Jag kan se....!!

Efter att ha levt i en suddig tillvaro en längre tid börjar det åter klarna för mig och jag kan se ljuset igen. I gatlyktans sken kan jag numera även se själva lyktan och lyktstolpen, förutom den ljusa auran. Jag fick mina glasögon häromdagen och en ny värld har öppnat sig. Från att ha sett livet som en gammal svartvit bullteve, är nu mitt liv som taget direkt ur en Blu ray-film på värsta bioduken.

Redan för ett par år sedan upptäckte jag att jag såg sämre än vad jag brukar. När jag körde längs landsvägen tyckte jag att jag såg en häst vid vägkanten så jag saktade ned för att upptäcka att det bara var en brevlåda (!). Jag borde ha skaffat brillor redan då, men jag har gått och dragit på det. För nåt år sedan höll jag på att köra rakt in i porten till ett parkeringsgarage. Jag var van att köra rakt in och saktade ner och funderade på varför det var så mörkt i garaget. I sista stund upptäckte jag att porten inte hunnit gå upp (!). Jag har varit en livsfarlig biltrafikant. Kör å andra sidan bara runt i bekanta områden, eftersom jag inte kan läsa vad som står på vägskyltarna. I mörker har jag varit nästan helt blind.

Ett annat handikapp har varit att jag inte kan läsa textremsan på teven. Jag har heller inte kunnat välja rätt språk på DVD-filmerna eftersom jag inte ser vad som står på skärmen. Inte så kul att se på finsk film textat på ryska. Om ni träffat på mig ute på stan och jag inte hejar och verkar stram, så beror det bara på att jag inte kan se annat än ditt suddiga ansikte. Säkerligen har jag även hälsat på fel person. Om jag nu inte glömmer att sätta på mig mina nya glasögon, så ska jag försöka se dig nästa gång vi möts på stan. Kanske känner du inte igen mig längre...Se bild nedan på glasögonormen......See you later alligator!

See you!

Jag vill inte vara Hollywoodfru...

Har följt ännu en säsong av det populära programmet "Svenska Hollywoodfruar" och ömsom roats och fascinerats av Maria Montazami, Gunilla Persson och gänget. Men mest blir jag nog beklämd över det andefattiga och ytliga liv de lever. De är ju alla fångna i ett slags fängelse, där de tävlar med sina egon om utseende och status. Trots att de har pengar så gör de inget vettigt av sina liv. Alla skulle behöva vända sig inåt och gå en kurs i personlig utveckling, där de får lära sig använda insidan istället för utsidan.

Ingen av dem är speciellt vacker när man betraktar deras personliga kvalitéer. De är en samling bitchar som ägnar sig åt vuxenmobbing. De försöker framhäva sig själva genom att nedgöra någon annan. I sista avsnittet eskalerade det när Margareta gick lite väl långt när det gällde att angripa Gunilla Persson. Säga vad man vill om Gunilla Persson men hon är en människa av kött och blod som har känslor som vilken annan som helst. Man gör inte en annan människa till åtlöje och man gör sig inte stor på en annan människas bekostnad. Margareta och Isabell förlorar mest på det själva när de muckar gräl med Gunilla. Maria Montazami är väl den kvinna som har mest hjärta av dem alla, men det är fegt att ge sig på 3 mot 1.

Tyvärr är det så det även går till i många andra sammanhang, på arbetsplatser och sociala etablissemang. Till och med i familjer. Vuxna mobbas till döds och drivs av omgivningen till självmord. Det är ett raffinerat, sofistikerat och legalt sätt att göra sig av med människor som inte passar in eller utgör ett hot. Ett verbalt och psykiskt våld är svårt att komma åt, och komma till rätta med.

Min förhoppning är att det TV visar inte utgör hela verkligheten, och att vi förmodligen bara ser tv-makarnas vinklade version av Hollywoodfruarna. Programmet visar inte den sanna bilden av verkligheten. Kanske är den mycket bättre...eller så är det mycket värre...hujedamej!

