lördag 31 december 2011

Gott Nyttigt År!

Sitter här och summerar mitt senaste år och finner att det gått alltför fort. Tiden tenderar att gå fortare när man blir äldre, och dessutom går tiden mycket snabbare överhuvudtaget nuförtiden. Utveckligen snurrar på likt en tornado och samhället präglas av jäkt och stress. Har vi möjligen nått maximal hastighet eller är det möjligt att vi kan skynda ännu snabbare? Inte utan skador iallafall. Vi har redan förorsakat så mycket skador på detta jordklot och det är osäkert om det kan repareras. Frågan är om vårt stressade nervsystem och vår reproduktiva förmåga också har obotliga skador?  Vilka gener ärver kommande generationer?

För min egen del tänker jag råda bot på detta och bege mig till Indien för en kroppslig och själslig retreat. I fyra veckor ska jag rena min kropp inifrån och ut. Tarmrening, massage, kurbad, yoga och diverse avstressande behandlingar. Jag reser på egen hand och känner inte en enda kotte dit jag kommer, så jag förväntar mig en mycket tyst retreat där jag blir ensam med bara mina tankar som sällskap. Jag kommer även att studera Ayurveda och fördjupa mig i diverse yogatekniker. Jag besökte samma ställe 1997, och vet att en sån här vistelse stärker min kropp och själ. Det blir som en omstart, typ ctrl alt delete, av hela systemet.

Jag tycker det är var och ens plikt att ansvara för ens personliga hälsa, för vem annars ska göra det? Jag vill  göra allt vad som står i min makt för att förhindra krämpor och besvär. Sjukvården i vårt samhälle belastas framförallt av sk välfärdssjukdomar. Det är sjukdomar som beror på felaktig kost, alkohol, rökning, stress och brist på motion. Alla dom sjukdomarna kan vi själva påverka och förhindra, och det är bara en tidsfråga innan denna typ av vård blir avgiftsbelagd. Om det är självförvållat, får man faktiskt skylla sig själv.

Min förhoppning är att även Du tänker på dig själv och prioriterar din hälsa. En kropp utan krämpor är en skattefri förmögenhet.
Därför önskar jag Eder alla ett Gott Nyttigt och Hälsosamt år!   


onsdag 28 december 2011

När lek blir på fullaste allvar...

Med knutna händer i jackfickorna och sammanbitna käkar går de med snabba bestämda steg. De är laddade till tänderna och mentalt rustade för kvällens kamp. Nu går varenda man ur huse och även en del käringar hänger på. Även de halta och lytta. Pulsen är hög och blodsmaken kan nästan kännas i munnen. Människor strömmar till från alla håll och kanter och de är på väg mot samma mål. Ikväll ska dom få stryk, ikväll ska vi vinna! Lite orolig får man dock allt vara, när inte heller Svensson kan ställa upp ikväll. Men Ö-viksborna tänker inte ge upp hoppet ikväll heller. Ikväll ska Brynäs få, och Modo ska vinna!
Hockeyfantasterna ska skrika ut alla aggressioner under kvällens match och få utlopp för all ilska som finns inombords. Tävlingsinstinkten finns där, och spänningen är olidlig.
Detta är en viktig match. Alla matcher är viktiga. Hockey är bland det viktigaste som finns för den här staden. Ett spel som går ut på att få pucken i mål. Hela stan är engagerad, och varenda liten parvel drömmer om att bli välbetald hockeyspelare.
Föräldrarna jobbar och sliter med allehanda markservice och skjutsar fram och tillbaka till träningarna. Inte minst sliter de för att få ekonomin att gå ihop i laget. Även fast de flesta pojkars drömmar går i kras redan i 10-årsåldern när de ser att de inte duger till att toppa laget, så är det ändå något eftersträvansvärt och beundransvärt att vara hockeystjärna. Man är närmast en gud om man spelat i NHL. Man blir åtminstone garanterat rik på att vara hockeyproffs. Inte många andra yrken kan stoltsera med dom månadslönerna.

Jag är medveten om att jag hädar i kyrkan och riskerar att bli bränd på bål för mina uttalanden, men jag kan inte låta bli att tala om vad jag tycker. Jag tycker det är orimligt och fånigt att denna lek tas på blodigaste allvar. Förlåt Foppa! Visserligen beundrar jag dig för det arbete du gjort genom åren, men jag är mer imponerad av ditt engagemang för Ö-vik än av dina prestationer på isen. Ok, hockey är ett nöje, som vilket som helst. Hela nöjesindustrin är egentligen sjuk när ett fåtal megastjärnor kan tjäna multum på att släppa en platta eller en film. När och var hyllas de verkliga hjältarna? När världen ser ut som den gör, är det märkligt att människor inte orkar engagera sig i det som är livsviktigt. Som miljön till exempel. Eller alkohol-och drogfrågan. Eller världsvälten. Eller krigen. Tänk om vi lade lika mycket krut och energi på att lösa dessa frågor istället för att låta pucken komma i fokus? Tänk om vi började slåss för viktigare ändamål? Är jag ensam i hela Universum om att tycka som jag gör?

fredag 23 december 2011

Grisens vånda

Nu har jeg fått nog, nu måst jag stampe ne klöva. Söm gris har jeg väl ingen talan, men snart ska arsle mitt serveras oppa julborde, å då vill jeg söm alle andre dödsdömde fo säge mine siste ord:

Vi djur kan ju inte tala söm en männisch, vi kan tala vä öga å hjärte. Prov å se mä te öga innan ni stick slaktkniven i mä, så förstå je va ja mene. Hur jag än streta emot så blev jag av vä pungkulern utan bedövning, lufta gick rakt ur mä. Å alri har jeg fått träffe någre fruntimmer av någe slag. Mor min och jeg blev skilt åt redan efter tretti daga. Längre än så var dä visst inte lönsamt, sa döm.

Kalva di har dä ännu värre, söm fo stå ensammen däri båse, redan på livets första dag. Korna di står å ule å grine däri lagårn, å jeg tyck sönn öm döm. Int kan de va så lätt å producere mjalka likt de skulle ha tjuge kalva vä en gang, å int fo de ge deres egen avkomma ensch en liten skvätt. Dä ä helt oppat vägga, tyck jag.
Maten de tvinge ti as skull de skämmes över, genmanipulerad soja, tvi vale. Ja säj ba dä, ät dä själv å spara på energin! Större delen av åkerjorden å vattne gå åt till å fö oss, för att vi i vår tur ska fö mänskligheten. Dä gå åt sexton kilo spannmål för å få ihop till ett kilo högrev. Tänk på dä! Ni behöver ingen massprodicering av oss fän! Ni behöv lära er å hushålla vä pärninga å jordens resurser!
Pumpe oss full vä hormoner, antibiotika å anne dynga gör di. Å när vi väl ligg däri köttdisken på affärn, så ha döm fyllt på ytterligare vä nitrit, stabiliseringsmedel, smakförstärkare, rökaromer och gud vet vad. Dette för å dölje den ångest å stress å lidande vi blivit utsatt för, för töcke elände har satt sig in i märgen, in i minsta cell å gjort att kötte å blon inte smaka som förr i tin.

Inte så könschtigt att falke nuförtin ä full vä sjukdoma, med tanke på va döm he ti sä. Fjäderfäna här har de inte så myche bättre, där de ligg å trängs i bura för di örk int stå på bena. Skelettskador har de stackarna fått på grunn av den snabbuppfödning di blivit utsatt för. Efter någre sketne månader i live, så häng man opp döm i bena på e snöre som ska ta döm till nackning på löpande band. Jo, jeg har sett skräcken å galenskapen i öga på döm.
Nä, nu ser jag fram emot å få fara till min himmel där jag har förtröstan om att få böka å beta å bada gyttjebad, å leve ett naturligt liv. Ett svinaktigt liv så att säga. Kanske finns där en gammsugga över som jag får vänslas me å kanske blir jag respekterad för den gris jag är. God Jul!

torsdag 22 december 2011

Julstämning?

Dan för dan före dopparedan och jag funderar på om jag hunnit förbereda något överhuvudtaget? Jobb och migrän är inte de bästa förutsättningarna för gäster på julafton. Jag vill ju så gärna att barnen ska få den julafton som de önskar och förväntar sig. Få se nu..

Putsat fönster och bytt till julgardiner? -Nej, jag putsar bara 1 gång per, på våren när de sopat gatorna. Men jag har faktiskt julgardiner i köket.
Julpyntat? -Nej, bara ett par adventstakar i fönstren.
Julstädat? -Nej, måste man det?
Griljerat skinkan - Nej, har köpt färdigskivad. Senapsgriljerad kålrot som alternativ till skinka går nog inte hem i år heller ( har redan prövats ). Ett helvegetariskt julbord blir det inte, tyvärr.
Klätt julgranen?-Nej, har ingen julgran, varken levande eller död.
Gjort Jansson, nubbesallad, julsallad? - Nej, gör det på julaftonsmorgon.
Bakat? - Jadå, pepparkakor och lussebullar!
Lagat köttbullar? - Jadå, hemrullade och allt.
Slagit in julklappar? - Ja faktiskt, det är ju inte så många...
Skickat julkort? - Ja, 5 stycken.

Få se nu är det nåt mer jag måste tänka på? Julvört, kalvsylta, senap, mjölk till risgrynsgröten...det köper jag på Östra Livs imorgonkväll efter jobbet.

Om jag är stressad? Nej, inte lika stressad som jag var igår när jag skulle parkera i Åhlens garaget...Det jag gjorde då var så pinsamt att jag vågar inte berätta om det....puh..

