Det är inte lätt det här med relationer. Alla relationer, oavsett typ, hamnar i gungning och konflikt ibland. Speciellt svårt verkar det vara att leva man och kvinna i en parrelation. Ungefär 18 000 par om året ansöker om skilsmässa och ännu fler sambo/särboförhållanden upplöses varje år. Varför kan man inte hålla ihop? När jag var yngre hade jag en önskan om att hitta min drömpartner och tillsammans skulle vi växa ihop och bli mer och mer sammansvetsade. Tillsammans skulle vi lyfta varandra och ge varandra den näring och kraft som bara älskande kan göra. Verkligheten har sett annorlunda ut.
När man vill prata ut och kommunicera, så tystnar den andre och sluter sig. I värsta fall drar han iväg med bilen och smäller igen dörren efter sig. Locket på och man kommer ingen vart. När konflikten inte reds ut, så börjar en elakartad svulst att växa inombords. Den syns inte på ytan, men den finns där hela tiden. Jag har skrivit brev till mina före detta partners när det varit svårt att kommunicera, men jag har oftast inte fått något brev tillbaka. Låst läge och nycklarna saknas.
Ofta är man inte på samma energinivå eller i samma utvecklingsfas. När den ene är låg, trött och orkeslös så måste den den andre försöka bära och lyfta upp relationen. När orken kommer tillbaka hos den svage, så har den starke burit ett för tungt lass och rasar ihop. Det blir ombytta roller. När den ene har lust, så är den andre för trött och så håller det på. Då gäller det att skapa förståelse för varandra och ta ansvar för relationen.
Ofta tror jag utbrändhet har sitt ursprung i dåliga relationer, och har inte alltid enbart med jobbet att göra. Självklart kan det vara jobbet många gånger som är den springande punkten, och som sedan gör att relationen där hemma tar stryk. Det blir en ond cirkel. Om man har en stark och sund relation med sin partner, så tror jag att man också klarar av stressen på jobbet bättre. Men om man inte kan vila och återhämta sig i hemmet så blir man snart sjuk.
Många klarar inte av en framgångsrik och starkare partner och utvecklar en avundsjuka och en känsla av underlägsenhet. Istället för att glädjas åt sin partners framgångar, så börjar man med att sura och kritisera sin partner. Många vill hålla fast och kontrollera sin partner, och tycks tro att det är en ägodel. Och vissa nedlåter sig till att bli en ägodel för husfridens skull. Man orkar inte med konflikter och offrar sig själv istället.
Det här fastlåsandet gör att många har alldeles för bråttom med att flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Inte förrän man har något mer betryggande som binder en samman mer än kärleken, så kan man ta relationen på allvar. Är man inte tillräckligt trygga med varandra utan en ring på fingret eller en gemensam bostad, så bör man nog fundera på om det är något annat som ska till för att man ska känna sig lugn.
Istället för att satsa på dialogen och lära känna varandras svaga punkter, så väljer man att cementera sin kärlek med något gemensamt, och nog cementerar man alltid. Båda sitter till slut som fastgjutna i sina formar och kan inte ta sig någon vart. De sitter fastlåsta med gemensamma barn och husdjur, huslån och amorteringar och skuldbelagda förpliktelser mot släkt och vänner. Fångad i ett nät som det kan vara svårt att ta sig ur. Missnöjet och frustrationen växer och kärleken övergår till en slags affärsförbindelse. Livet rinner iväg och man biter ihop. Drömmar om frihet och självförverkligande förblir drömmar. Och man pratar inte med varandra. Man bryr sig inte om att lära känna varandra på djupet och ofta känner man sig inte själv heller.
Det största felet till att relationer inte fungerar är bristen på kommunikation. Att kommunicera med varandra på ett sansat och moget sätt är svårt för många. De har aldrig fått lära sig. Många familjer är dysfunktionella och sopar alla problem under mattan. Man uppvisar en fasad gentemot släkt och vänner och även inför sina barn. Barnen känner instinktivt på sig att något är fel. De hör mumlande och ibland upprörda röster bakom stängda dörrar. De ser och hör på sina föräldrars tonfall och uppträdande att det är ansträngt och falskt. Barnen känner det tydligt, men ingen vuxen säger något. Sen undrar föräldrarna vad som händer när de inte kan prata med sina tonåringar. Inga kan prata med varandra. Inte konstigt att det blir konflikter och krig i världen med fienden, när man inte ens kan prata med dom man älskar.
Kommunikation och personlig utveckling är en bristvara i hela samhället, och det är något som borde finna på skolschemat redan i småskolan. Man måste lära sig att prata om sina känslor och om det som är jobbigt. Man måste förstå varför man själv och andra reagerar som de gör. Många låter det jobbiga bara stanna som en briserande bomb inom familjen. Man lägger locket på och låtsas som att det inte finns. Gör roliga saker och åker på semester och tror att det ska lösa sig av sig självt.
Det löser sig inte av sig självt. Sjukvården är överbelastad med depressioner, panikångest, ätstörningar, utbrändhet, sömnsvårigheter och allehanda psykosomatiska sjukdomar,
Det finns många faktorer till ohälsa, och bristande kommunikation är en av dom.
Vi måste våga prata med varandra och öppna upp för varandra. Vi måste våga prata om våra tabubelagda känslor och skamfyllda tankar. När saker och ting kommer upp till ytan och visas upp i dagsljuset så är dom inte lika mörka och skrämmande.
Jag kan vara ganska öppen och det har hänt att jag fått kritik för det. Oftast från någon som själv aldrig öppnar sig. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte öppnar upp? Vi är ju inga tankeläsare.
