Paranoida nojjor......

När jag var liten hörde jag talas om en liten flicka som fått en vindruva i halsen och kvävts till döds. Efter det var jag livrädd för att äta vindruvor. Jag delade dem i små bitar innan jag åt dem. Under tonårstiden hörde jag talas om någon kvinna som fått en ordentlig hjärnsläpp. När telefonen ringde medan hon stod och strök kläder, så råkade hon sätta strykjärnet intill örat istället för telefonluren. Än idag tänker jag på detta när jag står och stryker och är rädd för att jag själv ska drabbas av samma sinnesförvirring. Jag bara väntar på en brännskadad kind och ett bortbränt öra. Jag stryker inte speciellt ofta kan jag tillägga. Inte för att jag är rädd, utan för att jag är lat.

Min största rädsla är nog att gå nära branta stup, eftersom jag får för mig att jag ska få ett galet anfall och bara kasta mig ut. Mina barn måste gå minst 30 meter bort från stupet, för att jag ska hålla mig någorlunda lugn. Tänk om också någon av dem får ett galet anfall och slänger sig ut i luften!
När barnen var nyfödda och jag kom hem från BB, var jag livrädd för att göra något fel. Mina tankar var jättejobbiga. Tänk om jag tappar barnet i golvet! Tänk om jag glömmer barnet någonstans! Ännu värre..tänk om jag sticker kökskniven i bebisen bara för att jag plötsligt blir galen! Helt sjuka och abnorma tankar kunde fylla mitt skärrade sinne, men jag skyller på hormonerna. Som nyförlöst har man en enorm instinkt att skydda barnet från all fara. Och tänk om den värsta faran är jag själv!! Gud hjälpe mig!
I barndomen fick jag även höra att det betydde otur att gå på brunnslock och även på kanterna till stenplattor, vilket gjorde att jag studsade fram och tillbaka och tillskansade mig en mycket besynnerlig gångstil. Det fanns andra exempel på skrock som jag anammade i barndomen. Att det betyder otur att se en svart katt gå över vägen till exempel. Det blev ganska jobbigt eftersom vi hade en svart katt, men sen bestämde jag mig för att Murre inte räknades till olycksbringande katter.

Jo, jag har några sådana där konstiga nojor trots att jag kan vara totalt orädd i andra sammanhang.
Jag flyger utan problem, och jag har både ridit på krokodiler och haft boaormar runt halsen.

Jag vet ju att rädslan och nojjan bara existerar i tanken och jag tror att också att man får det man tänker på. Därför försöker jag att aldrig oroa mig i onödan och bara tänka positivt. Och när jag råkar tänka negativt eller får någon dum tanke, så vill jag genast radera den från mitt sinne och börjar snart oroa mig. Räknades den tanken eller måste jag tänka den tanken upprepade gånger för att den ska bli verklighet eller kunna göra skada?  Förstår ni tankegångarna? Nähä, tänkte väl det..Det blir alldeles för snurrigt....
För det mesta tänker jag nog inte alls utan går omkring som en disträ, lobotomerad dagdrömmare. Det är lugnast så. Hur tänker du?

Tjing, tjing! See you later alligators...

Tokiga tankar irrar runt i hjärnans labyrint

Facket och stressen..

Var i veckan ett par dagar i Umeå på Unionens regionrådsmöte och fick lite behövlig inspiration och energi till att fortsätta jobba vidare fackligt. Det var mycket fokus på fackets roll i dagens samhälle. Har facket spelat ut sin roll och har facket någon makt överhuvudtaget nuförtiden? Statistik visar att allt fler svenskar tror mindre och mindre på fackets betydelse i samhället.

Jag grunnade själv på detta och har en egen teori. Vi överlämnar själva makten till arbetsgivaren och staten, för att vi inte orkar engagera oss. Vi är alltför stressade och orkar inte hänga med i den snabba utvecklingen. Är det någon fråga som borde engagera fackförbunden så är det stressen i arbetslivet. De som fortfarande har ett arbete att gå till, jobbar i så snäva och effektiviserade organisationer att det bara gäller att hålla näsan över vattenytan. De krav som ställs på arbetstagarna idag gör att de flesta av oss inte hinner med i den snabba utvecklingen och än mindre med oss själva. Det är naturligtvis inte bara på jobbet som det ställs krav. Vi har även en mycket kravfylld fritid. Vi ska vara engagerade föräldrar, vi ska ha ett stylat och designat hem, vi ska vara snygga och vältränade och vi ska ha koll på allt som händer och ständigt vara uppkopplade på nätet.