Nej, på julafton får det bli som det blir..Ingen behöver svälta och alla blir nog nöjda och glada ändå. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig...

I detta hus har iallafall en av oss julefrid....

Svenne vilar medan matte stökar i köket..

onsdag 14 december 2011

Barn mördar barn....och Sverige är inte bättre..

Så är det äntligen uppklarat, det tragiska mordet på en 4-åring. En tioåring är gärningsman. Dubbel tragedi! Frågan är vems familj som lider mest just nu i denna svåra stund? Medan 4-åringens familj lider av sorg resten av livet, får tioåringen med familj tampas med en annan typ av sorg och dessutom samvetskval resten av livet. Barns lekar kan vara mycket våldsamma även om det är sällsynt med en sådan här tragisk utgång. Vi vet inte vad som gjorde att detta spårade ur och att tioåringen gick över gränsen. Förmodligen finns det flera orsaker bakom detta. Kanske lider 10-åringen av en sjukdom, kanske är våld en del av hans vardag och kanske är hjärnan fullmatad med grova influenser från våldsamma spel och filmer? Vi kan bara spekulera..

Samtidigt som detta ofattbara händer, skickar staten iväg en hel familj tillbaka till Armenien efter drygt 10 år i Sverige. Barnen har växt upp i Sverige och är som vilka svenska barn som helst. Nu skickas de tillbaka till ett land utan framtid, till ett land där de inte ens kan tala språket. Lika ofattbart som att en tioåring mördar, är det att Sverige har en så usel flyktingpolitik. De svenska myndigheterna tar i princip livet av dessa stackars människor, och de gör det ostraffat. Planlagt och överlagt....

Mina varmaste kondoleanser går idag till den armeniska familjen, till 4-åringens familj och till 10-åringens familj.


söndag 11 december 2011

Juletid, julefrid?

Idag jobbade jag övertid några timmar och begav mig sedan hem för att påbörja det stora årliga julbaket, inför det stora tabberaset här hemma. I år tänkte jag fira en stillsam jul med bara mina 3 barn och Svenne. Inte så bara förresten, för mina barn är ju dom viktigaste i mitt liv. Det var ganska länge sedan jag firade med alla mina barn hemma. När man har delad vårdnad är det inte så lätt att få till det alla gånger. Jag jobbar skift och brukar för det mesta jobba på jul och övriga högtider. Pojkarnas far bor i Stockholm, och eftersom de får träffas så sällan, har julen, loven och övriga helgdagar tillhört mina barns far med familj. De har fått fina jultraditioner, påsktraditioner och midsommartraditioner genom åren, men inte av mig. När de var små firade vi med barnen varannan jul, i rättvisans namn. Men det handlar inte om rättvisa för föräldrarna, utan för barnen. Mina barn har själv fått välja när de blivit stora nog, och valet hamnar då ganska naturligt på deras far, eftersom de träffas så sällan. Dessutom har de i ärlighetens namn också de finaste och vackraste högtiderna med deras farmor&farfar&släkt& på Runmarö. Att fira jul och midsommar ute i Stockholms skärgård, är lika idylliskt som i Astrid Lindgrens Saltkråkan. Det vill jag aldrig ta ifrån dom. Kärleken och gemenskapen är viktigast, alla tider på året!

Själv kan jag lika gärna fira jul utomlands utan några som helst jultraditioner, och det har jag också gjort ibland, även med barnen. Men i år ska vi alltså fira hemma hos mig, bara mina barn och jag. Ser fram emot en lugn och stillsam jul med spel, film och god mat. Vinterpromenad och julmys. En återkommande jultradition har jag lyckats hålla vid liv och det är julbaket. Varje år bakar vi pepparkakor tillsammans. Idag blev det pepparkakor, lussebullar och rocky road. Lyxade även till det och gjorde köttbullar på kalvfärs, kalvfond och grädde. Inga frysta Felix köttbullar, mina barn ska skämmas bort med hemrullade köttbullar!

Nu är det bara resten kvar...Är juletid likamed julefrid? Någon som vet? Kan man önska sig det av tomten?

Lyxiga lussebullar och godaste pepparkakorna
Får man smaka en pepparkaka så att man blir snäll?

lördag 10 december 2011

Jag har skaffat mig aggressiva linser...

Jag blir så irriterad på all spritreklam som man bombarderas med ute på Internet. Det finns nästan inga matsidor eller receptsidor utan alkoholreklam. För att kunna läsa receptet måste du först klicka bort rutan med spritreklam. Alkoholindustrin våldgästar dig överallt. Du blir påtvingad den och har ingen möjlighet att frigöra dig helt från den, vare sig du är på Internet eller ute på stan. Det är inte bara spritreklamen som jag irriterar mig på, all reklam är jobbig. Men alkoholindustrin är så förknippad med omoral och elände att det gör mig extra illamående. På min ytterdörr har jag en skylt: NEJ TACK INGEN REKLAM. Men hur gör man när man ska surfa på Internet eller bläddra i en tidning för att undvika den? Kan man köpa sig fri från den, och meddela någon motsvarighet till NIX? Kan man skaffa sig någon slags linser för att undgå att se eländet? Som ett komplement till progressiva linser, så kanske man kunde uppfinna aggressiva linser som förintar det man inte vill se med blotta ögat? Visserligen kan man stoppa huvudet i sanden likt en struts och blunda för allt elände som händer runt om i världen, men eftersom hjärnan registrerar allt så ligger det och gror någonstans i det undermedvetna. Det är så reklamindustrin arbetar. De vill undergräva vårt sinne, hjärntvätta oss och få oss att tro att vi vill ha alla dessa usla produkter. För att inte tala om de försäljare som trakasserar en på telefon. Det är lönlöst för dem att ringa till mig, dom stackarna. När de t o m ringde från England och ville prångla på mig något skit, slutade det med att försäljaren skrek i mitt öra innan han slängde på luren:
 -AND YOU ARE A DAMN RUDE BITCH!!!
Oh, yes I am....moahahahaha...

Leve kvinnan!

Har just lyssnat till tre historiska tal framförda av tre historiska kvinnor. Jag talar om årets mottagare av Nobels Fredspris: Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee och jemenitiska Tawakkul Karman. Alla tre kämpar för fredsarbete i Afrika och arabvärlden. Jag önskar att varje människa fick chansen att lyssna till dem idag. Sällan har jag hört så fantastiska tal och så viktiga tal. Dessa kvinnor är mycket framgångsrika i sitt fredsarbete, och företräder en helt ny värld som håller på att växa fram. De arbetar för ett nytt demokratiskt världssamfund, utan krig, våld och förtryck.

Runt om i världen pågår en tyst och fredlig kamp, där starka kvinnor för ett krig mot förtryck och orättvisor. Medan män kämpar för fred med våld, så kämpar kvinnor för fred med icke-våld. Däri ligger den stora skillnaden mellan män och kvinnor. Kvinnor vet att våld aldrig leder till varaktig fred. Det vet att våld bekämpas med icke-våld. Därför är det kvinnor som kommer att leda världen framåt. Det är kvinnorna som kommer att visa vägen. Trots att de ständigt hotas med våldtäkt, tortyr, övergrepp och olika former av hedersmord, så kämpar kvinnor inte i det tysta utan de försöker göra sina röster hörda. Det är männen som försöker tysta dem och frånta dem all makt. Med ett oerhört starkt mod och övertygelse bevisar kvinnor varje dag världen över att deras kamp lönar sig. Liberia är ett föredömligt exempel där kvinnornas fredliga kamp har vunnit. Varje enskild orättvisa och förtryck är ett hot mot hela mänskligheten. Fredsarbetet börjar inte ute på fälten, utan inom varje människa. Utan ett fredligt sinne och ett kärleksfullt hjärta, är all kamp för fred meningslös. Krig pågår inte bara mellan länder, utan även inom familjer. Det pågår ett tyst krig i många människors sinnen, där negativa och destruktiva tankar har sitt säte. Först när tolerans och medkänsla får huvudrollen i det mänskliga sinnet, kan vi börja skönja fred och sann demokratisk anda.

Om du får chansen att lyssna till dessa starka och stolta kvinnors fredstal i repris, så gör det! Det är sånt här budskap mänskligheten behöver! Leve kvinnan - leve freden!

måndag 28 november 2011

En weekend i Berlin...

