En weekend i Berlin...

Efter den mardrömslika resan med YBussen, fick jag äntligen äntra ombord på SK2679. Som jag tidigare sa så började då "my glory days". Naturligtvis fick jag resa med tillsammans med mina viktiga agenter i Businessclass, där vi erbjöds mat och dryck, bekväma säten och excellent service. Efter ankomst till hotellet bussades vi till en tjusig restaurang för mera mat och dryck. Någon gång efter midnatt stupade jag i min bekväma hotellsäng som var stor som ett hav. Det stora rummet rymde en separat toalett, separat badkarsavdelning och separat dusch. Lyxigt värre, men varför fanns inget handfat på toan så att man slapp gå in till badrummet för att tvätta händerna? Lördagen var en enda lång promenad kors och tvärs över hela Berlin. Vi blev uppdelade i olika grupper för att delta i ett cityrally. Vi utrustades med karta och knepiga uppgifter som gjorde oss tvungna att flänga omkring hela Berlin, både till fots och med U-bahn samt S-bahn. Vi till och med cyklade på en 7-mannacykel! Ett roligt sätt att ta sig runt Berlin och vi väckte enorm uppmärksamhet där vi frenetiskt trampade omkring på denna mackapär. Eftersom det var första advent i helgen var hela Berlin julpyntat, och vi besökte flera traditionella julmarknader. Kilometerlånga alléer med träd som ståtade med julbelysning. Praktiskt taget hela Berlin var julpyntsbelyst om natten och jag undrade vad detta slöseri kostar? Har vi verkligen råd med detta? Nåväl, vackert var det även för mina kritiska ögon. På kvällen åt vi middag på det fantastiska Radisson Blue hotellet, där receptionen upptas av världens största cylinderformade saltvattens akvarium. Det rymmer en miljon liter vatten och 1500 olika fiskarter. Genom hela detta akvarium löper en hiss...helt makalöst. Alla rum som har fönster mot den gigantiska lobbyn har därmed havsutsikt. Övriga rum har en magisk utsikt över staden och floden precis utanför. Ett unikt läge och här vill jag bo nästa gång jag kommer till Berlin. Söndagen fortsatte vi att utforska staden i gamla Trabant-bilar. Bilarna som är från 60-talet har noll komfort och rattväxel, men oj så roligt det var att trängas i dessa bilar och köra runt under vägledning från en ledarbil, vars röst vi hela tiden hörde i bilens högtalare. Trabantbilarna var målade i olika färger och mönster och vi väckte en enorma uppmärksamhet från fotgängare och turister som kantade vägarna. Efter denna hysteriskt roliga bilfärd fortsatte vi till en typisk tysk högljudd restaurang och jag höll en litet anförande och berättade om SAS och tackade så mycket för att jag fick delta i denna studieresa.
Efter det besökte vi Riksdagen och fascinerades av den spejsiga byggnaden som kunde liknas vid ett gigantiskt rymdskepp. Vi bjöds på kaffe och bakverk i restaurangen som förmodligen har Berlins bästa utsikt. Efter några hotellvisningar avslutades söndagen med en underbar 5-rättersmiddag på 5-stjärniga Hotell Concorde. Det märktes verkligen att hotellet höll klass och så utmärkt service och god mat har jag sällan upplevt. Servitriserna och servitörerna var ytterst lågmälda och lyhörda och såg verkligen till att varje gäst blev  nöjd. Mätta och belåtna bussades vi tillbaka till vårt eget hotell Novotel Tiergarten, och bättre avslutning på denna resa kunde man knappast få. Idag måndag flög vi bekvämt tillbaka med SAS och nu sitter jag återigen på X2000. Jag gillar verkligen tåget också märker jag, för det blir ju inte så ofta som jag reser på marken. Man kan absolut inte klaga på komforten med SJ X2000, men jag gruvar mig lite för bussresan från Sundsvall till Ö-vik, och hoppas att jag slipper Y-bussen denna gång.

Lobbyn Radisson Blue Berlin

Jag hatar Y-Bussen!

