det medicinbad. Hinkar med hett örtvatten ( gröna blad och växter ) hälls över mig. 4. Därefter insmörjning med en speciell lera. 5. Detta följs av den traditionella tvagningen. Kvinnor som skrubbar hela min kropp, själv får jag inte lyfta ett finger. 6. Torkad och påklädd, får jag en ny rökbehandling av mitt hår. Man bränner en speciell typ av sten som jag inte vet namnet på. 7. Avslutningsvis får jag dricka en örtdrink, som inte är speciellt god. Besk, stark och frän i smaken.
Jag känner mig dock otroligt fräsch efter dessa behandlingar som upprepas 5 dagar i rad. Jag blir ordinerad att vila, inte promenera, inte vara i solen, inte äta kall mat, varken is eller glass, och inte heller äta kryddstark mat. "Don't worry, be happy" är receptet.
När jag skrivs ut från sjukhuset får jag strikta rekommendationer över hur jag bör leva mitt fortsatta liv om jag vill fortsätta vara fri från stress, migrän och psoriasis. Kosten ska vara strikt vegetarisk. No meat, fish, chicken or egg. Ingen potatis, lök eller tomater. Naturligtvis inget socker eller alkohol. No nothing. Tillåtet för min del är gröna grönsaker, yoghurt, nötter, linser och frukt. Bör ha en fastedag i veckan med bara vatten ( kvällen innan ska jag ta ett par matskedar ricinolja ). Och viktigast av allt enligt Dr Rao: "Be happy"! Så ska jag fortsätta livet ut. Jag lämnar Indien fräsch som en nyponros, med strålande lyster i hud och ögon. Så pigg har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv.
Jag fortsatte med detta några månader efter hemkomst, men började fuska mer och mer för att kunna leva ett någorlunda socialt liv. Att späka sig på detta vis är ganska trist, men jag måste medge att jag mådde fantastiskt bra och hade en otrolig energi. Funderar på att åka tillbaka till Dr Rao till vintern och börja om på nytt. Under tiden fortsätter jag med mina gröna smoothies och ibland gör jag leverreningar på egen hand. Har jag berättat om de gröna gallstenarna som man kan få ur kroppen på egen hand? Inte? Då gör jag det en annan gång!
söndag 27 mars 2011
En weekend i Göteborg
Just kommit hem från TUR-mässan i Göteborg, nordens största resemässa där jag jobbat för Europas punktligaste flygbolag. Massor av människor och mängder av utställare, hög ljudnivå och väldigt, väldigt roligt. Trevligt att träffa branschkollegor och trevligt att möta våra kunder in reality. Som grädde på moset fick jag nöjet att jobba och roa mig med världens bästa arbetskamrater. Så himla kul! Pöss på er!
Göteborg bjöd denna helg på kyla, blåst och spårvagnar som höll på att köra över en överallt. Stina var vår cityguide och vi försökte följa hennes rosa toppluva ( med trycket Örnsköldsvik ) genom stan utan att förlora henne ur sikte. På fredagskvällen tjuvåkte vi spårvagnar (vi väntade hela tiden på en konduktör ) och tog oss till slut till Texas Longhorn där vi åt äkta texmex. Supergott! Övertrötta som vi var tokskrattade vi åt allt. Ord som "prototyp" och "polygrip" gav oss ofrivilliga skrattattacker. Någon visste inte skillnad på coleslow och guacamole och förvirrade den stackars servitrisen upprepade gånger. Oj oj oj vad vi flamsade och skrattade! Jag hade träningsvärk i magen dagen efter.
På lördagkvällen var vi inbjudna att äta en lyxräkmacka för 249 kr på Gothia Tower, men vi från Norrland tackade nej för vi tänkte minsann hitta nåt mycket mer spännande och exotiskt. Så vi gav oss iväg på en ostrukturerad irrfärd ut på stan, på jakt efter den optimala restaurangen. Trötta, hungriga och med tunga ben och onda fötter hasade vi runt. Fyra viljor och ingen av oss hittade, för vår guide hade avvikit. Vi passerade massor av restauranger, gick bl a in på Palace och kollade menyn. Nja, det var nog för fint och snofsigt för oss som bar gympadojor och toppluva. Jakten på den perfekta restaurangen fortsatte. Till slut hamnade vi på "Murveln". Alltså bara namnet borde ha avskräckt oss, vem döper en restaurang till "Murveln"? Men det väckte också vår nyfikenhet, och vi tyckte att den där syltan borde passa oss "white trash", samt möjligen en och annan uteliggare. Goda chanser till tabledance. Så vi satte oss vid ett tilldelat bord och stirrade på menyn som var tryckt på "Murvelbladet". Vad sägs om "Kyckling för 99 spänn och 30 spelmarker på köpet"? Självklart kunde man få öl och jäger för samma pris, och självklart serverades plankstek. Tiden hade stått stilla där sedan 80-talet. Jag hade dock bestämt mig för husets stora fisksoppa när en av oss råkade glutta in i köket på väg till toan, och snart blev vi underrättade om miljön i restaurangens hjärta. Matlusten kom av sig.Vi bedömde läget som så allvarligt att vi skyndsamt reste oss och evakuerade haket. Kanske var stället inte värre än någon annan på den punkten, men vi var som inte så sugen längre. Sorry, Murveln!
Vart skulle vi nu ta vägen, vi som skulle göra Göteborg osäkert? Två ville äta KÖTT och två ville INTE äta kött. Det hela slutade med att jag och Erica hamnade på mitt rum med varsin sallad från MacDonalds, gloendes på "Vem vet mer än en femteklassare". Alltså hur trist får man bli? Vi var så torra att vi var en brandfara. Tantvarning så att det skriker. Kl 21.00 tackade Erica för sig ( vi måste ju tänka på att det slog om till sommartid och att vi skulle förlora en timmes dyrbar sömn ). Vi gick och lade oss i varsin snarklåda i varsitt rum. Det var vår lördagskväll i spännande Göteborg. Ingen tabledance och ingen nattklubb. Jihaa..blåst på konfekten och confettin!
Göteborg bjöd denna helg på kyla, blåst och spårvagnar som höll på att köra över en överallt. Stina var vår cityguide och vi försökte följa hennes rosa toppluva ( med trycket Örnsköldsvik ) genom stan utan att förlora henne ur sikte. På fredagskvällen tjuvåkte vi spårvagnar (vi väntade hela tiden på en konduktör ) och tog oss till slut till Texas Longhorn där vi åt äkta texmex. Supergott! Övertrötta som vi var tokskrattade vi åt allt. Ord som "prototyp" och "polygrip" gav oss ofrivilliga skrattattacker. Någon visste inte skillnad på coleslow och guacamole och förvirrade den stackars servitrisen upprepade gånger. Oj oj oj vad vi flamsade och skrattade! Jag hade träningsvärk i magen dagen efter.
På lördagkvällen var vi inbjudna att äta en lyxräkmacka för 249 kr på Gothia Tower, men vi från Norrland tackade nej för vi tänkte minsann hitta nåt mycket mer spännande och exotiskt. Så vi gav oss iväg på en ostrukturerad irrfärd ut på stan, på jakt efter den optimala restaurangen. Trötta, hungriga och med tunga ben och onda fötter hasade vi runt. Fyra viljor och ingen av oss hittade, för vår guide hade avvikit. Vi passerade massor av restauranger, gick bl a in på Palace och kollade menyn. Nja, det var nog för fint och snofsigt för oss som bar gympadojor och toppluva. Jakten på den perfekta restaurangen fortsatte. Till slut hamnade vi på "Murveln". Alltså bara namnet borde ha avskräckt oss, vem döper en restaurang till "Murveln"? Men det väckte också vår nyfikenhet, och vi tyckte att den där syltan borde passa oss "white trash", samt möjligen en och annan uteliggare. Goda chanser till tabledance. Så vi satte oss vid ett tilldelat bord och stirrade på menyn som var tryckt på "Murvelbladet". Vad sägs om "Kyckling för 99 spänn och 30 spelmarker på köpet"? Självklart kunde man få öl och jäger för samma pris, och självklart serverades plankstek. Tiden hade stått stilla där sedan 80-talet. Jag hade dock bestämt mig för husets stora fisksoppa när en av oss råkade glutta in i köket på väg till toan, och snart blev vi underrättade om miljön i restaurangens hjärta. Matlusten kom av sig.Vi bedömde läget som så allvarligt att vi skyndsamt reste oss och evakuerade haket. Kanske var stället inte värre än någon annan på den punkten, men vi var som inte så sugen längre. Sorry, Murveln!
Vart skulle vi nu ta vägen, vi som skulle göra Göteborg osäkert? Två ville äta KÖTT och två ville INTE äta kött. Det hela slutade med att jag och Erica hamnade på mitt rum med varsin sallad från MacDonalds, gloendes på "Vem vet mer än en femteklassare". Alltså hur trist får man bli? Vi var så torra att vi var en brandfara. Tantvarning så att det skriker. Kl 21.00 tackade Erica för sig ( vi måste ju tänka på att det slog om till sommartid och att vi skulle förlora en timmes dyrbar sömn ). Vi gick och lade oss i varsin snarklåda i varsitt rum. Det var vår lördagskväll i spännande Göteborg. Ingen tabledance och ingen nattklubb. Jihaa..blåst på konfekten och confettin!
torsdag 24 mars 2011
Ayurvedisk tarmrening i Indien
Hittade idag en gammal dagbok från min första resa till Indien 1997. Jag och en kompis bodde på ett indiskt ashram ( andligt kollektiv ) hos den kände gurun Sai Baba. Under vår vistelse bestämde vi oss för att rena oss både till kropp och själ och besökte därför ett ayurvediskt sjukhus som låg i närheten. Dr Rao ordinerade tarmrening som start. Här följer utdrag från min dagbok för den som är intresserad av skit:
Tor 30 okt: Vi har ikväll ätit "den sista måltiden" bl a pizza och tiramisukaka. Imorgon börjar vår behandling. I två dagar har vi förberett våra magar genom att äta nåt pulver i riset 2 ggr per dag ( smakar avskyvärt ). Det har iallafall satt fart på magarna. Vi ska nu endast dricka varmt vatten i minst 5 dagar. Två gånger per dag ska vi åka till sjukhuset för att få någon slags medicin. Vi åker tuk-tuk för 40 rupies och chauffören väntar under tiden.
Lör 1 nov: Idag var det en riktig skitdag bokstavligen. Vaknade vid 4-tiden med diarré. Tömde magen 10 ggr innan kl 8. Jag började alltså laxera redan innan jag skulle få ny laxeringsmedicin hos Dr Rao. Fick medicinen ( varm oljig brun sörja som smakar död och förbannelse ). En och en halv timme senare spydde jag och sket samtidigt ( "very good cleaning both ways" var Dr Rao´s kommentar när jag klagade ). På kvällen fick vi äta någon slags gröt, en blaskig soppa med några gryn i. Dricker kokt vatten ur termos mellan varven.
Måndag 3 nov: Åkte till sjukhuset i hopp om att vi skulle mötas av beskedet att vi skulle få börja äta igen. Tyvärr blev vi ordinerad en ny dos laxeringsmedel och ännu en dag med bara kokt vatten. Bläh! Gick iväg och hyrde sängar för att slippa sova på golvet i fortsättningen, 5 rupies per natt. Ljuvligt skönt att få ligga i en tältsäng, efter en vecka på hårt stengolv.
Tisdag 4 nov: Fick lite av den blaskiga gröten igen. Sedan massage med varm örtolja. Därefter ångbad ( såna här gammaldags små ånglådor man sitter i och bara huvudet sticker upp ). Efterföljande peeling och piskning med något slags välgörande ris. De "rökte" även håret på oss för att vi ska få "Mental and fysical freshness". Mycket kokt vatten blir det också.
Onsdag 5 nov: Åter massage. Fick veta att vi bör ha trosorna på oss, och inte vara helnakna som igår. Massagetanterna hade tydligen klagat till chefen. Det dryper av olja från trosorna efteråt och det går inte att tvätta bort. Den amerikanska kvinnan bredvid mig får lavemang. Hon står på alla fyra och de häller något i hennes anus med hjälp av tratt och kanna. No privacy here. Sen vill de kolla vad som kommer ut när hon sätter sig på toan. "Don´t flush the toilet, we want to examine what comes out!". No privacy at all. Kokt vatten till frukost, lunch och middag.
Tors 6 nov: Enligt min "skitrapport" som jag måste lämna till sjukhuset varje dag, har jag nu skitit 18 ggr och spytt 3 ggr. Fick ny medicin som gav omedelbar effekt. Hann precis tillbaka till rummet när det hela började igen. Jag tror aldrig att jag känt mig så sjuk, men det beror väl på alla gifterna som ska ur kroppen. Jag och Z tycker synd om våra övriga rumskamrater eftersom vi ockuperar toaletten hela tiden. Sitter inte Z där, så sitter jag där. Hittills har vi inte skitit på oss iallafall. Men vi är mästare på att knipa!
Fre 7 nov: Sitter i templet på morgondarshan och längtar till frukost, då jag ska få börja äta lite gröt....efter 7 dagars svält.....
Åt 1 dl gröt och var sedan proppmätt. Lunch: Ris, kokt blomkål och lite soppa. Middag: Grönsaksoppa. Imorgon ska jag börja få Dara-behandling. To be continued...
Tor 30 okt: Vi har ikväll ätit "den sista måltiden" bl a pizza och tiramisukaka. Imorgon börjar vår behandling. I två dagar har vi förberett våra magar genom att äta nåt pulver i riset 2 ggr per dag ( smakar avskyvärt ). Det har iallafall satt fart på magarna. Vi ska nu endast dricka varmt vatten i minst 5 dagar. Två gånger per dag ska vi åka till sjukhuset för att få någon slags medicin. Vi åker tuk-tuk för 40 rupies och chauffören väntar under tiden.
Lör 1 nov: Idag var det en riktig skitdag bokstavligen. Vaknade vid 4-tiden med diarré. Tömde magen 10 ggr innan kl 8. Jag började alltså laxera redan innan jag skulle få ny laxeringsmedicin hos Dr Rao. Fick medicinen ( varm oljig brun sörja som smakar död och förbannelse ). En och en halv timme senare spydde jag och sket samtidigt ( "very good cleaning both ways" var Dr Rao´s kommentar när jag klagade ). På kvällen fick vi äta någon slags gröt, en blaskig soppa med några gryn i. Dricker kokt vatten ur termos mellan varven.
Måndag 3 nov: Åkte till sjukhuset i hopp om att vi skulle mötas av beskedet att vi skulle få börja äta igen. Tyvärr blev vi ordinerad en ny dos laxeringsmedel och ännu en dag med bara kokt vatten. Bläh! Gick iväg och hyrde sängar för att slippa sova på golvet i fortsättningen, 5 rupies per natt. Ljuvligt skönt att få ligga i en tältsäng, efter en vecka på hårt stengolv.
Tisdag 4 nov: Fick lite av den blaskiga gröten igen. Sedan massage med varm örtolja. Därefter ångbad ( såna här gammaldags små ånglådor man sitter i och bara huvudet sticker upp ). Efterföljande peeling och piskning med något slags välgörande ris. De "rökte" även håret på oss för att vi ska få "Mental and fysical freshness". Mycket kokt vatten blir det också.
Onsdag 5 nov: Åter massage. Fick veta att vi bör ha trosorna på oss, och inte vara helnakna som igår. Massagetanterna hade tydligen klagat till chefen. Det dryper av olja från trosorna efteråt och det går inte att tvätta bort. Den amerikanska kvinnan bredvid mig får lavemang. Hon står på alla fyra och de häller något i hennes anus med hjälp av tratt och kanna. No privacy here. Sen vill de kolla vad som kommer ut när hon sätter sig på toan. "Don´t flush the toilet, we want to examine what comes out!". No privacy at all. Kokt vatten till frukost, lunch och middag.
Tors 6 nov: Enligt min "skitrapport" som jag måste lämna till sjukhuset varje dag, har jag nu skitit 18 ggr och spytt 3 ggr. Fick ny medicin som gav omedelbar effekt. Hann precis tillbaka till rummet när det hela började igen. Jag tror aldrig att jag känt mig så sjuk, men det beror väl på alla gifterna som ska ur kroppen. Jag och Z tycker synd om våra övriga rumskamrater eftersom vi ockuperar toaletten hela tiden. Sitter inte Z där, så sitter jag där. Hittills har vi inte skitit på oss iallafall. Men vi är mästare på att knipa!
Fre 7 nov: Sitter i templet på morgondarshan och längtar till frukost, då jag ska få börja äta lite gröt....efter 7 dagars svält.....
Åt 1 dl gröt och var sedan proppmätt. Lunch: Ris, kokt blomkål och lite soppa. Middag: Grönsaksoppa. Imorgon ska jag börja få Dara-behandling. To be continued...
onsdag 23 mars 2011
When I kissed the teacher,,,
Jag lovade återkomma till mina skandalösa löpsedlar. Flera har uttryckt intresse för mitt hemliga kärleksliv, varför det nu skulle vara så intressant? Nåväl, här kommer en av mina kärlekshistorier i ljuset, som jag faktiskt inte har berättat om för någon tidigare. Ni blir dom första. Detta är sedan länge preskiberat, så nu kan jag ju lika gärna berätta för hela världen:
Året var 1981 och jag befann mig på Spiesskolan på Mallorca för en två månader lång reseledare/airguideutbildning. Varje morgon bugade vi elever inför det enorma porträttet på den danske omtalade resekungen Simon Spies. Kursen leddes i huvudsak av en norrman som också var skolans rektor. Han var snygg, lång, mörk, brunögd och vältränad och betydligt äldre än mig. Redan första dagarna gick det rykten om att han alltid brukade inleda ett förhållande med en av eleverna på varje kurs, han var visst en riktig Don Juan. Det tisslades och tasslades om vem han nu kunde tänkas ha i sikte, och föga anade jag att det skulle bli jag. Han var en utomordentligt god charmör och jag märkte att han hade ett gott öga till mig. Han berömde mig ofta för mina insatser och gav mig goda tips och råd. På kvällarna hängde han ofta ute på barerna där vi elever också partajade. Nattklubbarna hade öppet till klockan fem på morgonen, och det var sällan vi gick hem före soluppgången.
Så en tidig morgon när jag vinglade hem på sandaletter med alldeles för höga klackar, kom Rektor Pedersen till undsättning och tog mig stöttande under armen. Promenaden slutade med att mina blåsfyllda fötter befann sig i hans flotta våning med utsikt över havet. På hans balkong mötte vi soluppgången tätt omslingrade. Jag flyttade så gott som in hos honom från den dagen. Rektor Pedersen visade sig vara en mycket uppmärksam världsvan gentleman som visste precis hur man skulle förföra en 18-årig norrländska, som inte träffat så mycket annat än tafatta, finniga bonnläppar i sitt liv. Vi åkte runt på ön i hans öppna gröna sportbil, håret fladdrade i vinden och livet lekte. Han visade mig små pittoreska byar och enskilda, vackra små badvikar där vi kunde vara alldeles för oss själva. Romantiken flödade som värsta Niagarafallet.
Så småningom uppdagades vårt förhållande, någon hade naturligtvis sett oss och de andra eleverna vände mig ryggen. De trodde förstås att jag försökte gå sängvägen för att få jobb. Dock visste jag redan från början att förutsättningarna var dåliga eftersom jag bara var 18 år och det krävdes att man var 20 år för att bli airguide ( kombinerad flygvärdinna/guide ). Det var ändå tillåtet att gå utbildningen och jag var som vanligt så otålig och ville inte vänta tills jag blev 20 år med att prova på detta yrke. Jag var fullt medveten om att detta var en tillfällig romans och jag tillät mig aldrig att bli förälskad, bara road. Så klok jag var på den tiden. Idag kan jag inte ha en sån relation utan att vara kär samtidigt, och det blir ju så mycket mer komplicerat då. Man blir så lätt sårad. Jag och rektorn höll kontakten brevledes i flera år efteråt, och han erbjöd mig vid ett tillfälle jobb som lägenhetsmäklare på Mallorca i hans företag. Av någon anledning som jag inte minns så tackade jag nej. Varför gjorde jag det? Det hade väl varit spännande? Hursomhelst jag glömmer jag aldrig den här tiden och jag är glad att jag tillät mig njuta av livet. Vivir la vida! Hasta la vista!
Året var 1981 och jag befann mig på Spiesskolan på Mallorca för en två månader lång reseledare/airguideutbildning. Varje morgon bugade vi elever inför det enorma porträttet på den danske omtalade resekungen Simon Spies. Kursen leddes i huvudsak av en norrman som också var skolans rektor. Han var snygg, lång, mörk, brunögd och vältränad och betydligt äldre än mig. Redan första dagarna gick det rykten om att han alltid brukade inleda ett förhållande med en av eleverna på varje kurs, han var visst en riktig Don Juan. Det tisslades och tasslades om vem han nu kunde tänkas ha i sikte, och föga anade jag att det skulle bli jag. Han var en utomordentligt god charmör och jag märkte att han hade ett gott öga till mig. Han berömde mig ofta för mina insatser och gav mig goda tips och råd. På kvällarna hängde han ofta ute på barerna där vi elever också partajade. Nattklubbarna hade öppet till klockan fem på morgonen, och det var sällan vi gick hem före soluppgången.
Så en tidig morgon när jag vinglade hem på sandaletter med alldeles för höga klackar, kom Rektor Pedersen till undsättning och tog mig stöttande under armen. Promenaden slutade med att mina blåsfyllda fötter befann sig i hans flotta våning med utsikt över havet. På hans balkong mötte vi soluppgången tätt omslingrade. Jag flyttade så gott som in hos honom från den dagen. Rektor Pedersen visade sig vara en mycket uppmärksam världsvan gentleman som visste precis hur man skulle förföra en 18-årig norrländska, som inte träffat så mycket annat än tafatta, finniga bonnläppar i sitt liv. Vi åkte runt på ön i hans öppna gröna sportbil, håret fladdrade i vinden och livet lekte. Han visade mig små pittoreska byar och enskilda, vackra små badvikar där vi kunde vara alldeles för oss själva. Romantiken flödade som värsta Niagarafallet.
Så småningom uppdagades vårt förhållande, någon hade naturligtvis sett oss och de andra eleverna vände mig ryggen. De trodde förstås att jag försökte gå sängvägen för att få jobb. Dock visste jag redan från början att förutsättningarna var dåliga eftersom jag bara var 18 år och det krävdes att man var 20 år för att bli airguide ( kombinerad flygvärdinna/guide ). Det var ändå tillåtet att gå utbildningen och jag var som vanligt så otålig och ville inte vänta tills jag blev 20 år med att prova på detta yrke. Jag var fullt medveten om att detta var en tillfällig romans och jag tillät mig aldrig att bli förälskad, bara road. Så klok jag var på den tiden. Idag kan jag inte ha en sån relation utan att vara kär samtidigt, och det blir ju så mycket mer komplicerat då. Man blir så lätt sårad. Jag och rektorn höll kontakten brevledes i flera år efteråt, och han erbjöd mig vid ett tillfälle jobb som lägenhetsmäklare på Mallorca i hans företag. Av någon anledning som jag inte minns så tackade jag nej. Varför gjorde jag det? Det hade väl varit spännande? Hursomhelst jag glömmer jag aldrig den här tiden och jag är glad att jag tillät mig njuta av livet. Vivir la vida! Hasta la vista!
tisdag 22 mars 2011
Förlåt dem oss skyldiga äro..
