Hur får man tiden att räcka till?

I gårdagens inlägg klagade jag på att jag inte får tiden att räcka till, vilket jag delar med de flesta. Det känns som om tiden går fortare nuförtiden, men jag är ändå säker på att en minut fortfarande är 60 sekunder, och en timme 60 minuter.  Men varför upplevs det som att det går fortare än vad det gör?

När jag igår försökte rada upp vad jag hunnit med under veckan, så inser jag att jag faktiskt har hunnit med ganska mycket. Jag har prioriterat roliga saker som att träna och skriva. Jag har kopplat av i soffan och sängen, läst och kollat på tv. Men jag är ändå inte riktigt nöjd.

Som lekman försöker jag analysera vad detta beror på. Har jag kanske för högt ställda krav och förväntningar på mig själv? Är det rimligt att hinna med allt som jag har i mitt huvud?
Jag är ju en sån person som vill göra så mycket. Är nyfiken på allt och tycker om att pröva på olika saker. Är rädd att missa något. Jag flyger än hit och än dit i mina tankar, och vill göra allt på en gång.

Jag gissar att det har med alla intryck utifrån som vi ständigt matas med. Alla sociala medier, tv, radio och än vart man går så möts man av reklamutbudet som slåss om konsumenternas uppmärksamhet.
Vi blir ständigt lockade och frestade. Dit vill jag resa, så skulle jag vilja ha hemma, så vill jag se ut, det vill jag smaka, det måste jag testa och så vidare...
Inte en stilla stund för våra sinnen. Kontemplationen och meditationen uteblir. Att bara sitta och tomglo låter sig icke göras. I tanken är vi alltid ett steg före. Vi missar nuet. Det kanske är därför det är så roligt att prata gamla minnen och kolla på bilder. Nuet ska ständigt fotograferas, filmas och förevigas. Det som är meningen att upplevas i nuet, det sparar vi till sedan.

Därför ska jag utföra ett experiment. För att se om jag kan få tiden att räcka lite längre så tänkte jag försöka ta en paus från etern på obestämd tid. Jag har ingen aning om hur länge jag klarar detta. Kanske en dag, en vecka eller en månad. Jag vet inte. Men jag tänkte försöka. Låta bli sociala medier och teven. Möjligen kan jag se på något nedladdat program utan reklaminslag. Det blir som att gå in i en liten bubbla, ett renande bad för sinnet. Jag gör som de "Tre aporna" och låter bli att se på skit, lyssna på skit och tala skit.
Jag tycker det är roligt att vara social på Facebook, men det är mycket där som får mig att må dåligt också. Jag vill inte se grodor som äts levande, jag vill inte läsa om spädbarn som våldtas, och jag vill inte matas med ständig reklam. Så därför gott folk, så tar jag en paus. Eller åtminstone så blir det mindre frekvent användande. Jag hoppas att jag därmed lyckas frigöra lite mera tid och känna mig mindre stressad. Kanske får jag så mycket tid över att det börjar kännas långtråkigt. Då har jag nog lyckats. För långtråkigt har jag inte haft sedan jag var liten och det var långfredag.

Möjligen går jag in här och skriver och berättar om hur det går. Eller så händer något som gör mig så exalterad att jag inte kan låta bli att basunera ut det. Hmm..känns som jag garderar mig för alla eventualiteter med mitt experiment. Spännande blir det hursomhelst för mig...

To be continued...

Hear no evil, see no evil, speak no evil

Hänt i veckan..