Efter en mardrömslik resa med Ybussen ( nattbussen ) från Örnsköldsvik till Arlanda i januari, bestämde jag mig för att aldrig boka denna buss igen. Idag satt jag på den fula gula trånga bussen igen, utan att jag bokat den. Jag hade bokat Länstrafiken linje 100 och det brukar vara en bekväm dubbeldäckare med en tyst kupé som alternativ. Men denna gång hade de bestämt sig för att klämma in en Ybuss som ersättning för det bekväma alternativet. Bussen var knökfull och bakom mig hade jag en familj med högljudda barn som knaprade på chips och smaskade högljutt på diverse medhavd matsäck. Lukten av Pringles fick mig att må illa, och jag var nära att spy över tjejen som lagt beslag på dubbla säten framför mig. Trots att bussen var proppfull lyckades hon vältra sig över dessa säten och låtsas sova. Jag såg hur hon kisade i ögonvrån då och då när nypåstigande försökte finna någonstans att sitta. Fullt medveten om att hon lade beslag på en extra plats erbjöd hon sig inte att sätta sig upp, när halta och lytta försökte hitta en plats för sig själv och sina kryckor. Dessutom hade hon fällt ner ryggstöden på båda säten och jag hade praktiskt taget hennes huvud i mitt knä som klämdes in i hennes ryggstöd. Jag borde ha kastat upp över henne. Well, jag borde åtminstone sagt till med min myndiga och bitchiga stämma, och gett henne rejäl sittopp! Eller hur? Men som den mesiga svensk som jag är, så varken sa jag eller gjorde jag någonting, förutom att röra upp mitt inre.Varje gång chauffören försökte använda mikrofonen, var det nära att vi alla blev både hörsel- och tinnitusskadade. Det tjöt och sprakade ur högtalarna så att vi reflexsmässigt förde händerna över öronen. Host och snörvel, varvades med blippande med olika spel, mobila samtal och någon unge satt med en bärbar DVD och kollade på Powerpuffpinglorna eller nåt annat enerverande barnprogram. Tålmodigt försökte jag härda ut och distrahera mig genom att läsa min medhavda bok "Jakten på den fulländade hälsan". Efter 2 timmar och 30 minuter fick jag äntligen lämna denna fängelsecell och jag hoppas att jag inte tvingas in i den igen. Åtminstone inte förrän i januari då jag planerar åka nattbussen igen, snål som jag är. Just nu njuter jag av bekvämligheten ombord på X2000 till Stockholm, innan jag beträder den optimala upplevelsen ombord på SAS SK2679. My glory days will start then!

Är vi från vettet?

Inte helt oväntat nåddes vi i veckan av rådet att inte äta fisk längre. Naturskyddsföreningen hävdar att det finns alarmerande mycket gifter i den fisk vi äter, både insjöfisk och havsfisk. Även odlad och icke odlad vild lax innehåller också för mycket gifter. Inte så konstigt med tanke på vad som dumpats i haven och sjöarna genom åren. Fastän vi idag känner till riskerna, så fortsätter föroreningarna. Ingen verkar ta miljöhotet på allvar, och miljöutsläppen bara ökar istället för att minska.

Vad ska vi leva på om maten vi äter gör oss sjuka? Kött är fullt av antibiotika och annan dynga. Fisken är full av PCB, kvicksilver och hormonpreparat. Vilt, svamp och bär är fullt med becerel fortfarande, mer än 20 år efter Tjernobyl. Snabbmat, snacks och godis innehåller akrylamid, förutom allt annat skit. Den mat som vi äter är inte tjänlig som föda. Vad ska vi äta? Grönsaker, frukt och säd är inte heller befriat från miljögifter, men det är ändå att föredra, och det bästa möjliga. Vi har snart inget rent vatten och eftersom människokroppen innehåller mest vatten, så går vi mot en överlevnadskris. Kanske har mänskligheten redan gett upp och orkar inte bry sig om alla dystra rapporter som vi ständigt matas med? Den som lever får se...