Efter den mardrömslika resan med YBussen, fick jag äntligen äntra ombord på SK2679. Som jag tidigare sa så började då "my glory days". Naturligtvis fick jag resa med tillsammans med mina viktiga agenter i Businessclass, där vi erbjöds mat och dryck, bekväma säten och excellent service. Efter ankomst till hotellet bussades vi till en tjusig restaurang för mera mat och dryck. Någon gång efter midnatt stupade jag i min bekväma hotellsäng som var stor som ett hav. Det stora rummet rymde en separat toalett, separat badkarsavdelning och separat dusch. Lyxigt värre, men varför fanns inget handfat på toan så att man slapp gå in till badrummet för att tvätta händerna? Lördagen var en enda lång promenad kors och tvärs över hela Berlin. Vi blev uppdelade i olika grupper för att delta i ett cityrally. Vi utrustades med karta och knepiga uppgifter som gjorde oss tvungna att flänga omkring hela Berlin, både till fots och med U-bahn samt S-bahn. Vi till och med cyklade på en 7-mannacykel! Ett roligt sätt att ta sig runt Berlin och vi väckte enorm uppmärksamhet där vi frenetiskt trampade omkring på denna mackapär. Eftersom det var första advent i helgen var hela Berlin julpyntat, och vi besökte flera traditionella julmarknader. Kilometerlånga alléer med träd som ståtade med julbelysning. Praktiskt taget hela Berlin var julpyntsbelyst om natten och jag undrade vad detta slöseri kostar? Har vi verkligen råd med detta? Nåväl, vackert var det även för mina kritiska ögon. På kvällen åt vi middag på det fantastiska Radisson Blue hotellet, där receptionen upptas av världens största cylinderformade saltvattens akvarium. Det rymmer en miljon liter vatten och 1500 olika fiskarter. Genom hela detta akvarium löper en hiss...helt makalöst. Alla rum som har fönster mot den gigantiska lobbyn har därmed havsutsikt. Övriga rum har en magisk utsikt över staden och floden precis utanför. Ett unikt läge och här vill jag bo nästa gång jag kommer till Berlin. Söndagen fortsatte vi att utforska staden i gamla Trabant-bilar. Bilarna som är från 60-talet har noll komfort och rattväxel, men oj så roligt det var att trängas i dessa bilar och köra runt under vägledning från en ledarbil, vars röst vi hela tiden hörde i bilens högtalare. Trabantbilarna var målade i olika färger och mönster och vi väckte en enorma uppmärksamhet från fotgängare och turister som kantade vägarna. Efter denna hysteriskt roliga bilfärd fortsatte vi till en typisk tysk högljudd restaurang och jag höll en litet anförande och berättade om SAS och tackade så mycket för att jag fick delta i denna studieresa.
Efter det besökte vi Riksdagen och fascinerades av den spejsiga byggnaden som kunde liknas vid ett gigantiskt rymdskepp. Vi bjöds på kaffe och bakverk i restaurangen som förmodligen har Berlins bästa utsikt. Efter några hotellvisningar avslutades söndagen med en underbar 5-rättersmiddag på 5-stjärniga Hotell Concorde. Det märktes verkligen att hotellet höll klass och så utmärkt service och god mat har jag sällan upplevt. Servitriserna och servitörerna var ytterst lågmälda och lyhörda och såg verkligen till att varje gäst blev  nöjd. Mätta och belåtna bussades vi tillbaka till vårt eget hotell Novotel Tiergarten, och bättre avslutning på denna resa kunde man knappast få. Idag måndag flög vi bekvämt tillbaka med SAS och nu sitter jag återigen på X2000. Jag gillar verkligen tåget också märker jag, för det blir ju inte så ofta som jag reser på marken. Man kan absolut inte klaga på komforten med SJ X2000, men jag gruvar mig lite för bussresan från Sundsvall till Ö-vik, och hoppas att jag slipper Y-bussen denna gång.

Lobbyn Radisson Blue Berlin

fredag 25 november 2011

Jag hatar Y-Bussen!

Efter en mardrömslik resa med Ybussen ( nattbussen ) från Örnsköldsvik till Arlanda i januari, bestämde jag mig för att aldrig boka denna buss igen. Idag satt jag på den fula gula trånga bussen igen, utan att jag bokat den. Jag hade bokat Länstrafiken linje 100 och det brukar vara en bekväm dubbeldäckare med en tyst kupé som alternativ. Men denna gång hade de bestämt sig för att klämma in en Ybuss som ersättning för det bekväma alternativet. Bussen var knökfull och bakom mig hade jag en familj med högljudda barn som knaprade på chips och smaskade högljutt på diverse medhavd matsäck. Lukten av Pringles fick mig att må illa, och jag var nära att spy över tjejen som lagt beslag på dubbla säten framför mig. Trots att bussen var proppfull lyckades hon vältra sig över dessa säten och låtsas sova. Jag såg hur hon kisade i ögonvrån då och då när nypåstigande försökte finna någonstans att sitta. Fullt medveten om att hon lade beslag på en extra plats erbjöd hon sig inte att sätta sig upp, när halta och lytta försökte hitta en plats för sig själv och sina kryckor. Dessutom hade hon fällt ner ryggstöden på båda säten och jag hade praktiskt taget hennes huvud i mitt knä som klämdes in i hennes ryggstöd. Jag borde ha kastat upp över henne. Well, jag borde åtminstone sagt till med min myndiga och bitchiga stämma, och gett henne rejäl sittopp! Eller hur? Men som den mesiga svensk som jag är, så varken sa jag eller gjorde jag någonting, förutom att röra upp mitt inre.Varje gång chauffören försökte använda mikrofonen, var det nära att vi alla blev både hörsel- och tinnitusskadade. Det tjöt och sprakade ur högtalarna så att vi reflexsmässigt förde händerna över öronen. Host och snörvel, varvades med blippande med olika spel, mobila samtal och någon unge satt med en bärbar DVD och kollade på Powerpuffpinglorna eller nåt annat enerverande barnprogram. Tålmodigt försökte jag härda ut och distrahera mig genom att läsa min medhavda bok "Jakten på den fulländade hälsan". Efter 2 timmar och 30 minuter fick jag äntligen lämna denna fängelsecell och jag hoppas att jag inte tvingas in i den igen. Åtminstone inte förrän i januari då jag planerar åka nattbussen igen, snål som jag är. Just nu njuter jag av bekvämligheten ombord på X2000 till Stockholm, innan jag beträder den optimala upplevelsen ombord på SAS SK2679. My glory days will start then!

lördag 19 november 2011

Är vi från vettet?

Inte helt oväntat nåddes vi i veckan av rådet att inte äta fisk längre. Naturskyddsföreningen hävdar att det finns alarmerande mycket gifter i den fisk vi äter, både insjöfisk och havsfisk. Även odlad och icke odlad vild lax innehåller också för mycket gifter. Inte så konstigt med tanke på vad som dumpats i haven och sjöarna genom åren. Fastän vi idag känner till riskerna, så fortsätter föroreningarna. Ingen verkar ta miljöhotet på allvar, och miljöutsläppen bara ökar istället för att minska.

Vad ska vi leva på om maten vi äter gör oss sjuka? Kött är fullt av antibiotika och annan dynga. Fisken är full av PCB, kvicksilver och hormonpreparat. Vilt, svamp och bär är fullt med becerel fortfarande, mer än 20 år efter Tjernobyl. Snabbmat, snacks och godis innehåller akrylamid, förutom allt annat skit. Den mat som vi äter är inte tjänlig som föda. Vad ska vi äta? Grönsaker, frukt och säd är inte heller befriat från miljögifter, men det är ändå att föredra, och det bästa möjliga. Vi har snart inget rent vatten och eftersom människokroppen innehåller mest vatten, så går vi mot en överlevnadskris. Kanske har mänskligheten redan gett upp och orkar inte bry sig om alla dystra rapporter som vi ständigt matas med? Den som lever får se...

När jag var liten åkte vi Finlandsfärjan över till Vasa några gånger, och det var så spännande att stå på däck och se när de dumpade sopberget i havet. Likadant var det när jag åkte skärgårdsfärjan över till Ulvön, och man kunde se exakt vad folk spolade ner i toaletten, eftersom skiten gick rakt ut i havet via ett avloppsrör på sidan av båten.
Avslutar med ett klipp från 1964, då jag själv var ett år gammal. Klippet visar de råd och anvisningar vi fick när det gällde nedskräpningen i havet. Kolla in detta, och då förstår man hur mycket som dumpats ut i våra hav och vår natur. Allt som släppts ut i haven från olika typer av fabriker, vågar man nästan inte tänka på..

Sjövett 1964

Nu blir det "så mycket bättre"..... på TV iallafall....Ha en trevlig helg!

torsdag 17 november 2011

Brukar du klaga?

Brukar du klaga när du köpt en felaktig vara, fått in en maträtt på restaurangen som inte smakar bra, eller om du tycker att du blivit felaktigt behandlad?
Själv köpte jag en påse ruccola häromdagen, och när jag öppnade påsen här hemma luktade det bajs. Jag var tvungen att slänga eländet och genast ta ut soppåsen för att inte stanken skulle sprida sig. Påsen kostade 12,90 kr, men jag iddes inte gå tillbaka och klaga. Summan var för låg och inte värt besväret, resonerade jag, men jag borde ju hade gått tillbaka och klagat. För ett år sedan köpte jag en skinnjacka från Ellos som luktade väldigt skumt, men jag antog att lukten skulle försvinna med tiden. Nu ett år senare stinker den fortfarande, liksom alla andra kläder som hängt i samma garderob. Visst borde jag klaga, men så här långt efteråt?
Idag skulle jag öppna en nyinköpt prästost, och på förpackningen står det i ena hörnet "Öppnas här". Jag försökte i 5 minuter utan att lyckas och tog då tag i andra hörnet på motsatt sida och se där, det lyckades. Man hade alltså satt märkningen i fel hörn. Borde jag ringa Norrmejerier och påpeka detta? Nja, jag ids inte.

Idag svängade jag förbi på Lidl och de erbjöd 2 förpackningar muesli av samma märke för 32 kr. Jag kollade enhetspriset som märk väl var 16 kr, och 2 x 16, blir som bekant 32 kr. What's the point?  Man erbjöd två olika smaker, den ena med frukt och den andra med nötter. Jag bestämde mig för att ta en av varje sort. När jag väl kom till kassan förklarade kassabiträdet högljutt att 32 kr endast gällde om man tog 2 förpackningar av samma sort. Antingen 2 med fruktsmak eller 2 med nötsmak, INTE en av varje! - Meen, det står ju att 1 förpackning kostar 16 kr, så what's the problöm, protesterade jag. - Jamen, om du tar en av varje går den ena in för 21 kr...du måste ta två av samma sort för att få det lägre priset. Slokörad gick jag tillbaka och bytte till samma sort, liksom alla andra uppretade kunder som stod bakom mig i kön. Ingen kunde förstå logiken, kan du?