Alla har vi blivit kränkta, svikna, besvikna och förorättade i våra liv. Det är nästan oundvikligt. Vissa svek och kränkningar är värre än andra, vissa är inte värre än att vi skapat dem själva i vårt huvud. Ibland bär vi med oss detta svek som en sorglig känsla i kroppen genom hela livet. Ibland förvandlas sorgen till hat. Personen i fråga har förvandlats till ett hatobjekt likt Ove Sundberg. Kanske har Ove blivit en sån populär karaktär i Solsidan, just därför att vi får möjlighet att hata och ge uttryck för vår avsky över den sortens personer.
Hatet kan i sin tur kan förvandlas till hämndlystnad. Man funderar på att ge igen, och det med besked. Tänk vad lätt det är att skada någon med ord, med en vass tunga eller en vass penna. Tänk vad lätt det är att hänga ut någon i offentlighetens ljus, via massmedia eller ännu lättare på Facebook. Man skulle väldigt enkelt kunna förorsaka stor skada. En liten knapptryckning och sen är det klart. Hämnden är ljuv, sägs det.
Fast jag tror inte på det, egentligen. Jag tror att hat och bitterhet bara skadar oss själva. Varje negativ tanke sänder ut skadliga signaler ut i kroppen, ända ner till cellnivå. Vi riskerar att bli sjuka. Jag tror att man måste bearbeta sorg och svek med kärlek och förlåtelse. Avsluta och gå vidare. Vi förlåter för vår egen skull, inte för andras. Om man inte släppt de negativa känslorna och tankarna på den svekfulla personen, är det svårt att släppa in ny energi, kraft och kärlek. Men det är lättare sagt än gjort. Kanske behöver man få tala ut med vederbörande, vilket inte alltid är möjligt. Då kan man skriva ett brev som man aldrig postar. Spy galla och ge igen. Bränn sedan skiten och gå stolt vidare.
Om vi lär oss att leva i nuet utan förväntningar, så är risken att bli besviken oändligt mycket mindre. Vi måste lära oss att ta in det vi ser och upplever utan en massa egna föreställningar och tolkningar, vara objektiva. Det är inte lätt, med våra erfarenheter som ett tungt bagage. Det ligger där i ryggsäcken som en rutten stinkande apelsin. Tiden läker alla sår, sägs det. Hur långt tid det tar, beror på hur stor skada som tillfogats dig och hur villig du är att släppa det...Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra! ( de är idioter!! hahaha )
Hatet kan i sin tur kan förvandlas till hämndlystnad. Man funderar på att ge igen, och det med besked. Tänk vad lätt det är att skada någon med ord, med en vass tunga eller en vass penna. Tänk vad lätt det är att hänga ut någon i offentlighetens ljus, via massmedia eller ännu lättare på Facebook. Man skulle väldigt enkelt kunna förorsaka stor skada. En liten knapptryckning och sen är det klart. Hämnden är ljuv, sägs det.
Fast jag tror inte på det, egentligen. Jag tror att hat och bitterhet bara skadar oss själva. Varje negativ tanke sänder ut skadliga signaler ut i kroppen, ända ner till cellnivå. Vi riskerar att bli sjuka. Jag tror att man måste bearbeta sorg och svek med kärlek och förlåtelse. Avsluta och gå vidare. Vi förlåter för vår egen skull, inte för andras. Om man inte släppt de negativa känslorna och tankarna på den svekfulla personen, är det svårt att släppa in ny energi, kraft och kärlek. Men det är lättare sagt än gjort. Kanske behöver man få tala ut med vederbörande, vilket inte alltid är möjligt. Då kan man skriva ett brev som man aldrig postar. Spy galla och ge igen. Bränn sedan skiten och gå stolt vidare.
