Förda bakom ljuset..

Dagligen läser vi om bedragare, bedrägerier, fusk och skandaler. Det finns bedragare överallt, både i den privata sektorn och i den statliga och offentliga sektorn. Bland politiker och makthavare, och till och med inom kyrkan och välgörenhetsorganisationer.  Det vi ser på ytan överensstämmer inte med verkligheten. Vilka kan vi egentligen lita på? Vad är sant och vad är falskt? Kan vi lita fullt ut på nyhetskanalerna och det som skrivs i pressen?

Idag har Facebook blivit den största nyhetskanalen för många. Riktad, reklamfinansierad information, så kallade filterbubblor. Facebook, Instagram, Whatsup och Messenger har en och samma ägare. De flesta av oss nyttjar någon av "tjänsterna" dagligen. Det kan verka som ett trevligt socialt nätverk, vilket det också är, och kännas som ett lättsamt och oskyldigt tidsfördriv. Men vi märker samtidigt inte hur våra sinnen påverkas och att vi egentligen är tagna som en slags gisslan. Om vi vill ta fram fakta om något, är första alternativet sökmotorn Google där du kan hitta svar på det mesta. Samtidigt äger Google rätten och möjligheten och spärra vissa sökkriterier och anpassa detta efter vilket land vi bor i. Det finns andra "högre makter" som bestämmer vad som vi ska veta och inte veta.  Därför skapar man en trevlig och social filterbubbla, där vi kan matas med selekterad information som skapar vår sanning och påverkar våra åsikter och vår konsumtion. Genom forskning och statistik kan man ta fram de resultat man vill ha. Selekterad riktad information till olika målgrupper. Nyhetskanalerna pumpar ständigt ut nyheter och information, men stora delar av världen får inget utrymme alls. Afrika och Sydamerika till exempel. Man skriver om klimathotet, men inget om chemtrails och HAARP. Varför? Förmodligen för att möjligheten till 4G och snabbare dataöverföring har blivit viktigare än klimat - och hälsopåverkan. Det är en massa business som riskerar att gå förlorat om civilbefolkningen börjar krångla. Bättre att lägga locket på.

Den yngre generationen använder sig av Snapchat i tron att allt de lägger ut försvinner i etern efter några sekunder. Klart att allt finns sparat på jättelika servrar och få känner till användarvillkoren som ger Snapchat rätt till allt material. Staten har sålt våra identiteter till våra största banker i Sverige genom BankID. Genom BankID har vi åtkomst till Skatteverket, Försäkringskassan och andra myndigheter, förutom våra banktillgångar. Allt laddas ner på mobilen. Säkert eller sårbart?

Det finns en dold agenda i allt det här, och vi är inte medvetna om hur lurade vi är och hur sårbart hela detta system är. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Den här kedjan är mänskligheten. Människan har så många delpersonligheter, som är utrustad med olika grad av intelligens och moral. Samhället speglar bara människans kapacitet, både det bra och det dåliga. Vi utnyttjar detta till fullo. Den enes bröd, den andres död.
Internet är mycket värdefullt i olika avseenden, men också ett hot. Det gäller att sålla agnarna från vetet.

I dagens stressade samhälle hinner vi inte tänka efter och skapa en egen uppfattning. Vi hinner inte sålla och utvärdera. Det finns en medveten taktik bakom att stressa oss, och påverka oss med hot och rädsla. Det är meningen att vi inte ska stanna upp och ifrågasätta. Ungefär som man gjorde i forna Sovjetunionen, när man gav arbetarna sprit istället för lön när de började klaga.
Man ökar arbetsbelastningen på jobbet och bjuder samtidigt på tårta för att ge de utmattade arbetarna en uppmuntran att göra det lilla extra. Sockerstinna hjärnor fortsätter kämpa in i dimman. Fördummande metoder.

Vi skulle alla må bra mycket bättre med digital detox och andlig spis. Vi skulle förmodligen må mycket bättre om vi möttes i verkligheten än på nätet, och hade de där djupa förtroliga samtalen som är på utdöende och som man måste betala dyrt för hos en terapeut. Det är dock inte lätt att slita sig från det digitala, när i stort sett allt bedrivs på nätet och vi tvingas använda det för att leva. Samtidigt är det detta sårbara system som kan bli vår undergång i händelse av ett cyberkrig.