När det gäller större saker så klagar jag och krigar gärna för min rätt. Jag kan bli som en ilsken tiger om jag blir felaktigt eller orättvist behandlad. En gång skrev jag till varuhuschefen på Tempo och klagade på de sura och icke kundvänliga expediterna, och föreslog att de skulle gå en charmkurs. Varuhuschefen skrev ett ödmjukt brev tillbaka och bifogade ett par strumpor(!). Kanske tyckte han att jag skulle pula in dem i käften?
 Jag beställde en gång en sänggavel från ett möbelvaruhus som stank av kemikalier. Jag lyckades då rabattera övriga varor med 2000 kr och få frakten gratis som kompensation ( förutom att de hämtade tillbaka sänggaveln utan kostnad ). Inte fy skam. Såna företag gillar jag.
I mitt jobb är jag van vid att ta emot klagomål, och jag har faktiskt lärt mig mycket av mina kunder. Har fått en massa tips på argument som går hem. Jag vet precis hur en slipsten ska dras, moahahahaha.

Hur brukar du göra? Klagar du till den som äger problemet eller gnäller du bara allmänt inför din omgivning?
Skriv och kommentera! Jag blir för övrigt väldigt glad om du kommenterar i min blogg, vare sig du gillar eller ogillar, oavsett om du håller med eller inte. Ris eller ros? Det är alltid kul att veta vad mina läsare tycker.
Om du inte har ett Google-konto eller annat konto, kan du kommentera nedan som Anonym.

Idag var jag pinsam...

Igår kväll bakade jag och Josefin kanelbullar, och det tillhör numera ovanligheterna. Första gången i den här lägenheten faktiskt, och jag har bott här i snart 2 år. Lite stolt beslöt jag mig för att överraska min äldste son med en bullpåse för att visa min moderliga sida. Så i morse knatade jag iväg till hans lägenhet som ligger en 10-minuters promenad härifrån. Jag visste inte om han skulle vara hemma, och tänkte att jag får väl hänga påsen på dörren om ingen öppnar. Jag plingade på dörren och väntade en stund på gensvar. Inget hände, och jag plingade på en gång till för säkerhetsskull. Innan jag gav upp så kände jag även på dörrhandtaget och till min förvåning gled dörren upp. Jag knallade in och ropade -Hallå!!! Någonstans därinne hördes en ynklig kvinnlig stämma svara tillbaka med ett försiktigt "Hallå???".
- Är William hemma, undrade jag.
- Nee, han är på jobbet..., svarade rösten som jag nu lokaliserade till sovrummet. Naturligtvis ville jag se vem jag kommunicerade med, så jag bokstavligen stövlade in i sovrummet, med stövlarna på. Där låg en skrämd ung kvinna med täcket uppdraget till hakan. Själv hade jag mössan nerdragen över ögonen som en värsta bankrånare.
 - Hej, jag är Rose-Marie, Williams mamma, presenterade jag mig. ( som en scen ur programmet "Svärföräldrarna från helvetet"). Jag förklarade mitt ärende för "svärdottern" och skyndade mig snabbt ut ur lägenheten. Den söta flickstackarn måste ha blivit rejält rädd. Mitt eget hjärta bankade ordentligt också. Tur att det verkade vara en gullig tjej med fina ögon och mjuk röst. Tänk om en skata i min egen ålder legat där, och svarat mig med hes whiskeyröst!! Bevare mig väl!!
Jag skyndade mig nerför trapporna, och skickade ett SMS till sonen: "DET LIGGER ETT FRÄMMANDE FRUNTIMMER I DIN SÄNG!!!!" Han ringde upp efter 2 sekunder, och undrade vad jag höll på med och tyckte naturligtvis att jag var ytterst pinsam.
Well, that´s me! Välkommen till familjen du unga kvinna, som jag inte ens vet namnet på! Förhoppningsvis får vi träffas igen, under mindre pinsamma omständigheter!


söndag 13 november 2011

Grattis alla pappor!

Dagen till ära vill jag passa på att hylla min pappa för att han finns till för mig. Tryggt i min bakgrund har han alltid funnits och ställt upp när det har behövts. Han borgat mina lån till riskabla affärer, han har byggt en veranda i min stuga, han har bogserat mig, lånat ut pengar och alltid varit till hands när jag har behövt hans hjälp. För det mesta vill jag klara mig själv och reda ut mina egna problem, och jag har också lärt mig stå på egna ben i tidig ålder. Jag försöker alltid själv, innan jag ber om hjälp, men det har alltid varit en trygghet att veta att jag har föräldrar som finns där för mig och mina barn.
När jag var liten älskade jag att krypa upp i pappas famn och känna hans doft. Jag älskade när han tog med mig i bilen på färder mot okänt mål. Ibland hamnade vi bara på HK-bolaget i Billsta, och ibland blev det skogpromenader med sockerdricka och korvsmörgåsar i matsäcken. Det var ändå så spännande att få vara ensam med pappa och bara vara i hans närhet. Ibland följde jag med honom på jobbresor till inlandet, och under hela resan till Ramsele så kunde det vara knäpptyst i bilen, men ändå så roligt och äventyrligt. En tyst kommunikation kan vara väl så bra. Tack pappa Assar! Ha den äran på Fars Dag!

Pappa med sin trygga hand på min axel. Sandöbron på 60-talet.

Jag tycker synd om alla barn som växer upp utan en pappa eller en fadersgestalt. Jag blir så ledsen när jag hör  om föräldrar som sviker sina barn. Det gör ont i hjärtat. De som inte har någon pappa får kanske hjälp och stöd från Gud Fader i himlen, får vi hoppas. Här nedan följer en av mina favoritlåtar som verkligen berör...

Pappa kom hem - Lilleman



Tro på dig själv!

Hur många gånger har du tagit ett kliv tillbaka och tvekat på grund av bristande självförtroende? "Nämen, inte kan väl jag...?...Nej, det här klarar jag inte!....Ingen idé, jag fixar det aldrig....Det där skulle jag aldrig klara!" Du matar dig själv med dessa tankar och påståenden, utan att ens försöka. Eller hur??

Oftast är det vi själva som sätter hinder och käppar i hjulet för vår framtid och utveckling. Kanske fick du höra att du var värdelös i skolan av någon opsykologisk lärare, eller så fick du någon obetänksam kommentar av någon omogen unge i samma ålder. Det kanske etsade sig fast i ditt inre och följer dig genom hela livet. Tänk vad en felaktig tanke eller ett ord på fel ställe, kan ställa till med! Så onödigt och dumt! Majoriteten av alla misslyckade projekt beror på att man gett upp för tidigt, ibland innan man ens hunnit börja.

I Sverige råder tydligt jantelagen, som säger att "du ska inte tro att du är något"! Ibland får jag höra kommentarer från omgivningen som rackar ner på Facebookanvändare, och menar att de flesta bara har ett bekräftelsebehov och bara vill visa upp hur duktiga de är. Och jag undrar vad det är för fel med det? Alla vill vi bli sedda och bekräftade och om vi sedan vill visa upp något och stoltsera med något, visar väl bara att vi tror på oss själva? Eller? Värre är det väl med alla som sitter på kammarn med sina outnyttjade talanger och dåliga självförtroende, och aldrig vågar visa upp något av sig själva?

Jag beundrar personer som vågar ta för sig av livet och som tror på det dom gör. De som vågar riskera att misslyckas och bli offer för omgivningens hånfulla omdömen. Jag tänker nu närmast på Björn Ranelid, som uppfattas som kaxig och egofixerad. Den mannen måste ha ett enormt självförtroende som lyckats trots dåliga förutsättningar när han föddes med gomspalt och blev utsatt för mobbing i unga år.  Han började sin karriär som fotbollsspelare och blev värvad till Malmö FF och var en av Sveriges snabbaste vid den tiden. Sedan blir han lärare och adjunkt, vidare succéförfattare och populär föredragshållare och nu kastar han sig in i Melodifestivalen. Snacka om att utmana sig själv! Jag beundrar honom.
Framgång föder framgång, och om man vågar utmana sig själv och sina rädslor så leder det hela tiden framåt. Man måste våga för att vinna. En del påstår "jag vinner aldrig något" och syftar på spel och lotteri, och när man frågar: -Brukar du spela då? så blir svaret oftast nej. Så är det med resten av livet. Om vi inte själva tar initiativet till att spela så är det ingen som kommer och knackar på din dörr och frågar om du vill göra det, och därmed får du ingen vinst eller utdelning. Misslyckade är de som inte kan glädjas åt andras framgång, och  som istället avundsjukt väljer att peka finger.
I år är jag stolt över att jag vågat slå volter från bryggan för första gången i mitt liv och vågat simma till en ö. Detta har lett till att jag nu också vågar stå på huvudet när jag går på yogan. Om du bara vågar slå en kullerbytta trots risken att bli utskrattad för att den blir lite klumpig, så är chansen större att den blir så mycket bättre nästa gång du försöker och då kanske du vågar göra två på raken eller en bakåtkullerbytta. Eller så är du nöjd med dig själv och håller dig på samma trygga nivå som tidigare, men racka inte ned på de som vill utvecklas och pröva på nya saker. Att ge andra support, stöd och bekräftelse är en viktig faktor för framgång. Framförallt när det gäller våra barn och den yngre generationen. Många har lyckats bara med hjälp av att de haft någon som trott på dem. Allting börjar i knoppen.

Framgång behöver nödvändigtvis inte stiga en åt huvudet..

lördag 12 november 2011

Skämmes Sverige!

Ibland skäms jag över Sverige. Just nu skäms jag över Migrationsverkets agerande. Hur kan man på fullaste allvar bestämma sig för att skicka 2 föräldralösa barn på 3 och 5 år till ett främmande land där de varken har släktingar eller anknytning? Nu när de är trygga i Sverige hos en fosterfamilj. Hur kan man skicka en föräldralös 16-årig kille tillbaka till ett land där han varken har släktingar eller någon som tar emot honom. Han kan inte språket och det finns inga ordnade förhållanden eller någon framtid för honom där. Han har bott i Sverige i 7 år och är hur svensk som helst. Var finns humaniteten och solidariteten? Hur kan vi stifta lagar som inte är mänskliga? Vi har hur mycket plats som helst och i jämförelse med resten av världen så är vi ett rikt land. Det finns Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga som menar att vi måste se till oss själva i första hand. De tycker att vi måste se till att svenskar har jobb och bostad först och främst. Sanningen är att utan invandrarna stannar Sverige. Hur skulle de se ut inom sjukvården, hemtjänsten och restaurangbranschen utan invandrarna?
Vi måste börja tänka mera globalt, fördela jordens resurser och upprätta ett rättvisare samhälle. Vi måste sluta leva på bekostnad av de fattigare länderna. Vi måste vara med och betala priset och hjälpa till att bygga upp en human värld. Även om även en del svenskar tampas med fattigdom och arbetslöshet, så är det ingenting i jämförelse med hur det ser ut i resten av världen. Vi lever åtminstone inte i krig, och slipper våld och lemlästning på öppen gata. Vi har inga föräldralösa barnsoldater som drogas och hjärntvättas för att bli dödsmaskiner. Vi kvinnor riskerar inte att bli brända, könsstympade eller stenade till döds. Inga barn i Sverige behöver leva i vägtrummor och kloaker. Vi blir inte torterade för våra åsikters eller vår sexuella läggnings skull. Vi är förskonade från mycket, men gnäller för minsta småsak. Bortskämda och otacksamma är vad vi är.  Jag har en vision om en bättre värld, för alla, och det är ingen utopi om viljan finns. Läs gärna och nedanstående länk och förena er!

Upprop till mänsklig frigörelse 

fredag 11 november 2011

Elva.elva.elva

Dagens datum är 11.11.11 och det är naturligtvis unikt och inte varje dag det händer. Enligt vissa profetior är detta en mycket betydelsefull dag, som både kan stå för öde och dramatiska händelser, men även för lycka, framgång och en början på en ny värld. Enligt numerologin är mitt namnstal 11 och även 11 är mitt ödestal, vilket gör att det känns lite speciellt idag. Kanske därför jag har migrän idag och det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar? Enligt numerologin är jag en budbärare och nedanstående ledord talar om varför jag finns på jorden:

11. Masskommunikation, Gruppansträngning, Intuition, Samarbete, Opersonlig, Upplysning, Idealistisk, En drömmare  ( jo det kan nog stämma till vis del..).


Du kan själv se vilket nummer du har genom att gå in på denna länk:


Numerologisk kalkyl


Jag vet inte om det kommer att hända något speciellt idag, och kanske händer det mest på det omedvetna planet. Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras, för så fungerar universum som ständigt är i rörelse. Vi lever i en spännande tid och det är bara att hänga med! 


Video om 2011-11-11, teorier och profetior...



torsdag 10 november 2011

Vardagshjältar finns...

Tänkte dela med mig av en fin historia från verkligheten som nyss kom till min kännedom. En vän till mig skriver följande på Facebook:

"Jag har värdens snällaste man... han gjorde ett tak till ett ungt par som har två barn, ett på 4 år och den andra på 2 år, Anders hade nyss börjat med deras tak , då blev den ena av pojkarna sjuk, den minsta. 
Efter ett besök på sjukhuset konstaterade läkaren att killen drabbats av CANCER leukemi, Anders kom hem och grinade, vi undrade hur en liten pojke kan drabbas av en så hemsk sjukdom.
Men den enda Anders kunde göra var fixa taket. Efter två månader sms:ade lilla pojkens pappa och frågade Anders om allt var klart med taket och om Anders skulle skicka fakturen..och tackade Anders för jobbet. Eftersom han inte varit hade varit hemma så hade han inte sett eller vetat om att Anders hade gjort färdigt taket. Anders svarade; -Ta pengarna och gör något roligt med alla barnen på avdelningen... ni behöver inte betala en krona det räcker med de pris ni håller på att betala, för att se er pojke drabbas av en sån sjukdom... Pappan kunde inte säga något då,  men dom har hälsat på oss och undrar hur det kan finnas så fina människor.... Vi gjorde det rätta...........vi har ett stort hjärta... min man är min största förebild....♥"


Visst är det helt fantastiskt, och visst är Anders en förebild? Självklart gjorde han det rätta. Att ge från plånboken är stort, att ge från hjärtat är ännu större. Anders förtjänar en stor eloge och måste vara en livs levande ängel utan vingar. Nu hoppas vi bara att den lille killen snart blir frisk och får komma hem och bo under Anders beskyddande vingar ...jag menar tak. 





onsdag 9 november 2011

Svartmäklare..

Kollar bedrövat på kvällens "Kalla fakta" som handlar om svartmäklare och grundlurade unga människor. För drygt 25 år sedan befann jag mig nästan i samma situation som offren i programmet. Efter att ha flyttat runt ett år i Stockholm från bostadshotell till andrahandslägenheter önskade jag mig inget högre än en egen bostad. Jag bodde just då i "sjättehandstvåa" i Midsommarkransen, där jag inte hade en aning om vem som ägde kontraktet. En mystisk gubbe vid namn "Kurt" kom och hämtade hyran en gång i månaden. Han brukade ringa vid lönedags och väsa med sin hesa strupcancerröst: -Ha pengarna redo, jag kommer på fredag!  Polisen ringde då och då och ville ha kontakt med andra personer som var skrivna på adressen, och Folkbokföringen ringde och kollade om det stämde att vi var 7 personer utan familjeband, som bodde där tillsammans. "Kurt" hade egen nyckel till lägenheten och jag kände mig aldrig speciellt trygg där, trots säkerhetskedjan innanför dörren.

Så blev jag då erbjuden av en bekant att köpa ett svart förstahandskontrakt, en liten tvåa i Hammarbyhöjden för endast 65 000 kr, vilket var mycket pengar för mig som tjänade 5000 kr i månaden som ABAB-vakt.
Jag fick låna pengar på banken utan problem, trots att jag talade om precis som det var, att jag skulle göra en olaglig affär. Så kom då dagen när kontraktet skulle skrivas. Min bekant hämtade mig i sin bil och jag hade pengarna kontant i innerfickan, så mycket pengar hade jag aldrig haft i min hand tidigare. Vi körde till en mack i Sundbyberg och där blev jag ombedd att överlämna min förmögenhet till en främmande, totalt okänd gubbe. Jag ifrågasatte naturligtvis, men fick förklarat att jag inte fick överlämna pengarna direkt till fastighetsägaren för att inte affären skulle kunna spåras eller avslöjas. Jag skulle bara lämna pengarna till mellanhanden och sedan åka direkt till fastighetsägaren för att skriva kontrakt och få nycklar. Min vän förklarade att det var lugnt och att jag kunde lita på den främmande snubben. Utan vidare, och egentligen helt vettlöst, överlämnade jag sedelbunten utanför Shellmacken till den okände mannen som klev in i en bil och åkte iväg. Där stod jag och tänkte att jag måste vara den mest korkade och blåsta bruden i hela Stockholm. Tankarna gick runt i huvudet. Kunde jag verkligen lita på att denna affär skulle gå i lås? Vad skulle hända om den här mannen krockade och dog på vägen till fastighetsägaren? Hur skulle jag kunna bevisa att jag överlämnat en stor summa pengar till en snubbe som jag inte hade namnet på och bara mött under några sekunder? -Du är blåst, helt rökt, sa jag till mig själv.
Nåväl, vi fortsatte skräckfärden till fastighetsägaren som bodde någon minut därifrån. Fastighetsägaren visade sig vara ett medelålders par som härstammade från Örnsköldsvik, Gideå. Jag var instruerad i förväg att inte nämna något om pengar under mötet, i händelse av att jag skulle bära en dold kamera eller bandspelare. De var garderade och hade naturligtvis gjort många såna här svarta affärer. Hursomhelst så fick jag ett äkta kontrakt och nycklar som passade till en lägenhet, där inte någon annan bodde. Jag hade klarat mig! Så det slutade gott för mig även om det grämer lite i mig fortfarande att jag blev tvungen att göra en sån här olaglig och riskabel affär, där oseriösa fastighetsägare gynnas på grund av att politikerna inte kan se till att det finns bostäder till unga. Bostadssituationen är kanske ännu mer bedrövlig i storstäderna än för 25 år sedan, och det är sjukt hur allmännyttan privatiseras och de rikare blir rikare. Jag lider verkligen med de unga offer som tagit lån och betalat en förmögenhet till falska svartmäklare, som utan skrupler och samvete blåst dem och utnyttjat detta misslyckade samhällssystem. Mera bostäder till unga och stoppa privatiseringen tack! Alla har rätt till en egen bostad!
Mitt hus i Norge

lördag 5 november 2011

Så mycket bättre...

