Facket och stressen..

Var i veckan ett par dagar i Umeå på Unionens regionrådsmöte och fick lite behövlig inspiration och energi till att fortsätta jobba vidare fackligt. Det var mycket fokus på fackets roll i dagens samhälle. Har facket spelat ut sin roll och har facket någon makt överhuvudtaget nuförtiden? Statistik visar att allt fler svenskar tror mindre och mindre på fackets betydelse i samhället.

Jag grunnade själv på detta och har en egen teori. Vi överlämnar själva makten till arbetsgivaren och staten, för att vi inte orkar engagera oss. Vi är alltför stressade och orkar inte hänga med i den snabba utvecklingen. Är det någon fråga som borde engagera fackförbunden så är det stressen i arbetslivet. De som fortfarande har ett arbete att gå till, jobbar i så snäva och effektiviserade organisationer att det bara gäller att hålla näsan över vattenytan. De krav som ställs på arbetstagarna idag gör att de flesta av oss inte hinner med i den snabba utvecklingen och än mindre med oss själva. Det är naturligtvis inte bara på jobbet som det ställs krav. Vi har även en mycket kravfylld fritid. Vi ska vara engagerade föräldrar, vi ska ha ett stylat och designat hem, vi ska vara snygga och vältränade och vi ska ha koll på allt som händer och ständigt vara uppkopplade på nätet.

Under en lång period har vi i Sverige levt på tidigare generationers fackliga arbete och engagemang. Vi har haft det för bra och komplikationsfritt under ett antal år, och vi märker inte hur våra arbetsvillkor hela tiden urholkas och blir sämre. Fler och fler arbetsgivare etablerar verksamhet i Sverige utan kollektivavtal och utan några egentliga avtal överhuvudtaget. Unga utnyttjas och får jobba timme för timme, dag för dag efter behov. Jag hörde till och med om en person som blivit tipsad om ett jobb via Arbetsförmedlingen och det visade sig att denna arbetsgivare bara erbjöd svart lön (!).

Det gäller att nu att se till att bibehålla anställningstrygghet och sunda villkor för att vi inte ska slukas av arbetsgivare som bara behandlar människor som maskiner. Det är vi arbetstagare som måste sätta gränser och enas i denna komplexa fråga. Vi måste vara solidariska och göra gemensamma aktioner för att stävja missförhållanden och rädda våra jobb. Om vi går med på att jobba dubbelt så hårt till hälften så bra villkor, så har vi snart inga jobb att gå till. Vi effektiviserar bort oss själva och det är bara några få i toppen som får dra nytta av detta.

Under dessa dagar i Umeå var det mycket fokus på att många upplevde att det snart inte är någon skillnad på arbetstid och fritid. Många är ständigt uppkopplade på nätet, och de svarar både på mail och sms från arbetsgivare under helgen när de är lediga. Många utför arbete på obetald tid för att hinna med allt som ska göras på arbetstid. Så länge vi tillåter detta så har vi oss själva att skylla. Det är inte solidariskt mot kollegorna att var chefen till lags och uträtta ärenden gratis på fritiden. Om det inte står i ditt anställningsavtal att du ska jobba gratis på fritiden, så behöver du självklart inte göra det. Om du har ett avtal vill säga. Om du är medlem i facket vill säga. Om du inte ansluter dig till facket, så står du ganska ensam när det blåser. Kanske kan du till viss del rida på andras engagemang, men i långa loppet så står du tämligen oskyddad.

Därför måste vi gemensamt ge oss ut på barrikaderna och resa oss mot den snabba utveckling som gör att vi vi blir utbrända och ligger sömnlösa på nätterna. Det är människor som är ansvariga för att vi rusar fram i allt högre takt, och det är vi människor som måste lära oss att bromsa. Vi måste se till att de unga får en rättvis  chans i arbetslivet så de inte ger upp i förtid. De måste få meningsfulla arbeten som ger dem styrka och inspiration att bygga upp ett sunt samhälle.