Vi kan alla försöka vara vårt bättre jag och visa vår bästa sida till våra medmänniskor. Det ger ringar på vattnet.....oavsett om vi bor i Hollywood eller i Ö-vik.

Jag TROR och det räcker för mig...

Jag har aldrig velat sätt någon etikett på min tro....Jag har min egen uppfattning och tro om vem eller vad Gud är. Jag behöver inte dela in mig i något fack eller låta mig styras av religiösa dogmer som jag inte tror på.
Är det någon frihet i världen en människa bör äga så är det sin egen tro och övertygelse. Men tyvärr ser det inte ut så i samhället. Barn fostras ofta att tro på ett visst sätt genom sina föräldrar eller andra auktoriteter. De får ingen chans eller utrymme att skapa sig en egen uppfattning. Det lokala samhället, familjen och den närmast styrande religionen blir det som barnen exponeras för. Det som finns i andra länder, i andra familjer och samhällen blir främmande och okänt.

Själv har jag alltid varit en sökare, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med religionen för den inskränker på min frihet. Jag vill inte ha några utsatta regler och restriktioner på min relation med Gud. Min relation med Gud skapar jag på egen hand. Jag är övertygad om att Gud lyssnar på mig oavsett om jag sitter hemma eller i kyrkan och ber. Min egen upplevelse är att jag kommer mycket närmare Gud när jag sitter på min egen kammare och vänder mig inåt...än när jag sitter i en stor församling. I församlingen påverkas jag av det kollektiva medvetandet, och där kan det bli svårt att skilja agnarna från vetet. I sorlet tappar jag bort mina egna tankar och påverkas av min omgivning. Det kan bli suggestivt och hypnotiserande och jag kan lätt dras med i andras energier. Precis som när man går på en hockeymatch och eldas upp av hejarklack och publikens galna entusiasm. Likadant om jag går på en häftig konsert.

Jag hyser dock respekt för människor som behöver stöd från omgivningen i sin tro och som känner sig uppfylld av att mötas i kyrkor och församlingar. Man kanske blir stärkt i sin tro och känner sig närmare Gud.
Själv hittar jag Gud inom mig själv, i naturen och i förtroliga möten med andra människor. Min Gud finns tillgänglig närsomhelst och varsomhelst. Min Gud tittar inte på klockan och ber mig inte utföra uppdrag till församlingen. Min Gud vill bara att jag möter upp i fred och kärlek, varhelst jag går och att jag uppmärksammar mina egna handlingar. Vad får mitt handlade för konsekvenser för andra? Hur vill jag bli bemött och hur bemöter jag andra?  Min Gud struntar i om jag är kristen,muslim eller buddist. Min Gud bryr sig inte om ifall jag går i kyrkan på söndagar eller om jag hellre sitter på en stubbe i skogen. Därför tar jag avstånd från hierarkier som försöker sätta sig över individen och dela in människor i olika fack.

Kyrkan och religionen har gjort mycket gott för mänskligheten, men mest ont om man ser hur det ser ut i världen idag och även historiskt sett. Det finns andra organisationer och föreningar som gör gott för mänskligheten utan att sätta sig över individens tro. Utan vårt frihetstänkande och vår fria tro, kan vi fortsätta leva som fångar i ett mentalt fängelse i resten av våra liv.

Ett fritt sinne är ett upplyst sinne...

Barnatro...

Som barn präglades jag mycket av bönen ”Gud som haver barnen kär…..”. Den version som jag växte upp med avslutades med orden”Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Jag minns att jag alltid var så orolig för att Gud inte skulle älska mig tillräckligt och funderade ofta på vad jag skulle göra för att få Gud att älska mig, och därmed också få lycka. Först i vuxen ålder fick jag veta hur den ursprungliga versionen lyder, och att den bön som jag fått lära mig blivit förvanskad genom åren. Den korrekta versionen lyder ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår”. 
Det är en avsevärd skillnad mellan de olika versionerna. I ena fallet tolkar jag det som att kärleken är villkorlig – ”den Gud älskar lyckan får”, och i det andra fallet precis tvärtom, att Gud finns med oss oavsett vad som händer ”du förbliver Fader vår”. Jag vet att den förvanskade versionen fortfarande används, och jag skulle tro att det är många som går omkring med den uppfattningen att Guds kärlek är villkorlig. Det är tyvärr på det viset kyrkan och många religioner velat uppfostra oss genom åren. ”Akta dig noga för att göra några dumheter, för då blir du skickad till helvetet!” Folk går Gud till mötes för att de är rädda, istället för att glädjas med Gud.

