När jag var liten tydde jag mig mest till min pappa. Jag hörde ihop med honom och ville alltid vara nära. Minns när jag som 2-åring stod i fönstret och vinkade till min far när han gick iväg till jobbet iförd överrock och hatt med portföljen i näven. Jag stod ofta otröstlig i fönstret och väntade tills pappa kom hem och då släppte jag honom inte för en sekund. Jag älskade att krypa upp i hans famn i tv-soffan och känna doften av honom. Minns hur jag borrade in näsan i den blekgröna nylonskjortan som luktade svagt av svett och cigaretter.
Pappa tog mig ofta med på spännande små utflykter till min stora lycka. Jag var äventyrslysten redan som barn. Han kunde plötsligt säga till mig: - Ska vi ut och åka, Rose-Marie? Och vips satt jag förväntansfull med stora ögon i baksätet på Volvon på väg mot äventyret. Ofta slutade bilturen med något inköp på HK-Bolaget i Billsta, ett stort varuhus med "bra ha saker". Det var alltid lika roligt att få följa med och gå runt och titta på grejer som luktade plast och motorolja. Hade jag tur fick jag en glass eller en klubba att stoppa i munnen på hemvägen.
Någon gång fick jag följa med på längre resor, som när pappa åkte på jobb till Ramsele och jag hade sommarlov. Jag satt andäktigt och insöp allt som visade sig efter landsvägen, stolt att få följa med. Vi rastade vid vägkanten och jag fick Condiskakor och Portello. Livet var härligt! Minns en gång när pappa kom hem och berättade att han fått något erbjudande att åka till Murmansk via jobbet och kanske familjen skulle kunna få följa med! Gud så jag längtade till Murmansk! Men tyvärr ( eller kanske som tur var ) så åkte vi aldrig iväg.
Ofta följde jag med pappa på fisketur eller skogspromenad. Vi plockade bär och svamp, och när benen behövde vila och magen var tom så satte vi oss på någon stubbe och fikade limpmackor med falukorv och sockerdricka. Kan än idag känna hur gott det var.
Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket. Vi gjorde nog det mesta i tyst samförstånd. Vi behövde inte prata. Vi var trygga med varandra. Kanske därför jag även idag trivs så bra i skogen och känner mig så trygg där.
Senare blev jag tonåring och frigjorde mig snabbt från mina föräldrar. De hade det nog inte så lätt med mig. Äventyrlig och våghalsig som jag var ( och fortfarande är ). Pappa har aldrig varit särskilt pratsam, men han kan skriva desto bättre. Minns att jag en gång fick ett brev av honom när jag fyllde 20 år och bodde på andra sidan Atlanten i Houston, Texas. Han hade skrivit så fint och kärleksfullt till mig och jag minns att jag satt i sängen och grät av rörelse och hemlängtan. Ett sånt fint brev räcker hela livet, och ett sånt brev borde alla få någon gång.
Nu ska min pappa snart fylla åttio år och jag är tacksam att han fortfarande finns kvar i mitt liv. Här kommer några fina nostalgiska bilder från mina första år då jag alltid höll mig så nära jag kunde min bästa pappa. Jag älskar dig! Ha den äran på Fars Dag!
Varm kram från din yngsta dotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar