Frihet är det finaste jag vet....

Redan som litet barn var jag mån om min personliga frihet. Jag drömde om den dag jag skulle få flytta hemifrån och bo själv. Fram till dess byggde jag kojor i skogen, snökojor och kojor under min säng. Mitt favoritställe var en liten skrubb med fönster i sommarstugan där jag fick inreda, sova och bo. Pippi Långstrump var och är fortfarande min förebild.

När det kommer till begreppet frihet så kan det betyda så mycket för olika människor. För de flesta är frihet att inte sitta i fängelse, att inte vara förtryckt, att ha åsiktsfrihet, att vara socialt och ekonomiskt oberoende. Många glömmer dock att de är slavar under eget missbruk av alkohol, droger, sex, bekräftelse, materialism, traditioner, religiösa dogmer och relationer.

När jag pratar om frihet, så menar jag inte att man är fri att göra precis som man vill utan att ta hänsyn till lagar och förordningar, moral och etik. Jag likställer frihet med oberoende. Att kunna förverkliga sig själv och vara sitt sanna jag.

Frihet är en inre känsla. Det är att veta att jag äger mitt eget liv och själv ansvarar över det. Frihet är att kunna säga, tycka, tänka, känna och göra det jag innerst inne vill, oavsett vad andra tycker och tänker. Det är att släppa alla mentala måsten och borden. Det är att inte ljuga för sig själv och vara slav under andras tyckanden. Frihet är att ständigt kämpa för själslig och andlig styrka.

De flesta är slav under sina egna tankar och lever i ett mentalt fängelse. Man förminskar sig själv och ser inte sitt eget värde. Man står inte upp för sig själv och har inte modet och kraften att göra något annorlunda. Man lever kvar i falska trygghetszoner och är rädd för att kasta sig ut i det okända. Man ljuger för sig själv och omgivningen för att passa in och mötas av andras gillande.

En del tycker att det är kärlek att offra sitt liv för sin partner, sina barn och familjen. Visst måste vi finnas till hands och hjälpa våra nära och kära och våra medmänniskor. Men det gäller att se skillnad på uppoffring och äkta kärlek. Man kan vara en god medmänniska utan att falla offer för curling och medberoende. Det handlar om att byta och bryta traditioner, stereotyper och könsroller. Vi måste lyssna till vårt hjärta och vår inre röst.

I min strävan efter frihet så har jag fått offra många relationer och levt utan partner i långa perioder. Så snart jag känner mig fångad, förminskad, ägd och tappar min egen identitet så slår jag bakut. Jag vill inte tas för given och bli inplacerad i en roll som någon annan förväntar sig. Ärlighet och sanning är mitt rättesnöre. Jag måste vara ärlig mot mig själv och andra, och önskar samma tillbaka.
Jag har lyssnat till Björn Afzelius mest kända låt säkert ett hundratal gånger och jag ska erkänna att jag inte förrän i sommar fattade vad den handlade om. Jag har alltid kallat låten för "Du är det finaste jag vet" och trott att det var en kärlekssång, en hyllning till någon man älskar. Inte förrän nu har jag fattat att den handlar om FRIHET, och låten fick med en ens en helt annan betydelse och innebörd för mig. Så fantastiskt bra han beskriver det jag också känner inför friheten: Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek, Du är mitt blod Och mina lungor...

Fri som vågorna

Sång till Friheten av Björn Afzelius

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor

Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Mellan liv och död..

Idag skulle en av mina äldsta vänner ha fyllt 54 år. Lika gammal som jag själv. Vi gick i samma klass i 9 år. Var tillsammans jämt under ungdomstiden och hittade ständigt på nya upptåg. Vi åkte på språkresa till Brighton en månad när vi blott var 15 år gamla och definitivt inte torra bakom öronen. När jag tänker efter så hade nog Åsa inte ens fyllt femton när vi åkte iväg.

