Fredagen den 13:e...

Fredagen den 13:e september gick jag till banken en tidig morgon och köpte ett hus, och samma dag fick jag nycklarna och kunde börja flytta in. Vi håller fortfarande på att flytta in. Grejer står överallt där de egentligen inte ska vara. Ute i garaget, i banankartonger och i svarta sopsäckar. Sakta men säkert börjar det bli ett trivsamt nytt hem. Nytt hus, nytt område och nya familjemedlemmar.

Vi är två vuxna med totalt sex barn, ett barnbarn och två katter. Det är dock bara två vuxna, två barn och två katter som kommer att samsas om 6 rum och kök. Katterna har precis börjat lära känna varandra och det går sådär. Den lilla kattfröken på 4 månader morrar och fräser mest åt kattgubben Svenne som hunnit bli 8 år. Svenne beter sig som en gammal klok farbror och låter den unga damen hållas. De samsas dock kring matskålen och de sover om nätterna. Allt går i sakta mak framåt, ett steg i taget.

Jag har varit mer förvirrad än vanligt i flyttröran och ni som känner mig vet att då är det illa ställt. Jag vimsar omkring hela tiden och vet knappt var jag har ett par rena strumpor. Än mindre mina trosor. Häromdagen hade vi besök av en gammal kär vän. När vi satt och fikade vid matbordet kände jag något onaturligt på mitt ena lår. Det kändes som en svulst innanför byxbenet. Jag ursäktade mig och gick ut ur rummet för att kontrollera vad det var för konstig knöl jag hade fått på låret. När jag drog av mig jeansen upptäckte jag att det bara var mina smutsiga trosor som av någon anledning råkat hamna där. Ja, jag råkar hittade saker på de mest oväntade ställen. Som när jag höll på att montera nya beslag på köksluckorna och råkade skruva fast handtaget på insidan av skåpet. Inte så smart..ganska opraktiskt faktiskt.

Vid ett par tillfällen har jag assisterat mina kära sambo med dammsugaren medan han hållit i borrmaskinen. Detta för att suga upp allt damm som uppstår när man borrar i hårda betongväggar. Medan han borrat har jag stått där med munstycket intill borren, men jag glömmer alltid en viktig detalj. Att slå på dammsugaren.

Tur att jag har en lugn och förstående sambo som står ut med mig, håller ordning på mig och har överseende mina tabbar och fadäser. Det blir ett intressant liv. Fortsättning följer när jag får en liten kvart över att skriva igen...Just nu har jag fullt upp! Ha de!

En enda röra...flyttröra...

Om ni undrar varför min blogg ligger och ruttnar bort, så ska jag försöka berätta det i korta ordalag.

För det första så har min dator drunknat och det fanns inget att göra för att rädda den. Ett hett tips: Häll inte vatten över era datorer! Ett proffs har typ obducerat den och funnit att den är utom all räddning. Jag fick dock veta att han aldrig sett så skitig dator förut (! ) Sanitär olägenhet. Förmodligen drunknade den nog mer i smuts än i vatten, den stackarn. Ja, den överlevde ju alla mina senaste resor, bl a en månad i Indien och jag har väl inte varit så värst försiktig med den.

Annars så lever jag i ett flyttkaos just nu, och jag känner mig fruktansvärt splittrad. Jag varvar mellan att packa banankartonger, sortera papper och försöka kränga iväg en del saker som jag inte tror mig behöva i framtiden. Ett mastodont arbete. Varför har man så mycket saker? Jag vill ju egentligen leva som en asketisk munk med max 5 ägodelar. Annars börjar sakerna att äga en själv. Så vill jag inte jag ha det.

I stressen så glömmer jag det ena efter det andra och är mer förvirrad en vanligt. Ja, då kan ni tänka själva! Går det? Ja, jag kan!  Jag har en helt fantastisk förmåga att röra till det ännu mera, när jag redan har det tillräckligt rörigt omkring mig. Jag blir så trött på mig själv...jättetrött...ungefär som när Maria Montazami rör ihop det.

Häromdagen bad jag mina föräldrar vara i min lägenhet för att ta emot postbudet som skulle komma med paket. Jag meddelade att jag gömt en nyckel på ett ställe så de skulle kunna ta sig in. Senare på dagen ringde mamma i panik, för nu var de utanför min lägenhet tillsammans med postbudet, men med en nyckel som inte passade i min dörr. Jag hade visst lagt dit fel nyckel på gömstället! Typiskt!