Är det någon fler än jag som försöker springa ikapp tiden? Aldrig har väl tiden gått så snabbt som nu. Sånt som jag hann med att göra förut på en dag, hinner jag inte längre på en hel vecka. Jag är obotlig tidsoptimist och tror att jag ska hinna med allt jag föresatt och planerat.
Det har gått ännu en vecka och jag fattar ingenting, för det känns som att jag inte hunnit med någonting. Jag springer Storgatan ner varje morgon för att hinna i tid till jobbet, och jag skyndar mig hem varje dag för att ta tag i allt som jag har i huvudet. Vart tar tiden vägen?
Försöker spalta upp den senaste veckan:

Lycakdes fånga morgonrodnaden under språngmarschen till jobbet en morgon

• Varit på jobbet 8-17 och sedan sovit ca 6 timmar per natt ( det blir alltså ca 9 timmar över per dygn till annat )
• Varit och tränat Body Balance två gånger. Danspassen har jag hoppat över eftersom jag bröt lilltån i söndags ( eller kanske bara en spricka ) och den onda tån har hindrat mig från att gå i snabba takt som jag brukar, så den kan jag skylla på lite...
• Jag har fått Linas vegetariska matkasse i veckan och dottern har lagat maten och jag har diskat och städat upp i köket efter stavmixning av majs ( synd att inte Lina kommer och städar också )
• Jag har varit på Fullmånemeditation på Yogahälsan och sjungit mantras ( dock i frånvaro av ljuset från supermånen eftersom det varit mulet större delen av veckan, men det var nog effektivt ändå)
• Jag har märkt upp grejer och kört iväg dem till Lissis båsloppis i Gullänget
• Ägnat tid i tvättstugan och städat.
• Skrivit en del alster till blogg, skrivkurs och annat
• Sett 5 avsnitt på raken av Svartsjön ( mycket spännande ) på Viaplay, och samtidigt mulat i mig en påse ostkrokar och en påse Ahlgrens bilar! Har även sett dokumentären Sugarman ( jätteintressant ) och ett par avsnitt av Skönhetsfällan ( herregud! )
• Har varit och klippt av håret och skaffat mig en ny frilla 
• Tillhörde idag en av två deltagare på ett event till förmån för Mustaschkampen. Föreläsaren som själv drabbats av prostatacancer höll ändå en viktig och intressant föreläsning för den lilla skaran som vi utgjorde. Synd att inte fler ställde upp och tog chansen att sedan dansa med dansinstruktörerna på Nordic Wellness.
• Äldsta sonen har sovit på mitt vardagsrumsgolv 2 nätter ( nåväl det blev bara en natt, för natten mot lördag kom han inte hem och jag höll på att oroa ihjäl mig när han inte svarade på mobilen heller...men så småningom dök han upp och nu är han belagd med utegångsförbud!! hehehe ) Den provisoriska sängen fick dock en ny gäst, då yngsta sonen kom från Umeå och tog över. Just nu sitter han och pluggar vid köksbordet, ambitiös som vanligt.
• Har letat och googlat efter Uggs skor till dottern på nätet för att hitta bästa möjliga pris, eftersom jag tycker de är på tok för dyra tofflor. Ramlat över suspekta sidor som byter namn varje dag. Ena dagen hette shoppingsiten korsord.se och nästa dag hette den hittekattenpitea.se Gissar att det är någon piratsida som säljer kopior eller så är det ren bluff alltihopa.
• Förutom detta så har jag legat i sängen med huvudvärk flera gånger denna vecka och det har också gjort att jag tappat fart och inte uppnått mina högt ställda mål. Jo, förresten jag höll ju på att bli överkörd denna vecka också! Tog emot mig med händerna på motorhuven! Verkligen änglavakt hade jag!

Nästa vecka så ska jag ta mig i kragen och fixa bilen, byta gardiner i köket, ringa mina vänner, baka, laga matlådor, ta fram symaskinen, hälsa på någon som väntar på mig, skriva på min bok, dansa zumba, sh'bam och bodyjam och börja meditera igen..allt som jag inte hann med denna vecka och hade föresatt mig att göra. Imorgon är en ny dag, och då ska jag åter försöka fånga den i flykten! See you later alligators...! :-) 

Ny frilla

En ding ding värld..

Inte för att jag vill vara negativ, men jag har ju mina djupa funderingar ibland...

När jag gick på lågstadiet fick jag lära mig att jordens befolkning bestod av 4 miljarder människor. Idag lever nästan 7,5 miljarder människor på jorden. Jordens befolkning har bara i år ökat med drygt 72 miljoner människor. Om världens befolkning skulle leva och ha samma standard som vi svenskar har idag så skulle det krävas 3,7 jordklot.
Av alla jordens miljarder människor borde vi ha lyckats hitta bättre ledare och makthavare, som tog ansvar för miljön och världsfreden. I toppskiktet så har vi idag ledare som förnekar klimathotet och påstår att det är en bluff. De som ska representera folket och företräda världens medborgare saknar de kvalifikationer som krävs för deras ämbete.

Runt om i världen pågår krig, svält, våld, terror och tortyr. Vi människor förfasas ständigt över det som pågår när vi ser nyheterna hemma i tv-soffan.  -Vad kan vi göra? suckar de flesta uppgivet och byter kanal och ser på någon blodig och våldsam deckare istället. Vi ser inte vad vi gör med våra egna händer, för så förblindade är vi. Vi mår dåligt över krig och miljöförstöring, men sätter gärna tänderna i en blodig köttbit från ett djur som plågats och levt i fångenskap i hela sitt liv. Vi ser inte att vi själva bidrar till djurplågeri och miljöförstöring. Vi roar våra barn med att ta med dem till djurparker, cirkusar och delfinarier för att beskåda djur som pinas i fångenskap. Vi köper kläder med pälsdetaljer från plågade djur i bur och fyller jackorna med dun som plockats från levande fåglar.
Vi åker utomlands och gynnar utlandsägda "all inclusive hotell",  istället för att bidra till lokalbefolkningens försörjning. Samtidigt gnäller vi på korruptionen i världen och tycker synd om de fattiga.

Vår dagar går åt till att jobba så hårt som möjligt, så att vi kan tjäna så mycket som möjligt, för att sedan kunna konsumera så mycket som möjligt. De flesta butiker har öppet alla dagar i veckan och på nätet kan du shoppa dygnet runt. Vi har svårt att komma på och välja vad vi ska köpa till våra barn och familjemedlemmar i födelsedagspresent och julklapp för de har ju redan allting. Julhandeln slår rekord varje år trots att många hävdar att de slutat köpa julklappar. Vi köper massproducerade slavtillverkade miljöpåverkade dåliga produkter. Vi renoverar, uppgraderar, inreder och dekorerar och har svårt att finna tid till förtroliga samtal och att umgås med våra barn, familj och vänner. Kontemplationen uteblir. Vi sliter, skyndar, stressar, ränner, förbränner och bränner ut oss. Vi har allt, men ändå ingenting. Tiden rinner ständigt ifrån oss.
Ångesten dämpar vi med alkohol och antidepressiva läkemedel. Läkemedelsindustrin jublar när läkarna inte har tid till annat än att skriva ut recept på droger och kemikalier som kan döda vilken häst som helst. Senaste nytt är att förse kvinnor med cancermedicin i förebyggande syfte! Hallå, hur vore det om man istället uppmanade människor att sluta äta socker? Men det tjänar ju varken läkemedelsföretagen eller sockerbolagen några pengar på.
Om vi fortsätter att konsumera så går jorden under, och om vi slutar så brakar hela det kommersiella systemet ihop. Vi har försatt oss själva i en mycket knepig situation.

Vi är reklamoffer och slavar under mode- och skönhetsindustrin. Våra unga ( och även äldre ) förvanskar sina kroppar med botox, kemikalier och farliga operationer och dieter. Fransarna ska vara långa och täta, naglarna som lackerade klor, läpparna som svullna prinskorvar och musen ska vara lika rakad som benen. Med plutande munnar, korta kjolar och högklackade skor svassar de omkring som dumma bimbos och lägger ut utmanande selfies, och blir kränkta när motsatta könet behandlar dem som sexobjekt. Stackarna tror att de kämpar för kvinnans frigörelse, men ser inte hur köpta, kuvade och förslavade de egentligen är. Så förbannat sorgligt att kvinnor som har möjligheten inte tar chansen att bli frigjorda och självbestämmande på riktigt.

Våra gamla ska helst inte gå i pension för det finns ändå inga pensionspengar att få och inte heller några pensionärsboenden att bo i eller en fungerande hemtjänst till dom som tvingas bo kvar i sina hem. Utbildad vårdpersonal sliter ut sig och ersätts av noviser direkt från gatan. Vi utvisar dom som har kompetens och de som är beredda att ta jobben som ingen annan vill ha, och bränner ner deras tillfälliga boenden. Vi har inte råd att ta emot dom säger vi, samtidigt som våra sopberg växer sig allt större när vi kasserar alla skitsaker vi köpte förra säsongen, för att få plats med årets modeller.

Medan det alltid finns pengar kvar till konsumtion, så finns det aldrig pengar till skola, barnomsorg, vård, polis och försvar.  Företagen har inte råd att anställa, staten drar åt svångremmen och Försäkringskassan utförsäkrar. Allt ska effektiviseras och sparas in på. Jobba fortare, prestera mer, spara mer. Knappa marginaler överallt. Vi ska kräma ur allt och alla, inklusive Moder Jord.
Det är något som inte stämmer. Det finns ännu fler exempel på vilken dåraktig värld vi lever i, men jag vill ju inte vara alltför negativ och pessimistisk.....Om bara drygt en månad går vi mot ljusare tider igen...och idag klarade jag mig från att bli överkörd med en hårsmån....

Min far och jag

När jag var liten tydde jag mig mest till min pappa. Jag hörde ihop med honom och ville alltid vara nära. Minns när jag som 2-åring stod i fönstret och vinkade  till min far när han gick iväg till jobbet iförd överrock och hatt med portföljen i näven. Jag stod ofta otröstlig i fönstret och väntade tills pappa kom hem och då släppte jag honom inte för en sekund. Jag älskade att krypa upp i hans famn i tv-soffan och känna doften av honom. Minns hur jag borrade in näsan i den blekgröna nylonskjortan som luktade svagt av svett och cigaretter.

Pappa tog mig ofta med på spännande små utflykter till min stora lycka. Jag var äventyrslysten redan som barn. Han kunde plötsligt säga till mig: - Ska vi ut och åka, Rose-Marie? Och vips satt jag förväntansfull med stora ögon i baksätet på Volvon på väg mot äventyret. Ofta slutade bilturen med något inköp på HK-Bolaget i Billsta, ett stort varuhus med "bra ha saker". Det var alltid lika roligt att få följa med och gå runt och titta på grejer som luktade plast och motorolja. Hade jag tur fick jag en glass eller en klubba att stoppa i munnen på hemvägen. 

Någon gång fick jag följa med på längre resor, som när pappa åkte på jobb till Ramsele och jag hade sommarlov. Jag satt andäktigt och insöp allt som visade sig efter landsvägen, stolt att få följa med. Vi rastade vid vägkanten och jag fick Condiskakor och Portello. Livet var härligt! Minns en gång när pappa kom hem och berättade att han fått något erbjudande att åka till Murmansk via jobbet och kanske familjen skulle kunna få följa med! Gud så jag längtade till Murmansk! Men tyvärr ( eller kanske som tur var ) så åkte vi aldrig iväg.

Ofta följde jag med pappa på fisketur eller skogspromenad. Vi plockade bär och svamp, och när benen behövde vila och magen var tom så satte vi oss på någon stubbe och fikade limpmackor med falukorv och sockerdricka.  Kan än idag känna hur gott det var.

Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket. Vi gjorde nog det mesta i tyst samförstånd. Vi behövde inte prata. Vi var trygga med varandra. Kanske därför jag även idag trivs så bra i skogen och känner mig så trygg där. 

Senare blev jag tonåring och frigjorde mig snabbt från mina föräldrar. De hade det nog inte så lätt med mig. Äventyrlig och våghalsig som jag var ( och fortfarande är ). Pappa har aldrig varit särskilt pratsam, men han kan skriva desto bättre. Minns att jag en gång fick ett brev av honom när jag fyllde 20 år och bodde på andra sidan Atlanten i Houston, Texas. Han hade skrivit så fint och kärleksfullt till mig och jag minns att jag satt i sängen och grät av rörelse och hemlängtan. Ett sånt fint brev räcker hela livet, och ett sånt brev borde alla få någon gång. 

Nu ska min pappa snart fylla åttio år och jag är tacksam att han fortfarande finns kvar i mitt liv. Här kommer några fina nostalgiska bilder från mina första år då jag alltid höll mig så nära jag kunde min bästa pappa. Jag älskar dig! Ha den äran på Fars Dag!

Varm kram från din yngsta dotter

Osannolikt och oroväckande...

Den 11 september 2001 gick jag hem från jobbet i ett chockartat tillstånd. Jag trodde att domedagen var i antågande och jag var beredd att ta skydd i källaren. Imorse hade jag samma känsla när jag vaknade och slog på teven för att finna att en clown blivit vald till USA's näste president. Det kändes som att vakna mitt i en mardröm. Innan jag somnade lugnt igår var jag övertygad om att USA skulle vara förnuftiga och välja fram sin första kvinnliga president.

När Donald Trump först avslöjade att han skulle kandidera så skrattade alla och tog det som ett skämt. Ingen kunde ana att detta skulle bli verklighet. Hur kunde detta hända? Nu känns det som vad som helst kan hända. Är det verkligen sant? Trump påstod när Hillary Clinton blev friad av FBI från alla anklagelser för hennes mejlhantering att systemet är riggat och att Clinton är skyddad av FBI. Han påståenden skadar ju hela förtroendet för USA, hans eget älskade land. Om han nu påstår något sådant, så kan man ju lika gärna spekulera att valresultatet var riggat och att det finns intressen som verkar till förmån för Trump. Hur kan man sätta tilltro till något överhuvudtaget som världen ser ut idag. Om vem som helst med tillräckligt mycket pengar kan köpa sig en valkampanj, så är ju USA lika korrupt som på många andra förtappade platser i världen.

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, Donald Trump själv eller alla människor som röstade på honom. Det är sorgligt att så många människor kan rösta på en kandidat som har så skrämmande värderingar och så lite heder, ödmjukhet och tolerans. Det känns som historien upprepar sig och att vi nu står inför en ny Hitler. Hur många människor kommer att utrotas till följd av detta? Ok, han kanske inte kommer att skicka folk in i gasugnar, men väl in i sjukdom, fattigdom och svält.

Eller så överraskar han oss rejält och gör något bra av sin möjlighet i makttoppen. Jag brukar alltid säga att man inte ska döma någon på förhand och att man alltid måste testa först innan man vet med säkerhet. Det förefaller dock helt osannolikt att någon utan politisk bakgrund och som fäller plumpa fula kommentarer runt sig lika naturligt som han andas, att han ska förbättra relationerna med andra länder och kunna få Coca-Colans hemland att blomstra. Den som lever...överlever...får se....

Nu väntar vi med spänning på alla jobbtillfällen som ska skapas ( förmodligen får de flesta vita börja med att bygga en mur till Mexico och ta jobb som hembiträden hos medelklassfamiljer i södern ).
USA har i årtionden kämpat med att få ner antalet tonårsgraviditeter som kostar samhällssystemet flera miljarder dollar. Det kommer inte att bli bättre med abortförbud. Intressant att se hur kvinnors situation överhuvudtaget kommer att utvecklas och hur många som kommer att få ledande positioner i makten och kongressen. Mest skrämmande är hur säkerheten i världen kommer att påverkas i fortsättningen. Vad kommer först, ett handelskrig eller ett kärnvapenkrig? Det är mycket som står på spel nu, med allt fler inbilska, maktlystna och dåraktiga ledare på farliga positioner.

