Spekulationer och reflektioner..

Idag stod min älskling inte högt i kurs. Han vill inte tvätta sig i rumpan. Istället drar han sin bajsiga bak efter golvet och på mina mattor. Det riktigt syns på hans min, de gånger han försöker, hur äckligt han tycker det är att tvätta sin egen bak ( byk )? Jag talar naturligtvis om min kattunge. Han är världens underbaraste katt, men tyvärr har han en baksida (i dubbel bemärkelse ). Men nu är han både tvättad och förlåten av mig.

Ingen är perfekt och livet är sällan perfekt. Den senaste tiden har kanske ni liksom jag funderat på vad det är som gör att ett föräldrapar väljer att ta sina döttrars liv och även sina egna liv? Jag tänker på den tragiska händelsen i Bjärred. Det går inte att undgå att fundera och spekulera. Jag har själv funderat om detta högpresterande föräldrapar har haft för höga förväntningar på sig själva, sina döttrar och sina liv? Utdelningen motsvarade inte deras insatser, kombinerat med högt ställda krav och förväntningar. Kanske var det just föräldrarnas förväntningar på döttrarna, som gjorde att döttrarna i sin tur på ett omedvetet plan försatte sig själva i en djup dvala för att undkomma? Detta ledde till en kronisk trötthet, precis tvärtemot vad föräldrarna ville åstadkomma. Barnen orkade inte med alla aktiviteter, krav i skolan och krav från föräldrarna. Märk väl att det är ren spekulation från min sida. Men kanske ändå nära till hands att tänka så med tanke på det kravfyllda och tävlingsinriktade samhälle vi lever i.

Vi jämför oss ständigt med varandra, tävlar konstant mot andra och oss själva. Det handlar ofta om att vinna eller försvinna, speciellt om man vill tillhöra eliten. Syns du inte, finns du inte.

Tänk om vi kunde bara kunde få stanna där vi är någon gång, och slippa alla uppgraderingar, omorganisationer, makeovers och nya högre målsättningar. Vi bygger en massa luftslott där ingen vill bo eller klarar av att vara. Vi stressar oss till döds. Våra ungdomar har aldrig mått så dåligt som nu. Den psykiska ohälsan med depressioner, ätstörningar, ångest och självmord slår nya rekord år efter år.
När ska vi få tid och acceptans att bara vara?
Jag har en kär vän som gjort sig fri från allt detta. Han är sin egen herre. Visserligen innebär det att bo i ett hus i skogen, utan el och vatten och att leva på en minimal inkomst. Men han är en fri människa och jag beundrar honom. Jag vågar bara inte ta steget själv ännu. Men vissa dagar är det nära. Jag gör mig fri lite grand i taget. Det kan handla om att våga vara obekväm och att inte alltid vinna andras gillande. Det kan vara att göra sig fri från andras krav och förväntningar. Det kan handla om att bryta normer och traditioner. Man måste helt enkelt lyssna inåt och stå upp för sig själv. Hursomhelst har du bara dig själv kvar när det blåser och du måste alltid kunna leva med dig själv. Och din katt ☺☺

Man borde leva mer som en katt...

Nya normala normer...

Vi präglas av en mängd normer i samhället. Vissa sitter i våra gener från generation till generation, och vissa normer är tämligen nytillkomna. Majoritetsnormen styr de flesta av våra normer. Vad majoriteten gör och tycker är det som etableras i samhället, och mycket bygger på vår demokratiska fostran. Det gör att en minoritets behov inte får samma möjligheter, men behovet för minoriteten är inte mindre för det. När och hur mycket ska majoriteten anpassa sig till minoritetens behov? Finns det några sådana gränser? Sista århundradet har vi sett till att funktionshindrade fått många av sina behov tillgodosedda, hbtq-personer har blivit mera accepterade och vi strävar efter att alla människor ska vara olika värda. Det har tagit tid och arbete att omskapa de flesta normerna i vår kultur. Vissa normer skapas dock väldigt snabbt: Se bara hur den tekniska utvecklingen gjort att vi idag lever i datastyrt samhälle och där vi förväntas ständigt vara uppkopplade och tillgängliga. #Metoo-rörelsen är ett annat exempel på hur snabbt normer kan förändras i samhället. På bara några månader har det manliga släktet vaknat upp och börjat granska sig själva och sitt beteende. Kvinnorna har fått nog och vi är på väg att skapa nya normer i rekordfart. Tack vare sociala medier.