Igår skyndade jag mig från jobbet för att ta itu med röran hemmavid och promenerade hem i rask takt. Väl hemma hade jag ingen nyckel! Jag mindes plötsligt att jag hade kvar min jacka på jobbet med nycklarna i jackfickan. Jag promenerade tillbaka de 2000 metrarna till jobbet. - "Det man inte har i huvet, får man ha i bena" meddelade jag glatt mina kvarvarande kollegor som förvånat glodde på mig som återvänt som en virvelvind i det tysta kontorslandskapet. Jag gick till jackan och kände efter i fickan, men ingen nyckel där! Va tusan nu då? Då kände jag efter i min kasse som jag burit på hela vägen fram å tillbaka, och naturligtvis så hade den gömt sig där hela tiden! Mina kollegor gapade som fågelholkar.
-"Det finns bara en som kan göra en sån sak, och det är du Rosie!". Jo, jag är unik på det sättet. Jag hade alltså gått 4 km i onödan! Nja, egentligen inte...det var ju vackert väder och jag kan gott behöva en extra promenad. Tror ni det slutade där? Nej, nej! När jag kom hem igen så kom jag på att jag faktiskt haft bilen till jobbet på morgon ( vilket jag mycket sällan brukar ha ). Så det var bara att trava iväg och gå ett par kilometer till...

Idag kom ett nytt paket med Postbudet ( Stefan från Posten ringde igen och meddelade trött - "Du har fått paket...igen...!" ). Denna gång kom paketet hela vägen från Kina och det var tänkt att bli en present till en som står mig mycket nära. När jag öppnade paketet så upptäckte jag att jag fått helt fel grejer...åtminstone helt fel märke...Skit! Jag kan inte skicka tillbaka det heller. Jag funderade på hur det gått till och gick in på internetsidan igen och såg då att man blir länkad till en annan sida med ett annat märke...Helt och hållet mitt eget fel i brist på uppmärksamhet. Men det är feta smällar man får ta ibland...och det kunde ju varit ännu värre.

Ungefär så ser mina dygn ut nuförtiden. Ja, jag stressar faktiskt dygnet runt. Igår natt vaknade jag och kände att något var fel ( förutom att jag var kissnödig ) och steg upp mitt i natten och funderade plötsligt på var min katt Svenne var. Han brukar alltid ligga och vakta, beredd att gå till anfall om man går upp med nakna ben och fötter på natten, men denna gång fick jag inga klor i bena.
Det gick upp för mig att han var kvar i trappuppgången sedan han smitit ut kvällen innan. Så fort jag öppnade dörren rusade han in med full fart. Stackarn hade kissat på min dörrmatta då han inte haft tillgång till sin toalett. Duktig katt som går på vår dörrmatta och inte någon annanstans i trappuppgången!

När jag har allt under kontroll ( vilket jag hoppas ska kunna ske någon gång i mitt liv ) så ska jag försöka delge er mera av mina sobra tankar, som kanske inte alltid håller måttet...men jag försöker åtminstone.

Förresten! Inte nog med att jag har det rörigt på fritiden, så är det lika rörigt på jobbet! Jag är numera support för Norge och snacker kun norsk hele dagarna. Akkurat kjempeflott! Ha de!    

Svenne latar sig i godan ro...man skulle fått vara katt ibland.. 

Min tvättstuga är inte som andra...

Jag har redan berättat om min tvättstuga, för det är ju där allting händer. Det har varit picnic, nästan slagsmål, kärlekskranka karlar, bränder att släcka och mycket mera under de tre år jag bott här. Snart flyttar jag och får min alldeles egna privata tvättstuga. Oj vad tråkigt det kommer att bli!

