Kvinnoförtryck tar sig olika uttryck

Jag är överväldigad och oerhört tacksam över att #Metoo-kampanjenr fått så stor genomslagskraft världen över, nu senast från Bollywood. Kvinnor i alla världsdelar från olika samhällsklasser, bakgrund och kultur har höjt sina röster och markerat att nu får det vara nog med sexuella trakasserier och förtryck. Jag hoppas verkligen att vi kvinnor i fortsättningen kan känna oss fria och att lagstiftning och rättssäkerhet följer med i samma takt. Vi måste också kräva att män vidtar åtgärder i allt detta. Män borde vara angelägna om att visa att de också förstår vidden av detta och är beredda att förändra. Jag skulle vilja se att männen startar egna forum och samtalsgrupper för att lösa upp mansgriskulturen. Att de granskar sig själva och visar att de har förstått.


 Idag fick jag en inbjudan från IFJU ( Institutet för juridisk utbildning ) till ett seminarium om sexuella trakasserier. Kursavgiften är 7900 kr per deltagare EXKLUSIVE moms! Hutlöst dyrt! Det är en dagskurs från kl 09.30 - 16.30 inklusive lunch och fika. Inbjudan vänder sig till arbetsgivare och tar upp vad som är sexuella trakasserier, vad som är diskriminerande och hur man undviker skadestånd. Det här finns redan beskrivet i arbetsmiljölagen och det borde redan alla arbetsgivare känna till, eftersom det är deras skyldighet.   Jag ger mig tusan på att det är en man som hittat på detta för att tjäna pengar och rida på Me too-kampanjen! Ett sådant här seminarium borde staten erbjuda kostnadsfritt för de som ännu inte fattat vad som är sexuella trakasserier och diskriminering. Fackförbunden erbjuder sedan länge liknande kurser helt kostnadsfritt.


I allt detta kan jag inte låta bli att förundras över det kvinnoförtryck som kvinnor själva utsätter sig för. Jag tänker på skönhetsideal och skönhetsindustrin som bara växer. Några exempel:


Analblekning (!) ( jag blev tvungen att googla för se om jag uppfattat att det var som jag misstänkte )
Ansiktslyft
Benförlängning
Bantningspiller
Botox
Brasiliansk vaxing
Bröstimplantat
Fettfrysning
Fettsugning
Fillers
Fransförlängning
Hårförlängning
Hårborttagning
Hudblekning
Läppförstoring
Näsoperationer
Tandblekning
Vagina contouring
Vagina tightening



Det är helt sjukt vad kvinnor utsätter sig själva för helt frivilligt och man betalar dessutom dyrt för dessa ingrepp. Skönhetsindustrin klappar händerna samtidigt som tv spottar ut program om alla misslyckade operationer och ingrepp. Trots att man känner till riskerna med alla dessa ingrepp så är kvinnor beredda att lägga sig under kniven. Det är också en form av könsstympning anser jag.
Vi accepterar inte våra naturliga och kvinnliga former. Vi accepterar inte våra olikheter. Vi ska alla se ut som några klonade Barbies och visa upp våra filtrerade, retuscherade bilder. Varför?? Varför kan inte kvinnor acceptera sig själva som de är?  Vi accepterar fortfarande skönhetstävlingar och sjuka ikoner från modevärlden. Vi har pratat och förfasat oss övet det skeva skönhetsidealet i många år nu och inte mycket har förbättrats, snarare försämrats med tanke på allt som erbjuds på marknaden.
Kvinnor har under en lång tid kämpat för frihet och frigörelse. Det är knappt 100 år sedan svenska kvinnor fick rösträtt och idag har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet, även om det är långt ifrån optimalt. Men varför kämpar samtidigt kvinnorna emot sig själva och utsätter sig för denna onaturliga underkastelse? De flesta säger att de vill må bra och trivas med sig själva. Varför kan vi inte trivas som vi är skapta, inklusive hängbröst, några extra kilon och hår på muttan? Utsätter kvinnor sig för dessa riskabla och kostsamma ingrepp enbart för deras egen skull? Utan påverkan från mansideal och skönhetsideal från modeindustrin? Jag har svårt att tro det.


Om vi verkligen kämpar mot förtryck och vill frigöra oss på riktigt, så borde vi börja med att sluta förtrycka oss själva och frigöra oss från skeva skönhetsideal.

Lånad bild

Jag är kär!