Vi är kvinnor från Venus och män från Mars och vi behöver lära oss varandras språk.
Att öppna upp sin själ för någon, släppa in någon i sina tankar, rädslor och drömmar är som att klä av sig naken. Och det gör de flesta utan vidare inför sin partner, så hur svårt kan det vara att även öppna upp sitt inre?
När man vill prata ut och kommunicera, så tystnar den andre och sluter sig. I värsta fall drar han iväg med bilen och smäller igen dörren efter sig. Locket på och man kommer ingen vart. När konflikten inte reds ut, så börjar en elakartad svulst att växa inombords. Den syns inte på ytan, men den finns där hela tiden. Jag har skrivit brev till mina före detta partners när det varit svårt att kommunicera, men jag har oftast inte fått något brev tillbaka. Låst läge och nycklarna saknas.
Ofta är man inte på samma energinivå eller i samma utvecklingsfas. När den ene är låg, trött och orkeslös så måste den den andre försöka bära och lyfta upp relationen. När orken kommer tillbaka hos den svage, så har den starke burit ett för tungt lass och rasar ihop. Det blir ombytta roller. När den ene har lust, så är den andre för trött och så håller det på. Då gäller det att skapa förståelse för varandra och ta ansvar för relationen.
Ofta tror jag utbrändhet har sitt ursprung i dåliga relationer, och har inte alltid enbart med jobbet att göra. Självklart kan det vara jobbet många gånger som är den springande punkten, och som sedan gör att relationen där hemma tar stryk. Det blir en ond cirkel. Om man har en stark och sund relation med sin partner, så tror jag att man också klarar av stressen på jobbet bättre. Men om man inte kan vila och återhämta sig i hemmet så blir man snart sjuk.
Många klarar inte av en framgångsrik och starkare partner och utvecklar en avundsjuka och en känsla av underlägsenhet. Istället för att glädjas åt sin partners framgångar, så börjar man med att sura och kritisera sin partner. Många vill hålla fast och kontrollera sin partner, och tycks tro att det är en ägodel. Och vissa nedlåter sig till att bli en ägodel för husfridens skull. Man orkar inte med konflikter och offrar sig själv istället.
Det här fastlåsandet gör att många har alldeles för bråttom med att flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Inte förrän man har något mer betryggande som binder en samman mer än kärleken, så kan man ta relationen på allvar. Är man inte tillräckligt trygga med varandra utan en ring på fingret eller en gemensam bostad, så bör man nog fundera på om det är något annat som ska till för att man ska känna sig lugn.
Istället för att satsa på dialogen och lära känna varandras svaga punkter, så väljer man att cementera sin kärlek med något gemensamt, och nog cementerar man alltid. Båda sitter till slut som fastgjutna i sina formar och kan inte ta sig någon vart. De sitter fastlåsta med gemensamma barn och husdjur, huslån och amorteringar och skuldbelagda förpliktelser mot släkt och vänner. Fångad i ett nät som det kan vara svårt att ta sig ur. Missnöjet och frustrationen växer och kärleken övergår till en slags affärsförbindelse. Livet rinner iväg och man biter ihop. Drömmar om frihet och självförverkligande förblir drömmar. Och man pratar inte med varandra. Man bryr sig inte om att lära känna varandra på djupet och ofta känner man sig inte själv heller.
Det största felet till att relationer inte fungerar är bristen på kommunikation. Att kommunicera med varandra på ett sansat och moget sätt är svårt för många. De har aldrig fått lära sig. Många familjer är dysfunktionella och sopar alla problem under mattan. Man uppvisar en fasad gentemot släkt och vänner och även inför sina barn. Barnen känner instinktivt på sig att något är fel. De hör mumlande och ibland upprörda röster bakom stängda dörrar. De ser och hör på sina föräldrars tonfall och uppträdande att det är ansträngt och falskt. Barnen känner det tydligt, men ingen vuxen säger något. Sen undrar föräldrarna vad som händer när de inte kan prata med sina tonåringar. Inga kan prata med varandra. Inte konstigt att det blir konflikter och krig i världen med fienden, när man inte ens kan prata med dom man älskar.
Kommunikation och personlig utveckling är en bristvara i hela samhället, och det är något som borde finna på skolschemat redan i småskolan. Man måste lära sig att prata om sina känslor och om det som är jobbigt. Man måste förstå varför man själv och andra reagerar som de gör. Många låter det jobbiga bara stanna som en briserande bomb inom familjen. Man lägger locket på och låtsas som att det inte finns. Gör roliga saker och åker på semester och tror att det ska lösa sig av sig självt.
Det löser sig inte av sig självt. Sjukvården är överbelastad med depressioner, panikångest, ätstörningar, utbrändhet, sömnsvårigheter och allehanda psykosomatiska sjukdomar,
Det finns många faktorer till ohälsa, och bristande kommunikation är en av dom.
Vi måste våga prata med varandra och öppna upp för varandra. Vi måste våga prata om våra tabubelagda känslor och skamfyllda tankar. När saker och ting kommer upp till ytan och visas upp i dagsljuset så är dom inte lika mörka och skrämmande.
Jag kan vara ganska öppen och det har hänt att jag fått kritik för det. Oftast från någon som själv aldrig öppnar sig. Hur ska vi kunna förstå varandra om vi inte öppnar upp? Vi är ju inga tankeläsare.
Vi är kvinnor från Venus och män från Mars och vi behöver lära oss varandras språk.
Att öppna upp sin själ för någon, släppa in någon i sina tankar, rädslor och drömmar är som att klä av sig naken. Och det gör de flesta utan vidare inför sin partner, så hur svårt kan det vara att även öppna upp sitt inre?
 |
| Lånad bild |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar