Världen är korrupt..

Mörker och kyla breder ut sig...

Så länge människan funnits, så har även girighet och ondska funnits. Dessa egenskaper verkar styra världen, och det eskalerar. Varje dag läser man i tidningarna om tjyv-och rackarspel. Det som förefaller vara gott, visar sig vara humbug när man granskar det närmare.
Detta gäller i alla samhällskategorier. Det existerar bland politiker, bland kyrkans ämbetsmän och i olika hjälporganisationer inklusive Rosa bandet-kampanjen. Ingen går fri.

Läkemedelsföretagen säljer medicin som gör oss sjuka. Fredliga länder ( inklusive Sverige ) säljer vapen och krigsmateriel till länder som vill kriga. Dubbelmoralen lyser igenom när kommersialismen får styra. Alla vill roffa åt sig av kakan.
Du kan inte ens lita på din partner eller dina nära och kära. Om de inte går bakom ryggen på dig medans du är i livet, så kan du räkna med att de gör det när du är död och begraven. Då roffar de åt sig av din kvarlåtenskap. Det har knappast undgått någon vilket bråk det kan bli inom familjen med arvstvister.

Och nu kommer flyktingar i stora hjordar och genast ser folk om sitt hus, stänger dörren och bränner för säkerhetsskull ner de tomma husen där flyktingarna kan få ett tillfälligt skydd.
Vi slår oss för bröstet och framhåller hur goda vi är i Sverige, och hur vi måste värna om våra svenska seder och bruk, vår etik och moral och vår kristendom. Dock är det bara flyktingarna som avkrävs etik och moral. Vi ställer betydligt högre krav på dom än oss själva. Det kristna budskapet får stryka på foten.

De har flytt som jagade villebråd från land till land, och ingen vill ta emot dom. Det kastas smällare och flaskor mot flyktingbussarna och det sätts upp stängsel och taggtråd vid gränserna. Ingenstans är de välkommen. Istället utnyttjas de och blir människoslavar eller offer för allehanda kommersiella krafter. De finns dom som ser sin chans att roffa åt sig på bekostnad av deras nöd. Bert Karlsson är gärna med i upphandlingen av asylboenden, knappast för att han är en bragdman, utan för att han är en affärsman.  Den enes död, den andres bröd.

 Främlingsfientlighet är lika med rädsla och dumhet. Det är ointelligenta människor som saknar såväl emotionell intelligens som existentialism. Inte ens anhängare av Nordfront som stod och demonstrerade på stora torget i lördags, hade vett eller mod att svara på varför de var där, när de hade kameran framför ansiktet. En samling fegisar som inte ens fattar vad de håller på med.

Det finns goda krafter också, inte tu tal om det. Men det goda får man jobba för, det onda kommer av sig självt. Det börjar inom var och en av oss, i våra hjärtan. Om vi släpper på rädslan och girigheten, så ger vi plats för kärleken och humaniteten. Tyvärr har en hinna av is lagt sig över mänskligheten i världen. Och med frusna hjärtan går vi sakta men säkert mot döden. Med värme, kärlek och omtanke kan vi tina upp och rädda världen från en istid skapad av människan själv.
Förbanna inte mörkret...tänd ett ljus!

Frusna hjärtan med en hinna av tunn is...

Det sårade barnet

Det lilla barnet kom till världen med öppna ögon och öppet hjärta.
Så oskyldig och oförstörd.
Med ögon fulla av tillit och kärlek såg de upp mot sina föräldrar.
En moder och fader som förväntades ge det lilla barnet all trygghet och omsorg som ett barn kan tänkas behöva.
Det lilla barnet kände till en början ingen ängslan eller oro, bara villkorslös kärlek.
På moderns barm, och i faderns famn sov det tryggt.

Så en dag vaknade barnet och fann att hemmet och omvärlden var fyllt av oro och konflikter
Trots att nallen och snuttefilten fanns vid barnets sida, så började världen te sig hotfull och farofylld.
Barnet kunde inte förstå eller sätta ord på det som skedde runtomkring.
Det uppstod bara en jobbig känsla. En knut i bröstet, ett illamående och en obehaglig odör.
Barnet ville kräkas, men förmådde det inte. Det kom inte längre upp än till bröstbenet. Där tog det stopp, i höjd med hjärtat. Så barnet svalde spyan och blev snart van att alltid svälja.

