Hon öppnar hjärtat lite på glänt,
med oläkta sår från allt som har hänt
Ängsligt och försiktigt tittar människan ut
och hoppas att sorg och bekymmer tagit slut
Sorgen har fungerat som ett skydd och försvar,
spjärnat emot och stängt ute alla och envar
Sårbarheten och rädslan gör henne vek,
livet klarar inte nya lögner och svek
Den räddhågade flämtar inför kärlekens låga,
tinar det frusna för att återigen töras våga
Taggar och törne utgör inga verkliga hinder,
de stärker bara kärleksbanden som binder
Såren får kärlekens kraft vårda och hela,
och ansvaret får tvåsamheten dela