Om vi lär oss att leva i nuet utan förväntningar, så är risken att bli besviken oändligt mycket mindre. Vi måste lära oss att ta in det vi ser och upplever utan en massa egna föreställningar och tolkningar, vara objektiva. Det är inte lätt, med våra erfarenheter som ett tungt bagage. Det ligger där i ryggsäcken som en rutten stinkande apelsin. Tiden läker alla sår, sägs det. Hur långt tid det tar, beror på hur stor skada som tillfogats dig och hur villig du är att släppa det...Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra! ( de är idioter!! hahaha )
måndag 21 mars 2011
Budskap från andra sidan
Idag har det varit en händelserik dag med många möten. På lunchen mötte jag en av Världens trevligaste Ö-viksbor. Lage var en av tio som var nominerad av Tidningen7, till trevligaste innevånare i Örnsköldsvik. Jag kan bara hålla med om att han är en genuint genomtrevlig människa, och det gäller även hans sambo Christina. Så härligt med personer som har ett ärligt intresse för andra människor, såna som får en att känna sig välkommen och omtyckt. Inget konstlat eller spelat, utan man känner att det kommer från hjärtat. Ni förtjänar verkligen ett hedersomnämnande i min blogg! Kram på er!
Ikväll har jag dock haft ett möte av det ovanligare slaget då jag varit på seans och träffat avlidna som gått över på andra sidan. Min kollega har en syster som är medium och vi var några från jobbet som bjudit in henne för en seans. Först fick jag träffa henne enskilt för en privat sittning, där hon berättade häpnadsväckande saker om mitt förflutna som ingen annan än jag själv känner till, och jag har aldrig träffat människan förut. Hon överrumplade mig faktiskt. Orden bara flödade ur henne utan att hon stakade sig en enda gång. Jag bara nickade allteftersom hon berättade om min barndom och om min nuvarande situation. Hon bekräftade egentligen det jag redan visste och känt på mig. Hon bara tydliggjorde det. Jag fick även bra vägledning inför framtiden och jag kände mig mycket nöjd efteråt, trots att jag varit mycket skeptisk innan.
Efter vårt privata samtal fortsatte vi med seansen, där vi var ett tiotal kvinnor som samlats. Flera av oss fick påhälsning från andra sidan. Jag fick besök av två. Den ena var min morfar, den andra en kvinnlig vän. Även där blev jag överrumplad eftersom jag inte förväntat mig att någon skulle vilja få kontakt med mig. Det Mirjam ( mediumet ) berättade för mig om dessa två personer var så slående att jag genast förstod vilka det var utan att hon varken nämnt namn eller relation till mig. Jag fick budskap och råd från dessa två personer som jag direkt kan ta till mig. Tack morfar och tack Carina!
Ikväll har jag dock haft ett möte av det ovanligare slaget då jag varit på seans och träffat avlidna som gått över på andra sidan. Min kollega har en syster som är medium och vi var några från jobbet som bjudit in henne för en seans. Först fick jag träffa henne enskilt för en privat sittning, där hon berättade häpnadsväckande saker om mitt förflutna som ingen annan än jag själv känner till, och jag har aldrig träffat människan förut. Hon överrumplade mig faktiskt. Orden bara flödade ur henne utan att hon stakade sig en enda gång. Jag bara nickade allteftersom hon berättade om min barndom och om min nuvarande situation. Hon bekräftade egentligen det jag redan visste och känt på mig. Hon bara tydliggjorde det. Jag fick även bra vägledning inför framtiden och jag kände mig mycket nöjd efteråt, trots att jag varit mycket skeptisk innan.
Efter vårt privata samtal fortsatte vi med seansen, där vi var ett tiotal kvinnor som samlats. Flera av oss fick påhälsning från andra sidan. Jag fick besök av två. Den ena var min morfar, den andra en kvinnlig vän. Även där blev jag överrumplad eftersom jag inte förväntat mig att någon skulle vilja få kontakt med mig. Det Mirjam ( mediumet ) berättade för mig om dessa två personer var så slående att jag genast förstod vilka det var utan att hon varken nämnt namn eller relation till mig. Jag fick budskap och råd från dessa två personer som jag direkt kan ta till mig. Tack morfar och tack Carina!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)