Vad är Gud?

Som jag sa i mitt förra inlägg, så är jag troende. Jag tror inte allt är en ren slump. Ska försöka förklara min uppfattning om "Gud", så enkelt jag kan. Det är dock risk för att det mesta låter flummigt i dina öron.

Jag tror att Gud kommer att bli vetenskapligt bevisad i framtiden. Idag utgår all forskning utifrån oss själva. Att  säga att Gud inte existerar utifrån vetenskaplig forskning, är att säga att vi själva innehar den högsta levande intelligensen, att vi är större än Gud. Idag bedrivs forskning på fysiska materier, d v s stoff, vatten, luft, mineraler, och kemikalier. Vi glömmer dock andliga materier som t ex: idéer, beräkningar eller kort sagt våra tankar. Allt som vi människor skapar börjar ju i tanken, och tankarna är obegränsade. Men i praktiken blir det mer begränsat. Vi saknar tillräckligt förfinade verktyg och instrument för att kunna skapa det vi vill och för att kunna utforska allt som finns. Alla vet att begreppet kärlek existerar, men hur ska vi med vetenskaplig forskning kunna bevisa att den finns eller mäta den?
Jag tror att vi alla är en del av en enda stor organism, som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas. Vi är bara små små celler i Universum, liksom våra kroppar är ett universum för de celler och organismer som finns inom oss. Vi är alla en del av ett större medvetande, en större kraft. När du tänker en tanke skickar du signaler dels till din egen kropp, till dina egna celler, samtidigt som du skickar signaler ut i kosmos. Våra tankar är som magneter. Våra tankar fångas upp och attraherar hela universum, och vi får ett svar tillbaka. Det är därför jag också tror på bönens kraft. Det du ber om fångas upp av det kosmiska medvetandet, och drar till sig det du tänker på. Det är därför det är så viktigt att tänka positivt och tänka på rätt saker.
Om du tänker negativt, skapas disharmonier i din egen kropp och vidare ut i Universum. Om du tänker positivt skapas harmoni. Många religiösa säger sig bli bönhörda, och det är egentligen tankens kraft som gjort verkan. Kalla det naturlag, kosmisk lag eller kalla det Gud. Inte bara tanken skapar, utan drivs även på med våra handlingar. Om du misshandlar din kropp med felaktig föda, kemikalier och alkohol kommer din kropp att till slut bli sjuk och brytas ned. Om vi fortsätter att misshandla vårt jordklot med nedsmutsning, skövling och utarmning, kommer även Moder Jord att skapa disharmonier och slå tillbaka. Som jag ser det är vi alla en del av Gud och den skapande kraften. Jag tror inte på en personifierad Gud som styr och organiserar allt som sker. Vi är själva våra egna gudar, på ett eller annat sätt. Jag tror också att vår existens är grundad på kärlek, att kärlek är den mest existentiella formen av livskraft.
När vi upplever kärlek, kan vi erfara gudomliga upplevelser. När vi upplever ren och sann kärlek, så är vi så nära Gud vi kan komma. När vi lever i harmoni, kommer vi att bli ett med Gud. För mig har religioner inte så mycket med Gud att göra. Religioner har skapats av människan för att tillskansa makt och styrning. Kristus kärleksbudskap, och begrepp som etik och moral är värdefullt. Vi behöver rättesnören. Men tyvärr har mycket av detta gått om intet i praktiken. Religionskrig och våld i Guds namn, har inget med Gud att göra. Det räcker inte heller att gå till kyrkan på söndagarna och be om syndernas förlåtelse eller att bikta sig. Att i varje tanke, ord och handling vara kärleksfull, är vägen till Gud.  Så ser jag på det...Vad tror du?

Att tro är att inte veta..

Jag har varit troende så länge jag kan minnas. Har alltid trott på en Gud i någon form. När jag var liten trodde jag att Gud var en gubbe i vit kappa med svart kors på magen, som bodde i himlen. Det var han som bestämde över allt levande. Jag var nog lite rädd för Gud när jag var liten, skrämd av allt det jag fick höra i söndagsskolan.
När jag blev äldre så startade mitt riktiga sökande efter Gud och det pågår fortfarande. Jag har vandrat runt mellan Svenska Kyrkan, Pingstkyrkan, buddistiska tempel, indiska ashram och deltagit i new age-rörelsens olika aktiviteter. Jag har bjudit in mormoner och Jehovas till mitt hem och haft ändlösa diskussioner om Gud och religion. Jag har deltagit i en mängd kurser och studiecirklar, och läst otaliga böcker. Ibland har jag lurats att tro att jag hittat hem, men efter ett tag har det ändå inte känts rätt. Jag kan inte förlika mig med någon religion, eller bekänna mig till någon tro, för inget överensstämmer med min egen tro och känsla. Jag plockar lite här och där, och konstaterar att alla religioner har nåt att ge och lära mig.  Min egen tro och känsla förändras hela tiden, allteftersom mitt sökande fortgår. För mig är detta en resa utan slut.
Kan inte begripa hur så många människor kan vara så övertygade i sin tro. Har man verkligen ifrågasatt sin egen tro, eller har man bara bestämt sig? Jag tror tyvärr att många gått rakt in i religionens käftar och blivit slukade hel och hållen redan som barn. Det har inte funnits något alternativ, de har bara köpt konceptet rakt av. Andra söker en trygghet, och bestämmer sig för att "this is it". När man sedan har något att hålla sig i, blir det alltför skrämmande och utmanande att börja tvivla och vackla. Det är bekvämt att luta sig tillbaka mot ett heligt rättesnöre, som inte får ifrågasättas.
Jag tror det i många fall är likadant med äktenskapet. Man blir förälskad och förförd in i ett förhållande. När man blivit tillräckligt involverad, blir det svårt att lämna. Man bestämmer sig för att det är detta som gäller, att det är detta man ska kämpa för. Man vågar inte rannsaka sig själv och sina känslor, för det blir för jobbigt. Många går kvar och stampar i ett förhållande som sedan länge är dött, men det vågar man inte erkänna för någon, inte ens för sig själv. Det blir för jobbigt och skrämmande att bryta upp. Istället klöser man sig fast vid tryggheten i det gamla och invanda.
Jag upplever samma sak med religionerna. Det är lätt att bli "frälst", det vill säga förälskad och förförd. Sen blir du för involverad i församlingen, i kyrkan, och det blir svårt att bryta upp. Kanske tänker man inte ens tanken, utan föredrar att gå omkring i ett rosa skimmer och låtsas. Det är i allafall min tolkning och upplevelse.  Min egen tro är obunden och fri. Liksom den villkorslösa kärlek jag tror på. Kärleken är en fri energi som inte kan fasthållas. Kräver man kärlek, så kväver man den. Min tro kan heller ingen religion ställa krav på. Vad tror du?

Tussilago...

Har just kommit tillbaka från en fettförbrännande promenad längs Järveds strand. Vägrar acceptera att jag gått upp 3 kilo på bara 3 veckor, trots att jag motionerar regelbundet och är restriktiv med vad jag äter och dricker. Ok, jag unnade mig lite godsaker på 50-årskalaset igårkväll. Åt av goda pajer och sallader, och tog tre gånger av den supergoda tårtan ( fast jag försökte få det att se ut som om jag bara "städade" lite på tårtfatet ). Jag är van att ha kontroll över min vikt, men nu har det hänt något med min kropp. Kan bara tyda det som att "klimakteriekärringen" vill komma ut. En gång för alla. Men jag vägrar släppa ut henne. Jag vägrar bli "stur" och önskar att jag hade "krumelurpiller".
Nåväl, vad är väl några extra kilon på kroppen att klaga över? Inget alls. Jag ska sluta gnälla. Snor ett citat från en vän: "Njut av hur dåligt du har det idag, för imorgon blir det värre".    

I solskenet marscherade jag fram i rask takt, men hann ändå lägga märke till tussilagon i dikeskanterna. Jag älskar dessa söta små gula blommor. De visar att att våren är här på allvar och att vi går en ny sommar till mötes. De ger ett spirande fint löfte om att vi går mot en ljusnande framtid, även fast det ser mörkt ut i många delar av världen. Jag lade även märke till det förälskade unga paret som kom gående mot mig, hand i hand. Den ena med magen i vädret. Båda var kvinnor. Det ger också löfte om att vi går mot nya tider. Kanske de döper barnet till "Tussilago". Det skulle jag ha gjort om jag fick chansen igen. Nya namn, nya tider, nya kilon och en ny framtid. Nu sätter jag mig i solen på balkongen och njuter av mitt nybakade bröd och mitt nybryggda kaffe. Life is good!

Sommaren har hälsat på igen..