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk

Vissa saker är värda att förverkliga

Det pratas mer och mer om psykisk ohälsa,  vilket är mycket positivt. Även om det fortfarande är lättare att prata om fysiska krämpor,  så är det fler och fler som öppnar sig och blottar sig. Det är inte lika tabubelagt längre att visa upp sinnets svagheter.
Jag skulle vilja påstå att hela mänskligheten är sinnessjuk och galen.
Med vår intelligens har vi skapat fantastisk teknik som både kan hjälpa oss och förgöra oss. Rädsla, girighet och maktbegär i kombination med kollektiva egostrukturer gör att vi sågar av den gren vi sitter på.
Hat, rädsla och missnöje blir en källa till gemenskap som leder till våld och destruktiva handlingar. Människor som hatar tillsammans kan bli mycket farliga. Vi ser terrordåd efter terrordåd. Vi fortsätter att producera mer och mer förfinade vapen. Vi fortsätter att roffa åt oss av världens tillgångar och förstör vår miljö för överlevnad. De rika tar ifrån de fattiga, och luft, jord och vatten
förgiftas eller utarmas. Trump lämnar klimatavtalet. Korruption, maktstrukturer och penningförflyttningar styr världen med hjälp av det kollektiva egots galenskap.
När vi hela tiden handlar utifrån egot, så kommer vi aldrig att överleva. Trump må vara ett praktexempel på det galna mänskliga egot, men det finns "mini-trumps" överallt. Inom politiken, i landstinget,  i många företag och även i familjer och vängrupper. Hur miljövänlig är du själv? Åker du kollektivt, sopsorterar, sparar på el och vatten och äter vegetariskt? Tänker du i första hand på dig själv och din familj eller ser du till resten av världen?

"What's in it for me?" är var och ens motto. Inte alla tänker så, men majoriteten.
Den äldre generationen som upplevt krig och svält, vet att tiderna kan förändras mycket snabbt. Det vet hur viktigt det är att hushålla med resurserna och ställa upp för varandra.
Att rikta sitt missnöje mot varandra tycks vara mycket lättare än att lyfta och stärka varandra. Det onda kommer av sig självt, men det goda måste man kämpa för.
Tänk om vi kunde samla vår kraft, energi och intelligens och fokusera på det som är positivt istället! Vilka resurser vi besitter!
Sluta söka problem och syndabockar! Bemöt varje negativ tanke med något positivt och vänd trenden. Vi kan fortsätta skapa missnöjespartier i stort och smått i all oändlighet utan att åstadkomma annat än separation och konflikter.
Var och en har ett eget ansvar att vända trenden och skapa ett nytt himmelrike. För himmelriket finns inom var och en av oss. Och jag är inte religiös. Jag vill bara att vi människor mer använder oss av vår emotionella intelligens och tänker mer med hjärtat. Det är värt att försöka förverkliga det innan det är för sent.  Det var mina tankar idag från en liten stuga vid vägens slut där regnet just nu smattrar mot plåttaket.

Mors Dag

För exakt två år sedan på Mors Dag hade jag en mycket tråkig och omskakande upplevelse som gjorde att världen rasade samman och jag blev tvungen att ta ett avgörande beslut. När man är mamma så måste man sätta sina barn främst. De går före allt annat, och de är nog de viktigaste i alla föräldrars liv. Åtminstone vill man att det ska vara så. Att föräldrar alltid tar sitt ansvar och gör allt vad som står i deras makt för att skydda och stötta sina barn. Om man kollar hur det ser ut i större delar av världen så är det kvinnorna som har det övergripande ansvaret att skydda, fostra och ta hand om barnen. Det handlar både om biologiska skillnader mellan kvinnor och män och om kultur och traditioner. Det finns så många kvinnor världen över som gör heroiska insatser för barn, både sina egna och andras. Med mycket små och knappa medel lyckas de trolla med knäna och göra underverk. De sätter alltid barnen främst och glömmer sina egna behov. De skulle behöva firas och uppmärksammas varje dag. Vi behöver inte kommersiella dagar som Mors Dag, vi behöver förändra och förbättra kvinnors och barns villkor i vardagen.

Vi behöver inte fara som långt som till Indien eller Pakistan för att se att kvinnors villkor är bedrövliga. Vi kan se det hemma i vårt eget län. Hur kan man komma på tanken att lägga ner Sollefteå BB när det är år 2017? Hur kan man riskera mödrars och barns liv och låta dem åka 8-10 mil för att föda i dikeskanten någonstans i Gålsjöskogen? Hur kan man skicka tillbaka en stackars kvinna till Sollefteå från Öviks sjukhus med blodet rinnandes nerför benen i en taxi med skyddsplast på sätet? Det är ofattbart och ingen man skulle gå med på något liknande. Men kvinnors förväntas bita ihop och lida i det tysta. Jag har gråtit när jag läst om mina medsystrars sorgliga och skrämmande upplevelser. Vi lever i Sverige, ett välfärds och föregångsland, och vi lyckas inte åstadkomma bättre. Vi läser om överfulla BB-avdelningar där personalen skriker på hjälp och inte längre kan ansvara för patientsäkerheten. Det är föräldrarnas viktigaste uppgift att ansvara för barnen, men det är samhällets och politikernas yttersta ansvar att ge dem dom de elementära resurser som krävs. En barnabördsavdelning borde finnas inom rimligt avstånd oavsett om vi bor i tätort eller på landsbygden. Ett sådant beslut hoppas jag kommer fram till nästa gång vi firar Mors Dag.

Idag sänder jag en varm tanke till mina tre barn William, Victor och Josefin och är så tacksam för att få vara deras mamma. Jag är långt ifrån den perfekta mamman, men jag är den mamma de har.
Jag är också tacksam över att min egen mamma fortfarande finns i livet och igår bjöd oss barn på en god och trevlig middag! Tack mamma!

Jag och barnen i Petra, Jordanien

Jag sänder också en varm tanke till alla de som saknar en mamma att fira, och till alla de som ofrivilligt inte får vara en mamma eller förälder. Avslutar med att citera en av mina favorittexter:


Kahlil Gibran ur Profeten:

"Ert barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte"

Vårtecken

Jag har väntat länge på sommaren här hemma nu. Det har varit en ovanligt kall, torr och blåsig vår. Jag vill ha sol och värme. Lagom värme. Lagom som i landet lagom. Trots avsaknaden av värme råder det vattenbrist i hela landet. Vi måste börja spara på vatten som i de flesta andra länder på jorden. Hur ska vi svenskar klara oss utan att duscha och bada i dricksvatten? Hur ska vi klara oss utan att spola ut fyra liter färskvatten varje gång vi pinkat en skvätt i toan? Skölja disken under rinnande vatten, sprinkla gräsmattan och fylla poolen? Det är oroväckande. Utan vatten, inget liv.

I stugan är jag van att spara på vatten. Har råkat ut för att brunnit sinat i slutet av sommaren ett par år och det är ganska obekvämt. Jag hushållar med kallt kranvatten i enbart köket. Sköljer disken i baljan och tvättar kroppen i ett litet handfat. Badar och tvättar håret i sjön. Använder utedass och fyller tunnor med regnvatten för att vattna blommorna. Det funkar. Har även några extra dunkar med dricksvatten och skafferiet fullt av konserver. Ved och stearinljus. I händelse av kris. Man vet aldrig när ryssen kommer...