Det äldre generationer byggt upp för oss håller på att raseras, och det är vår skyldighet att lämna ett gott avtryck till kommande generationer. Ryck inte uppgivet på axlarna och acceptera din situation! Lyft blicken från teven, mobilen och datorn och fundera på hur du själv kan bidra till att minska stressen i arbetslivet. Hur kan du minska stressen i livet överhuvudtaget?  Var och en kan göra skillnad och tillsammans kan vi göra ännu mer. Organisera och engagera dig! Det är VI tillsammans som är facket! 

Är du inte redan medlem i Unionen, så kontakta mig!

50-årskontroll!

Numera erbjuds tanter och farbröder som levt i 600 månader en hälsokontroll, en s k 50-årskontroll. Det är 45 år sedan jag var på 5-årskontroll, och jag kände mig både lite nervös och förväntansfull. Kommer jag att hålla måttet? Kommer jag att gå igenom besiktningen utan anmärkning, eller blir det ombesiktning?
Ganska sjukt att vi inte gör en besiktning av våra kroppar och vår hälsa varje år, när vi gör det med bilen. Är  bilen viktigare än hälsan?
Någon vecka innan min 50-årskontroll gjorde jag en annan typ av hälsokontroll hos Herbalife. De hade en våg som scannade min kropp och mätte andelen fett, vatten och muskler bland annat. Resultatet var glädjande. Min metaboliska ålder var bara 35 år (!), vilket visar att jag är i tämligen god form. Andelen muskler, fett, vatten och ämnesomsättning var utan anmärkning, trots att jag ökat 4 kilo sedan i somras. Självklart är det en viss felmarginal med denna typ av tester, men jag har gjort liknande scanningar tidigare som gett ungefär samma resultat.

Även resultatet från sjukhusets 50-årskontroll var glädjande, jag var en riktig stjärna! Alla värden var ok och stjärnprofilen var helt utan anmärkning. Sjuksköterskan som meddelade resultatet sa att jag borde vara stolt. - "Det är väldigt få 50-åringar som går ut genom dörren utan någon anmärkning och utan något att jobba på när det gäller hälsan". 

När jag gick ut genom dörren hörde jag inom mig Zara Leander sjunga "vill ni se en stjäääärna...se på mig..".

Ja, jag har ju under de senaste 20 åren varit mycket mån om min hälsa och utsatt min kropp för fastekurer, leverreningar, detox, olika dieter och mycket motion. Ingen tobak eller alkohol. Sömn, avslappning och meditation är något jag också jobbat med, och som jag skulle kunna bli ännu bättre på. Jag mår inte alls bra av stress. Då kommer ofta migrän som ett brev på posten. Men annars är jag mycket nöjd med min hälsa. Min kropp är pigg och smidig, även om den inte är helt fri från diverse skavanker. 

Vad kan vara viktigare än att investera i sin hälsa? Det är vår bästa pensionsförsäkring. Det viktigaste valet när vi väljer pensionsförsäkring. Nu höjs pensionsåldern hela tiden och kanske får vi aldrig möjlighet att få tillbaka våra pensionspengar. Vad kommer vi att ha för kvalité på vården om 20 år? Svårt att tro att den kommer att bli bättre när staten bara blir fattigare. Risken är att den halte får leda den lytte, eller att det blir ättestupan som gäller. Jag har ingen lust att sitta som en utsketen soffpotatis i en gungstol och sova när jag blir gammal. Jag vill vara en glad och pigg pensionär!!

Nu tänker jag fortsätta värna om min hälsa och ser fram emot 60-års kontrollen. Men först siktar jag på Beach 2013! Häpp!

Wadi Rum - ett fantastiskt ökenrum

Ungefär 7 mil norr om Aqaba och 800 meter över havet, ligger ett fantastiskt ökenlandskap. Området är ca 720 kvadratkilometer och befolkas av beduiner. Vi åkte omkring på ett jeepflak som kördes av en beduin, och kollade runt på det mäktiga landskapet. Detta måste ses med egna ögon. Vi hade ett fantastiskt väder, inte ett moln på den klarblå himlen och inte för hett. Det fläktade skönt på flaket.