Så fungerar vi oftast även i våra övriga relationer, oavsett om det gäller en familjemedlem, partner, vän,  kollega eller Gud. Vi går varandra till mötes för att vi är rädda. Vi är rädda för att bli avvisade, fördömda och bortglömda. Vi tror hela tiden att vi måste förtjäna kärleken genom att vara på ett visst vis, eller ställa upp för andra på olika sätt. Vi vågar inte tro på att den sanna kärleken är kravlös. Det är kanske därför det är så svårt att tro på att det finns en Gud som alltid är med oss, oavsett vad vi gör, och oavsett om vi tror eller ej. Vi har blivit uppfostrade att tro. Bara vi tror så kommer allting att ordna sig. Om det inte skulle göra det, så beror det på att din tro inte är tillräckligt stark, har vi blivit felaktigt matad med. Några kanske helgarderar sig genom att försöka tro ibland, för man vet ju aldrig. Om det trots allt visar sig i slutändan att det existerar en Gud, så kanske det ligger mig i fatet, att jag förnekat Gud. Då kanske han säger: "Jaså, nu passar det, nu när du står här på tröskeln till döden. Men eftersom du inte trodde på mig förut, så behöver jag inte ställa upp för dig nu heller, så jag förpassar dig till helvetet" Tänk om det är på det viset? Men bara för att vi människor har så svårt att förlåta och gärna drivs av hämndens begär, så betyder det ju inte att Gud är likadan. Själv tror jag att Gud är essensen i allt, den sanna kärleken och den gudomliga källan, varifrån vi härstammar. Gud finns inom oss alla och vi kan alla vara en gudomlig skapare, om vi väljer det. Vi är alla utrustade med en fri vilja.

”Nyss födda barn är fulla av kärlek, för de kommer direkt från himlen” läste jag på ett kort en gång och jag tycker det stämmer så fint. Det finns ingen kärlek som är så ren, sann och  förlåtande, som ett barns kärlek. Barn vet verkligen hur man älskar villkorslöst och över alla gränser. Därför är det så viktigt att vi värdesätter ett barns kärlek och att vi behandlar barnet med respekt. Barn tror verkligen på kärleken och en Gud för alla. Barn tror på oss vuxna. Till dess verkligheten visar sig vara annorlunda. Sakta men säkert vaggas vi in i myten att vi måste förtjäna kärlek.

Vi fördömer barnet, istället för dess beteende. Vi glömmer att den sanna kärleken är villkorslös.

”Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro” sjunger Göingeflickorna. Ja, om vi blir oskuldsfulla som små barn igen, så har vi nog rätt nära till himmelen. Tror jag.

Ordets kraft...

När jag växte upp på 60-70-talet så förfasade man sig lätt över runda ord och svordomar. Jag minns vilket liv det blev när Fristorp och Geijerstam sjöng om bröst som var ”som svalor som häckar” på Melodifestivalen. Det ansågs av många vara en oanständig sångtext på den tiden. Vem bryr sig idag? Det hör till vardagsmaten att få höra f-orden och k-orden i både TV och radio, tillsammans med allehanda svordomar. Kanske är det inte så farligt när allt kommer omkring för det är ju ändå bara synonymer. Kärt barn har många namn så att säga. Orden finns också med i svenska ordböcker, och tillhör vårt språk. Det handlar bara om att vi värderat de olika orden, och vissa av dem betraktas som fula ord och är därför inte accepterade i alla sammanhang.  Men våra könsdelar är ju egentligen inte fula och inte är det fult att älska heller, så varför gör vi så stor sak av det egentligen? Det handlar ju om på vilket sätt saker och ting sägs och vad man har för syfte. Vill man kan skada någon annan verbalt så finns det en mängd sofistikerade ord att tillgå och svänga sig med. Ett högtravande språk kan vara ett hån mot mindre bemedlade personer som stängs utanför vissa kretsar. Ord kan verkligen skada och göra ont även om man inte använder de så kallade fula orden. Somliga tungor kan vara mycket vassa och elaka. Vi borde alltid tänka oss för innan vi öppnar truten.