Igår skjutsade jag ett gäng ungdomar upp till Skyttis friluftsområde för att de skulle ha orientering. Min gamla Volvo morrade mer än vanligt och när jag vevade ner fönstret mullrade min bil som en gammal jenkare. När jag lade mig under bilen så såg jag hålet. Dags att lämna in bilen igen som varit in och ut på verkstan några gånger i vår redan. Mera utgifter. Men jag ska inte klaga. Hur många kvinnor har en egen bil? Nåväl, jag tog mig till Skyttis och passade på att vandra runt i elljusspåret medan orienterarna sprang vilse i skogen letandes efter kontroller. Det har varit ett par varma sköna dagar nu, och jag noterar tydliga vårtecken. Tussilago i dikeskanten, maskrosor och fjärilar. En och annan död groda. En vänlig grönskas rika dräkt har låtit dröja på sig och ännu har löven inte vecklat ut sig.

Ingen grönska ännu

Vårtecken

Jag njuter av vandringar i skog och mark och har kommit på att jag inte längre gillar storstäder. Visst kan det vara kul ett par dagar i en häftig storstad. Åka tuktuk i Bangkok och känna pulsen upp i tvåhundra och se på utsikten från någon skyskrapa. Det ger en adrenalinkick, men efter ett par dagar har jag dränerats på energi. Då söker jag mig till lugnet i skogen eller till friheten vid en öde havsstrand. Där tankar jag energi och kommer i balans. Stillas av tystnaden och låter själen vaggas till ro. Glömmer stressen, oron, problemen, brödsmulorna, dammråttorna och låga grundvattennivåer.

Alla bekymmer hänger i en påse utanför fönstret. Jag tar dom sen. Inte nu. Nu ska jag vila. 

Estradpoesi på min estrad

 Frihet

Kasta loss, gör mig fri

Inte kleta, inte smeta

Sockerkaksmet

Plåster och bojor
Lås mig inte med samvetskval 

Når dig inte, kan inte

Jag skriker

För din skull

För min skull

Min frihet kan du inte ta

Den är bara min

Inga löften, inga svek

Inga förväntningar, inga måsten

Kravlöst men inte meningslöst
I nuet bara vara

Fjäril fjäril vingad i skyn

Jag kan andas

I mitt hjärta

Släppa tanken

Flyga fritt

Vakna, göra vad hjärtat vill, närsomhelst

I hela Universum

I soluppgången, i månljuset

i min nakna spegel, i min sanning

I en ocean av längtan och drömmar

sover jag gott

Jag är fri 

Italien i mitt hjärta

När jag var yngre var mitt sinne fokuserat på helt andra saker än idag. Så är det nog för de flesta. I ungdomens dagar när jag var utomlands kollade jag mest efter nöjen och la nog knappast märke till all den skönhet och prakt som finns mitt ibland oss. På äldre dar kollar jag mer upp mot himlen och fascineras hela tiden av molnformationer, solnedgångar, soluppgångar och färgerna i naturen.

Numera när jag reser utomlands så ser jag alla de vackra byggnaderna, de gjutna handtagen, målningarna, staketen, blomarrangemangen och uppskattar allt hantverk som ligger bakom.
Italien bjuder så mycket genuint och äkta hantverk och konstverk. Var man än går så känner man historiens vingslag och hittar de små detaljerna och finesserna.

Liguriens kust bjuder på fantastiskt vackra vyer och små pittoreska orter. Naturen, bergen och havet är konstverk i sig. Innan jag reste hem hann jag med en ytterligare sväng till Cinque Terre, en tågtur till lutande tornet i Pisa, och en tur med kabinbanan upp till ett berg i Rapallo.
Fantastiska dagar, god mat och trevligt sällskap. Vädret var inte optimalt, men vi gjorde ändå det bästa av det bästa. Jag lägger upp några bilder och låter dom tala för sig själv. Om ni blir sugna att resa dit, så tycker jag verkligen att ni ska göra det! Vad väntar du på?

Dimmiga bergen i Rapallo

Manarola Cinque Terre

Riomaggiore Cinque Terre

Havets bränningar i Manarola

Klosterlivet fortsätter..

Lämnade Bordighera mätt i magen och ett par kilo tyngre. Lärde mig till slut att äta upp all mat på alla tallrikar.  Magsäcken har fått ett extra utrymme verkar det som.
Tog tåget till Santa Margherita lite längre söderut i Ligurien och tog in på ett nytt kloster. Fick snart sällskap av en annan "nunna", nämligen en gammal väninna och trogen reskamrat  sedan många år. Kul med lite sällskap och någon att prata svenska med.