Vi fick barn samtidigt, och vi blev ensamstående mammor samtidigt. Vi följdes senare åt till Miami och Västindien på en kryssning som jag vunnit och hade några härliga lyxiga lata dagar långt borta från stress och bekymmer. Vi hade alltid djupa förtroliga samtal tillsammans. När Åsa blev sjuk i bröstcancer hade jag precis fått mitt tredje barn. Det blev en tuff tid för Åsa, men hon kämpade på och blev till slut friskförklarad efter fem år. Det blev några friska år som för att hämta andan innan nästa dystra besked. Cancern hade slagit tillbaka och denna gång i skelettet. Prognosen såg mörk ut. Jag fanns vid hennes sida och försökte trösta och hjälpa så gott jag kunde. Men någonstans där förändrades vår vänskap. Hon drog sig undan, blev lätt sur och retlig. Jag kände mig bortvald och missförstådd. Jag fanns inte vid hennes sida hennes sista månader, men jag var på hennes begravning.

Jag har funderat många gånger på varför det blev som det blev mot slutet. Jag tror att hon faktiskt gett upp och accepterade tanken på att dö, medan jag försökte peppa henne och komma med goda råd. Medan jag var full av liv, nyförälskad och på väg mot nya mål, så fanns bara en väg för henne. Vägen mot döden. Hon sorterade och rensande bland sina saker, för att underlätta för döttrarna efter hennes bortgång, medan jag skaffade saker för att flytta in i ett nyköpt hus. Hon förberedde sig för att avsluta sitt liv, samtidigt som jag var i en nystart av mitt liv. Vi stod på varsin sida av av livets stig och vi kunde inte riktigt nå fram till varandra. Jag förstår att hon hade fullt upp med sin smärta och lidande, både på det fysiska, mentala och själsliga planet. Hon var dödstrött i ordets dubbla bemärkelse, och den lilla energi hon hade måste hon hushålla med. Hon behövde förmodligen bara någon som fanns där tyst vid hennes sida med en utsträckt hand. Hon behövde inte mina peppande böcker som jag kom dragande med eller lyssna på när jag berättade om min senaste utlandsresa. Hon orkade inte läsa och hon orkade inte lyssna. Hon var ju i livets slutskede och förberedde sig för döden.

Det är lätt att missförstå varandra när man inte delar samma erfarenhet. Hur ska du kunna förstå någon som levt på livets botten, om du inte själv levt där? Hur ska du någonsin kunna förstå missbrukaren eller mentalpatienten fullt ut, om du själv inte varit där? Hur ska du kunna förstå den dödsdömde, om du själv inte varit dödsdömd? Det är lätt döma andra och det är lätt att tro att man vet hur andra har det. Idag satt jag med min vän Peter i bilen och snackade om hur vi människor lever skilda världar. Han är före detta narkoman och kriminell som börjat ett nytt friskt liv. Tant Agda skulle förmodligen inte kunna förstå honom, för hennes största fokus och bekymmer är en bortsprungen katt. Medan någon försöker att överleva dagen på samhällets botten, så ojar sig den andre över att bensinpriset gått upp.  Vi lever i våra bubblor och allt är relativt. Vi stod varandra så nära, Åsa och jag, men kom plötsligt så långt ifrån varandra när vi inte längre delade samma situation och erfarenhet. Vi delade inte samma bubbla. Jag hoppas iallafall att Åsa har gått vidare till en annan värld fri från lidande och bekymmer, och att mina tankar kan nå henne.  Hur livet ser ut efter döden får vi alla erfara en dag, och fram till dess kan vi bara försöka leva våra liv så gott vi kan.

Dagsländan påminner oss om livets förgänglighet

"Kom och gå en mil i mina mockasiner 
Innan du bedömer vem jag är 
Våga lämna dina vanliga rutiner 
Se med mina ögon det du ser 
När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv 
När du anar lite mer av mina rötter 
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv 
Kom och gå en mil i mina mockasiner
 Vandra mina vägar för en dag 
Medan regnet öser eller solen skiner 
Sedan kan du säga "så'n är jag” 

 Ingemar Olsson ”I mina mockasiner”

Nytt jobb, nya möten, nya utmaningar..

Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill, tiden räcker inte till. Nu är dessutom sommaren här och då kräver ju fint väder att man "passar på" och är utomhus så mycket som möjligt. I stugan finns det ständiga projekt. Nya projekt och dom gamla som aldrig tycks bli färdiga. Mina påbörjade renoveringsprojekt och mina drömprojekt ligger där ständigt och ruvar. Det blir aldrig färdigt någon gång och så är det väl med livet. När man lyckas klara en utmaning, så dyker nästa upp som ett brev på posten.


I mitt nya jobb i en ny stad, så möter jag ständigt nya människor. Det är möten med människor från olika kulturer och miljöer. Det är människor med alldeles unika berättelser och historier från livet. Det är personer som flytt hit från krig och terror, och som splittrats från sina familjer. Det finns många sargade själar med djupa sår som sörjer sina anhöriga. Det är väntan, våndan, längtan och oro. Kommer jag att få stanna i Sverige? När får jag se min mamma, min bror eller mina barn igen?


Jag möter också många före detta missbrukare som fått en ny chans i livet, och som verkligen gör något bra av det. Med sina unika erfarenheter kan de i sin tur hjälpa andra på rätt väg. Det är alkoholisten, pundaren, sockertorsken och många medberoende som gjort en helomvändning med sina liv och gör det bästa av det. Det är så otroligt inspirerande och jag tankar kraft och energi när jag möter dessa människor och tar del av deras "jävlaranamma" och livskraft. Maskrosor som blommat ut och får liv på nytt. Från ingenstans eller någonstans har de väckt deras egen inneboende kraft till liv igen. Helt fantastiskt! Här tror jag vi som studieförbund har spelat stor roll också för många människor. Vi har erbjudit en plats där alla kan passa in och känna sig välkommen på ett eller annat sätt. Vi får människor och idéer att växa, precis som vår slogan säger.


Det många nya ansikten och namn för mig att hålla rätt på, vid sidan om allt annat. Virrpanna som jag är så snurrar det ofta i skallen och jag gör mina små tabbar hela tiden. Men jag älskar mitt jobb och har redan fått många nya vänner och bekanta. Jag tar alla chanser jag får att knyta kontakt. Jag tar till och med upp liftare efter vägen. Jag har haft både gamla narkomaner och unga killar med utländsk härkomst med mig i bilen. Det kanske är vågat att ta upp okända män i bilen, men hittills har det gått bra. En dag fick en av dom hjälpa mig att pumpa däcken på macken, då jag själv inte förstod mig på den där mackapären, så dom kan vara en ängels sändebud. Jag fick förresten ett sådant sändebud häromdagen när jag skulle tanka min nya bil för första gången och inte begrep hur jag skulle få upp tanklocket ( jag har aldrig haft någon bil med såna moderniteter tidigare ). I alla fall så dök det upp en ung tjej som hade haft en precis likadan bil och kunde visa mig var knappen satt! Hallelujah! En ängel på rätt tid och plats!


Man kan tydligt se hur mycket vi människor betyder för varandra och vad viktigt det är att se alla människor som finns i ens närhet. Det finns tyvärr så många ensamma människor därute. Lite småprat, omtanke och ett leende kan räcka långt för den enskilde. Döm heller aldrig hunden efter håren! De vackraste själarna kan bo under den torftiga ytan.

Självvald ensamhet kan vara vacker. Annars en pina.

Förda bakom ljuset..

Dagligen läser vi om bedragare, bedrägerier, fusk och skandaler. Det finns bedragare överallt, både i den privata sektorn och i den statliga och offentliga sektorn. Bland politiker och makthavare, och till och med inom kyrkan och välgörenhetsorganisationer.  Det vi ser på ytan överensstämmer inte med verkligheten. Vilka kan vi egentligen lita på? Vad är sant och vad är falskt? Kan vi lita fullt ut på nyhetskanalerna och det som skrivs i pressen?

Idag har Facebook blivit den största nyhetskanalen för många. Riktad, reklamfinansierad information, så kallade filterbubblor. Facebook, Instagram, Whatsup och Messenger har en och samma ägare. De flesta av oss nyttjar någon av "tjänsterna" dagligen. Det kan verka som ett trevligt socialt nätverk, vilket det också är, och kännas som ett lättsamt och oskyldigt tidsfördriv. Men vi märker samtidigt inte hur våra sinnen påverkas och att vi egentligen är tagna som en slags gisslan. Om vi vill ta fram fakta om något, är första alternativet sökmotorn Google där du kan hitta svar på det mesta. Samtidigt äger Google rätten och möjligheten och spärra vissa sökkriterier och anpassa detta efter vilket land vi bor i. Det finns andra "högre makter" som bestämmer vad som vi ska veta och inte veta.  Därför skapar man en trevlig och social filterbubbla, där vi kan matas med selekterad information som skapar vår sanning och påverkar våra åsikter och vår konsumtion. Genom forskning och statistik kan man ta fram de resultat man vill ha. Selekterad riktad information till olika målgrupper. Nyhetskanalerna pumpar ständigt ut nyheter och information, men stora delar av världen får inget utrymme alls. Afrika och Sydamerika till exempel. Man skriver om klimathotet, men inget om chemtrails och HAARP. Varför? Förmodligen för att möjligheten till 4G och snabbare dataöverföring har blivit viktigare än klimat - och hälsopåverkan. Det är en massa business som riskerar att gå förlorat om civilbefolkningen börjar krångla. Bättre att lägga locket på.

Den yngre generationen använder sig av Snapchat i tron att allt de lägger ut försvinner i etern efter några sekunder. Klart att allt finns sparat på jättelika servrar och få känner till användarvillkoren som ger Snapchat rätt till allt material. Staten har sålt våra identiteter till våra största banker i Sverige genom BankID. Genom BankID har vi åtkomst till Skatteverket, Försäkringskassan och andra myndigheter, förutom våra banktillgångar. Allt laddas ner på mobilen. Säkert eller sårbart?

Det finns en dold agenda i allt det här, och vi är inte medvetna om hur lurade vi är och hur sårbart hela detta system är. Ingen kedja är starkare än den svagaste länken. Den här kedjan är mänskligheten. Människan har så många delpersonligheter, som är utrustad med olika grad av intelligens och moral. Samhället speglar bara människans kapacitet, både det bra och det dåliga. Vi utnyttjar detta till fullo. Den enes bröd, den andres död.
Internet är mycket värdefullt i olika avseenden, men också ett hot. Det gäller att sålla agnarna från vetet.

I dagens stressade samhälle hinner vi inte tänka efter och skapa en egen uppfattning. Vi hinner inte sålla och utvärdera. Det finns en medveten taktik bakom att stressa oss, och påverka oss med hot och rädsla. Det är meningen att vi inte ska stanna upp och ifrågasätta. Ungefär som man gjorde i forna Sovjetunionen, när man gav arbetarna sprit istället för lön när de började klaga.
Man ökar arbetsbelastningen på jobbet och bjuder samtidigt på tårta för att ge de utmattade arbetarna en uppmuntran att göra det lilla extra. Sockerstinna hjärnor fortsätter kämpa in i dimman. Fördummande metoder.

Vi skulle alla må bra mycket bättre med digital detox och andlig spis. Vi skulle förmodligen må mycket bättre om vi möttes i verkligheten än på nätet, och hade de där djupa förtroliga samtalen som är på utdöende och som man måste betala dyrt för hos en terapeut. Det är dock inte lätt att slita sig från det digitala, när i stort sett allt bedrivs på nätet och vi tvingas använda det för att leva. Samtidigt är det detta sårbara system som kan bli vår undergång i händelse av ett cyberkrig.