Efter en rekordlång vinter kom sommaren och överraskade igår. Plötsligt är det 18 grader varmt i skuggan och man kan sitta i t-shirt och dricka kaffe på bryggan.  Igår packade jag bilen och drog till stugan för årspremiär. Hade inte varit där sedan oktober och det var såklart spännande att se hur vintern påverkat min sommaridyll. Som väntat var det lite råttlort här och där. I soffhörnen bakom prydnadskuddarna verkade dom haft mysigt. Likaså under diskbänken och vid skafferiet. I samband med att jag vintrade upp i höstas anlitade jag Anticimex för att ta bort ett getingbo i husväggen. Dom stackarna hade krypit in i sovloftet för att ta skydd, och där låg säkert närmare hundra getinglik. Efter att ha dammsugit och torkat av golven, doftade det fräscht av såpa och nykokt kaffe. Vattenpumpen fick jag igång men det läckte lite vatten från avloppsröret under diskhon, men det var lätt fixat med silvertejp. På tomten hade sorken dragit fram och det såg ut som en mossrivare farit över alla mina 2500 kvm. En död gammal gran hade fallit och fastnat i en stor björk och turligt nog missat min vedbod med en meter. Min trevlige granne erbjöd sig att ta fram motorsågen och klyva upp den åt mig. Härligt med såna gentlemän runt om sig.
Jag hade Svenne med mig och han var genast hemmastadd. Fantastiskt att en katt kan anpassa sig så lätt från att vara innekatt vintertid, till att vara ute och jaga möss hela sommaren. Jag tycker alltid att det är skönt att ha honom som sällskap, för lite mörkrädd är jag nog ändå. Känns inte så kul att behöva uppsöka utedasset mitt i bäcksvarta natten med bara skogen som närmsta granne. Går där med ficklampan och väntar på att en björn ska dyka upp bakom husknuten. Mer troligt är det nog att jag skulle kunna få påhälsning av en orm. Grannen hade sett flera stycken i helgen. Jag har dock aldrig sett någon på min tomt, kanske för att jag har en stor skyddande myrstack ganska nära. Men jag är inte speciellt rädd för ormar. Jag har fått lära mig att den farligaste ormen av alla, är byxormen. Någon sån har jag inte heller sett till.

Är det snällt att ge barn godis?

Med risk för att sticka ut och bli hängd av mina läsare, frågar jag mig om det verkligen är snällt att ge godis till barn? Socker är skadligt, beroendeframkallande och ger hål i tänderna. Hjärnan blir speedad, och speciellt mindre barn påverkas negativt. Ni vet väl hur ungar blir på barnkalas efter saft, tårta och godis? Härjar runt som galna duracellkaniner och kanske kräks innan kvällen är till ända. Varför vänja barn vid socker överhuvudtaget? "Klart att barnen måste få äta godis" säger du kanske och menar att lite lördagsgodis är väl ändå inte så farligt?

Idag blir godispåsarna och påskäggen allt större. Kakorna och bullarna är megastora, och 33 cl läsken har bytts ut mot 1,5 liter.  Svenskarna äter mest socker av alla i hela världen, och försäljningstoppen av godis ligger runt påskhelgen. Affärerna lockar med lösviktsgodis för 39 kr kilot, och de flesta passar då på att köpa dubbelt så mycket som vanligt. Följden blir att vi äter dubbelt så mycket. Väldigt många barn och vuxna dras med sockerberoende och fetma som de sällan eller aldrig lyckas bli av med. Många andra sjukdomar är kopplade till för högt sockerintag. Det finns inget positivt med socker, mer än att det ger en kick för stunden.

Ge gärna barnen påskägg, men fyll dem med en påse nötter, en trisslott och en liten leksak. Det finns alternativ att stoppa i ägget och i lördagsgodispåsen. Håll koll på hur mycket godis och socker ditt barn egentligen stoppar i sig. Skär upp äppelbitar och pudra över med lite kanel om du eller ditt barn blir sugen på nåt sött. Tänk efter och välj alternativ med äkta omsorg och omtanke. Glad Påsk!

När jag var grönsakspolis...