Ingen i omgivningen uppmärksammade barnets illamående. Eller så gjorde de det, men valde att blunda.
Locket lades på och ingen ville öppna det igen. Där inuti barnet växte det infekterade såret, och till slut var det en varböld av ångest och smärta. Det värsta dövades med godis och glass. Senare med alkohol och droger. Det sårade barnet blev expert på att fly. Så snart illamåendet kom ikapp, så hittade det nya flyktvägar. Till slut blev det en flykting utan asyl i tillvaron. Instängd i ett mentalt fängelse.

Den nu vuxna människan var fortfarande ett barn inuti.
Ett barn som ville förstå vuxenvärldens svek, men ingen kunde förklara.
För de skyldiga var själva sårade barn.
Det var ett arv de bar med sig från förfädernas tid.
Det infekterade såret var en smitthärd, en farsot farligare än böldpest och digerdöd.
Det enda vaccinet som fanns att tillgå var förlåtelsen. Kärlek och förlåtelse.
En bristvara som inte läkemedelsföretagen lyckats framställa, trots gedigen forskning och stora anslag. Lutheranerna överlät till Jesus att ta på sig syndernas förlåtelse, för då slapp de själva.

*********

Måhända är gårdagen inte möjlig att förändra,  men desto större anledning att försonas med den.
Den villkorslösa kärleken och den villkorslösa förlåtelsen föds det lilla barnet med. Ett oskrivet blad.
Sedan fylls det på med meningslöst klotter, som ingen bryr sig om att tyda eller förstå.
Att hitta tillbaka till den ursprungliga kärnan är en svår process och kanske rent av omöjlig.
Det sårade barnet är för evigt sårad, skadan går inte att göras ogjord. Men den går att mildra.
Att plocka fram spökena i garderoben kan vara oerhört skrämmande. Att möta det sårade barnet inom sig likaså. Men i dagsljuset, i samtalet och i en trygg tillvaro blir det lättare att konfrontera det svåra. Döm inte det sårade barnet, utan stötta det och respektera det.
Att trycka undan det sårade barnet är en förnekelse av jaget. Att förlåta sig själv och andra är botemedlet som helar mänskligheten.  Genom försoning med det sårade barnet, kan vi bygga en bättre värld. Freden börjar inom varje enskild människa.

Peace, love and understanding!

Livets stig

Hon går längs vägen med saktmodiga steg.
En kvinna som börjar bli till åren kommen, men som inte riktigt vill erkänna det för sig själv.
Förr har hon gått mycket lättare, snabbare och mera målmedvetet.
Hon har med åren tappat svikten i stegen och egentligen också riktningen.
Kvinnan har gått oräkneliga steg längs denna barrbeströdda krokiga stig
Hon vet inte hur långt, men länge är det.

På hennes trötta och något krökta rygg hänger en gammal sliten ryggsäck.
Den är inte längre så tung att bära, för längs vägen lossnar en massa fragment från den.
Den har varit tyngre, och riktigt hur pass tung minns hon inte längre.
Ibland var den lättare att bära och ibland vägde den bly.
Fast ibland var det hennes hjärta som var tyngst att bära. Det stora sargade hjärtat.
När bördan varit som mest mödosam har hon stannat längs med vägen och bara väntat.
Inväntat ny energi och nya krafter. Tills stormen bedarrat. Tills dagen åter börjat gry.
Då och då har hon blivit knuffad framåt längs vägen av osynliga krafter. 
Ibland har hon dansat fram som en virvelvind.
Någon gång har hon upplevt känslan av att kunna flyga och ha kontroll.
En underbar känsla, till dess att hon fallit och gjort magplask mot den hårda jordskorpan.

Men för det mesta är det händelser efter vägen som leder henne framåt.
Ibland lockas hon fram till osäkra vägskäl och ibland går hon vilse, och är i stort behov av karta och kompass. Och när hon väl tagit ut riktningen igen, så går hon ändå åt fel håll.
Hon begriper det inte. Hur hamnade jag här plötsligt, brukar hon fråga sig själv.
Det var ju inte hit jag ville, säger hon, och tröstar sig med en förhoppning om att hon snart är nära målet. Det okända målet som ska kännas som hemma.
Men hur hon än strävar och går längs vägen, så når hon inte ända fram.

Visst har hon stannat på många vackra platser längs vägen och visst har hon mött många fantastiska människor och andra vandrare och kamrater längs samma väg. Men framme vid målet har hon aldrig varit. 
Vägen tycks aldrig ta slut, och den tar hela tiden nya riktningar åt olika väderstreck.
Uppför och nerför. Höger och vänster. Koordinaterna fastställs aldrig.  Ibland är det slingrande branta stigar uppe i de höga bergen och i de djupa dalarna,  och ibland är det breda raka avenyer som gatorna i Paris.

Nu skyndar hon sig fram utan att veta varför hon stressar iväg. Hon är så rädd för att missa något, och samtidigt är hon väl medveten om att de dagar hon skyndar fram så ser hon inte allt som visar sig längs utmed vägen. Hon glömmer bort att andas in den friska luften och unnar sig inte andetaget. Hon går miste om blommornas prakt som växer längs med vägkanten, för hon hinner inte se dem eller känna dess doft mellan de raska stegen. Hon går och går mot nya mål, mot nya destinationer och samtidigt är hon hela tiden på väg hemåt. 

Ibland vill hon vända åter och vänder sig om, men finner att vägen där bakom suddats ut. Det går helt enkelt inte att gå tillbaka. Vägen som hon nyss gick på, finns inte kvar.

En dag kanske det visar sig att allt detta var mödan värd och att vandringen var målet och målet var vandringen,
Alla dessa steg i livet var essensen av allt som var värt att leva för. Så går tankarna i den gamla kvinnans huvud,  och hon har en känsla av att när hon släpper tanken så öppnar sig nuet.
Nuet i livet och livet i nuet. Den som lever får se. Det är bara att vandra vidare.

Förenen Eder...!

Jag har fått förtroendet och förmånen att åka på Unionens kongress 2015 i Göteborg. Kongressen infaller bara vart fjärde år, så det gäller att passa på.
Just nu ligger jag på mitt hotellrum och skriver propaganda mitt i natten, som jag hoppas att du orkar läsa.

Det är fantastiskt att få möta så många andra förtroendevalda som med stort engagemang arbetar ideellt för våra medlemmar och för en ideologi som förenar oss. Vi har ett viktigt uppdrag, mycket viktigare än vad de flesta förstår. Vi arbetar för rättvisa, jämställdhet och schyssta arbetsvillkor.

Sverige är en förebild för många länder när det gäller det fackliga arbetet och den omfattande organiseringen. På många håll i världen skulle de inte ens våga drömma om de villkor som är en självklarhet för oss på den svenska arbetsmarknaden.

Med tanke på den vidriga attacken mot fredsmarschen i Ankara, dagen innan Kongressens invigning så kan vi absolut inte luta oss tillbaka. Tvärtom är det viktigare än någonsin att vi allierar oss och stärker vår position. Vårt arbete påverkar det globala samarbetet. Vårt arbete gynnar arbetarna på bananplantagen och kaffeodlarna i Sydamerika. Fairtrade är ett begrepp som växer sig större och starkare. Vårt arbete med jämställdhet, diskriminering och mobbing ökar medvetenheten, solidariteten och humaniteten hos människor.  Ju fler vi är som vill jobba solidariskt för mänskliga rättigheter, desto mer lägger vi grunden för en världsfred.

Det finns onda och negativa krafter runt om i världen, som gärna värvar de unga, ensamma och osäkra människorna som inte fått en trygg och god grund att stå på. Det är såna personer som riskerar att bli offer för Islamiska staten och andra terrororganisationer. Det är lätt att hjärntvätta de som inte känner någon tillhörighet i samhället.

Det finns illvilliga tungor som menar att facken spelat ut sin roll på arbetsmarknaden, Det finns de som menar att det inte är någon vits att vara med i facket eller facket inte gör någonting. Det är fullständigt felaktiga påståenden. Facken gör ett enormt viktigt arbete och utan det arbetet så kan vi förvänta oss ohållbart samhälle där ingen skulle kunna gå trygg. Det skulle bli kaos.

Detta är något jag gärna vill att du har i åtanke nästa gång du klagar på facket eller tycker det är för höga medlemsavgifter. Har du råd att vara utan? Om du är medlem så ta chansen att förkovra dig och engagera dig mer i de fackliga frågorna. Är du inte medlem ännu, så vänta inte tills det brinner. Vi måste fortsätta med att förebygga och förekomma. Vi måste hänga med i utvecklingen och ligga steget före.
Tillsammans är vi starka.

Blåst på resan..

Idag hade vi tänkt att bila till Slovenien och Italien för att använda tiden till något kul dessa sista dagar då det ändå bara regnar och blåser här. Vädret är varken lämpligt för strandhäng eller vandring. Så vi tänkte att då besöker vi underjordiska hålor istället. Vi hade redan läst om en grotta på Krk och en jättestor grotta i Slovenien. För att hinna med allt på en dag steg vi upp i ottan och hämtade hyrbilen. Betalade biluthyrningsgubben som idag lyckades fixa till GPS'n.
Ju längre norrut vi kom desto sämre blev vädret. Vi lyckades dock ta oss till Biserujka, den första grottan. Guiden som var en avbild av Freddie Mercury visade oss runt och berättade om stalakiter och grottan historia, typ allt han visste.

Vi tackade för rundturen och åkte vidare. Vinden hann se till att bildörren slog in i min rygg och det gjorde rejält ont. Medan  vi åkte kände vi tydligt hur vinden slet tag i bilen och det gällde att hålla i ratten ( och hatten ). När vi kom fram till bron som förbinder Krk med fastlandet var det stopp. En man stod ute på vägen och stoppade all trafik. Bron var avstängd på grund av stormen. Det var ett kaos av fordon vid bron och några hade redan åkt omkull.

Det var bara att styra kosan tillbaka till Baska och lämna tillbaka hyrbilen efter bara ett par timmar.  En dags bilhyra var bortkastad och vi hade missat ännu en sovmorgon.  Det var dock tur att vi inte hann över bron och att den var stängd på tillbakavägen, för då skulle vi kanske missa flyget hem. Jag hoppas att inte flygplatsen är avstängd imorgonbitti när vi ska flyga hem. Nu slappar vi i vår lägenhet och lyssnar på stormen utomhus. Vädrets makter går inte att beveka.

På hike i Baska

Dobra dan!

Imorse vaknade vi med en helt annan väderlek än gårdagens. Igår eftermiddag stekte vi på stranden och idag blåser det vita gäss på havet. Det är inte mer än 12-13 grader och tunga regnmoln hänger över oss. Barnen vill ligga kvar i sängen och dra sig, men mor tuta lämnar ingen tid till spillo. Jag försöker dra med dom på en vandring upp till den högt belägna kyrkan för att kolla på utsikten, men jag får gå själv. Den finska guiden från Scandjet, uppmanade nyanlända resenärer på välkomstmötet att gå upp till kyrkan om de ville få sig en utmaning. Hon berättade att det inte var någon idé att ta en eldriven cykel dit upp, för elen skulle ändå inte räcka hela vägen upp. Jag behöver ingen eldriven cykel, mina ben går utan hjälpmedel trots att ena knät är svullet av överansträngning. Jag knatar fram och tillbaka i blåsten och konstaterar att jag varit med om värre utmaningar.

På vägen tillbaka så upptäckte jag en skylt med en vandringsled och jag skyndade hem till barnen och tvingade dom att följa med mig. Jag utlovade en enkel vandring och hoppades att det skulle stämma. Men ack vad jag bedrog mig själv och de stackars oskyldiga barnen. Vi gick en brant stenig stig som inte var gjord för människor, möjligen åsnor och bergsgetter. Någon i mitt kära sällskap klagade och svor ideligen och kände uppenbarligen inte till begreppet peptalk, vilket jag påpekade. En annan i mitt sällskap påstod att man faktiskt får svära om man kommer från Svärje (! ) hehehe...
Jag blev beskylld för att lura med dem på farliga stigar där fullt med lösa stora stenar kunde äventyra vår existens. Till slut kom vi hela vägen uppför berget och kunde se kyrkan på kullen som en liten prick nedanför oss. Den finska guiden visst uppenbarligen inte vad en sann utmaning innebär.

Uppe på berget var det stora vidder av steniga hedar, där bosättning en gång i tiden levt. Numera är det bara ruiner kvar. Vi läste även på en skylt att här finns Europas farligaste orm och spindel (!). Dottern försökte lura mig att jag hade en spindel på ryggen.
 Vi gick omkring i blåsten och hittade efter ett tag en annan nedfart, som var betydligt enklare att ta sig ner igen på. Den här stigen verkade vara gjord för människor. Det var riktigt roligt och behagligt att vandra på den branta stigen och beundra den vackra utsikten över Baska.

Samtliga i sällskapet var riktigt nöjda med vandringen. Ännu nöjdare var vi senare när vi åt en god middag på Restaurant Baska, och personalen var glada att se oss där igen. Nu kollar vi på Eurovision contest och imorgon väntar en ny bilfärd till Die Höhle och en tur till Trieste i Italien. Hoppas biluthyrningsgubben har fixat till GPS'n till imorgon. Ciao!

Plitvice lakes

Så har vi då hyrt en liten röd Renault Clio och jag sätter mig bakom ratten för att köra i Kroatien för första gången i mitt liv. Lite våghalsigt och lite dumdristigt, med tanke på att jag är åkrädd och dessutom lämnat mina glasögon hemma i Sverige. Jag ber biluthyraren om en GPS-utrustning, men han får ingen ordning på den, för den är visst inställd på att vi är i Venedig, så vi får köra utan vägvisare och utan karta. Spännande! Jag tar det mycket lugnt och försiktigt på de kurviga vägarna. Det är skyltat "Serpentina" överallt och jag försöker att inte köra för nära de branta stupen och är livrädd för alla möten vid varje krön. Jag blir omkörd hela tiden, men efter drygt 3 timmar är vi framme välbehållna vid målet..Plitvice Lakes...ett naturreservat upptaget på UNESCO's lista. Det var faktiskt enkelt att hitta dit och det är bra skyltat överallt.
Vi tar oss något att äta, betalar inträde och går in i området. Första biten åker vi med någon slags buss, sedan får vi knata till fots längs väl utmärkta leder. Efter ett tag delar sig leden och vi blir lite osäkra på vilken vi ska välja. Eftersom det inte står något, så antar vi att det inte spelar någon roll, så vi väljer den branta och mer utmanande vägen, och låter pensionärer, japanska och tyska turister trängas på den andra. Efter drygt en halvtimme på en stig i tät vegetation och brant terräng utan att möta en människa, så börjar vi förstå att vi kommit fel. Det är bara att vända. Vi får gå en timme helt i onödan, men tröstar oss med att vi iallafall fått ett ordentligt motionspass. När vi väl kommit tillbaka på den rätta leden, går vi längs sjöar och vattenfall i en magiskt vacker natur. Vattnet är turkosblått och så klart att man ser botten överallt. Det finns massor av fisk i alla sjöar och vattenhål. Fåglarna kvittrar och änderna kvackar. Små och stora vattenfall, skummande forsar, grottor och utsiktsposter. Vi kan välja mellan två olika leder, och vi tar den längsta som innebär att vi även får åka båt en sträcka. Det är andlöst vackert och jag önskar att vi hade haft möjlighet att vara här två dagar och att vi vore här ensamma. Tänk vad skönt om man kunde få gå helt ostört och filosofera och meditera i lugn och ro. Jag önskar även att det vore tillåtet att bada och campa här, men det är det inte. Efter 6 timmars vandring, inser vi att vi måste börja bege oss hem till Baska igen.

Som tur är så vill Victor köra hem, och jag får vila lite. Fötterna och benen värker och jag är trött i hela kroppen. Victor kör betydligt fortare än mig, och jag sitter och bromsar med mina ömma fötter hela tiden och försöker att inte visa min åkrädsla. Victor ser ju så mycket bättre än mig, och även i mörker, så det blir en utmaning för mig att lita på att han ser det jag inte ser, typ vägen.
Efter en makalöst vacker hemresa längs kusten i solnedgång så är vi åter i Baska kl 22.00, och det var underbart skönt att få lägga sig i sängen och vila ut.
Missa inte Plitvice om ni åker till Kroatien någon gång, och undvik helst högsäsong!