När jag var liten åkte vi Finlandsfärjan över till Vasa några gånger, och det var så spännande att stå på däck och se när de dumpade sopberget i havet. Likadant var det när jag åkte skärgårdsfärjan över till Ulvön, och man kunde se exakt vad folk spolade ner i toaletten, eftersom skiten gick rakt ut i havet via ett avloppsrör på sidan av båten.
Avslutar med ett klipp från 1964, då jag själv var ett år gammal. Klippet visar de råd och anvisningar vi fick när det gällde nedskräpningen i havet. Kolla in detta, och då förstår man hur mycket som dumpats ut i våra hav och vår natur. Allt som släppts ut i haven från olika typer av fabriker, vågar man nästan inte tänka på..

Sjövett 1964

Nu blir det "så mycket bättre"..... på TV iallafall....Ha en trevlig helg!

Brukar du klaga?

Brukar du klaga när du köpt en felaktig vara, fått in en maträtt på restaurangen som inte smakar bra, eller om du tycker att du blivit felaktigt behandlad?
Själv köpte jag en påse ruccola häromdagen, och när jag öppnade påsen här hemma luktade det bajs. Jag var tvungen att slänga eländet och genast ta ut soppåsen för att inte stanken skulle sprida sig. Påsen kostade 12,90 kr, men jag iddes inte gå tillbaka och klaga. Summan var för låg och inte värt besväret, resonerade jag, men jag borde ju hade gått tillbaka och klagat. För ett år sedan köpte jag en skinnjacka från Ellos som luktade väldigt skumt, men jag antog att lukten skulle försvinna med tiden. Nu ett år senare stinker den fortfarande, liksom alla andra kläder som hängt i samma garderob. Visst borde jag klaga, men så här långt efteråt?
Idag skulle jag öppna en nyinköpt prästost, och på förpackningen står det i ena hörnet "Öppnas här". Jag försökte i 5 minuter utan att lyckas och tog då tag i andra hörnet på motsatt sida och se där, det lyckades. Man hade alltså satt märkningen i fel hörn. Borde jag ringa Norrmejerier och påpeka detta? Nja, jag ids inte.

Idag svängade jag förbi på Lidl och de erbjöd 2 förpackningar muesli av samma märke för 32 kr. Jag kollade enhetspriset som märk väl var 16 kr, och 2 x 16, blir som bekant 32 kr. What's the point?  Man erbjöd två olika smaker, den ena med frukt och den andra med nötter. Jag bestämde mig för att ta en av varje sort. När jag väl kom till kassan förklarade kassabiträdet högljutt att 32 kr endast gällde om man tog 2 förpackningar av samma sort. Antingen 2 med fruktsmak eller 2 med nötsmak, INTE en av varje! - Meen, det står ju att 1 förpackning kostar 16 kr, så what's the problöm, protesterade jag. - Jamen, om du tar en av varje går den ena in för 21 kr...du måste ta två av samma sort för att få det lägre priset. Slokörad gick jag tillbaka och bytte till samma sort, liksom alla andra uppretade kunder som stod bakom mig i kön. Ingen kunde förstå logiken, kan du?

När det gäller större saker så klagar jag och krigar gärna för min rätt. Jag kan bli som en ilsken tiger om jag blir felaktigt eller orättvist behandlad. En gång skrev jag till varuhuschefen på Tempo och klagade på de sura och icke kundvänliga expediterna, och föreslog att de skulle gå en charmkurs. Varuhuschefen skrev ett ödmjukt brev tillbaka och bifogade ett par strumpor(!). Kanske tyckte han att jag skulle pula in dem i käften?
 Jag beställde en gång en sänggavel från ett möbelvaruhus som stank av kemikalier. Jag lyckades då rabattera övriga varor med 2000 kr och få frakten gratis som kompensation ( förutom att de hämtade tillbaka sänggaveln utan kostnad ). Inte fy skam. Såna företag gillar jag.
I mitt jobb är jag van vid att ta emot klagomål, och jag har faktiskt lärt mig mycket av mina kunder. Har fått en massa tips på argument som går hem. Jag vet precis hur en slipsten ska dras, moahahahaha.

Hur brukar du göra? Klagar du till den som äger problemet eller gnäller du bara allmänt inför din omgivning?
Skriv och kommentera! Jag blir för övrigt väldigt glad om du kommenterar i min blogg, vare sig du gillar eller ogillar, oavsett om du håller med eller inte. Ris eller ros? Det är alltid kul att veta vad mina läsare tycker.
Om du inte har ett Google-konto eller annat konto, kan du kommentera nedan som Anonym.