Direkt när jag såg honom så visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet! Jag hade egentligen inte tänkt att det skulle bli någon fler i mitt liv. Det var så jobbigt för två år sedan då min förra försvann ut ur mitt liv och jag har inte känt för att börja om. Men nu har det alltså hänt!  Och vi har redan blivit sambos.

Livet här hemma har blivit lite upp och nervänt. Det märks att han flyttat in. Det går åt mera mat och det blir mer städning. Han tycker om att kela och vill ha all uppmärksamhet i sängen. Han är ganska efterhängsen och följer gärna med mig in i köket och på toan. Jag är iallafall glad att kunna presentera min nya långhåriga livskamrat, som jag döpt till Ceasar:

Så här såg han ut första gången jag såg honom

Och här kommer några fler bilder......

❤❤❤

Och några till....

#Metoo

Ingen kan ha undgått att kvinnor blir sexuellt trakasserade och jag är inget undantag. Företeelsen är så vanlig att den nästan blivit normaliserad.  Det har hänt alltför många gånger i mitt liv. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga avslöja, för jag skäms fortfarande och det gör fortfarande ont. Men det är ju inte jag som ska skämmas. Jag är bara ett av många oskyldiga offer och det är dags att skapa en ordentlig debatt och låta dessa män överta skammen för deras fula handlingar.
Det är jobbigt att föra upp det till ytan igen, för mycket har jag nog lyckats förtränga genom åren. Jag delar med mig av mina obehagliga upplevelser för att verkligen visa vad som sker i det dolda som jag tror innehåller ett gigantiskt mörkertal i vårt samhälle.  Nej, det handlar inte "bara" om ett sexistiskt skämt eller om snuskiga raggningsrepliker. Det är mycket värre och jag delar med mig av några exempel som jag önskar att jag inte behövt uppleva.  Det har nog skadat mig mer än jag tror, trots att jag svalt skammen och förnedringen med ett låtsasryck på axlarna.

 Jag minns nästan inte när det hände första gången. Kanske var det redan när jag gick på lekis. Jag har i varje fall inte glömt när jag gick i sjätte klass, och precis börjat få bröst och blev kallad "Pattmonstret" av killarna på skolan. Jag började gå i bylsiga tröjor och kutade med ryggen och hoppades att ingen skulle kunna se min yppighet.

I sjunde klass var jag på en badplats med några kompisar.  När vi var inne i badhytten för att klä om, lurade killarna utanför. Plötsligt rusade den största och starkaste av dem in i omklädningsrummet och fick fatt på mig som var spritt språngande naken. Han lyfte upp mig i sin famn och sprang sen ner med mig mot vattenbrynet och släppte ner mig i sanden alldeles vid strandkanten. Killarna stod vid sina mopeder och gapskrattade åt mig. Övriga människor gapade som fågelholkar.  Ingen vuxen ingrep.  Jag slet åt mig ett badlakan från en förvånad barnfamilj för att skyla mig och snubblade och ramlade omkull i sanden. Grabbarna kved av skratt tills jag lyckades ta mig in i omklädningsrummet igen.

En sommar när jag var 14 år umgicks jag mycket med en jämnårig tjej och hennes ett år yngre syster. De bodde själva med deras pappa.  Pappan var mycket förtjust i mig och behandlade mig som en vuxen kvinna och jag kände mig stolt och speciell. Jag förstod inte att han manipulerade mig. En kväll när jag och tjejerna tältade på stranden kröp pappan in till oss i tältet och bjöd på sprit och cigaretter. Efter ett tag ville han också börja pussas och kramas med oss, och det blev en obehaglig stämning. Till slut blev ena dottern upprörd och körde iväg pappan.  Jag förstod inte förrän långt senare vad han egentligen höll på med.

När jag var 18 år serverade jag på en restaurang där stadens affärsmän brukade äta lunch. Där var det en ansedd äldre stamgäst som nästan alltid trakasserade mig. Han brukade passa på att ta mig på rumpan eller brösten när jag hade händerna fulla. Ibland viskade han snuskiga ord i mitt öra. Det verkade ibland som han försökte imponera på hans manliga affärsbekanta vid samma bord. Ibland kom han in och åt lunch med frugan och då var han minsann så from som den pingstvän han var och hade ett helt annat uppförande.