Så mycket bättre kan det bli och så mycket bättre måste det bli. Nu syftar jag inte på det utmärkta och populära tv-programmet som sänds på lördagar, utan på vår värld. Jag har skrivit om det förut, och det märks att det behövs tjatas om det igen. För det blir ingen förbättring, bara försämring. Jag talar om miljöförstöringen och klimathotet. Utsläppen har bara ökat trots globala klimatmöten de senaste åren och det är en ödesfråga för mänskligheten. Vi har det senaste året ökat utsläppen med 500 miljoner ton och det motsvarar 6 procents tillväxt. Mest ökade det i Kina, USA och Indien, men även Sverige har ökat. Vi ser redan en ökad temperatur, ökad ishavssmältning, ökad nederbörd och instabilt väder. Inom 50 år kan det vara för sent. Likt förbannat görs det alldeles för lite. Är du, liksom jag, orolig och funderar på hur vi ska säkra våra barns framtid? Kanske sparar och investerar du pengar till dina barn, vilket är gott, men dessa pengar kommer inte att vara något värt om vi inte får kontroll över den hotande katastrofen som närmar sig. Jag saknar intresset och engagemanget hos mina medmänniskor. Jag tycker det är sjukt absurt hur stort intresse, energi och engagemang folk har när det gäller att jaga en boll eller en puck, istället för att rädda världen. Det läggs ner otroligt mycket pengar och energi till förmån för hockey och fotboll från människor världen över. Det är ett globalt intresse som toppar löpsedlar och nyhetsprogram, medan miljöhotet får stå tillbaka. Tänk om alla dessa pengar och allt detta engagemang skulle flyttas över från idrotten till förmån för miljön?
Oavsett miljöhotet, så har jag aldrig förstått mig på detta sportintresse, på gränsen till fanatism. Jag ser poängen när det gäller idrott som motionsform och fysiskt välbefinnande. Men när det kommer till pengar, spel, arenor, våld, skador, huliganer och kommersialism så suger det och jag fattar inte hur människor kan bli så duperade av denna form av religion. Jag ser ingen större skillnad i energin på en arenamatch och ett Maranatamöte. Jag är medveten om att jag nu provocerar och hädar i kyrkan som innevånare i en av världens största hockeystäder. Jag beskyller naturligtvis inte hockeyindustrin för klimatförändringen. Men hockey och fotboll är exempel på några av de intressen som hamnar i fokus istället för miljön. Mode, heminredning, bilar är också stora energibovar som hotar miljön och som flyttar fokuset från det som är viktigt. Oavsett vad som fångar ditt intresse, så skulle vi tillsammans kunna rädda världen om vi prioriterade rätt saker. Det ena utesluter inte det andra, det är bara så att det som är livsviktigt måste få större plats. Tänk om vi fokuserade mer på att rädda världen än en boll eller en puck. Vad ska vi säga till våra barnbarn, när de frågar varför vi inte gjorde något? Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Gör det NU!



Yoga uppåt sträck!

Nyss hemkommen från lördagsyogan. Perfekt sätt att inleda helgen. Uppvärmning, stretching, styrka, balans, avslappning och meditation i ett paket. Jag har hållit på med yoga av och till i snart 20 år och är absolut ingen yogi, men jag gör så gott jag kan. Man uppskattar att det finns tusentals "asanas", d v s olika kroppställningar i yogan. Jag kanske har provat på ett hundratal. Mest känd är "solhälsningen" som kan utföras med olika variationer. Vissa ställningar är mer "skruvade" än andra, och man slår verkligen knut på sig själv. Ibland har jag uppmärksammat efter några sekunder i en helt omöjlig ställning att jag gör helt fel och att det faktiskt är omöjligt att stå så utan att göra illa sig. Det upptäcker jag när jag ser de andra deltagarna eller mig själv i spegeln. Jag krånglar till det helt i onödan så att säga. Men när man gjort samma övning några gånger, så känner man när det blir rätt, och även när det blir fel. Ju mer man övar desto starkare och smidigare blir man.. Jag är stolt över att jag jag klarar av skulderstående, stå i brygga och numera även stå på huvudet. Att stå i "kråkan", d v s att bara balansera kroppen på handflatorna tränar jag på, och lyckas bara hålla balansen ett par sekunder. Skyller på mina svaga, smala handleder men tänker inte ge upp min ambition ännu.

Jag imponeras av min yogalärare Marianne, som trots att hon är sju år äldre än mig, är smidigare och starkare än en fräsch 20-åring. Med mild ung röst guidar hon oss igenom passet, lugnt och varsamt. Det känns tryggt och harmoniskt att vara i hennes närhet. Yoga är en förening mellan kropp, själ och ande och det märks på Marianne att hon behärskar detta, inifrån och ut. Yoga är egentligen en livsstil, ett sätt att leva och jag märker mer och mer hur välgörande det är.  Jag ser fram emot min semester i januari när jag åker till Indien och får möjlighet att praktisera yoga varje dag under fyra veckor. Det är sådana semestrar jag prioriterar, där man får ladda och energiboosta kropp och själ. Det gäller att ta ett personligt ansvar för sin hälsa och se om sitt hus. Du vet väl att din kropp är ditt tempel? Vem vet hur det ser ut i Sverige om 10-20 år? Kanske får jag ingen pension, kanske finns det ingen gratis sjukvård. Den bästa investeringen vi kan göra, är att investera i oss själva. "En kropp utan krämpor, är en skattefri förmögenhet". Ha en skön helg och sköt om er!

onsdag 2 november 2011

Varför finns jag till?

Funderar du ibland på varför du lever? Finns det någon mening eller syfte med just Ditt liv? Är vi här av en anledning eller av en slump? Är vi bara ett resultat av evolutionen, som bara följer naturens gång?
När man traskar till jobbet fram och tillbaka varje dag, och bara utför diverse tråkiga rutiner dagarna i ända kan man börja fundera på om det var så här det var tänkt från början? Är väckarklocka, stämpelklocka, ICA, räkningar, bilproblem och tvättstugan vad livet går ut på? Jag säger som Åsa-Nisse: "Ingen ro och ingen vila, bar gno och bara kila.."

När vi var små drömde vi om ett spännande fantastiskt liv där inget var omöjligt. Jag skrev i boken "Mina vänner" att jag skulle bli flygvärdinna, sångerska och filmstjärna. Min man skulle vara snygg, rik och avguda mig. Det vara bara att välja och vraka i min fantasi. Jag skulle bo i ett fantastiskt hus vid havet. Jag skulle ha obegränsat med pengar och skänka dem till världens alla barnhem.
Vad ville du bli när du var liten? Vad drömde du om?
På nåt vis kom själva livet i vägen, med skoltrötthet, olyckliga kärlekar och returnerade anställningsansökningar. Olika hinder dök upp på den "utstakade" vägen, och kanske var det just brist på mål och motivation som var det största hindret. Om jag verkligen hade vetat vad jag ville göra och bestämt mig för något, så kanske det hade blivit annorlunda. Kanske har jag genom att följa mina impulser och min nyfikenhet, gjort exakt det jag skulle. Kanske har jag varit på rätt plats, vid rätt tidpunkt i hela mitt liv, även om jag sällan lyckats passa tider. Kanske har jag egentligen aldrig haft några val, för allt har ändå varit förutbestämt? Jag har bara följt mitt öde, och har aldrig kunnat göra annorlunda. Vad skönt att tänka så, eller hur? Då slipper jag gräma mig över att jag "valde fel", och jag slipper oroa mig för framtida val. Jag behöver egentligen inte oroa mig över något, för det blir ändå som det blir.

Oavsett vad vi gör så tror jag det är viktigt att stanna upp och leva i nuet, och göra det bästa av situationen. Inte titta bakåt och vara bitter. Inte titta framåt och oroa sig. Livet kan bara levas just nu. Det är de små ögonblicken som gör livet värt att leva. Att se glädjen i ett barns ögon, att äta en god bulle, att känna vinden genom håret och solen i ansiktet. Att få sova när man är trött, äta när man är hungrig, dansa när man hör härlig musik och få sig ett gott skratt då och då är kanske gott nog. Det finns så mycket som gör livet värt att leva. Du fyller förmodligen ett syfte och en mening i någon annan människas liv, liksom andra är viktiga för dig.
Det gäller bara att se det när man stressar sig igenom vardagen och tar itu med alla bekymmer. Jag tycker det är fruktansvärt tragiskt att så många ungdomar tar till droger för att de är uttråkade eller tycker livet känns meningslöst. Ännu värre att vissa gör slut på sina liv. Livet är en gåva att vårda och sköta om. Jag ska själv försöka påminna mig om det när jag imorgon vaknar halvt medvetslös, med mörker och kyla utanför fönstret, nya bekymmer och utmaningar som väntar, att det faktiskt är värt att masa sig upp ur sängen och möta en ny dag. "Njut av hur dåligt du har det idag, för imorgon blir det värre" säger pessimisten och kanske är det mest realistiskt att tänka så. Men kanske blir det alldeles, alldeles underbart...

Just nu - Laleh

lördag 29 oktober 2011

Döm inte hunden efter håren..

Varför har vi så lätt för att döma och kritisera andra? Varför är det så lätt att kasta skit istället för att lyfta fram och berömma? Det handlar oftast om vårt ego, som gärna vill flytta fokus från egna fel och brister till andras tillkortakommanden. Det tar ungefär 3 sekunder att döma en ny människa vi möter. Vi dömer folk på hur de klär sig, frisyr, dialekt, kroppsform, kroppspråk etc. Vi scannar av folk oerhört snabbt och sållar bort de vi inte gillar på bara några sekunder.  Ett första intryck gör man bara en gång. Vi ger oftast andra människor bara en enda chans. Vi dömer personer, medvetet eller omedvetet.
Tänk vilka fantastiska människor vi går miste om som finns i vår närhet, bara för att vi gjort en missbedömning. Eller så lyssnar vi på andra människors missbedömningar. Om bästa väninnan tycker illa om en person, är det lätt att dras med utan att bilda en egen uppfattning. För att inte tala om den bild massmedia pådyvlar oss om kända personer. Deras jobb går ut på att skandalisera och hänga ut, för att sälja lösnummer och dra tv-tittare.
Jag har själv gjort flera felbedömningar i mitt liv, och det har säkert du med. Ibland har jag förtrollats av någons skönhet och karisma, bara för att upptäcka att det bodde en falsk skitstövel under ytan. En del av mig är mycket tolerant och storsint och jag vill gärna se det positiva i andra människor. Samtidigt finns det en sida hos mig som gärna är misstänksam, dömande och kritisk. Jag gillar inte den sidan hos mig själv, och flera gånger får jag ta tillbaka det elaka jag tänkt om människor jag faktiskt inte känner. Vi ser aldrig hela bilden av en människa, för det skulle innebära att vi skulle vara tvungen att gå i den personens skor hela tiden.

Alla människor gör så gott de kan. Om de visste bättre och hade förmågan att göra bättre, så skulle de göra det. Vi har alla fel och brister och sidor hos oss själva som vi inte vill se. Vi är alla giriga, avundsjuka, kritiserande, falska, svartsjuka, missunnsamma, obetänksamma, plumpa, dumma, klantiga och korkade ibland. Vissa är det mer, andra är det mindre. Vi är också generösa, omtänksamma, ädla, goda, kloka, smarta, ärliga, roliga och härliga ibland eller mest hela tiden.

Du har säkert, precis som jag, dömt ut någon vid första anblicken men efter en tid helt ändrat uppfattning. Att tvingas leva under samma tak och kompromissa med främmande människor är bra träning för egot och personlig utveckling. Dina fiender och hatobjekt är oftast dina bästa läromästare.  Så förlåt alla ni människor därute som jag misstolkat och inte gett en andra chans. Det är förmodligen min egen förlust.
Ett speciellt förlåt och en ursäkt vill jag ge till dig Gunilla Persson för att jag köpte TV's vinklade bild av dig. Sedan jag tagit reda på mer fakta om dig och blivit din cybervän, så ser jag att även du har vackra och fina sidor. Du är en människa med kött och blod, själ och hjärta, som inte förtjänar att bli uthängd som en häxa. Vi kanske inte har samma uppfattning om allt, och det vore ju väldigt tråkigt och inte speciellt utvecklande om vi tyckte likadant i alla frågor. Vi är ju här för att lära av varandra, och du är en av många som lärt mig en läxa. Tack!
Avslutar med mitt favoritcitat från "Three wise monkeys": See no evil, hear no evil, speak no evil!

















































onsdag 26 oktober 2011

Vem ska man tro på....

Om Gud skapade allt liv i Universum och på Jorden, så skapade han också Jesus, Buddha ( Siddharta ) och Mohammed, liksom alla andra profeter som vandrat på denna jord. Är det också Gud som skapat alla religioner som motsäger varandra? Är det Gud som skapat dessa dogmer, ritualer och cermonier? Är det Gud som på egen hand som skrivit Bibeln, Koranen och andra "heliga" skrifter? Är det Gud som skapat korståg, häxjakter, självmordsbombare och "heliga" krig?
Är det inte så att det är människan som själv skapat allt detta? Vanliga människor utan någon dokumenterad högre kunskap eller intelligens? Vad har vi för bevis för att allt som skrivits och hittats på är kommet från Gud, och inte bara rent nonsens? Vem äger sanningen, och hur kan det bevisas? Var finns den "äkta" källan?
Har det egentligen någon betydelse om vi knäböjer och ber fem gånger om dagen, om vi går i kyrkan om söndagarna eller om vi väljer att leva som en fattig munk? Har det i sig åstadkommit lycka, fred och harmoni?

Det finns en röd tråd genom alla religioner och det är kärleksbudskapet. Om vi praktiserade det inte bara i ord, utan främst i handling, skulle vi få en bättre värld. Människor förlitar sig mer till den högre Guden än till sig själva. Vi är utrustade med en fri vilja och med den högsta intelligensen på jorden, ändå lyckas vi inte upprätthålla fred. Kanske för att vi förlitar oss på att högre makter ( Gud ) ska förlösa oss och ställa allt till rätta, istället för att inse att det är vi själva som har makten. Därför anser jag att religioner förslavar och passiviserar mänskligheten. Jag tar gärna till mig det kristna kärleksbudskapet, för om det budskapet praktiseras i handling kan vi göra mest nytta. Vad jag känner till är det främst de kristna som aktivt hjälper till vid nöd och katastrofer runt om i världen. Hur ofta ser man att muslimer sänds till katastrofdrabbade länder som inte praktiserar islam?
Jag tar också gärna till mig av buddismen, när det gäller att nå ett högre medvetande och att göra sig fri från sitt ego och sina begär. För att rädda världen, miljön och mänskligheten tror jag det är den mest långsiktiga och hållbara lösningen. Om vi insåg att vi alla är lika mycket värda och att vi alla är ETT, skulle vi förstå att var och ens handlande får konsekvenser för andra. Vi DELAR på denna jord och det tjänar inget till att roffa åt sig, det slår bara tillbaka på en själv. Som man sår får man skörda. "Himmelriket finns inom er" sa Jesus, och det uppfattar jag som ett fredligt sinne, med kärlek, tolerans och medmänsklighet. Den dag vi uppnår "kristusmedvetande" är också den dag vi inträder i himmelriket. Då har också frälsaren återkommit, och det är det som menas med Jesus återkomst. Både Jesus, Buddha och Mohammed talar om medmänsklighet, kärlek, tolerans och att gå tjänandets väg. Om vi människor kunde leva efter detta behöver vi inga avgränsande religioner eller profeter. Vi behöver bara varandra.

Religioner selekterar, medan kärleken förenar..  Eller vad tror Du? Kommentera gärna!

Avslutar med en av de kärleksprofeter som jag tror på....Ljus och kärlek till er alla!

Thomas Di Leva - Vem ska jag tro på?

fredag 23 september 2011

Snabba cash och brända lameller...

Så har jag helt plötsligt blivit ägare till en ny bil. Egentligen hade jag bara planer på att sälja min gamla, och vara utan bil i vinter, för att spara pengar. Jag behöver ingen bil på vintern, bara på sommaren när jag bor i stugan. Jag har promenadavstånd till allt, och dessutom gillar jag att motionera och spara på miljön. Dock ringde mitt ex i onsdagsmorse, och tipsade om en passande bil till mig. En Skoda Felica Kombi, årsmodell -96, 14000 mil och endast 6000 spänn. Jag behöver en kombi när jag åker till och från stugan och detta var en prisklass som jag har råd med. Har aldrig spenderat mycket pengar på bilar. Köpte min första bil när jag var fyllda 40. Jag ringde på annonsen direkt, och det visade sig vara en gammal 84-årig farbror som bestämt sig för att ställa undan bilen för gott. Lite vemodigt faktiskt! Dessutom råkade det vara min gamla musiklärare, som jag inte sett de senaste 35 åren.

Har bara tokiga minnen från mina första musiklektioner. Jag hade valt "Piano och sång" och mina övriga klasskamrater hade valt blockflöjt. Eftersom jag var den enda med det önskemålet och det dessutom saknades piano, föstes jag ihop med flöjtisterna. Jag fick sjunga till deras gräsliga flöjtserenader, och ni kan ju tänka er hur det lät! Eller så fick jag ligga och låtsas sova på katedern medan flöjtspelarna gick runt mig och spelade "Törnrosa var ett vackert barn, vackert barn..." Ni förstår ju själva att där rök min sångkarriär!

Nåväl, jag gick iväg på lunchen till farbrorn som bara bodde ett stenkast ifrån mig och bestämde mig på stående fot att köpa den. Ingen idé för mig att titta under huven, för jag vet ju ändå inte vad jag ser eller vad jag ska titta efter. Jag litar på min gamla musiklärare och han tyckte det var roligt att få sälja till en gammal elev. Vi bestämde att jag skulle hämta den dagen efter, för då skulle han hinna städa den ordentligt. Han ville inte ha någon handpenning, utan skickade istället med mig bilstereon som pant (!). Jag lånade pengarna av pappa då jag aldrig har några själv, och hämtade bilen igår. Samtidigt hade jag ett till problem att lösa eftersom jag måste göra mig av med mina gamla Audi. Jag köpte den för 3 år sen, 9500 kr, och nu är kylaren trasig plus att rosten börjat äta upp dörrarna. Dessutom dags att besiktiga och betala skatt, och jag räknar med anmärkningar på besiktningen. Jag ville bara bli av med eländet och satte ut den på Blocket för 1000 kr,  prutat och klart, kl 1945. Bara några minuter senare ringde en man med utländsk härkomst som genast ville komma och titta  på den. Vi stämde träff i mörkret vid sonens hus eftersom jag lånat hans parkering. Det visade sig vara en gammal bekant. Han lade 8 hundralappar i min hand utan att titta på bilen, och sa att vi skulle göra affär som gamla vänner. Han bad mig skriva under ägarbyteshandlingen, tog registreringsbeviset och bilen och försvann. Jag protesterade visserligen, eftersom det ju är mitt ansvar att se till att handlingen kommer iväg. Han sa att jag kunde ju lita på honom, och eftersom jag är en människa som tror alla om gott, så återstår det nu bara att se om Bilregistret får in handlingen. Vinterdäcken fick han inte, de ska jag sälja separat. Nu trodde jag att slutet var gott, men ack vad jag bedrog mig. När jag körde hem med min nya bil och då började det lukta bränt!! Jag blev så arg att jag fick en blodpropp i fingret! Det är säkert, jag fick det faktiskt i samma stund!  Jag parkerade och lyfte på motorhuven och det luktade bränd bakelit. Jag kastade mig på telefonen och ringde direkt min käre musiklärare och undrade vad han sålt på mig. Den stackars farbrorn var helt oförstående och bad mig komma tillbaka med bilen nästkommande dag. Sedan ringde jag till mitt ex, som är bilkunnig och som tipsat mig om bilen ( nu skulle han få...hahaha.. ). Efter att ha lugnat ner mig kom vi fram till att det inte kunde vara fläkt, generator eller kylsystem som jag misstänkte, utan bara ett enkelt handhavandefel. Jag medgav att jag hade haft lite svårt att få in växlarna och slirat lite på kopplingen, så vi konstaterade att det nog bara var brända lameller. Jag har inte kört in mig på denna bil ännu. Växellådan är lite trögare och kopplingen lite högre än jag är van vid.  Jag får ut och övningsköra! Har nu meddelat den förre ägaren att han kan fortsätta sova lugnt om nätterna. Falskt alarm alltså! Vill ni se min nya pärla? Inget vrålåk, men duger gott åt mig!

söndag 18 september 2011

Indien eller Jordanien?