Ikväll när jag besökte tvättstugan så fann jag att någon verkar ha flyttat in här. Det står 2 sängar, bord, fåtölj och tv där nu. Varför??  Tänker någon bo här eller tänker någon tvätta sina möbler här? Möjligen är det bovärden som ställt dit grejerna på uppdrag från Övikshem. De kanske vill göra tvättstugemiljön lite mysigare så att man kan ta sig en tupplur eller se på tv medan man väntar på att tvätten ska bli färdig. Vilken service!
Jag blir dock inte förvånad om någon flyttar in där. När jag bodde i hyreshus på Valhalla var det en gubbe som bodde i ett förråd i källaren. Han hade både säng och tv där. Förmodligen var den redan så stora invandrarfamiljen tillräckligt trångbodda och tyckte att farbrodern som också klämt in sig tog för stor plats, och då blev han hänvisad till en liten skrubb i källaren. Jag lovar...källargubben existerar på riktigt! Åtminstone på Valla!
När man bor i ett stort hyreshusområde så får man se och uppleva det mesta. Jag minns när jag bodde på Valhalla som barn och zigenarfamiljen som bodde granne med oss förvarade sin travhäst i soprummet! När vaktmästaren reagerade och bad dem flytta på hästen, så tog dom istället och band den bakom Vallakiosken, där hästkraken fick stå om nätterna.
Jag skulle kunna berätta åtskilliga anekdoter från mina år som skötsam hyresgäst, men jag tar det när jag inte är så trött...som just nu när ögonen går i kors...blir så svårt att skriva begripligt då. Snart är jag villaägare och då kanske jag får återkomma och berätta om mina grannar i närområdet. Förhoppningsvis bara trevlig saker. Natti natti ( OBS! Jag sover hemma i min egen säng och har inte gått å lagt mig i tvättstugan ). 

Sylta och safta i en enda röra...

Egentligen har jag inte tid att skriva, jag borde egentligen sova eftersom jag ska upp igen om mindre än 6 timmar. Men egentligen så gör jag det bara för att varva ner. Egentligen hade jag inte tid att plocka hallon ikväll heller, men jag kunde inte låta bli. Det finns ju hur mycket hallon som helst i år, och de är stora, fina och nästan helt befriad från mask. Det gör ju egentligen inte så mycket att få i sig en och annan hallonmask, för de smakar ju mest hallon, men vegetarianer bör ju egentligen inte äta mask. Det är mycket man egentligen borde göra och inte göra. Det är mycket egentligen egentligen...

Hur som haver så drog jag iväg efter jobbet med bärhinken i högsta hugg. Jag försvann i hallonsnåren och fann snart värsta bästa stället med hallonbjässar stora som jordgubbar. Snart var det en pojke i 10-årsåldern som fick korn på mig. Han följde mig hack i häl och skrek snart till sina föräldrar som fanns någonstans i närheten: - "Kom hit!! Jag har hittat paradiset!!"
- Men stick och brinn!! ville jag väsa till ungen som tänkte våldgästa mitt ställe. Jag önskade att jag även hade haft mina vampyrtänder till hands i det ögonblicket, så jag hade kunnat skrämma brallorna av all som närmade sig...moahahaha. Men jag bet dock ihop och snart var en mamma och en pappa där också och snodde mina bär.
Nåväl bären räcker till oss alla i år och det är egentligen skamligt att inte fler nyttjar allemansrätten och tar sig ut i naturen. Det är både nyttigt och roligt. Moder Jord är god och vi får frossa i dessa goda nyttigheter fortfarande trots att vi misshandlar vår planet som vi gör.

Alldeles för länge höll jag mig kvar i hallonbuskarna innan jag gick till bilen. Då såg jag att min mobiltelefon hade laddat ur, och det började bli bråttom att ringa min son som jag lovat skjutsa till bussen. Jag skyndade hem och fann ingen mobilladdare vart jag än letade. Jag har även en mobil hemtelefon och även den hade laddat ur. Konstaterade snart att jag hade två telefoner utan ström och utan laddare! Dynga på brö!!
Jag förstod snart att dottern måste ha fått med sig dem när hon åkte till pappan tidigare på dagen. Mitt hem är ett kaos just nu, eftersom jag rensar i röran...enligt Feng Shui,
Jag började få panik eftersom det var bråttom och jag har dessutom varken sonens eller dotterns telefonnummer i huvudet.  Jag lär mig dem aldrig ( ja jag är senildement ) och deras nummer finns inte att hitta via nummerupplysningen. Båda ville jag ha tag på och ingen av dem kunde jag få kontakt med. Jag sprang ut i trappuppgången för att låna telefon hos en granne så att jag skulle kunna kontakta pappan till min dotter ( hans nummer har jag i huvudet ). Jag ringde på alla dörrar, men ingen öppnade. Det borde jag ha kunnat förutse eftersom det bara bor gamla tanter i trappuppgången som aldrig öppnar dörren om man ringer på oanmäld på kvällen. Klokt av dem!

Jag sprang ut till bilen och åkte iväg till jobbet för att låna telefon och en mobilladdare. Väl framme så hade jag passerkortet i handen, men kom inte på vilken kod jag hade. Min stressade hjärna fick totalt hjärnsläpp! Vad göra? Jag kände mig totalt handikappad och helt oförmögen att komma i kontakt med mina barn eller omvärlden. Jag kom på att jag hade koden på ett hemligt ställe i min handväska, som jag naturligtvis hade hemma. Skit! Jag brassade hem igen, slet åt mig handväskan och återvände till jobbet. Väl där hittade jag slutligen en mobilladdare och således även mina barns telefonnummer.  Snart stod jag utanför sonens hus, för att plocka upp honom och ett antal flyttkartonger som han fixat till mig. Jag ska ju snart flytta.
Efter skjutsning till bussen ( som sonen hann med ), så fortsatte jag hem till min flyttröra för att koka delikat hallonsylt. När sylten var klar så upptäckte jag att jag saknade glasburkar kl 23.00 på kvällen. Vad göra? Jo, jag gick ner till soprummet för källsortering och fann ett antal fina glasburkar som jag tog hem och diskade mycket ordentligt. Jag till och med lade dom inne i ugnen så att de blev riktigt heta innan jag öste upp sylten. Flyttkartongerna står nu på plats i vardagsrummet och syltburkarna står upp- och nervända på diskbänken. Man ska vända dem upp och ned tills sylten kallnat, så vacuumförpackas de.
Åtta härliga snyltburkar blev det!  - "När man kan köpa färdig sylt på affärn!" kanske du säger.  Men mina syltburkar är mödan värd. All stress, jäkt och vedermödor gör att denna sylt äter man med andakt ( hur man nu gör då...men ändå... ). Ge er ut i skog och mark ni också, men passa er för att sno mina bär!

Hallonluja!

Norrfällsviken gör dig ej besviken....

På somrarna brukar jag ofta åka till Norrfällsviken eftersom det ligger ganska nära mitt sommarställe. Det är så vackert i Norrfällsviken ( liksom överallt i Höga Kusten ) och här finns så mycket att se och göra. Om man gillar att spela golf ( inte jag ) så finns här en av Sveriges vackraste golfbanor. Har du tur så kan tama renar slå följe med dig under hela din 18-hålsrunda. Otroligt, men sant!
Själv brukar jag solbada i Storsand eller vandra omkring på de olika vandringslederna som finns runt om hela Norrfällsviken. Jag köper även gärna rökt lax på Fiskafänget eller äter världens godaste pizza på Pizzeria Kompassen. Den fina campingen behöver jag aldrig nyttja eftersom jag sover hemma i stugan, men det finns mysiga stugor att hyra för den som vill ( om man inte har husbilen eller husvagnen med sig ).

Fiskeläget

Pizza Mamma Mia från Kompassen 

Massor av klappersten

Vackra vandringsleder

Kapellet i Norrfällsviken

Lägg till bildtext

Oväntat besök..