När jag bodde i Stockholm följde jag en gång med en kille hem från krogen. Sista tunnelbanan hade gått och han erbjöd sovplats. Jag var tydlig med att jag inte var ute efter något annat än lite sömn och han bedyrade att han inte skulle röra mig. Vi somnade på varsin sängplats. Senare på natten vaknade jag av att han satt naken grensle över mitt huvud och försöker pula in sitt organ i min mun. Jag tänkte aldrig på att anmäla övergreppet. Tog själv på mig skulden som var så dum att följa med honom hem och var tacksam för att jag klarade mig levandes därifrån.

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i en gemensam ångbastu för kvinnor och män, när en man jag tidigare samtalat lite med inne i simhallen satte sig tätt bredvid. Han bad mig kolla på hans "ömma tumme" som visade sig vara en eregerad penis.
Otaliga är de gånger jag blivit tafsad på ute på krogen och på dansgolvet. Nyp i rumpan, händer innanför brallan och blusen. Tjatsex i förhållanden har jag också upplevt och blivit "straffad" med ilska och kyla när jag inte "ställt upp". Ett par blottare har jag också blivit utsatt för i mina dar.

Det som ändå gjort mest ont är nog att bli behandlad som mindre värd.  Att min vilja och mina åsikter inte varit lika mycket värd som mannens. Detta har jag upplevt både i arbetslivet och privatlivet. Jag är mindre värd och får inte den respekt jag förtjänar. Om man blivit utsatt för detta sedan tidig ålder så formas man och börjar till slut tro på det själv. Man nedvärderar sin egen förmåga och sitt eget värde.
Sexuella trakasserier existerar överallt,  och även bland politiska företrädare och makthavare.  Trump är ett talande exempel på den vite mannens sista primalskri och vi får hoppas att det är ett utdöende släkte han representerar.
Varken kvinnor eller män får fortsätta blunda för detta grisiga beteende.

Varför är du i ett förhållande?

Läste ett så klokt inlägg i Expressen av bloggaren och psykologistudenten Erica Marcusson "Sluta fråga varför jag är singel, fråga dig själv istället varför du är i ett förhållande!"

Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer.  Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.

 Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar,  stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.

Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.

För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.

När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!

Osynliga vardagshjältar..

Tänk vad vi kämpar och stretar på genom livet. Varje dag är en kamp ibland. En kamp mot klockan, mot motstånd, rädsla och krämpor. Vissa dagar är jobbigare än andra, och givetvis är vissa dagar lättare än andra.

Varje människa får sin beskärda del av både lycka och olycka, sorg och glädje.
En del får kämpa mer än andra. Vi kan se människor som rest sig från förtryck, ondska, missbruk, sjukdom och nöd. Några har lyckats lämna en trasig barndom för en lysande karriär. Andra har gått från en lysande karriär till en kamp mot sjukdom och lidande. Det är få som klarar sig hela livet utan motgångar. Man kan födas med en silversked i munnen och sluta på samhällets botten. Det finns inga garantier. Vi kan fascineras av olika livshistorier som kommer upp i ljuset och som syns i olika media. Vi kan beundra de som lyckats vända motgång till medgång, och som gjort stora förändringar och framsteg. Men det är lätt att glömma alla de som ständigt kämpar i skymundan.

Vi har nog alla känt att vi skulle vilja ge upp ibland. Nu får det vara nog med elände! Man tänker att man inte orkar mer. Men ändå så orkar man lite till och ser en strimma av ljus i tunneln. När det äntligen ser ut som att det ska bli lugnt och harmoniskt, så kommer nya problem. Och så håller det på. Vissa människor kämpar dagligen mot sjukdom, fattigdom, förtryck, dåligt självförtroende, rädsla, trötthet och tristess. De gnetar och stretar på i det tysta. Dag ut och dag in, år efter år.

Varje människa bär sin egen kamp, sorg och smärta. På ytan kan vi verka lyckliga och tillfreds, men innanför skalet så kanske det inte alls är så. Vissa har ett tunt skal, andra ett tjockare. Det är inte alltid lätt för omgivningen att avgöra. Det är därför det är så lätt att döma, bedöma och kritisera andra på felaktiga grunder. Vi är synliga för varandra men ändå osynliga. Så många sjukdomar, diagnoser och problem sitter på insidan. Vissa kämpar hela livet med att försöka dölja det och de blir också mästare på det. De osynliga vardagshjältarna som för en inre kamp och strid värre än vi kan ana och förstå. De förtjänar en medalj för att de varje dag stiger upp ur sängen och masar sig iväg till jobbet och knegar på utan att klaga.