Året var 1985 och jag lämnade trygga hemstaden Örnsköldsvik för ett nytt spännande liv i Kungliga Hufvudstaden. Jag tog jobb som väktare på ABAB och flyttade in i ett lägenhetshotell tillsammans med afrikanska flyktingar. Ett rum på 16 kvm och ett litet badrum. Gemensamt kök i korridoren där man grillade paprika direkt på spisplattorna.
Jag påbörjade en utbildning där jag fick lära mig brottas med stora starka karlar, skjuta med revolver och slåss med batong ( slå gärna batongen mot ben och armar, men ogärna mot huvudet ).Vidare fick jag testa på att utrymma brinnande hus och lära mig avancerade larmanordningar. Efter 2 månader var jag redo att möta tjyvar och banditer.
 Första uppdraget var på turkiska ambassaden på Östermalm. Här kom jag, en lantlolla från Övik med en puffra i hölstret. Jag fick sitta på en stol i en trappuppgång, där enda nöjet var att räkna mosaikstenarna på väggen. Det var visst 2736 stycken. Två timmar i stöten, en halvtimmes vila, tills 10 timmar var avverkade. Jag somnade redan efter en timme, och uppfattade aldrig när dom ropade på mig på komradion, tills en kollega kom och väckte mig. Jag blev omplacerad till Amerikanska ambassaden där man fick rondera utomhus runt ambassadbyggnaden tillsammans med tre andra väktare, och vi vaktade varsin vägg. Omöjligt att somna. Efter några urtrista dagar gav jag dock upp och bad att få bli ronderande nattvakt. Inga problem. Nästa dag körde jag ut väktarbilen från garaget på Gärdet, utan att veta åt vilket väderstreck jag skulle åka. Mellan 20 och 30 olika platser att uppsöka varje natt. Jag körde som en skottspole kors och tvärs över hela Stockholm. Kommunikationscentralen ropade ideligen på "lappskan" ( mitt öknamn bland kollegorna ) och jag behövde ständigt deras hjälp med att hitta till de olika platserna. Ena stunden Filmstaden, nästa Posten i Tomteboda. Nattmat på korvmojar och ständig stress. Jag blev som en zombie både dag och natt. Försov mig ständigt och jämt.
Ibland fick jag hoppa in på andra uppdrag, som exempelvis störningsvakt i stora lägenhetsområden, där man skulle ingripa vid högljudda fester och lägenhetsbråk. "Far åt helvete" var kommentaren vi oftast möttes av när vi försynt plingade på dörren. Ungdomsligisterna gick runt och retade oss och kallade oss "grönsakspoliser" på grund av våra gröna uniformer. För hedersamt, väl utfört uppdrag blev jag passande nog belönad med en väckarklocka och uppmärksammades som omslagsflicka i "ABAB-Nytt".

 Till slut hamnade jag som receptionsväktare på Sveriges Radio och Television. Växlade mellan TV-huset, Radiohuset och Berwaldhallen. Frotterade mig bland kändisar och blev inbjuden som studiopublik i olika shower. Ett roligt jobb, där jag även hade möjlighet att sitta och studera under lugna stunder. Jag plöjde igenom flera kurser från Försäkringsinstitutet, eftersom jag senare blev försäkringstjänsteman och bara utförde mitt uppdrag som väktare på helgerna. I sex år hade jag min tjänst som grönsakspolis och idag är jag, lustigt nog, en väktare av grönsaker i min roll som Hälso-Hulda.