Skvaller är väl den sortens prat som kan ställa till med mest elände. Att lägga sig i och spekulera om andras liv baserat på en massa antaganden är gement och respektlöst. Att skvallra innebär ett stort ansvar och risktagande. Visst kan det vara smaskigt att få höra om grannens otrohetsaffärer, men förmodligen har vi inte fått veta hela sanningen och förmodligen har historien kryddats en hel del på vägen, innan den nådde fram till vårt öra. Vi har heller inte fått höra alla inblandade parters versioner som oftast kan skilja sig betydligt. Verkligheten är ungefär som med konst. Det är upp till betraktarens ögon att avgöra vad han eller hon ser, och avgöra om det är bra eller dåligt. Så är det med allt. Vi kan välja om vi vill se mörkt eller ljust på vår tillvaro, om vi vill se det positiva eller det negativa.

För att återgå till de fula orden, så finns det vissa ord som är mera avskyvärda än alla andra. Vissa ord önskar jag att jag aldrig hört och framförallt att jag inte visste dess betydelse. Ta bara ord som nekrofil och pedofil. Eller styckmördare, satanist och kannibal. Sånt får vi höra dagligen om i massmedia. Nuförtiden censureras ingenting.  Tvärtom så gottar sig kvällstidningarna i detta avskyvärda och vi får höra allt i minsta detalj, och möjligen lite till. Jag vill inte höra om det. Det gör ont, jag mår illa och jag får svårt att sova om nätterna. Är man inte deprimerad så kan man lätt bli det genom att bara öppna en kvällstidning. För att inte tala om vad det kan göra med psykiskt sjuka och skruvade personer. Vi vet redan att sådana här händelser och skriverier utlöser en mängd brott och aktiverar många sjuka hjärnor. Idag när psykvården håller på att kollapsa så behöver vi verkligen inte spä på med sån här dynga. Det går omkring många tickande bomber därute, och vi behöver inte hjälpa dom på traven. Såna här vämjeliga saker som vi kan läsa om dagligen dags är egentligen mentala övergrepp, psykisk misshandel. De flesta 7-8 åringar är faktiskt läskunniga och deras psyken absorberar med lätthet allt som spys ut i etern. Massmedia har ett stort ansvar som de måste förvalta tillsammans med förstånd, etik och moral. Men som vanligt så tummar man på det när det handlar om pengar. Goda och positiva nyheter säljer inte.

Människan vill av naturen frossa i elände. Rädslan styr oss och vi vill veta allt om olyckor, katastrofer och mord. Kanske tror vi att vi kan gardera oss och skydda oss mot detta genom att läsa och höra om det. Men det får bara motsatt effekt. Vi blir bara ängsligare och oron kan göra oss sjuka, både fysiskt och psykiskt. Tankens kraft kan till slut göra så att vi styrs mot det istället för från det. Därför vill jag avsluta med att citera en indisk guru som jag varit i kontakt med, översatt till svenska: Se bara gott, hör bara gott och tala bara gott.  Kort och gott kan man också säga: Se inte på skit, lyssna inte på skit och tala inte skit!

Dagligen, den senaste tiden, får jag höra orden "jag älskar dig" och det är ord som jag gärna hör...ofta...och jag svarar gärna med samma ord tillbaka...ofta...Det är ord som ger kraft och styrka och som värmer ända in i hjärteroten...

Glöm inte bort att tala om det för dem ni älskar....

Wise monkey's: "Speak no evil, see no evil and hear no evil"

Jag - den operfekta föräldern....

Efter den senaste tidens duster med tonårsdottern inser jag att jag inte kan skryta om titeln "Världens bästa mamma". Enligt dottern är jag ibland "Världens sämsta mamma" och jag tröstar mig med att hon inte har så många att jämföra med.  De flesta av oss föräldrar vet precis vad som är rätt och fel, och hur man ska uppträda som förälder i teorin, men i praktiken håller det inte alltid. Precis som med allt annat som vi gör. Ibland håller vi helt enkelt inte måttet. Ibland är vi alldeles för stressade, uttröttade och på så dåligt humör att vi tar till med medel som vi fördömer i vanliga fall.

Själv har jag hotat, mutat och inte alltid hållit vad jag lovat, precis som en dålig förälder gör.
Som till exempel för några år sedan när vi beslutade oss för att skriva "familjekontrakt", vilket innebar att jag fick ställa villkor på barnen, liksom de på mig. Innan familjerådsmötet var avslutat så hade jag skrivit på ett kontrakt där jag dyrt och heligt lovade att jag inte skulle köpa något onödigt åt mig själv utan barnens tillåtelse. Om jag gjorde det så skulle jag bli tvungen att betala motsvarande belopp till mina barn. Som om det inte vore nog, så skrev jag även på att jag skulle bjuda mina barn på en utlandsresa varje år, samt att jag inte skulle laga äcklig vegetarisk mat åt dem varje dag. Ganska snart insåg jag att mina barn duperat och överlistat mig, och ställt orimliga krav på mig. Vi kom snart underfund om att vi inte var överens om vad som skulle bedömas som onödigt eller inte, när det gällde mina inköp. Kjolar, skor och gardiner hade tämligen låg prioritet. Inte heller var vi överens om vad som skulle klassas som godkänd mat. Till slut så hoppade jag av kontraktet, tillika mina barn, efter ett antal fruktlösa diskussioner.

Som stressad ensamstående småbarnsmamma så har jag också fått några vansinnesutbrott. Värst var det när jag i vredesmod hoppade sönder barnens lekstuga, mitt framför ögonen på dem!!! Jag buntade ihop och slog ihjäl det bräckliga lilla huset och begravde det i soprummet! Hur lågt kan man sjunka??  Visserligen var lekstugan av papp och inköpt på IKEA. Visserligen hade den varit upphov till bråk och kiv i flera veckor. Men ändå, så gör man bara inte!!
Framförallt så har jag varit en vimsig och tankspridd mamma som glömt bort att barnen ska på utflykt, till tandläkaren, ha med sig gympakläder, hjälm o s v.  Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga och det stämmer. Tack vare att jag är så virrig så har barnen blivit tvungna att ta eget ansvar, vilket gör att de ställt väckarklockan själv och gått upp i tid, de har packat sina väskor, gjort i ordning sina matsäckar, samt hållit reda på tandläkartider och utvecklingssamtal. De påminner mig om det mesta istället för tvärtom.

Trots mina blunder så har mina barn förlåtit mig, barn är otroligt förlåtande, och vi har en trygg och kärleksfull relation. Jag beundrar mina barn och de är många gånger mina förebilder. Kloka, skötsamma, humoristiska och ansvarstagande individer som jag verkligen kan lita på. Jag känner mig nöjd som mamma och min dotter gav mig en gång de bästa lovord. Hon önskade mig nämligen som mamma även i nästkommande liv (!). Det måste väl ändå vara högsta betyg? 

Det är inte så lätt att vara förälder alla gånger och egentligen är det helt ofattbart att inte Föräldraskap och Barnuppfostran är obligatoriska ämnen på gymnasienivå. Den enda utbildning man får är det man fått lära sig från sina egna föräldrar. Om de då inte skulle vara några hejare på barnuppfostran så kan man tänka sig hur det går för generationen som kommer efter.  Föräldrar idag behöver verkligen stöd och vägledning som samhället ser ut. Om problemen togs i tid så kanske vi skulle kunna hålla vårdgarantin inom barnpsykiatrin. Idag är det alldeles för långa köer till BUP, och antalet problembarn som behöver personlig assistent och andra stödresurser i skolorna bara ökar. Vi behöver verkligen fler engagerade föräldrar. Föräldrar som intresserar sig för skolan och vad barnen gör på fritiden. Mammor och pappor som prioriterar tid med barnen istället för övertid på jobbet. Som satsar på en karriär inom föräldraskapet istället för inom arbetslivet. Om vi jobbar på att bli superföräldrar så kommer vi inte att behöva några supernannys. Vi gör klokt i att investera i den uppväxande generationen som är vår framtid och överlevnad. Vi behöver inte vara perfekta...bara trygga, gränssättande, uppmuntrande och kärleksfulla. Behandla dina barn som du själv skulle vilja bli behandlad.   

Den operfekta mamman med de perfekta barnen....Anno 2009

Att leva för att jobba eller jobba för att leva...

Större delen av våra liv, kanske 40 –50 år, är de flesta av oss arbetsföra och vi förvärvsarbetar inom olika branscher. En del stannar på samma arbetsplats hela livet, medan andra provar på det ena efter det andra. Oavsett vad vi jobbar med så klagar de flesta av oss. Vi jobbar för mycket, vi har för dålig lön, vi har för lite fritid och chefen är en idiot. Många använder en stor del av tiden till att klaga och jämföra. Hjälper det att klaga? Ja, i somliga fall leder det till något konstruktivt, och vi får faktiskt en bättre arbetsmiljö, en bättre lön och ibland även en bättre chef. Men de flesta av oss klagar för klagandets skull utan att det leder någon vart. Det enda som händer är att det negativa smittar, omgivningen drabbas och stämningen blir sämre på jobbet. Det är ganska destruktivt och ett energislöseri om vi klagar utan att samtidigt försöka hitta en lösning på problemen.

 

Varför är vi så negativt inställda till våra jobb? Borde inte de av oss som har ett jobb, vara glada att vi har ett levebröd som ger oss tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och så vidare? Borde vi inte känna tacksamhet över att vi fortfarande är så pass friska att vi orkar gå till jobbet och att vi kan bidra ute i samhället på olika sätt, att vi får vara en samverkande kugge i hela det här maskineriet?

 

Kanske är det för att vi är så styrda av regler och begränsningar. Vi blir tvungna att begränsa oss själva i vår lust att utvecklas. Vi blir tvungna att trycka ned vårt medfödda behov att skapa och att lära oss nya saker. Minns du hur vi var som barn? Då fanns det inga begränsningar för våra drömmar om framtiden. Vi hade en gränslös iver och nyfikenhet, en drivkraft som inspirerade och gav utlopp för vår inneboende kreativitet. Undan för undan sattes det upp hinder för detta. Redan på småskolestadiet gick många av våra drömmar i kras. Vi jämfördes med andra elever och alla förutsattes nå samma mål. Vi hade standardiseringsprov och olika tester som skulle mäta både vår intelligens och vår fysiska kapacitet. De som avvek från normen betraktades som dumma och hopplösa. Endast de med väldigt stark självkänsla lyckades gå vidare och bevisa att de minsann var något att räkna med.

 

I arbetslivet formas vi till en enhetlig massa. Vi är förpassade att hålla tider, rätta oss efter organisationen, uppnå målen som hela tiden höjs och samtidigt ha en hög social kompetens, som för många arbetsgivare är detsamma som att hålla käften och se glad ut. 

 

Frihet under ansvar är en nyckel som kan leda till en positiv utveckling. Att vi får känna att vi får möjlighet att utvecklas och utnyttja får nedtryckta kreativitet och samtidigt uträtta det vi är satta att göra. Den balansen är inte så lätt att uppnå och en utmaning inte bara för dagens arbetsgivare utan också för oss själva. Det handlar om vårt förhållningssätt till arbete. När vi delar upp arbetstid och fritid som något negativt respektive positivt leder det till frustration som yttrar sig i utbrändhet, missbruk, depression och vanmakt.

Se det som en utmaning att vara på jobbet med en positiv inställning. Det handlar kanske inte om vår förmåga att hitta det arbete vi älskar, utan om att älska det arbete vi får.