Varje människa har sin utmaning och livsuppgift. Några tar sig till Mount Everest, men för andra är bedriften att stiga upp ur sängen varje morgon lika svår som att klättra uppför världens högsta berg. Allt är relativt. Det är svårt att värdera utan att göra det utifrån var och ens förutsättningar. Det är svårt att sätta rättvisa betyg. Rent av omöjligt.

Vi gör alla så gott vi kan. Varken mer eller mindre. 

Livet är ständigt i förändring...

Jag vandrar genom Slåtterdalsskrevan en solig sensommardag. Det är underbart vackert och jag är glad, nöjd och lycklig. Det har varit en rolig dag. Sekunden senare ligger jag på marken med bruten handled och fattar inte riktigt vad som har hänt. Tar mig dryga 3 km till bilen och hamnar slutligen på akuten och blir gipsad, Sen följer sjukskrivning, upprepade röntgenundersökningar och slutligen en operation som var en jobbig upplevelse. Nu sitter jag och skriver pekfingervalsen med ena handen och längtar till den dag när jag kan använda båda händerna fullt ut. Det som man annars tar för givet och självklart, blir plötsligt stora utmaningar.

Innan fallet..

Vid sidan av mitt olycksfall drabbas min närmaste krets av en rad tråkiga upplevelser. Inom loppet av bara ett par veckor. En 18-årig flickas självmord, plötsligt dödsfall, dystra cancerbesked och andra jobbiga sjukdomstillstånd. Det kommer plötsligt ett helt sjok av elände över mig. Det känns som jag rör mig i en negativ energi och det är oundvikligt att inte låta sig påverkas och dras ned av allt detta.


Tänk vad livet kan förändras i ett enda ögonblick! Man vet aldrig vad som rör sig bakom nästa gathörn. Livet är fyllt av överraskningar, både positiva och negativa. Vi strävar alltid efter att få det bättre och klagar ständigt på något i vår tillvaro. Men tänk om din tillvaro just nu är den bästa du någonsin kommer att få. Tänk om allt bara kommer att bli sämre?
Ju äldre man blir desto större är risken att man drabbas av sjukdom och allehanda krämpor. Det blir än viktigare att leva i nuet och vara tacksam för det man har. Jag är tacksam för att jag bara bröt handleden. Det kunde ha varit mycket värre.


Ibland kan man upptäcka i efterhand att allt har en mening. Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man säga. Tråkiga upplevelser är ibland nödvändiga att gå igenom för att erfarenheten gör oss starkare och bättre rustade inför framtiden. Det kan också innebära ett uppvaknande och vara ett tecken på att man ska rikta fokus mot något annat. I efterhand kan man se att livet är synkroniserat och att allt hänger ihop något konstigt sätt. Ibland blir det extra tydligt. Nästan kusligt. Plötsligt öppnar sig nya vägar och möjligheter. Livet självt föser dig fram i en viss riktning. Livet innehåller så oändligt mycket och varje dag är ett spännande nytt kapitel. Det gäller att vara uppmärksam på de tecken som visar sig mer eller mindre tydligt. När man är stressad så är de svåra att upptäcka. Därför extra viktigt att varje dag stilla sig en stund och reflektera. Just nu avundas jag en av mina bästa och närmaste vänner som idag startar sin 80 mil långa pilgrimsvandring. Lycka till min älskade vän!
Jag vill också gör en sådan vandring en gång i livet. Vi får väl se om jag lyckas. Nu kollar jag på texten i min lyckokaka ( fortune cookie ) och väntar med spänning på vad som händer härnäst i mitt liv. Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras...

Frisk, fri och sober!

Jag har ingen lust att vara någon moralkärring som kommer med pekpinnar och lägger sig i folks vanor och livsstil. Folk får göra som dom vill! Jag har bara som mål att vara en inspiratör för de som är intresserade och vill lyssna. Idag ska jag prata om alkohol som kan vara ganska tabubelagt. "Vad du än gör, så rör inte min sprit!" Att anmärka på folks alkoholvanor eller prata om alkoholfria alternativ kan göra folk jäkligt förbannade och jag får känslan av att vara ett Jehovas vittne som ringer på din dörr. Inte välkommen...dörren i ansiktet!