Tänk om vi kunde skapa nya alkoholnormer lika snabbt! För bara tjugo år sedan infördes rökförbud på flygplanen och idag skulle det vara otänkbart att röka ombord. Tyvärr verkar det som alkoholkulturen har ett stadigare grepp om oss människor, trots att det inte för med sig något gott överhuvudtaget. Idag räknar man med att det svenska samhällets kostnader för de skador alkoholen orsakar kostar 45 miljarder per år. Till det tillkommer det mänskliga lidandet vid alkoholproblem och alkoholrelaterade olyckor som inte går att mäta i pengar. Inte konstigt att vi inte kommer att ha råd att gå i pension och att pensionsåldern höjs, eller att staten måste göra olika nya besparingar varje år.
Alkoholen är den nästa största orsaken till cancer, och framkallar en rad andra sjukdomar. Alkoholen bryter ner människokroppen och en baksmälla kan påverka kroppen upp till 14 dagar. Om vi nu tvingas jobba allt längre upp i åren är det desto viktigare att vi håller oss friska, så att vi orkar med

Vi har så mycket att vinna på att dra ner på alkoholkonsumtionen. Friheten att kunna ta bilen närsomhelst, få bättre sömn- och sexliv, vakna pigg och fräsch, bättre matsmältning och stabilare psyke. Vi sparar pengar, kalorier, utsätter oss för mindre risker och är bättre förebilder för våra barn.  Vi skapar bättre och varaktiga relationer till våra nära och kära utan negativ inverkan av alkohol som många gånger förstör relationer. Det är lätt hänt att man går över gränsen och tappar omdömet när sinnet är grumligt. Vi gör sådant vi aldrig skulle få för oss att göra i ett nyktert tillstånd. Vi känner inte igen kollegorna på personalfesten och barnen känner inte igen sina föräldrar när de kommer hem. Det är ganska märkligt hur legaliserat alkoholen är i samhället, och att majoritetsnormen styr förväntningarna på att det ska serveras alkohol i alla festliga sammanhang. Alkoholen är skyddad, helig och tabubelagd, hur infantilt det än är.

Fortfarande anses nykteristerna vara tråkmånsar, trots att verkligheten ute på krogen uppvisar intelligensbefriade osammanhängande konversationer, snubblande fötter och kladdande händer på det nedsölade dansgolvet, och halvsovande dönickar i hörnen. Är det något att eftersträva? Hur kul är det på en skala?
Fler och fler hälsomedvetna börjar anamma den nyktra livsstilen, för de känner skillnaden och hur mycket det är värt att hålla sig fri från alkohol och hur bra de mår. Det kommer hela tiden fler och fler alkoholfria alternativ och det finns hopp om att alkoholnormen är på väg att förändras. Personlig frihet och alkohol hör inte ihop. Frihet är att vara överordnad alkoholen och kunna avstå.

Julen firades i Indonesien

Min livsnerv är att resa och upptäcka nya platser runt om i världen. Då lever jag i nuet och tankar energi, även om det kan vara jobbigt och slitsamt att resa till andra sidan jordklotet. Den här gången bar det av till Bali. Vi trotsade ett överhängande hot om ett större vulkanutbrott, och gav oss ändå iväg utrustade med skyddsglasögon och munskydd, enligt UD´s rekommendationer. Det kändes ganska spännande att vara i händelsernas centrum, det seismologiska centret.

Första dagarna var vi lite trötta och virriga på grund av för lite sömn, dygnsomställning och klimatomställning. Det resulterade i att vi förlorade ett kreditkort i en bankomat, tappade läsglasögon, örhänge och glömde en plånbok i en taxi. Solglasögonen fick jag dyka efter på botten av bassängen.  Vid en vandring längs utmed den klippiga strandremsan förbisedde vi fenomenet med tidvattnet,  skillnaden mellan ebb och flod, varför vi plötsligt fann oss instängda bakom några klippor. När två pantertanter började en mödosam klättring uppför den vassa klippväggen, kom en surfare till undsättning och eskorterade ut oss i vattnet runt klippan istället. Han räddade oss förmodligen undan fula skrapsår och brutna ben. Dock halkade jag samma natt i badrummet och fick mig en stukad fot och en stor bula i huvudet.Värst var jacket i skallen som pulserade blod så att mitt rum snart såg ut som ett slakthus. Med några varv vit handduk runt huvudet lyckades jag somna om och vakna med livet fortfarande i behåll dagen efter. Jag kunde till och med gå på yogapasset, där jag passade på att få lite healing till skallbenet av min yogalärare som hette Ketut. Alla män på Bali heter Ketut, tror jag.

Vi hade några underbara dagar i Ubud där vi åt hälsosam rawfood, drack Stomachhealers och fick daglig massage, till och med chokladmassage. Sedan anslöt sig ett par nya medlemmar till vårt ressällskap och vi flög tillsammans vidare med NAM Air till Labuan Bajo på Flores (Nusa Tenggara).  Där besökte vi några fantastiska öar som Padar Island, Komodo Island och firade julafton på Kanawa Island. Naturligtvis blev vi även presenterade framför ett gäng Komodo Dragons, världens farligaste ödlor. I deras käftar lever 53 farliga bakterier, där varje enskild bakterie kan döda en människa. En turist från Singapore som beslöt att gå på egen hand blev dödad där för 6 månaders sedan. Men de lät oss undslippa utan en skråma ( vår guide hade ju en betryggande träkäpp med sig ).

Efter några dagar med snorkling tillsammans med stingrockor, sjöstjärnor och små hajar, strandhugg på paradisöar, bad i droppstensgrottor och riskfyllda bilturer och båtturer, flög vi tillbaka till Bali och spenderade sista veckan i Uluwatu. Att sitta på den branta klippan vid Single Fin och kolla in surfarna i solnedgången, och äta fantastiska måltider på Suka Espresso tillhörde höjdpunkterna. Yoga, massage och Padang Padang stranden inom räckhåll fick mig att fundera på att faktiskt pensionera mig där när det blir dags. Kanske blir jag en balinesiska på ålderns höst.
Vi lämnade Bali efter tre underbara veckor och skyddsglasögonen och munskyddet fick vi ingen användning för som tur var. Jag såg i alla fall Mount Agung på nära håll och det svarta rökmolnet som puffade ur kratern när jag en tidig morgon gett mig iväg för att möta soluppgången uppe på Mount Batur. Den långa krävande vandringen var mödan värd och det är med vördnadsfull respekt för naturens krafter man beträder den kokande marken där det pyser här och var. Moder Jord ska vi vara rädda om.

Väl hemma möttes jag av snöfall, kyla och inställda och försenade tåg. Jag hade behövt stanna på Bali ett par månader till. Jag är kraftigt allergisk mot mörker, kyla och blötsnö.
Idag skulle jag iväg med bilen och fann att bildörrarna frusit fast och det var omöjligt att få upp låset till någon av dörrarna ( varken min tändare eller varma flåsande andedräkt hjälpte ), så jag pulsade iväg och köpte låsspray på Clas Ohlssons. Efter att ha tömt burken så ville ändå inte låset gå upp och till slut fick jag upp bakluckan och krånglade mig in i den snötäckta lilla Golfen. Det var omöjligt att få upp dörrarna även inifrån och jag fann mig själv i en mörk isolerad igloo, då även bakluckan gått igen. Jag blev lätt klaustrofobisk, och ännu mer klaustrofobisk när jag upptäckte att mobilen var urladdad. Kanske skulle dottern sakna mig och gå ut och leta efter mig på parkeringen, eller så fick jag sätta min tilltro till att någon förbipasserande skulle höra mina dova skrik på hjälp.
Till slut lyckades jag klämma ner mig och min tjockaste vinterjacka i förarsätet bakom ratten ( jag fastnade iallafall inte med foten i ratten som syrrans väninna gjorde häromdagen ) och kunde starta frysskåpet. Och tänk då gick låsen upp på alla fyra dörrar och jag var räddad och jag slapp fira trettondagsafton i en isig bil.
Nu har jag tinat upp eländet ordentligt i Åhlens garaget och hoppas att det blir sommar snart igen.
God fortsätting gott folk!

Kvinnoförtryck tar sig olika uttryck

Jag är överväldigad och oerhört tacksam över att #Metoo-kampanjenr fått så stor genomslagskraft världen över, nu senast från Bollywood. Kvinnor i alla världsdelar från olika samhällsklasser, bakgrund och kultur har höjt sina röster och markerat att nu får det vara nog med sexuella trakasserier och förtryck. Jag hoppas verkligen att vi kvinnor i fortsättningen kan känna oss fria och att lagstiftning och rättssäkerhet följer med i samma takt. Vi måste också kräva att män vidtar åtgärder i allt detta. Män borde vara angelägna om att visa att de också förstår vidden av detta och är beredda att förändra. Jag skulle vilja se att männen startar egna forum och samtalsgrupper för att lösa upp mansgriskulturen. Att de granskar sig själva och visar att de har förstått.


 Idag fick jag en inbjudan från IFJU ( Institutet för juridisk utbildning ) till ett seminarium om sexuella trakasserier. Kursavgiften är 7900 kr per deltagare EXKLUSIVE moms! Hutlöst dyrt! Det är en dagskurs från kl 09.30 - 16.30 inklusive lunch och fika. Inbjudan vänder sig till arbetsgivare och tar upp vad som är sexuella trakasserier, vad som är diskriminerande och hur man undviker skadestånd. Det här finns redan beskrivet i arbetsmiljölagen och det borde redan alla arbetsgivare känna till, eftersom det är deras skyldighet.   Jag ger mig tusan på att det är en man som hittat på detta för att tjäna pengar och rida på Me too-kampanjen! Ett sådant här seminarium borde staten erbjuda kostnadsfritt för de som ännu inte fattat vad som är sexuella trakasserier och diskriminering. Fackförbunden erbjuder sedan länge liknande kurser helt kostnadsfritt.


I allt detta kan jag inte låta bli att förundras över det kvinnoförtryck som kvinnor själva utsätter sig för. Jag tänker på skönhetsideal och skönhetsindustrin som bara växer. Några exempel:


Analblekning (!) ( jag blev tvungen att googla för se om jag uppfattat att det var som jag misstänkte )
Ansiktslyft
Benförlängning
Bantningspiller
Botox
Brasiliansk vaxing
Bröstimplantat
Fettfrysning
Fettsugning
Fillers
Fransförlängning
Hårförlängning
Hårborttagning
Hudblekning
Läppförstoring
Näsoperationer
Tandblekning
Vagina contouring
Vagina tightening



Det är helt sjukt vad kvinnor utsätter sig själva för helt frivilligt och man betalar dessutom dyrt för dessa ingrepp. Skönhetsindustrin klappar händerna samtidigt som tv spottar ut program om alla misslyckade operationer och ingrepp. Trots att man känner till riskerna med alla dessa ingrepp så är kvinnor beredda att lägga sig under kniven. Det är också en form av könsstympning anser jag.
Vi accepterar inte våra naturliga och kvinnliga former. Vi accepterar inte våra olikheter. Vi ska alla se ut som några klonade Barbies och visa upp våra filtrerade, retuscherade bilder. Varför?? Varför kan inte kvinnor acceptera sig själva som de är?  Vi accepterar fortfarande skönhetstävlingar och sjuka ikoner från modevärlden. Vi har pratat och förfasat oss övet det skeva skönhetsidealet i många år nu och inte mycket har förbättrats, snarare försämrats med tanke på allt som erbjuds på marknaden.
Kvinnor har under en lång tid kämpat för frihet och frigörelse. Det är knappt 100 år sedan svenska kvinnor fick rösträtt och idag har vi kommit långt i jämställdhetsarbetet, även om det är långt ifrån optimalt. Men varför kämpar samtidigt kvinnorna emot sig själva och utsätter sig för denna onaturliga underkastelse? De flesta säger att de vill må bra och trivas med sig själva. Varför kan vi inte trivas som vi är skapta, inklusive hängbröst, några extra kilon och hår på muttan? Utsätter kvinnor sig för dessa riskabla och kostsamma ingrepp enbart för deras egen skull? Utan påverkan från mansideal och skönhetsideal från modeindustrin? Jag har svårt att tro det.


Om vi verkligen kämpar mot förtryck och vill frigöra oss på riktigt, så borde vi börja med att sluta förtrycka oss själva och frigöra oss från skeva skönhetsideal.

Lånad bild

Jag är kär!

Direkt när jag såg honom så visste jag. Det var kärlek vid första ögonkastet! Jag hade egentligen inte tänkt att det skulle bli någon fler i mitt liv. Det var så jobbigt för två år sedan då min förra försvann ut ur mitt liv och jag har inte känt för att börja om. Men nu har det alltså hänt!  Och vi har redan blivit sambos.

Livet här hemma har blivit lite upp och nervänt. Det märks att han flyttat in. Det går åt mera mat och det blir mer städning. Han tycker om att kela och vill ha all uppmärksamhet i sängen. Han är ganska efterhängsen och följer gärna med mig in i köket och på toan. Jag är iallafall glad att kunna presentera min nya långhåriga livskamrat, som jag döpt till Ceasar:

Så här såg han ut första gången jag såg honom

Och här kommer några fler bilder......

❤❤❤

Och några till....

#Metoo

Ingen kan ha undgått att kvinnor blir sexuellt trakasserade och jag är inget undantag. Företeelsen är så vanlig att den nästan blivit normaliserad.  Det har hänt alltför många gånger i mitt liv. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska våga avslöja, för jag skäms fortfarande och det gör fortfarande ont. Men det är ju inte jag som ska skämmas. Jag är bara ett av många oskyldiga offer och det är dags att skapa en ordentlig debatt och låta dessa män överta skammen för deras fula handlingar.
Det är jobbigt att föra upp det till ytan igen, för mycket har jag nog lyckats förtränga genom åren. Jag delar med mig av mina obehagliga upplevelser för att verkligen visa vad som sker i det dolda som jag tror innehåller ett gigantiskt mörkertal i vårt samhälle.  Nej, det handlar inte "bara" om ett sexistiskt skämt eller om snuskiga raggningsrepliker. Det är mycket värre och jag delar med mig av några exempel som jag önskar att jag inte behövt uppleva.  Det har nog skadat mig mer än jag tror, trots att jag svalt skammen och förnedringen med ett låtsasryck på axlarna.

 Jag minns nästan inte när det hände första gången. Kanske var det redan när jag gick på lekis. Jag har i varje fall inte glömt när jag gick i sjätte klass, och precis börjat få bröst och blev kallad "Pattmonstret" av killarna på skolan. Jag började gå i bylsiga tröjor och kutade med ryggen och hoppades att ingen skulle kunna se min yppighet.

I sjunde klass var jag på en badplats med några kompisar.  När vi var inne i badhytten för att klä om, lurade killarna utanför. Plötsligt rusade den största och starkaste av dem in i omklädningsrummet och fick fatt på mig som var spritt språngande naken. Han lyfte upp mig i sin famn och sprang sen ner med mig mot vattenbrynet och släppte ner mig i sanden alldeles vid strandkanten. Killarna stod vid sina mopeder och gapskrattade åt mig. Övriga människor gapade som fågelholkar.  Ingen vuxen ingrep.  Jag slet åt mig ett badlakan från en förvånad barnfamilj för att skyla mig och snubblade och ramlade omkull i sanden. Grabbarna kved av skratt tills jag lyckades ta mig in i omklädningsrummet igen.