Utsikt från Regina Oasis 

Portofino 

Tillsammans har vi upptäckt de vackra omgivningarna.  En dag vandrade vi över berget till sköna Portofino. Bedövande vackert och tyvärr invaderat av andra turister som ville njuta av skönheten. I hamnen låg en gigantisk yacht och störde utsikten över den annars så pittoreska lilla byn vid kusten. Det borde vara förbjudet att ankra en sån stor båt i den lilla hamnen. Den passade inte in, men de betalade nog så det räckte för sig. Överhuvudtaget ska man ha gott ställt för att turista i Portofino. Allt är dubbelt så dyrt jämfört med övriga Italien som i sig inte är speciellt billigt.
Vi intar de flesta måltiderna på klostret och det är mycket prisvärt.

Lägg till bildtext

Vi har även vandrat i Cinque Terre och även där var det alldeles för många turister.  Vi valde att vandra den övre vägen på åsnestigen över berget. Tar dubbelt så lång tid, är dubbelt så mycket vackrare, genuinare och stillsamt.  Dagen bjöd på strålande solsken och skön temperatur i luften. Det var en utmaning för hjärta, lår, fötter och vader men vägen var mödan värd. Vi fick oss en god lunch och middag och underbar italiensk glass. Jag tog fyra kulor med pistage, mörk choklad, citonsorbet och mangosorbet. Mums! Vi var kvar i Corniglia fram till den vackra solnedgången innan vi tog tåget tillbaka till Santa Margherita.
Dagen efter hasade vi fram som två pärsäckar när vi promenerade längs havet till Rapallo fram och tillbaka.
Nu ösregnar det och har stormat rejält hela natten.  Vi får tillbringa dagen med nunnorna på klostret hela dagen. De är snälla och varma och väldigt mån om att vi ska trivas och rädd för att störa oss. En kväll satt jag ensam i lobbyn när en av de äldre nunnorna närmade sig mig försiktigt och frågade på italienska och pekade på teven. Jag uppfattade det som att hon undrade om jag ville se på tv och om hon skulle sätta på den åt mig.  Jag ruskade på huvudet och sa: -No, no! Nunnan såg både bekymrad och moloken ut och tjavade iväg. Efter en stund kom en av de yngre systrarna och frågade på engelska om det var ok att de slog på teven och tittade på ett program.
-Naturligtvis, svarade jag och strax kom den äldre nunnan tillbaka och satte på teven och slog sig ned. Då gick det upp för mig vad hon egentligen frågat mig om tidigare. Stackars syster, som trodde att jag nekade henne från att se på tv i sitt eget hem! Gång på gång frågade de sedan oroligt om jag stördes av ljudet och om de skulle sänka volymen. Gulle!
Vi var även med på söndagsmässan och det var en intressant upplevelse. Vi satt raka i ryggen på hårda bänkar och försökte följa med så gott vi kunde.  Ibland skulle vi stå och ibland sitta. Upp och ner, och ner och upp hela tiden. Prästen mässade och vi svarade i kör ( eller rättare sagt mimade och mumlade på italienska och låtsades hänga med ). Vi fick gå fram för att få en slags nattvard och fick en oblat i munnen och sedan tackade vi varandra i den lilla skara som församlats tidigt denna morgon.  Det var skönt att få gå ner och äta frukost och slappna av efteråt.
Innan vi reser hem planerar vi ett nytt besök i Cinque Terre för att se de två sista byarna och vandra i bergen. Vädret bestämmer. Vi får då lov att köpa ett nytt vandringspass för det kostar numera pengar att vandra mellan byarna. När jag var i Cinque Terre för 20 år sedan var det gratis, men också betydligt färre turister. Synd att allt blir så kommersiellt, men pengarna går väl till att underhålla lederna och att plocka skräp efter alla turister.

Jag är iallafall otroligt tacksam över att få vara här och uppleva några av de vackraste platserna i Italien. Det är unikt och speciellt. Bellissimo!