Vår kultur är så fast förankrad i alkoholtraditioner och det är svårt att bryta sig loss för dom som vill. Alkohol är ett sätt att umgås och att fira med, både i privatlivet och i arbetslivet.
Visst, det är jättetrevligt med middagar, personalfester, afterwork och helgdagar. Men kanske inte så trevligt dagen efter när man vaknar upp med huvudvärk, trötthet och illamående. Helgen som skulle avsättas till sånt som man inte hann med tidigare i veckan, försvinner i en dåsig dimma och plötsligt är det måndag igen. Stressen infinner sig och du känner ett dåligt samvete över att ännu en helg förflutit utan något vettigt uträttat. Sovrummet blev inte städat, utflykten med barnen blev inte av. Inte heller besöket på gymmet eller hos din gamla mamma. Tänk att istället vakna tidigt en lördag eller söndagsmorgon och baka bröd eller ta en morgonpromenad i skogen! Varför inte en joggingrunda sent en fredagskväll och skippa fredagsölen eller fredagsvinet?

Livet är en värdefull gåva och jag tycker om att använda min tid till det som gör att jag mår bra och utvecklas. Jag vill behandla min kropp väl och leva hälsosamt. Jag vill känna mig fri att kunna ta bilen närsomhelst utan att oroa mig för promillehalten i blodet.

En lördagskväll i somras ringde min dotter från en konsert i Sundsvall och meddelade att hon var sjuk och ville bli hämtad. Jag hade precis satt mig i soffan för att mysa och kolla på en film. Lyckligtvis så var jag alkoholfri och kunde sätta mig direkt i bilen och åka de många milen för att hämta hem henne, då andra kommunikationer inte existerar en lördagskväll. Det var en varm och ljus sommarkväll då väldigt många satt ute på någon veranda eller uteservering med alkohol i glaset.
Som tonårsförälder är det ganska nödvändigt att vara nykter och stå i beredskap, tycker jag. Det är tragiskt när man hör poliser berätta om tonåringar som får övernatta i fyllecell för att ingen förälder är nykter nog att komma och hämta.

Jag tror att vi alla känner en eller flera i vår närmaste bekantskap som har problem med alkoholen, som dricker för mycket och som inte hanterar det så bra. Jag tror också att vi alla har haft någon tråkig upplevelse eller erfarenhet när det gått riktigt snett. De flesta av oss är drabbad på ett eller annat sätt. Så ledsamt och så onödigt.

Alkoholfrihet behöver inte vara någon uppoffring. Fester och firande kan bara bli bättre utan.

Jag tycker också om öl och vinsmaken till olika maträtter. Den goda smaken är viktig och en av livets bästa njutningar. Som tur är finns numera en mängd alkoholfria alternativ. Systembolaget utökar ständigt utbudet och försäljningen av alkoholfritt ökar stadigt. Det finns sofistikerade, lyxiga och klimatsmarta varianter av alkoholfria drycker. Fler och fler krogar utbildar sina bartenders och övrig personal att blanda till alkoholfria drinkar och att erbjuda rätt typ av alternativ till olika rätter. Det ligger i tiden och har blivit en hälsotrend att våga avstå alkohol. Senaste forskningen visar tydligt sambandet mellan cancer och alkohol. Alkohol är destruktivt och nedbrytande trots att vi pådyvlas motsatsen i glamourösa reklaminslag.

Jag har avböjt alkohol i många sammanhang och blivit ifrågasatt. Det verkar oerhört provocerande att vara nykter bland fulla människor. För att få vara i fred har jag gått omkring med min alkoholfria drink eller alkoholfria öl i glaset, och låtsas tillhöra den onyktra gemenskapen. Jag har heller inget emot att vänner och bekanta dricker så länge man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Men efter att ha prövat ett liv både med och utan alkohol, så kan jag ärligt säga att ett liv utan alkohol är betydligt skönare och coolare. Jag vågar ändå flamsa, släppa loss och bjuda på mig själv. Jag ogillar dock att tappa kontrollen och känna att jag blir trög och dum i huvudet. Jag känner mig bekväm och fri att tacka nej, och det bästa är att vakna upp dagen efter och tacka mig själv för att jag gjorde det. Att vara nykter är bästa skyddet och försäkringen, och den bästa vännen i nöden.

Eftersom jag själv numera också jobbar i "nykterhetsbranschen" så vill jag slå ett slag för kommande Sober October kampanj och utmana er alla att ta en vit månad. Det är du värd!

Fredagen den 06 oktober arrangerar IOGT-NTO och NBV en nykter afterwork i Ö-vik på Bergsgatan 8. Välkommen!

Ha det så gott och sköt om er!

Det finns goda, nyttiga och baksmällefria alternativ!