Häromdagen hade vi en heldag i Norrfällsviken, och åkte nöjda och belåtna hem till stugan på kvällskvisten. När vi svängde av vid stugan upptäckte jag att någon satt i våra utemöbler, och jag kände hur hjärtat flög upp i halsgropen. Vem kunde det vara och vad ville han? När jag kom närmare upptäckte jag att det var min granne Kurt ( han kan lika gärna heta Börje, Pelle eller Sven ). Kurt är en enstöring på drygt 90 år som bor i ett litet ruckel vid vägen. Han håller koll på det mesta som händer i byn och brukar komma förbi mig någon gång per sommar för att skvallra och dra en och annan rövarhistoria. Allt som är värt att veta om grannarna i byn får jag veta. Däremot är det meningslöst att jag säger något till honom eftersom han nästan är stendöv, och det är svårt att upprätthålla någon dialog om man inte är extremt tålmodig och utrustad med en ljudlig stämma. Det är lätt för honom att höra fel har jag märkt och kanske ska jag inte lita på allt han säger.
Hursomhelst så satt han i utemöbeln och jag upptäckte ganska omgående att han var tämligen berusad. Han var aspackad. Han ursäktade sig och förklarade sluddrande att han kommit för att välkomna oss till stugan. Jag svarade att det var ju snällt av honom att tänka på oss, men att han var välkommen att hälsa på när han var nykter. Så tog jag honom under armen och sa att jag skulle följa honom hem. En 90-årig knagglig gubbe med för många glas i benen, ska inte gå ute själv på vägen. Han stödde sig på mig och stapplade i rask takt nerför vägen. Väl framme vid farstun hemma hos honom, vek sig till slut gammelbenen på honom. Jag lyckades dock få upp honom i en fåtölj som han hade på bron. Jag tog nyckeln som han hade runt halsen och låste upp ytterdörren och öppnade. Jag ångrade nästan att jag gjorde det. En odör utan dess like mötte mig. Jag kan inte med ord beskriva stanken. Det var bara för mycket. Jag gick ändå in i misären för att lokalisera var han hade sängen bland all bråte, medan jag hulkade och försökte låta bli att spy. Min tanke var att bädda ned honom så att han inte var en fara för sig själv. Jag hittade en säng med sängkläder som inte blivit tvättade det senaste decenniet och försökte lotsa in honom dit. Men han vägrade. Han ville bestämt sitta i sin fåtölj och snurrade med pekfingret i cirkel mot sin panna för att förklara att det var så det kändes i huvudet på honom. Jag uppmanade honom att inte ge sig ut på byn nåt mer och att absolut inte dricka en droppe till. Innan jag gick tog jag hans halvt urdruckna Koskenkorva som han hade i byxlinningen och gömde den bakom en massa skräp i köket.
Senare på kvällen återvände jag för att kontrollera hur han mådde och då låg han raklång på verandan och sov djupt. Avsmullen alltså. Jag försökte väcka honom för att ta in honom i huset men han grymtade motvilligt och flyttade sig inte ur fläcken. Jag vek ihop en kofta och lade under hans huvud och hittade några gamla jackor att lägga över honom. Så att han inte skulle frysa och så att myggen inte skulle äta upp honom. Jag tänkte oroligt på honom innan jag somnade. Skulle han klara natten? Men jag behövde inte oroa mig särskilt länge.

Nästa morgon vaknade jag tidigt av att det bultade på dörren och där stod Kurt igen. Han var djupt skamsen och ville be så mycket om ursäkt för hans uppträdande. Han förklarade att han hade tänkt att supa ihjäl sig för att få slut på hans eländiga liv. Gång på gång bad han om förlåtelse och berömde mig för att jag var så snäll med honom. Med sig hade han en gåva för att visa sin tacksamhet. Det gjorde nästan ont i hjärtat när jag såg att han ville ge bort bland det finaste han ägde till mig. Jag sa att jag inte behövde något och att han inte behövde be om ursäkt. Alla gör vi tokigheter ibland och det är ju självklart att vi ska bry oss om våra medmänniskor, speciellt de som har det svårt. Han envisades med att jag skulle ta emot hans gåva och det hade varit otacksamt av mig att inte ta emot den.

Det blir en ära  för mig att få dricka ur dessa sejdlar någon gång...

Det är så sorgligt att vissa människor får leva i sådan misär utan att någon bryr sig. Nog för att Kurt är den typen som vill klara sig själv.. men ändå. Han har barn.. men som aldrig bryr sig eller hör av sig. Han har en kvinna som han bor hos emellanåt, men hon har av förståeliga skäl ingen lust att bo hos honom. Ibland kommer "finskan" ( som han kallar henne ) när det är vackert väder och besöker honom. Då brukar de sitta ute på hans gräsmatta och Kurt spelar tjusigt på dragspel för henne och ler sitt tandlösa leende. De håller varandras händer och är hur gulliga som helst. När Kurt slutar sina dagar lämnar han ett skitigt ruckel fyllt av gammalt bråte som inte duger till annat än att brännas upp. Å andra sidan kan man inte ta med sig något dit man går. Det är kanske dagens lärdom när allt kommer omkring.  

Mera om sjukvårdsreformen..

Mina tankar ( sobra eller osobra är upp till dig att bedöma ) går vidare.