En sommar när jag var 14 år umgicks jag mycket med en jämnårig tjej och hennes ett år yngre syster. De bodde själva med deras pappa.  Pappan var mycket förtjust i mig och behandlade mig som en vuxen kvinna och jag kände mig stolt och speciell. Jag förstod inte att han manipulerade mig. En kväll när jag och tjejerna tältade på stranden kröp pappan in till oss i tältet och bjöd på sprit och cigaretter. Efter ett tag ville han också börja pussas och kramas med oss, och det blev en obehaglig stämning. Till slut blev ena dottern upprörd och körde iväg pappan.  Jag förstod inte förrän långt senare vad han egentligen höll på med.

När jag var 18 år serverade jag på en restaurang där stadens affärsmän brukade äta lunch. Där var det en ansedd äldre stamgäst som nästan alltid trakasserade mig. Han brukade passa på att ta mig på rumpan eller brösten när jag hade händerna fulla. Ibland viskade han snuskiga ord i mitt öra. Det verkade ibland som han försökte imponera på hans manliga affärsbekanta vid samma bord. Ibland kom han in och åt lunch med frugan och då var han minsann så from som den pingstvän han var och hade ett helt annat uppförande.

När jag bodde i Stockholm följde jag en gång med en kille hem från krogen. Sista tunnelbanan hade gått och han erbjöd sovplats. Jag var tydlig med att jag inte var ute efter något annat än lite sömn och han bedyrade att han inte skulle röra mig. Vi somnade på varsin sängplats. Senare på natten vaknade jag av att han satt naken grensle över mitt huvud och försöker pula in sitt organ i min mun. Jag tänkte aldrig på att anmäla övergreppet. Tog själv på mig skulden som var så dum att följa med honom hem och var tacksam för att jag klarade mig levandes därifrån.

Vid ett annat tillfälle befann jag mig i en gemensam ångbastu för kvinnor och män, när en man jag tidigare samtalat lite med inne i simhallen satte sig tätt bredvid. Han bad mig kolla på hans "ömma tumme" som visade sig vara en eregerad penis.
Otaliga är de gånger jag blivit tafsad på ute på krogen och på dansgolvet. Nyp i rumpan, händer innanför brallan och blusen. Tjatsex i förhållanden har jag också upplevt och blivit "straffad" med ilska och kyla när jag inte "ställt upp". Ett par blottare har jag också blivit utsatt för i mina dar.

Det som ändå gjort mest ont är nog att bli behandlad som mindre värd.  Att min vilja och mina åsikter inte varit lika mycket värd som mannens. Detta har jag upplevt både i arbetslivet och privatlivet. Jag är mindre värd och får inte den respekt jag förtjänar. Om man blivit utsatt för detta sedan tidig ålder så formas man och börjar till slut tro på det själv. Man nedvärderar sin egen förmåga och sitt eget värde.
Sexuella trakasserier existerar överallt,  och även bland politiska företrädare och makthavare.  Trump är ett talande exempel på den vite mannens sista primalskri och vi får hoppas att det är ett utdöende släkte han representerar.
Varken kvinnor eller män får fortsätta blunda för detta grisiga beteende.

Varför är du i ett förhållande?

Läste ett så klokt inlägg i Expressen av bloggaren och psykologistudenten Erica Marcusson "Sluta fråga varför jag är singel, fråga dig själv istället varför du är i ett förhållande!"

Jag tyckte det var en så otroligt bra fråga att ställa till sig själv. Behöver jag verkligen en partner och på vilka grunder? Jag gissar att de flesta tycker att det är praktiskt, ekonomiskt och en form av status och bekvämlighet. Vi gör gärna som Ingvar Kamprad och "anställer" någon som kompenserar våra brister. En kvinna vill gärna ha en man som är händig, stark, lösningsorienterad, smart, teknisk, snäll och omhändertagande. Mannen söker oftast en kvinna som är omtänksam, varm, barnkär, huslig, ordningsam och lojal. Det kan se likadant i gayrelationer eller vänskapsrelationer.  Man söker någon som kan fylla upp ett hål eller ett behov och kanske bara för att slippa vara ensam.
Det kan vara mycket praktiskt att se till dessa egenskaper om man vill bilda familj, eller när man bygger upp ett företag. Alla delar och komponenter är värdefulla.
Om var och en sköter sina tilldelade uppgifter, så flyter det oftast på ganska bra. Men om någon part inte gör det som förväntas så blir det konflikter, både i parrelationen och på jobbet. Om man inte finner på någon lösning så blir situationen så pass allvarlig att en av parterna "får sparken" eller så gör man upp i godo och tar ett gemensamt beslut om upplösning av relationen. Eller så anpassar man sig. Man anpassar sig och anpassar sig tills man glömt bort vem man var. Anpassning ger en känsla av trygghet och säkerhet, men garanterar inte lycka.

 Men det kan ibland fungera ändå om båda parter drivs av samma lust och drivkraft. Om båda parter fortfarande känner en brinnande passion, en strävan mot gemensamma mål och visioner, delar samma värderingar,  stöttar och uppmuntrar varandra att utvecklas och uppfyller varandras drömmar och önskningar, så kan det också lyckas. Trots motsättningar, konflikter, tjafs och gnabb. Framförallt måste det finnas respekt, tolerans, medkänsla och kärlek parterna emellan. Vi söker ständig bekräftelse och det är den främsta beståndsdelen i förälskelsestadiet då vi solar oss i varandras glans. När det går över, upplever många att även kärleken upphört. Då måste man ut och jaga ny bekräftelse och så håller många på livet ut. Bekräftelsebehovet är enormt och ser bara ut att öka i takt med tillgången till sociala medier.

Ett förhållande ska vara en tillgång och inte en lösning. Hur funkar det egentligen i praktiken i ett förhållande? Gissar att de flesta upplever någon form av gnat, tjat, besvikelse, icke infriade löften och förväntningar, slentrian, ett sexliv som går på rutin eller ett som dött, otillfredsställelse, uppdämd ilska, lögner, svartsjuka, avundsjuka, missunnsamhet, missförstånd, missbruk, krav, sorg, rädsla, slutenhet, osäkerhet, ensamhet och grusade drömmar. Ett förhållande som suger energi, kreativitet och livsglädje. De lyckligt lottade har ett förhållande som är varmt, tryggt, stabilt, utvecklande, lustfyllt, respektfullt, förtroligt och kärleksfullt. Det finns närhet, ömhet, öppenhet och balans. Det lyckligt lottade är starka och självständiga individer som kan klara sig var och en på egen hand, men som hellre delar livet med varandra. Man trivs med varandra och har kul tillsammans.

För min egen del så finner jag så många fler skäl till att leva som singel, än i en parrelation. Jag behöver min frihet och tillgång till mitt inre jag. Jag njuter av vara självständig och oberoende. Jag väljer när jag vill ha lugn och ro, och även när jag vill ha äventyr. Visst är det slitsamt att behöva göra allting själv och att alltid ha ensamt ansvar. Men det är ännu mer slitsamt att leva i ett dåligt förhållande. Den kärlek som jag tidigare så frikostigt gav bort, kan jag nu ge till mig själv och andra i min närvaro. Den kärlek jag törstade efter från min partner, är kärlek jag har lärt mig att ge till mig själv. Att älska sig själv är viktigt för att upprätthålla tillfredsställande relationer med andra. Att älska sig själv är att ha självrespekt och det är det bästa sättet att skapa kärlek i sitt liv.

När man blivit ordentligt sårad och hjärtat krossats, så blir man försiktigare och mer rädd om sig. Man släpper inte in vem som helst igen. Men om man ger uppbyggnaden och återhämtningen tid, så kan man till slut finna att man byggt upp en ny, bättre och starkare version av sig själv. Man vet vad man vill ha och vad man inte vill ha. Man tar ingen skit!