Just nu har jag två inbokade resor, men jag kan bara göra den ena av dem, åtminstone denna vinter.

Den ena är en semesterresa till Jordanien, där eventuellt mina barn följer med, åtminstone ett av dem. En ren charterresa på 1 vecka, med utflykter till Petra, Wadi rum och Döda havet. Platser jag alltid velat åka till. Jag har också fått ett förmånligt pris på detta.

Den andra resan är bara för mig. Det är 4 veckor i Indien på ett ayurvediskt sjukhus. Där ska jag bara laxera, detoxa, få massage och andra behandlingar. Varje kväll är det dessutom yogapass. Det är en resa för att stärka upp min stressade kropp och själ. Jag har varit där förut och genomfört den här tuffa behandlingen, så jag vet vad jag ger mig in på. Jag kan lova att man känner sig som pånyttfödd efter en sån behandling. Man blir så pigg och stark, och man känner tydligt att man är renad inifrån och ut. Läs mina tidigare inlägg: Tarmrening i Indien och Tarmrening del 2

I nuläget har jag ingen semester beviljad, så det är väl enda kruxet. Men jag tror att det ska gå, hoppas jag.

Just nu väger jag alternativen fram och tillbaka. Är det själviskt att åka iväg på egen hand i 4 veckor? Borde jag istället ta tillfället i akt och åka iväg och umgås med min familj? Min kropp och själ längtar nog mest efter lugn och ro i en indisk liten håla, långt bort från stress och jäkt. Men samtidigt brottas jag med dåligt samvete om jag inte åker iväg med barnen. Åker jag iväg på charterresan så känns det som jag sviker mig själv lite grann. Jag vill ju helst göra både ock! Men brist på pengar och semesterdagar gör att det inte är möjligt. Jag har en vecka till på mig att väga för- och nackdelar och fundera på detta. Ofta rör jag ihop det så här när jag är stressad och då får jag värsta beslutsångesten. För bara drygt en månad sedan hade jag bokat en resa till Florida. Puh, vad jobbig jag är! Indien eller Jordanien? Spänningen är olidlig.

Petra Jordanien
Ayurveda Indien

lördag 17 september 2011

Störande grannar..

Jag är väldigt beroende av att få sova på nätterna och jag sover egentligen alldeles för lite. Har så svårt att komma i säng på kvällarna, då jag aldrig tycks hinna med allt jag vill och borde. Tiden går alltid snabbare än jag själv. Helst skulle jag vilja leva tidlöst och utan någon klocka att passa. Jag vill bara passa min egen biologiska klocka. En mat- och sovklocka som Skalman, skulle vara min melodi. Finns det utrymme för en sådan i dagens samhälle tro?
När väl mitt "sömntåg" kommer så måste jag passa det, annars missar jag det och får ibland vänta flera timmar innan nästa sömntåg kommer. Om jag somnar och blir väckt gäller precis samma sak, jag får svårt att somna om. Därför är det av största vikt att mina grannar sköter sig och inte stör min lätta sömn. För ett par veckor sedan fick grannen ovanpå för sig att börja snickra kl 23.30 en vardagskväll. Jag väntade länge och väl på att hamrandet skulle upphöra, och blev gång på gång lurad. Plötsligt var det tyst i flera minuter, för att sedan börja igen. Behöver jag tala om att jag blir fullständigt galen på sånt? Det är psykisk tortyr! Efter ett tag vrålade jag rakt ut, men min granne snickaren verkade inte höra på det örat. Till slut hade jag fått nog och slet på mig morgonrocken och traskade upp i trappuppgången och ringde på dörren. Öppnade gjorde frun i huset och i bakgrunden hörde jag en frustande och pustande hantverkare. - "Är snickaren i farten?", frågade jag. Frun nickade med gapande mun. - "Jag hör det, och det är svårt att sova i oljudet", fortsatte jag. - "Han ska sluta nu", svarade frun och drog igen dörren framför näsan på mig. Alltså, hur tänker folk när de startar snickeri mitt i natten, när man bor i ett flerfamiljshus?
Inatt har den unga killen bredvid haft fest igen. "We are all the winners" skrålar och skriker en skara unga vuxna, kraftigt alkoholpåverkade. Töntar!! Jag har flera gånger förvandlats till Häxan Surtant och ringt på hans dörr. Han är nog lite trött på mig, fast jag är tröttare på honom. Jag har förklarat att det bara är en tunn vägg mellan min säng och hans oväsen. Jag har även förklarat att det finns människor som jobbar på helgerna och ska upp tidigt även på lördagar och söndagar. Inatt hade jag äntligen lyckats somna ifrån deras allsång "from hell" men väcktes kl 03.30 av grannens hysteriska fruntimmer som verkade vara på ett uselt humör. -VEM BRYR SIG, VEM BRYR SIG? skrek hon gång på gång. Tydligen fattade inte killen, utan hon var tvungen att ta det på engelska också: -WHO FUCKING CARES, WHO FUCKING CARES? fortsatte hon att gapa. Well, you little bitch, I care!! tänkte jag. Jag bryr mig! Om att sooova. FATTA? Dock tyckte jag så pass synd om killen som redan tampades med ett galet fruntimmer, att jag inte ville spä på med ytterligare ett. Vem vet vad som skulle kunna hända då? För att citera en vän som uttryckte sig i ett fall när det gällde kvinnomisshandel: "I det här fallet är det Fröken Bensin och Herr Tändsticka, och de har alkoholen gemensamt".  Jag vågade helt enkelt inte plinga på, för då hade jag riskerat en snyting. Jag pulade istället in dubbla öronproppar och somnade till slut ifrån eländet.
Funderar nu på att lägga "arga lappen" i grannens brevlåda istället. Kanske något i stil med nedan:

tisdag 13 september 2011

Min älskade dotter

Idag är det precis 12 år sedan jag födde min dotter på Örnsköldsviks BB. Denna min tredje förlossning var också den lättaste. Jag var bara inne på BB i drygt 3 timmar denna gång. Spritt språngande naken hängde jag över en saccosäck i sängen, medan den manlige läkarpraktikanten för första gången fick betrakta en förlossning på riktigt nära håll. Hans uppspärrade ögonlober var praktiskt taget inne i mina ädlaste partier, och det gjorde att jag generat försökte kniiipa igen alla öppningar istället för att pressa ut. Följden blev att Josefin föddes med röda ögon, klämskadad som hon råkade bli. Värre var väl att hon hade navelsträngen virad runt halsen, vilket jag misstänkt under hela graviditeten och påtalat hos barnmorskan. Jag kände hur det slet och drog i moderkakan varje gång hon rörde sig och hon var rätt så livlig redan då. Nåväl, allt gick bra och jag var överlycklig över att få en dotter efter två söner. Hon log mot mig redan andra dagen på BB, när jag tittade henne djupt i ögonen och jag kände en sådan otrolig samhörighet med henne. Hon låg så gott som hela tiden vid mitt bröst tills hon var 14 månader. Då skickade jag iväg henne på torken hos mormor. Efter 4 dagar blev hon befriad från sitt missbruk av mammas tuttar.
Fortfarande har vi en mycket nära relation och vi kan prata om precis ALLT. Josefin är så vuxen och mogen för sin ålder, och mycket, mycket klok.  Jag lär mig lika mycket från henne som hon lär från mig. Dock har vi våra duster ibland då jag skulle kunna sälja henne för en billig peng. Det osar och fräser om oss båda, och då måste vi lugna ner oss på varsitt håll. Jag brukar gå en promenad medan Josefin skriver ett avskedsbrev till mig att hon ska flytta till pappa. Men vi är aldrig långsinta, utan brukar kramas och vara bästa vänner efter ett kort tag. Vi gillar att mysa med en bra film i soffan eller att ligga i mörkret och prata om nätterna. Josefin är en tjej med en enorm vilja, dåligt tålamod och ett stort hjärta. Mycket verbal och dramatisk. Jag ser mig själv i henne ganska mycket, på gott och ont. Hon är den bästa dotter jag kan tänka mig och en stor källa till glädje. Idag fyller hon 12 år och önskar sig dyrbara presenter som jag inte har råd med. Men jag har alltid råd att ge henne min tid och min kärlek. En STOR kram ska hon i allafall få idag! Grattis Josefin, jag älskar dig!