Då och då stannade vi och klättrade uppför olika höga klippor och bergsformationer. Vi gick barfota i den röda sanden, skrev sedvanligt våra namn i sanden, genom att använda två olika färger av sanden och ristade även in oss i klipporna. Nu finns en del av själen kvar i Wadi Rum.

På kvällen såg vi den röda solen gå ner bakom bergen, innan vi tog in på vårt fina tälthotell. Jag hade förväntat mig att vi alla skulle ligga på kamelfiltar i ett gemensamt tält, tillsammans med beduinerna och deras boskap. Men vi fick lyxiga tvåbäddstält med riktiga järnsängar, madrasser och tjocka fleecefiltar. Under kvällen bjöds vi på god middagsbuffé och underhållning av beduinerna som spelade och spexade för oss. Natten var mycket mörk, vi saknade ficklampor ( glömde dem på hotellet ) och det fanns inte en chans att se några spindlar eller skorpioner, som tur var. Jag borstade bort en gul spindel ( vilka sägs vara de farligaste ) från dotterns rygg när vi satt på jeepflaket, och det fick räcka med såna skräckupplevelser.

På morgonen tog vi en ökenpromenad i soluppgången innan vi bjöds på beduinfrukost ( pitabröd, hummos, oliver, fetaost, äggröra och the ). Wadi Rum måste ses med egna ögon. Jag hade tänkt att åka luftballong över detta otroliga landskap, men blev lite tveksam efter luftballongsolyckan i Egypten som ägde rum veckorna innan, så jag fegade ur.  Kanske nästa gång jag åker dit. För jag vill åka dit fler gånger.

Här sov vi som ökenshejker



Min härliga familj



Döda havet

Döda havet var ganska dött. Vår chaufför försökte slå i oss att man vissa dagar kan se hajarna simma mot land, men se det gick vi inte på. Det finns inget som kan överleva detta salta vatten, varken fisk, fåglar eller växter kan leva där. Döda havet är den plats på jorden som ligger lägst under havsnivån, nämligen 422 meter under havet.
Det var en upplevelse att flyta omkring i det 33 % salthaltiga vattnet, vilket gör att man flyter som en kork. Man kunde flyta på rygg, mage eller sittande och det var lite svårt att försöka vända sig runt från mage till rygg och tvärtom. Man flyter verkligen som ett flöte. Men man ska akta sig för att få vattnet i ögonen eller munnen. Det smakar inte bara salt, det är mycket beskt också. En kallsup skulle få magen att vända sig in och ut.

Det tog fyra timmar med bil att ta sig från Aqaba till Döda havet och det var en dödstråkig bilväg, och man blev dödstrött. Gäääsp! Jag sov mig mest igenom öknen där allt såg likadant ut, nämligen brunt. Då och då passerade vi döda djur vid vägkanten..döda fåglar, en död räv, en död åsna och en död kamel. På vägen tillbaka passerade vi en sandstorm som jag själv inte märkte av då jag var djupt försjunken i en bok.

Innan vi kom till Döda havet, så åkte vi till Hot Springs och badade. Precis som namnet antyder var det alltså varma källor med en temperatur mellan ca 45-65 grader. Vi stod under vattenfallen och lät det varma vattnet massera våra axlar och vi gick in i bergsgrottan vilken fungerade som en naturlig bastu. För att nå Hot Springs måste man bila längs farliga serpentinvägar upp i bergen, för att sedan följa serpentinvägarna nedåt tills de var långt nedanför havsnivå. Då och då var det skyltat "Emergency Exit", vilket innebär att om bromsarna på bilen slutar fungera så kan man rulla ut på avsatser som ska få stopp på farten. Är dock farten fortfarande för hög så tippar man tyvärr över kanten och nedför ett stup. Man skulle kunna kalla dessa avfarter för "Suicide Exit". Kanske det svåraste vägvalet man gör i livet.

Jag ångrar att vi inte passade på att ta vägen förbi Jerusalem och Betlehem, när vi ändå var så nära. Bara ett par timmar till så hade vi nått andra historiska platser. Men det får vi ta nästa gång vi åker hit.
När vi var vid Döda havet passade jag på att köpa några prisvärda hudvårdsprodukter som tillverkas där. Produkter som innehåller livsgivande och läkande mineraler, för håret och huden. Jag passade även på att fylla en petflaska med dödahavsvatten....kanske får jag bjuda någon på en överraskande"shot":-)

Petra - ett av världens underverk!

Jag tycker det skulle vara mycket spännande att få se alla världens sju, nu existerande, underverk innan jag lägger igen mina gröna. Jag har redan besökt Kinesiska muren, pyramiderna ( i både Mexico och Kairo ), Taj Mahal och nu Petra.

Staden Petras läge är inte direkt idea­liskt. För att komma till dess portar måste man färdas mil efter mil genom den jordanska öknen. Vi åkte i en minivan med Mohammad, en lokal chaufför som jag förbokat hemifrån. ( Jag kan verkligen rekommendera denna kille om ni ska resa till Jordanien. Skicka ett meddelande om ni vill ha hans kontaktuppgifter ). Det går att ta sig in i klippstaden på olika sätt, och vi valde den spektakulära vägen genom Wadi as-Sik – en smal och kilometerlång ravin, där man är omgiven av klippor som sträcker sig åttio meter rakt upp mot himlen.

Berggrunden i området är fantastisk i sig, rosaskimrande om dagen och gyllenglänsande om kvällen – något som gett Petra smeknamnet ”den rosenröda staden”. Men det är inte förrän besökaren nått slutet av ravinen Wadi as-Sik som Petra träder fram i all sin glans.

Det första besökaren ser är en fantastisk fasad, huggen direkt ur berget. Det är den så kallade Skattkammaren, al-Khaznah, som är 40 meter hög och gjord i grekisk, korintisk stil. Trots sitt namn har den antagligen inte hyst några skatter. Mer troligt är att den har varit en kungagrav från det första århundradet efter Kristus. Ingen vet med säkerhet, Petra är en stad som fortfarande ruvar på många gåtor.

Väl inne i staden löper en stenlagd gata genom området, där mängder av fasader i olika arkitektoniska stilar är uthuggna direkt ur de porösa klippväggarna. Längre in i staden finns också en väldig amfiteater som skvallrar om att Petras invånare satte stort värde på kultur.

Petra byggdes av nabatéerna, ett arabiskt folk som bosatte sig på platsen under de första århundradena före Kristus. Hur länge staden har funnits är inte helt klarlagt. Klart är i alla fall att människor har bott i dalen, där staden ligger, ända sedan stenåldern.

En förödande jordbävning drabbade Petra på 300-talet, och när muslimska araber erövrade området plundrades staden grundligt. En mindre bosättning fanns kvar åtminstone fram till 1100-talet, då det första kristna korståget nådde området. Därefter försvann Petra ur västvärldens synfält. Staden räknades som ”försvunnen”, ända tills den schweiziske forskningsresanden Johann Ludwig Burckhardt kom dit 1812 och "återupptäckte" den. Lokalbefolkningen har alltid betraktat Petra som en helig plats, men numera vallfärdar tusentals turister dit varje år. Inträdet är ganska dyrt, 500 kr per person, men det är väl värt pengarna. Vi gjorde den mödosamma och bitvis farliga vandringen ända upp till klostret, där man kan beundra den enastående utsikten. På vägen dit möttes vi av både kameler, skenande åsnor och påtända åsneägare. Samtidigt som vi kunde se ner i djupa svindlande raviner som gjorde mig knäsvag och darrig i benen. Inget för den med höjdskräck.
Petra måste ses med egna ögon och man bör ha god tid på sig här. En dag var egentligen för lite, så nästa gång jag åker hit kommer jag att köpa inträde för två dagar ( 600 kr ). Vi hade tur med vädret. Det var klart väder och strålande solsken och inte alltför hett. Bekväma skor är ett måste. Åk hit! Det är verkligen ett underverk att beskåda!

Klostret högt uppe bland bergen

Den knäsvage vilar benen intill ravinen

I believe I can fly...

Till minne av Åsa..

För ungefär 43 år sedan träffade jag en jämnårig flicka med långt ljust hår ute på gården. Hon var bland de sötaste flickor jag sett och jag var så avundsjuk på hennes vackra långa hår med självfall. Själv hade jag kort, oredigt och spikrakt fjun på huvudet. Jag var till och med avundsjuk på hennes namn. Jag vill mycket hellre ha ett kort och gulligt namn som Åsa, och inte ett långt och ovanligt dubbelnamn som Rose-Marie. Det var så krångligt att skriva. Vi började i klass 1B tillsammans och följdes sedan åt under hela grundskoletiden, och vi gick även tillsammans till klassåterträffen 30 år senare.

Åsa delade mitt intresse för resor och jag nästan dog av avund när hon fick resa till Riva del Sole i Italien redan på lågstadiet. Det lät så fantastiskt exotiskt. Jag blev erbjuden av Åsas mamma att följa med, men fick inte för mina föräldrar. När vykortet från Riva del Sole damp ner i brevinkastet och jag fick läsa om hur cikadorerna spelade, så kunde jag nästan höra dem, fastän jag inte ens visste vad cikadorer var för något.

Senare fick jag och Åsa göra några resor tillsammans. Vi åkte till Duved på sportlovet och på språkresa till Brighton sommaren 1978. Åsa följde också med mig till Miami och Västindien när jag vunnit en resa för två personer genom Marabou. Vi följdes åt genom livet i både glädje och sorg. Vi ärvde till och med varandras pojkvänner. Vi fick barn samtidigt och vi gick igenom en skilsmässa och separation vid ungefär samma tidpunkt. Båda fascinerades vi av det mystiska och ockulta. På mellanstadiet hade vi en hemlig klubb där vi läste spökhistorier och lekte deckare. Vi köpte även en bok som beskrev hur man skulle bli häxa, och vi tränade på det ett tag innan vi förgäves gav upp.
Åsa följde även med mig till prästgården i Borgvattnet där vi övernattade i hopp om att träffa några spöken, men vi lyckades inget vidare som ghostbusters.  Däremot var Åsa en duktig sierska och spådde mig några gånger i både kaffesump och med tarotkort. Hon blandade lätt hennes goda intuition och klokskap med spjuveraktig humor.

När Åsa för drygt 13 år sedan drabbades av bröstcancer inleddes hennes långa och tunga kamp mot cancermonster som senare lyckades ta sig in i hennes skelett och till slut besegra henne. Den 06 mars var kampen över och idag stod hennes begravning i Själevads kyrka. Vi var några barndomsvänner som följdes åt och slöt upp runt kistan idag. En sorglig, men också vacker dag. Tårar blandades med kramar och kärlek i den vackra kyrkan, medan solen lyste in genom fönstren. Vi bjöds på vacker solosång och fina tröstande ord från prästen.
Det jobbigaste med begravningar är att se den närmaste familjen tycker jag, för jag lider verkligen med deras sorg, smärta och saknad.
Idag led jag med två unga fina döttrar som fick ta farväl av en älskad mor, och mamma Ketty som fick överleva en älskad dotter. Storasyster Britt läste högt med stadig stämma ett par vackra dikter, och jag beundrade hennes styrka att ge sin lillasyster en sista hälsning.

Åsa var en suveränt duktig skribent och poet och jag avslutar med hennes egen dikt, som skänker tröst till oss alla som kände henne. Jag hoppas att du kommit hem till dina änglar nu, Åsa!

Jag känner frid.

Ängeln vid min sida gör mig trygg

och ger mig balans.

Jag är aldrig ensam.

En hand på min axel,

ett andetag på min kind.

Ängeln vid min sida gör mig lugn
och hjälper mig att vila.

Jag är aldrig ensam.

En arm om min midja

en sval hand på min panna.

Ängeln vid min sida är en vän

och lämnar mig aldrig.

Jag är aldrig ensam.

En skugga bredvid min

och fotspår bredvid mina
Jag känner frid.

Åsa, 2010

Vackra Åsa, när vi var i Paris 1978

Jordanien - fyra nyanser av brunt...

Hemma igen efter en fantastisk resa i Jordanien. Jag är glad att jag åkte till det bruna landet. Gråbrunt, svartbrunt, rosabrunt och rödbrunt. Mycket lite grönska, mer än några planterade palmer och buskar här och  var. Vi bodde i Aqaba, en än så länge charmig och lite sömnig stad alldeles vid Röda havet. Jordaniens enda kuststad. Läget är unikt då fyra olika länder möts precis här, Jordanien, Egypten, Israel och Saudi Arabien. Alla inom synhåll. Mest tydligt syns israeliska Eilat tvärsöver viken. Det satsas stort i Aqaba och det byggs överallt. Man håller på med ett jätteprojekt, som ska göra Aqaba till ett nytt Dubai. Personligen tycker jag inte att vi behöver fler städer som Dubai. Jag tror man kommer att tappa den mysiga atmosfären, stadens själ och hjärta när projektet är klart.
Man kan just nu strosa omkring tryggt på gatorna och lokalbefolkningen är mycket trevlig och tillmötesgående. De flesta restaurangerna bör dock se till att gå i restaurangskola och lära sig lite mer om service, vett och etikett. På flera ställen möttes vi av unga, sömniga pellejönsar som varken kunde ta upp korrekta beställningar eller servera. Det fattades dem "några bestick i lådan" så att säga. Ett restaurangbesök slutade med att jag irriterat lämnade restaurangen utan min middag, eftersom alla andra fem i sällskapet redan hade hunnit äta upp sin mat. Förutom några sådana "Fawlty Towers"-incidenter, så var mestadels maten mycket fräsch och god. Prisnivån är något billigare än i Sverige. Runt 100 spänn för en middag med alkoholfri dryck. Alkoholhaltiga drycker är dyrt. Runt 50 spänn för en 33 cl öl.

Vi bodde på hotell Aquavista, som var ganska tomt på gäster. Ofta var vi ensamma i frukostmatsalen, där vi serverades buffé med lokala specialiteter förutom ägg, korv, bröd, juice, yoghurt, flingor och frukt. Det stod till och med en kock i vit mössa och stekte pannkakor till mina lyckliga barn. Helt ok hotell, centralt och bra. Vi fick till och med balkong fastän vi inte betalat för det, och vi fick behålla rummet ända fram tills vi åkte ut till flygplatsen på kvällen. Schysst.
En kväll promenerade vi längs den lokala strandpromenaden, men vi kände oss ganska iakttagna av lokalbefolkningen som inte verkade vana vid turister där. Här trängdes familjerna på stranden där de hade egen medhavd picnic och barbeque. Vattenpipor och kvinnor i burka. På gatorna går kameler omkring med sina ägare och väntar på att turisterna ska vilja fota dem, så att de kan ta betalt. Hästdroskor är också ganska vanlig turistattraktion.
Vi hade tur med vädret, strålande sol och en temperatur mellan 25 och 35 grader. Vi varvade utflykter med att ta en shuttle buss till Berenice Beach Club. En lyxig anläggning med flera pooler och aktiviteter vid stranden. Vattnet är turkost och glasklart. Vid bryggan kunde vi klart se både lejonfiskar och vattenormar utan cyklop. En dag var det små, små maneter som brände till lite grand när man badade. Dottern klev på en sjöborre, men fick hjälp av personalen att döda taggarna som satt fast i foten. De kommer att krypa ut så småningom.
Vi shoppade inte så mycket även om Aqaba är en taxfree zon. Vi hade inte tid med det, eftersom vårt främsta mål var att åka till alla spännande utflyktsmål som erbjuds. Jag ska återkomma till Petra, Döda Havet och Wadi Rum. Med mig hem fick jag dock lite kryddor, hudvårdsprodukter från Döda havet och naturligtvis ett par skor. Ja, bara ett par....faktiskt!

Berenice Beach Club

Den lokala strandpromenaden

Fräsch mat

Falafel är en rätt som aldrig är fel - mums!