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk

Vissa saker är värda att förverkliga

Det pratas mer och mer om psykisk ohälsa,  vilket är mycket positivt. Även om det fortfarande är lättare att prata om fysiska krämpor,  så är det fler och fler som öppnar sig och blottar sig. Det är inte lika tabubelagt längre att visa upp sinnets svagheter.
Jag skulle vilja påstå att hela mänskligheten är sinnessjuk och galen.
Med vår intelligens har vi skapat fantastisk teknik som både kan hjälpa oss och förgöra oss. Rädsla, girighet och maktbegär i kombination med kollektiva egostrukturer gör att vi sågar av den gren vi sitter på.
Hat, rädsla och missnöje blir en källa till gemenskap som leder till våld och destruktiva handlingar. Människor som hatar tillsammans kan bli mycket farliga. Vi ser terrordåd efter terrordåd. Vi fortsätter att producera mer och mer förfinade vapen. Vi fortsätter att roffa åt oss av världens tillgångar och förstör vår miljö för överlevnad. De rika tar ifrån de fattiga, och luft, jord och vatten
förgiftas eller utarmas. Trump lämnar klimatavtalet. Korruption, maktstrukturer och penningförflyttningar styr världen med hjälp av det kollektiva egots galenskap.
När vi hela tiden handlar utifrån egot, så kommer vi aldrig att överleva. Trump må vara ett praktexempel på det galna mänskliga egot, men det finns "mini-trumps" överallt. Inom politiken, i landstinget,  i många företag och även i familjer och vängrupper. Hur miljövänlig är du själv? Åker du kollektivt, sopsorterar, sparar på el och vatten och äter vegetariskt? Tänker du i första hand på dig själv och din familj eller ser du till resten av världen?

"What's in it for me?" är var och ens motto. Inte alla tänker så, men majoriteten.
Den äldre generationen som upplevt krig och svält, vet att tiderna kan förändras mycket snabbt. Det vet hur viktigt det är att hushålla med resurserna och ställa upp för varandra.
Att rikta sitt missnöje mot varandra tycks vara mycket lättare än att lyfta och stärka varandra. Det onda kommer av sig självt, men det goda måste man kämpa för.
Tänk om vi kunde samla vår kraft, energi och intelligens och fokusera på det som är positivt istället! Vilka resurser vi besitter!
Sluta söka problem och syndabockar! Bemöt varje negativ tanke med något positivt och vänd trenden. Vi kan fortsätta skapa missnöjespartier i stort och smått i all oändlighet utan att åstadkomma annat än separation och konflikter.
Var och en har ett eget ansvar att vända trenden och skapa ett nytt himmelrike. För himmelriket finns inom var och en av oss. Och jag är inte religiös. Jag vill bara att vi människor mer använder oss av vår emotionella intelligens och tänker mer med hjärtat. Det är värt att försöka förverkliga det innan det är för sent.  Det var mina tankar idag från en liten stuga vid vägens slut där regnet just nu smattrar mot plåttaket.

Mors Dag

För exakt två år sedan på Mors Dag hade jag en mycket tråkig och omskakande upplevelse som gjorde att världen rasade samman och jag blev tvungen att ta ett avgörande beslut. När man är mamma så måste man sätta sina barn främst. De går före allt annat, och de är nog de viktigaste i alla föräldrars liv. Åtminstone vill man att det ska vara så. Att föräldrar alltid tar sitt ansvar och gör allt vad som står i deras makt för att skydda och stötta sina barn. Om man kollar hur det ser ut i större delar av världen så är det kvinnorna som har det övergripande ansvaret att skydda, fostra och ta hand om barnen. Det handlar både om biologiska skillnader mellan kvinnor och män och om kultur och traditioner. Det finns så många kvinnor världen över som gör heroiska insatser för barn, både sina egna och andras. Med mycket små och knappa medel lyckas de trolla med knäna och göra underverk. De sätter alltid barnen främst och glömmer sina egna behov. De skulle behöva firas och uppmärksammas varje dag. Vi behöver inte kommersiella dagar som Mors Dag, vi behöver förändra och förbättra kvinnors och barns villkor i vardagen.

Vi behöver inte fara som långt som till Indien eller Pakistan för att se att kvinnors villkor är bedrövliga. Vi kan se det hemma i vårt eget län. Hur kan man komma på tanken att lägga ner Sollefteå BB när det är år 2017? Hur kan man riskera mödrars och barns liv och låta dem åka 8-10 mil för att föda i dikeskanten någonstans i Gålsjöskogen? Hur kan man skicka tillbaka en stackars kvinna till Sollefteå från Öviks sjukhus med blodet rinnandes nerför benen i en taxi med skyddsplast på sätet? Det är ofattbart och ingen man skulle gå med på något liknande. Men kvinnors förväntas bita ihop och lida i det tysta. Jag har gråtit när jag läst om mina medsystrars sorgliga och skrämmande upplevelser. Vi lever i Sverige, ett välfärds och föregångsland, och vi lyckas inte åstadkomma bättre. Vi läser om överfulla BB-avdelningar där personalen skriker på hjälp och inte längre kan ansvara för patientsäkerheten. Det är föräldrarnas viktigaste uppgift att ansvara för barnen, men det är samhällets och politikernas yttersta ansvar att ge dem dom de elementära resurser som krävs. En barnabördsavdelning borde finnas inom rimligt avstånd oavsett om vi bor i tätort eller på landsbygden. Ett sådant beslut hoppas jag kommer fram till nästa gång vi firar Mors Dag.

Idag sänder jag en varm tanke till mina tre barn William, Victor och Josefin och är så tacksam för att få vara deras mamma. Jag är långt ifrån den perfekta mamman, men jag är den mamma de har.
Jag är också tacksam över att min egen mamma fortfarande finns i livet och igår bjöd oss barn på en god och trevlig middag! Tack mamma!

Jag och barnen i Petra, Jordanien

Jag sänder också en varm tanke till alla de som saknar en mamma att fira, och till alla de som ofrivilligt inte får vara en mamma eller förälder. Avslutar med att citera en av mina favorittexter:


Kahlil Gibran ur Profeten:

"Ert barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men är inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte"

Vårtecken

Jag har väntat länge på sommaren här hemma nu. Det har varit en ovanligt kall, torr och blåsig vår. Jag vill ha sol och värme. Lagom värme. Lagom som i landet lagom. Trots avsaknaden av värme råder det vattenbrist i hela landet. Vi måste börja spara på vatten som i de flesta andra länder på jorden. Hur ska vi svenskar klara oss utan att duscha och bada i dricksvatten? Hur ska vi klara oss utan att spola ut fyra liter färskvatten varje gång vi pinkat en skvätt i toan? Skölja disken under rinnande vatten, sprinkla gräsmattan och fylla poolen? Det är oroväckande. Utan vatten, inget liv.

I stugan är jag van att spara på vatten. Har råkat ut för att brunnit sinat i slutet av sommaren ett par år och det är ganska obekvämt. Jag hushållar med kallt kranvatten i enbart köket. Sköljer disken i baljan och tvättar kroppen i ett litet handfat. Badar och tvättar håret i sjön. Använder utedass och fyller tunnor med regnvatten för att vattna blommorna. Det funkar. Har även några extra dunkar med dricksvatten och skafferiet fullt av konserver. Ved och stearinljus. I händelse av kris. Man vet aldrig när ryssen kommer...

Igår skjutsade jag ett gäng ungdomar upp till Skyttis friluftsområde för att de skulle ha orientering. Min gamla Volvo morrade mer än vanligt och när jag vevade ner fönstret mullrade min bil som en gammal jenkare. När jag lade mig under bilen så såg jag hålet. Dags att lämna in bilen igen som varit in och ut på verkstan några gånger i vår redan. Mera utgifter. Men jag ska inte klaga. Hur många kvinnor har en egen bil? Nåväl, jag tog mig till Skyttis och passade på att vandra runt i elljusspåret medan orienterarna sprang vilse i skogen letandes efter kontroller. Det har varit ett par varma sköna dagar nu, och jag noterar tydliga vårtecken. Tussilago i dikeskanten, maskrosor och fjärilar. En och annan död groda. En vänlig grönskas rika dräkt har låtit dröja på sig och ännu har löven inte vecklat ut sig.

Ingen grönska ännu

Vårtecken

Jag njuter av vandringar i skog och mark och har kommit på att jag inte längre gillar storstäder. Visst kan det vara kul ett par dagar i en häftig storstad. Åka tuktuk i Bangkok och känna pulsen upp i tvåhundra och se på utsikten från någon skyskrapa. Det ger en adrenalinkick, men efter ett par dagar har jag dränerats på energi. Då söker jag mig till lugnet i skogen eller till friheten vid en öde havsstrand. Där tankar jag energi och kommer i balans. Stillas av tystnaden och låter själen vaggas till ro. Glömmer stressen, oron, problemen, brödsmulorna, dammråttorna och låga grundvattennivåer.

Alla bekymmer hänger i en påse utanför fönstret. Jag tar dom sen. Inte nu. Nu ska jag vila.