Idag var jag pinsam...

Igår kväll bakade jag och Josefin kanelbullar, och det tillhör numera ovanligheterna. Första gången i den här lägenheten faktiskt, och jag har bott här i snart 2 år. Lite stolt beslöt jag mig för att överraska min äldste son med en bullpåse för att visa min moderliga sida. Så i morse knatade jag iväg till hans lägenhet som ligger en 10-minuters promenad härifrån. Jag visste inte om han skulle vara hemma, och tänkte att jag får väl hänga påsen på dörren om ingen öppnar. Jag plingade på dörren och väntade en stund på gensvar. Inget hände, och jag plingade på en gång till för säkerhetsskull. Innan jag gav upp så kände jag även på dörrhandtaget och till min förvåning gled dörren upp. Jag knallade in och ropade -Hallå!!! Någonstans därinne hördes en ynklig kvinnlig stämma svara tillbaka med ett försiktigt "Hallå???".
- Är William hemma, undrade jag.
- Nee, han är på jobbet..., svarade rösten som jag nu lokaliserade till sovrummet. Naturligtvis ville jag se vem jag kommunicerade med, så jag bokstavligen stövlade in i sovrummet, med stövlarna på. Där låg en skrämd ung kvinna med täcket uppdraget till hakan. Själv hade jag mössan nerdragen över ögonen som en värsta bankrånare.
 - Hej, jag är Rose-Marie, Williams mamma, presenterade jag mig. ( som en scen ur programmet "Svärföräldrarna från helvetet"). Jag förklarade mitt ärende för "svärdottern" och skyndade mig snabbt ut ur lägenheten. Den söta flickstackarn måste ha blivit rejält rädd. Mitt eget hjärta bankade ordentligt också. Tur att det verkade vara en gullig tjej med fina ögon och mjuk röst. Tänk om en skata i min egen ålder legat där, och svarat mig med hes whiskeyröst!! Bevare mig väl!!
Jag skyndade mig nerför trapporna, och skickade ett SMS till sonen: "DET LIGGER ETT FRÄMMANDE FRUNTIMMER I DIN SÄNG!!!!" Han ringde upp efter 2 sekunder, och undrade vad jag höll på med och tyckte naturligtvis att jag var ytterst pinsam.
Well, that´s me! Välkommen till familjen du unga kvinna, som jag inte ens vet namnet på! Förhoppningsvis får vi träffas igen, under mindre pinsamma omständigheter!

Grattis alla pappor!

Dagen till ära vill jag passa på att hylla min pappa för att han finns till för mig. Tryggt i min bakgrund har han alltid funnits och ställt upp när det har behövts. Han borgat mina lån till riskabla affärer, han har byggt en veranda i min stuga, han har bogserat mig, lånat ut pengar och alltid varit till hands när jag har behövt hans hjälp. För det mesta vill jag klara mig själv och reda ut mina egna problem, och jag har också lärt mig stå på egna ben i tidig ålder. Jag försöker alltid själv, innan jag ber om hjälp, men det har alltid varit en trygghet att veta att jag har föräldrar som finns där för mig och mina barn.
När jag var liten älskade jag att krypa upp i pappas famn och känna hans doft. Jag älskade när han tog med mig i bilen på färder mot okänt mål. Ibland hamnade vi bara på HK-bolaget i Billsta, och ibland blev det skogpromenader med sockerdricka och korvsmörgåsar i matsäcken. Det var ändå så spännande att få vara ensam med pappa och bara vara i hans närhet. Ibland följde jag med honom på jobbresor till inlandet, och under hela resan till Ramsele så kunde det vara knäpptyst i bilen, men ändå så roligt och äventyrligt. En tyst kommunikation kan vara väl så bra. Tack pappa Assar! Ha den äran på Fars Dag!

Pappa med sin trygga hand på min axel. Sandöbron på 60-talet.

Jag tycker synd om alla barn som växer upp utan en pappa eller en fadersgestalt. Jag blir så ledsen när jag hör  om föräldrar som sviker sina barn. Det gör ont i hjärtat. De som inte har någon pappa får kanske hjälp och stöd från Gud Fader i himlen, får vi hoppas. Här nedan följer en av mina favoritlåtar som verkligen berör...

Pappa kom hem - Lilleman

Tro på dig själv!

Hur många gånger har du tagit ett kliv tillbaka och tvekat på grund av bristande självförtroende? "Nämen, inte kan väl jag...?...Nej, det här klarar jag inte!....Ingen idé, jag fixar det aldrig....Det där skulle jag aldrig klara!" Du matar dig själv med dessa tankar och påståenden, utan att ens försöka. Eller hur??

Oftast är det vi själva som sätter hinder och käppar i hjulet för vår framtid och utveckling. Kanske fick du höra att du var värdelös i skolan av någon opsykologisk lärare, eller så fick du någon obetänksam kommentar av någon omogen unge i samma ålder. Det kanske etsade sig fast i ditt inre och följer dig genom hela livet. Tänk vad en felaktig tanke eller ett ord på fel ställe, kan ställa till med! Så onödigt och dumt! Majoriteten av alla misslyckade projekt beror på att man gett upp för tidigt, ibland innan man ens hunnit börja.

I Sverige råder tydligt jantelagen, som säger att "du ska inte tro att du är något"! Ibland får jag höra kommentarer från omgivningen som rackar ner på Facebookanvändare, och menar att de flesta bara har ett bekräftelsebehov och bara vill visa upp hur duktiga de är. Och jag undrar vad det är för fel med det? Alla vill vi bli sedda och bekräftade och om vi sedan vill visa upp något och stoltsera med något, visar väl bara att vi tror på oss själva? Eller? Värre är det väl med alla som sitter på kammarn med sina outnyttjade talanger och dåliga självförtroende, och aldrig vågar visa upp något av sig själva?

Jag beundrar personer som vågar ta för sig av livet och som tror på det dom gör. De som vågar riskera att misslyckas och bli offer för omgivningens hånfulla omdömen. Jag tänker nu närmast på Björn Ranelid, som uppfattas som kaxig och egofixerad. Den mannen måste ha ett enormt självförtroende som lyckats trots dåliga förutsättningar när han föddes med gomspalt och blev utsatt för mobbing i unga år.  Han började sin karriär som fotbollsspelare och blev värvad till Malmö FF och var en av Sveriges snabbaste vid den tiden. Sedan blir han lärare och adjunkt, vidare succéförfattare och populär föredragshållare och nu kastar han sig in i Melodifestivalen. Snacka om att utmana sig själv! Jag beundrar honom.
Framgång föder framgång, och om man vågar utmana sig själv och sina rädslor så leder det hela tiden framåt. Man måste våga för att vinna. En del påstår "jag vinner aldrig något" och syftar på spel och lotteri, och när man frågar: -Brukar du spela då? så blir svaret oftast nej. Så är det med resten av livet. Om vi inte själva tar initiativet till att spela så är det ingen som kommer och knackar på din dörr och frågar om du vill göra det, och därmed får du ingen vinst eller utdelning. Misslyckade är de som inte kan glädjas åt andras framgång, och  som istället avundsjukt väljer att peka finger.
I år är jag stolt över att jag vågat slå volter från bryggan för första gången i mitt liv och vågat simma till en ö. Detta har lett till att jag nu också vågar stå på huvudet när jag går på yogan. Om du bara vågar slå en kullerbytta trots risken att bli utskrattad för att den blir lite klumpig, så är chansen större att den blir så mycket bättre nästa gång du försöker och då kanske du vågar göra två på raken eller en bakåtkullerbytta. Eller så är du nöjd med dig själv och håller dig på samma trygga nivå som tidigare, men racka inte ned på de som vill utvecklas och pröva på nya saker. Att ge andra support, stöd och bekräftelse är en viktig faktor för framgång. Framförallt när det gäller våra barn och den yngre generationen. Många har lyckats bara med hjälp av att de haft någon som trott på dem. Allting börjar i knoppen.

Framgång behöver nödvändigtvis inte stiga en åt huvudet..