Jag har tidigare sagt att jag ibland ifrågasätter om demokrati och rösträtt verkligen är att föredra, då majoriteten inte alltid har rätt. Folk som inte har tillräcklig intelligens att avgöra sitt eget bästa, borde kanske inte få möjligheten att påverka framtiden i samhället. Jag förespråkar hellre meritokrati, där begåvning, prestation, skicklighet och färdighet ska vara de kriterier som ska avgör vilken status i samhället någon person ska ha.

Nu håller jag andan och ber till högre makter ute i kosmos om beskydd.

Kanske blir Bert Karlsson vår näste stadsminister?

PS. Kolla gärna på denna film med Michael Moore som säger sanningen på sitt genialiska vis: Michael Moore in Trumpland

Jag e olyckan...

Jag tycker inte om att göra fel. Jag blir så ledsen och arg på mig själv då. Ibland förbannar jag mig själv så mycket att jag blir utslagen. Belamrar mig själv med skuldkänslor och slår på mig hårt. Oftast när jag redan är trött, urlakad och dränerad på energi. Det är ju också då man lätt kan göra fel. När man inte orkar stå emot, när man tappar humöret och när man inte är tillräckligt uppmärksam.

Det är mänskligt att fela och jag kan vara ganska tolerant mot omgivningen för det mesta. Människor får göra fel och har rätt till en andra chans. Hur ska man kunna lära sig något om man inte får göra fel?  Men när man är trött och problemen hopar sig, då är det lätt att man går ner sig själv för att psyket är för utmattat. Stresshormonerna fräter på hjärnan.

Ingen vill göra fel, men alla gör det. Jag har flera gånger tappat humöret och sagt mer än jag tänkt och sagt saker jag inte menat. Jag har sårat andra och gett andra skuldkänslor. Jag har skrikit och gapat åt mina barn och betett mig omoget. Jag har missat chanser i livet, hoppat på fel tåg och kommit för sent. Jag har gått vilse, jag har haft för bråttom och jag har varit blind. Jag har varit ego och jag har varit naiv. Jag har varit korkad och förblindad.  Jag räcker inte alltid till. Jag hinner inte med.  Det gör mig ledsen och olycklig. Jag ångrar mig och vill göra om det från början och rätta till. Ibland kan man det och ibland kan man det inte. Säkert finns det fel som jag gjort som jag ännu inte erkänt eller är medveten om.

En gång när jag var 9-10 år så var jag hemma hos en kompis och råkade riva ner en teve på hennes rum för att jag snubblade på sladden. Teven gick såklart sönder och jag var helt förstörd! En teve kostade ju typ flera miljoner på den tiden! Jag började grina och gick hem. Jag visste att min kompis mamma skulle ringa hem till mina föräldrar och berätta vad som hänt och förmodligen skulle jag få betala teven med min veckopeng i resten av mitt liv. På vägen hem genom lillskogen så lade jag mig i mörkret på backen och bad till Gud om att få dö. Så ledsen var jag för att jag gjort något så fruktansvärt! Jag var också rädd för att få skäll och förbannelse av mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag låg där på marken i mörker och kyla, men till slut så fick jag väl nog av kölden och gick hemåt med hela världens olyckor och sorger på mina axlar. Eftersom jag idag inte riktigt minns vad som hände efter det, så var det förmodligen inte så farligt. Oftast är det ju inte det.

Även idag kan jag ibland få den där hemska känslan över mig, när jag begått ett fel. Jag vill bara sjunka genom jorden och stanna där. Men när jag fått vila och sova bra några nätter, så brukar det kännas bättre och jag kan skaka av mig det och gå vidare. I backspegeln så kanske det inte var så farligt heller. Det råkade bli en höna av en fjäder.

Imorgon blir det en bra dag!

Godnatt vänner!

Korrekturläsning..