När sjukvårdskostnaderna fördubblas var 8:e år p g a livsstilsrelaterade sjukdomar, så måste man göra något radikalt åt livsstilen. Jag har ingen färdig paketlösning att erbjuda för detta stora problem, men vi måste börja någonstans. Redan idag finns det begränsningar i sjukvården för individen, då den som röker måste sluta och den överviktige måste gå ner i vikt för att kunna bli erbjuden vissa operationer. Patienter erbjuds friskvård på recept framför läkemedel, och det blir allt större begränsningar när det gäller sjukskrivning. Förmodligen finns det en dold prioriteringslista inom vården, där en 20-årig idrottsman går före en 50-årig arbetslös rökare. Men det talas det naturligtvis inte öppet om.

När Erlander och gubbarna införde sjukvårdsreformen på 40-talet, var situationen en helt annan än idag. Man hade knappast tagit i beräkning att den fria sjukvården skulle kosta sådana enorma pengar och det fanns inga livsstilsrelaterade sjukdomar av den omfattning som finns idag. Hade man vetat detta, så hade man sannolikt aldrig infört den, inte utan begränsningar och villkor iallafall. Kanske hade vi varit mycket friskare idag utan den fria sjukvården. Då hade vi blivit tvungna att göra något åt hälsan på egen hand.
Det är samma sak med alkoholen. Om alkohol hade uppfunnits idag så hade den varit förbjuden och klassad som narkotika. Om vi hade behållit motboken och inte gjort alkoholen så tillgänglig så skulle inte var fjärde sjukvårdssäng upptas av patienter med alkoholrelaterade problem.

Idag pratar vi om sjukvårdsreformen som en "helig ko" som inte får röras trots att folket "svälter". Vi glömmer att detta är en förhållandevis färsk reform som inte funnits så länge i människans historia, och den är inte avsedd att missbrukas. Vi har redan blivit drabbade av Försäkringskassans försämrade villkor, och detta   har grund i att det förekommit för mycket missbruk. Vi människor har inte förstånd och inte tillräcklig känsla för solidaritet för att kunna använda statliga pengar på rätt sätt. Alla vill roffa åt sig så mycket som möjligt, och alla tänker på sitt. Gratis är gott.

Vi har blivit alltför bortskämda, och vi förväntas få allt serverat och att vi ska bli omhändertagna av samhället.
Vi lever med begreppet "curlingföräldrar" och "curlingbarn" vilket betyder att man ger sina barn en björntjänst. Det uppväxande släktet har inte behövt kämpa för någonting, åtminstone inte något från den materiella världen.  Vi har inte ens värnplikt längre. Ingen har behövt vara hungrig eller frysa. Vi sitter bekvämt framför våra tv-apparater och datorer och behöver bara ta upp telefonen för att ringa efter en pizza.

Människor behöver sätta mer tilltro till sig själva och inte sitta apatiska framför skärmen. Roten till det onda är brist på mening i tillvaron. Om vi kunde skapa meningsfull sysselsättning till alla, så borde vi komma en bit på väg. Vi måste lämna tillbaka ansvaret till individen, och låta människor själva ta kommandot över sina liv.
Den som tror på sig själv har mycket större möjlighet att bli frisk än den som identifierar sig med sin sjukdom.

Det finns många faktorer som påverkar människors hälsa och det är ett komplext problem som inte har bara en enda lösning. Det finns olika lösningar för olika problem och olika människor. Jag tror ändå på att ställa högre krav på individen att ta tag i sin hälsa och i sitt liv. Kropp och själ hör ihop. Om vi börjar med att må bra i kroppen så mår vi snart bra i knoppen, och tvärtom. Vi har en lång väg att gå och vi går mot svårare tider. Vi kommer successivt att märka att våra förmåner urholkas mer och mer, när det gäller sjukvård, arbetslöshetsersättning, sjukersättning och pensioner.

Vi behöver fler friskvårdskonsulter i samhället, på arbetsplatser och skolor. Inspiratörer som har kunskap att ge adekvat vägledning för den som behöver. Om inget radikalt sker så kommer det inte att finnas någon hemtjänst, åldringsvård och pensioner när våra barn blir gamla. Kanske redan när jag själv går i pension.

Har du själv något bra förslag på hur vi ska lösa detta problem? Dela med dig isåfall!

Sköt om er så länge!