Under en lång period har vi i Sverige levt på tidigare generationers fackliga arbete och engagemang. Vi har haft det för bra och komplikationsfritt under ett antal år, och vi märker inte hur våra arbetsvillkor hela tiden urholkas och blir sämre. Fler och fler arbetsgivare etablerar verksamhet i Sverige utan kollektivavtal och utan några egentliga avtal överhuvudtaget. Unga utnyttjas och får jobba timme för timme, dag för dag efter behov. Jag hörde till och med om en person som blivit tipsad om ett jobb via Arbetsförmedlingen och det visade sig att denna arbetsgivare bara erbjöd svart lön (!).

Det gäller att nu att se till att bibehålla anställningstrygghet och sunda villkor för att vi inte ska slukas av arbetsgivare som bara behandlar människor som maskiner. Det är vi arbetstagare som måste sätta gränser och enas i denna komplexa fråga. Vi måste vara solidariska och göra gemensamma aktioner för att stävja missförhållanden och rädda våra jobb. Om vi går med på att jobba dubbelt så hårt till hälften så bra villkor, så har vi snart inga jobb att gå till. Vi effektiviserar bort oss själva och det är bara några få i toppen som får dra nytta av detta.

Under dessa dagar i Umeå var det mycket fokus på att många upplevde att det snart inte är någon skillnad på arbetstid och fritid. Många är ständigt uppkopplade på nätet, och de svarar både på mail och sms från arbetsgivare under helgen när de är lediga. Många utför arbete på obetald tid för att hinna med allt som ska göras på arbetstid. Så länge vi tillåter detta så har vi oss själva att skylla. Det är inte solidariskt mot kollegorna att var chefen till lags och uträtta ärenden gratis på fritiden. Om det inte står i ditt anställningsavtal att du ska jobba gratis på fritiden, så behöver du självklart inte göra det. Om du har ett avtal vill säga. Om du är medlem i facket vill säga. Om du inte ansluter dig till facket, så står du ganska ensam när det blåser. Kanske kan du till viss del rida på andras engagemang, men i långa loppet så står du tämligen oskyddad.

Därför måste vi gemensamt ge oss ut på barrikaderna och resa oss mot den snabba utveckling som gör att vi vi blir utbrända och ligger sömnlösa på nätterna. Det är människor som är ansvariga för att vi rusar fram i allt högre takt, och det är vi människor som måste lära oss att bromsa. Vi måste se till att de unga får en rättvis  chans i arbetslivet så de inte ger upp i förtid. De måste få meningsfulla arbeten som ger dem styrka och inspiration att bygga upp ett sunt samhälle.

Det äldre generationer byggt upp för oss håller på att raseras, och det är vår skyldighet att lämna ett gott avtryck till kommande generationer. Ryck inte uppgivet på axlarna och acceptera din situation! Lyft blicken från teven, mobilen och datorn och fundera på hur du själv kan bidra till att minska stressen i arbetslivet. Hur kan du minska stressen i livet överhuvudtaget?  Var och en kan göra skillnad och tillsammans kan vi göra ännu mer. Organisera och engagera dig! Det är VI tillsammans som är facket! 

Är du inte redan medlem i Unionen, så kontakta mig!

50-årskontroll!

Numera erbjuds tanter och farbröder som levt i 600 månader en hälsokontroll, en s k 50-årskontroll. Det är 45 år sedan jag var på 5-årskontroll, och jag kände mig både lite nervös och förväntansfull. Kommer jag att hålla måttet? Kommer jag att gå igenom besiktningen utan anmärkning, eller blir det ombesiktning?
Ganska sjukt att vi inte gör en besiktning av våra kroppar och vår hälsa varje år, när vi gör det med bilen. Är  bilen viktigare än hälsan?
Någon vecka innan min 50-årskontroll gjorde jag en annan typ av hälsokontroll hos Herbalife. De hade en våg som scannade min kropp och mätte andelen fett, vatten och muskler bland annat. Resultatet var glädjande. Min metaboliska ålder var bara 35 år (!), vilket visar att jag är i tämligen god form. Andelen muskler, fett, vatten och ämnesomsättning var utan anmärkning, trots att jag ökat 4 kilo sedan i somras. Självklart är det en viss felmarginal med denna typ av tester, men jag har gjort liknande scanningar tidigare som gett ungefär samma resultat.

Även resultatet från sjukhusets 50-årskontroll var glädjande, jag var en riktig stjärna! Alla värden var ok och stjärnprofilen var helt utan anmärkning. Sjuksköterskan som meddelade resultatet sa att jag borde vara stolt. - "Det är väldigt få 50-åringar som går ut genom dörren utan någon anmärkning och utan något att jobba på när det gäller hälsan". 

När jag gick ut genom dörren hörde jag inom mig Zara Leander sjunga "vill ni se en stjäääärna...se på mig..".

Ja, jag har ju under de senaste 20 åren varit mycket mån om min hälsa och utsatt min kropp för fastekurer, leverreningar, detox, olika dieter och mycket motion. Ingen tobak eller alkohol. Sömn, avslappning och meditation är något jag också jobbat med, och som jag skulle kunna bli ännu bättre på. Jag mår inte alls bra av stress. Då kommer ofta migrän som ett brev på posten. Men annars är jag mycket nöjd med min hälsa. Min kropp är pigg och smidig, även om den inte är helt fri från diverse skavanker. 

Vad kan vara viktigare än att investera i sin hälsa? Det är vår bästa pensionsförsäkring. Det viktigaste valet när vi väljer pensionsförsäkring. Nu höjs pensionsåldern hela tiden och kanske får vi aldrig möjlighet att få tillbaka våra pensionspengar. Vad kommer vi att ha för kvalité på vården om 20 år? Svårt att tro att den kommer att bli bättre när staten bara blir fattigare. Risken är att den halte får leda den lytte, eller att det blir ättestupan som gäller. Jag har ingen lust att sitta som en utsketen soffpotatis i en gungstol och sova när jag blir gammal. Jag vill vara en glad och pigg pensionär!!

Nu tänker jag fortsätta värna om min hälsa och ser fram emot 60-års kontrollen. Men först siktar jag på Beach 2013! Häpp!

Wadi Rum - ett fantastiskt ökenrum

Ungefär 7 mil norr om Aqaba och 800 meter över havet, ligger ett fantastiskt ökenlandskap. Området är ca 720 kvadratkilometer och befolkas av beduiner. Vi åkte omkring på ett jeepflak som kördes av en beduin, och kollade runt på det mäktiga landskapet. Detta måste ses med egna ögon. Vi hade ett fantastiskt väder, inte ett moln på den klarblå himlen och inte för hett. Det fläktade skönt på flaket.

Då och då stannade vi och klättrade uppför olika höga klippor och bergsformationer. Vi gick barfota i den röda sanden, skrev sedvanligt våra namn i sanden, genom att använda två olika färger av sanden och ristade även in oss i klipporna. Nu finns en del av själen kvar i Wadi Rum.

På kvällen såg vi den röda solen gå ner bakom bergen, innan vi tog in på vårt fina tälthotell. Jag hade förväntat mig att vi alla skulle ligga på kamelfiltar i ett gemensamt tält, tillsammans med beduinerna och deras boskap. Men vi fick lyxiga tvåbäddstält med riktiga järnsängar, madrasser och tjocka fleecefiltar. Under kvällen bjöds vi på god middagsbuffé och underhållning av beduinerna som spelade och spexade för oss. Natten var mycket mörk, vi saknade ficklampor ( glömde dem på hotellet ) och det fanns inte en chans att se några spindlar eller skorpioner, som tur var. Jag borstade bort en gul spindel ( vilka sägs vara de farligaste ) från dotterns rygg när vi satt på jeepflaket, och det fick räcka med såna skräckupplevelser.

På morgonen tog vi en ökenpromenad i soluppgången innan vi bjöds på beduinfrukost ( pitabröd, hummos, oliver, fetaost, äggröra och the ). Wadi Rum måste ses med egna ögon. Jag hade tänkt att åka luftballong över detta otroliga landskap, men blev lite tveksam efter luftballongsolyckan i Egypten som ägde rum veckorna innan, så jag fegade ur.  Kanske nästa gång jag åker dit. För jag vill åka dit fler gånger.

Här sov vi som ökenshejker



Min härliga familj