Jag älskar att skriva och har bestämt mig för att också fokusera på detta ett tag framöver. För att få lite inspiration och kött på benen har jag också valt att börja på en liten skrivkurs. Vi får skrivuppgifter som vi ska göra dels under lektionen och dels som hemläxa. Det är nytt och utvecklande för mig.

Det är ganska enkelt att blogga och skriva rakt upp och ner om sina tankar, åsikter, erfarenheter och upplevelser. När man ska skriva böcker, romaner och noveller så måste man hitta på en historia som håller. Enklast är då att ta egna erfarenheter och det som är självupplevt med in i sina alster. Det måste ju vara trovärdigt och skrivet med en känsla som man själv har upplevt. Det går visserligen att leva sig in i vad man tror att andra upplever och känner. Men tro är att inte veta.

Det mesta som skrivs i romaner är byggt på fiction och verklighet. Författaren bygger en historia utifrån en verklig händelse och bygger sedan på med fantasi och egna tolkningar.
När jag var yngre fantiserade jag ofta ihop historier och berättelser för mig själv i mitt huvud, innan jag skulle somna. Jag berättade sagor till mig själv. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag började med det. Kanske har jag alltid gjort så. Jag gör det fortfarande ibland.

Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta saker och ting i mitt liv. Det är en slags psykoterapi. Det är också en stor frihet att skriva. Att få uttrycka sig i alla former är viktigt. Jag är tacksam att jag lever i ett land där man får uttrycka sig fritt. Vi har både yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige.

Ändå är det så svårt att skriva fritt utan att bli ifrågasatt, klandrad eller missförstådd. Det är lätt att bli feltolkad av människor som tycks känna en och tror sig kunna läsa in saker mellan raderna.
Min personlighet och mitt liv är ett brett spektra av olika upplevelser och erfarenheter och det är likadant för alla andra människor. Om man bara känner till en bråkdel av en människa är det lätt att man utgår från det lilla man vet.

Jag kan gärna ta att folk inte tycker likadant som jag. Faktum är att jag älskar oliktänkande och originalitet. Folk behöver inte alls hålla med mig. Men jag blir ledsen och upprörd när jag blir missförstådd och feltolkad. Men det är risker man får ta som författare eller konstnär. Skönheten ligger i betraktarens ögon, fulheten likaså. Man väljer att se och läsa med sina egna personliga glasögon. Det är fascinerande att se hur olika en och samma text kan uppfattas av olika människor, och även vad människor kan läsa in i abstrakt konst. Man utgår från egna personliga erfarenheter och det färgar egentligen hela ens tillvaro.

Jag hoppas att jag en dag ska våga öppna upp och skriva helt fritt, utan att behöva tänka på att det kan uppfattas felaktigt av enskilda läsare. Jag håller på och skriver en roman, som helt ofrånkomligt bygger en hel del på personliga erfarenheter och upplevelser, men det är hämmande att skriva om en karaktär där kanske en eller flera i min omgivning kan känna igen sig. De kan ju tro att jag talar om dem. Om jag hela tiden måste ta hänsyn till det, blir det ett ganska magert material att röra sig med.
Jag tror inte att någon författare vill bli begränsad på det viset.

Ibland glömmer man bort att någon kan missförstå, och då skulle man behöva en korrekturläsare som kunde granska innehållet och tala om när det är ok att publicera eller inte. Nu är det ju bara jag som kan korrekturläsa mitt eget material och jag kan i vissa fall missa och vara hemmablind. Jag har inte all tid i världen heller. Oftast skriver jag mina texter ganska fort, rakt upp och ner. Jag tycker det blir bäst när jag har ett flow och orden bara kommer. Ibland hinner jag inte med att skriva ner allt som kommer till mig. Jag är snabbare i huvudet än i fingrarna. Ibland läser jag inte ens igenom texten en extra gång innan jag publicerar. Bara tjoff så är den ute i cyberspace. Jag har alltid haft bråttom.
Så nu säger jag tjoff för denna gång, och hoppas att allt blir bra!

Trevlig helg!