Mat och miljö

Med risk för att vara tjatig, vill jag återigen poängtera vikten av att välja rätt sorts mat. Har nu i 3 timmar suttit och kollat på de utmärkta föreläsningar som Kunskapskanalen brukar visa. Kan varmt rekommenderas. Idag har det handlat om mat och miljö. Hur ska vi kunna föda snart 9 miljarder människor på jorden när många miljoner redan idag svälter? Hur ska vi kunna stoppa miljöpåverkan och se till att resurserna räcker till alla? Stora frågor att brottas med idag. Helt klart måste vi minska köttproduktionen och äta mindre kött. Vi bör äta mer fisk ur hälsosynpunkt samtidigt som haven har utfiskats och fisken är full med miljögifter. Den gröda vi bör äta, äter boskapen upp och bl a Amazonas regnskog håller på att försvinna för att ge utrymme för boskap och åkermark. Försvinner regnskogen, kommer vi att utsättas för ännu fler och större naturkatastrofer än de vi redan har upplevt. Vi står inför en övertippningseffekt som kan vara helt förödande, och frågan är om vi hinner stoppa utvecklingen?
Om varje enskild människa bara skulle äta vad nöden kräver så skulle det inte vara nåt problem att med att föda 9 miljarder människor, och vi skulle inte behöva ängslas över övervikt och fettsugningar. Vi skulle förmodligen må mycket bättre än idag, då frosseriet i västvärlden är helt galet. Vi kräver ett mångfald av matvaror i butikerna och internationella matvaror som t ex exotiska frukter och grönsaker. Vi slänger bort massor av mat både hemma och på restaurangerna. Vi vet inte hur vi ska använda resterna och vi har ingen kultur av doggybag på restaurangerna, åtminstone inte i Sverige. Lite skämmigt att be om att få ta hem en del av den mat som man inte orkat äta upp, än fast man betalat för den och den ändå bara hamnar i soporna. Egentligen borde det ju vara tvärtom, vi borde skämmas för att vi lämnar den.
Det är inte bara maten som påverkar miljön naturligtvis. Vi bör se över hur vi konsumerar överhuvudtaget. Vad tankar vi i bilen och hur reser vi? Vad använder vi för tvättmedel och hur effektivt tvättar vi, halvfulla eller fulla maskiner?  Som jag ser det så har vi konsumenter ett stort ansvar när det gäller vad vi konsumerar, men självklart har politikerna den största makten att se till att vi bara kan konsumera säkra och miljövänliga produkter. Internationell handel gynnar idag industrijättarna i högre grad än befolkningen eller miljön. Det finns några få stora vinnare, men betydligt fler förlorare om vi tittar på hur världen ser ut idag.
Om du inte redan sett dokumentärfilmen "Underkastelsen", så rekommenderar jag den. Här påvisas cocktaileffekten av alla de miljögifter, växtskyddsmedel och kemikalier som finns i vår miljö. När man endast gör enskilda riskbedömningar av varje enskild kemikalie för sig är det svårt att se den totala effekten. Om vi adderar allt vad vi utsätter oss för i maten och miljön, så är det inte konstigt att vi blir sjuka. Därför är det av största vikt att vi tar ett eget ansvar och ser över vad vi stoppar i oss och våra barn. Ju färre riskfaktorer, desto bättre. Vår hälsa är ett kapital, en buffert. Om du lånar och tar för stora risker, så riskerar du till slut att bli bankrutt. Investera i din hälsa, livet går inte i repris!  

"Från Khao Lak till Nashville"...

...så hette föreläsningen jag fick möjlighet att lyssna på idag. Jag hade inte alls läst på i förväg om vare sig föreläsaren eller själva föreställningen och jag är glad för det. Jessica Falks gripande och musikaliska föreställning kan kan knappast ha lämnat någon i salongen oberörd. Hennes sorgliga historia fullkomligt manglade mig och jag fick bita mig i läppen för att inte börja hulka och brista ut i urgråt. Jessicas berättelse började den 26 december 2004 när hennes mamma försvann i tsunamivågorna i Thailand. Vi får följa hennes långa sökande efter mamman och påminnas om den fruktansvärda katastrofen, då så många människor fick sätta livet till, vuxna och barn. Vi får se de dramatiska löpsedlarna från den tiden och vi får se bilderna på likkistorna svepta av svenska flaggan när de till slut kom till flygplatsen i Sverige.
Vi får följa Jessica i hennes tuffa sorgearbete som byggs på med ännu en svår förlust. Föreläsningen sker i intervjuform, där Janne Röhlander ställer ödmjuka frågor, och Jessica varvar med sin vackra sång och pianospel. Vi får även följa hennes resa tillbaka till livet där musiken varit henne till stor hjälp. Snart släpper hon sin första platta inspelad i Nashville med proffsmusiker.  
Tårarna rann nerför mina kinder under i stort sett hela föreläsningen, både av sorg och glädje. Vi blev påminda om hur skört livet är och att vi bör ta vara på våra chanser och möjligheter. Vi vill inte ångra våra liv när vi lämnar detta jordiska. Detta var en mycket unik föreläsning och när den var slut ställde jag mig ensam upp i publiken och applåderade. Jag ville ge en stående ovation till minnet av Jessicas mamma och alla andra som rycktes bort allt för tidigt, och framför allt till Jessica som delade med sig av sin historia så varmt och innerligt.
Tyvärr tycktes inte alla uppskatta denna typ av föreläsning lika mycket som jag, att döma av kommentarerna efteråt. Kanske för att den var för stark och vi kom obehagligt nära de katastrofer som sker just nu runt om i världen. Många hade kanske förväntat sig en lättsam föreläsning med mycket skratt och var nog inte beredda på att kastas in i ett inferno. De flesta vill nog gärna blunda för verkligheten och fly in i en glättig tillvaro utan bekymmer. Kanske får detta  lov att sjunka in lite mer hos vissa, innan man är mogen att förstå vidden av detta. Jag är i allafall glad att jag fick vara där idag. Tack!

Huga, huga sommarstuga....

Idag har det varit sommarvärme i Örnsköldsvik och jag har städat min balkong med havsutsikt. Härligt! Snart är det även dags att börja vara i stugan och jag längtar. Samtidigt känns det alltid lite gruvsamt att åka dit på våren när jag inte varit där sedan oktober. Har taken hållit för snön? Har råttorna ätit upp inredningen? Har sorken underminerat hela tomten? Snart får jag svar.

Jag är nu inne på mitt fjärde sommarstugeprojekt. Det första var en friggebod på Runmarö i Stockholms skärgård. Den inredde jag och mina söners pappa med blommiga tapeter, våningssäng, spjälsäng, ett litet bord med ett par stolar samt en liten trinett med kokplatta och kylskåp. Pappa snickrade till en skylt med "Gullebo" som vi hängde ovanför dörren. Verandan var lika stor som bostadshuset och där tillbringade vi många somrar. Idag samsas mina vuxna söner och deras far fortfarande om det trånga och mysiga utrymmet.

Mitt andra projekt var en stuga i Prästänget som jag delade med min dotters far. Där donade jag på och inredde med diverse loppisprylar. Men mest höll jag nog koll på dottern och jagade henne runt området. Sprang hon inte iväg mot vattnet, så sprang hon iväg till någon av granntanterna som alltid välkomnade med fika.

Tredje projektet köpte jag helt själv, en villa från 1930 i Mjällom. Två plan med källare, brutet tak med gamla tegelpannor, vackra fönster, eternitfasad och en trädgård med äppelträd, päronträd, jasminträd och bärbuskar. En björkhäck runt om och en bergsknalle precis bakom. Charmigt och mysigt. Jag planerade att tillbringa mitt liv som pensionär där. Dock var en gammal kombipanna, gamla el- och vattenledningar inget vidare projekt för en ensamstående hjälplös kvinna. Jag sålde och flyttade 3 mil bort i Höga Kustenområdet.

Mitt fjärde och nuvarande projekt planerar jag att behålla. Avskilt, med skogen som närmsta granne, och bara 500 m till badplatsen. Jag har 4 byggnader på tomten. Storstuga med öppenspis, vedspis och sovloft. Gäststuga med bastu, snickarbod och lekstuga. Egen brunn på gården och en nybyggd veranda som pappa snickrade åt mig förra sommaren. Stugan är inredd med loppisprylar och dalahästar. Färgtemat är vitt, rött och blått. Här går jag i skogen varje dag och letar efter fina stenar som jag kånkar ned till mina stenprojekt på tomten. Jag älskar sten. Förutom sten plockar jag svamp och bär. I skogen finner jag frid och ro. Inte så många har fått äran att hälsa på mig i stugan för jag älskar att sitta och uggla där för mig själv. Ingen dator och ingen telefon ( bara mobilen påslagen till nöds ). Snart får jag och Svenne åka dit. Han längtar också. Efter att få klättra i träd och jaga råttor. Där får han vara jägare och pinka in sitt revir. Medan Svenne lever sitt ljuva kattliv, får jag leva mitt ljuva eremitliv. Välkommen sommar!

Slut på sötebrödsdagar...

Imorgon antar jag en mycket, mycket svår utmaning. Under de närmaste dagarna kommer jag förmodligen att lida av huvudvärk, sömnbesvär, koncentrationssvårigheter och kanske kommer jag att vara aggressiv och retlig. Helt säkert kommer jag att vara deprimerad. Jag önskar att kommande 7 dagar redan vore överstökade. Jag ska nämligen låta bli att äta socker under en hel vecka. Inget kaffebröd, inget lösviktsgodis, ingen glass och ingen choklad. Inga sötade matvaror överhuvudtaget. Hur ska detta gå?

 Jag som varit sockerberoende så länge jag kan minnas. Som barn älskade jag att åka till mormor eller farmor, bara för att få äta sju sorters kakor och bullar. Under hela skoltiden gick vi iväg på rasterna och köpte lösviktsgodis. På lågstadiet gick jag till den lilla tobaksaffären på Stenhamra och köpte tre godisbitar för en två-öring och en ett-öring. På mellanstadiet smet vi elever från Örnsköldsskolan till GB-tanten på Nygatan som sålde lösviktsgodis bakom disk. I grön rock stod den paranta damen med nylagt hår och tog fram godisburkar med allehanda smaker och kulörer. Hade vi tur kunde vi få lite smulor ur burkarna helt gratis. Sedan satt vi och smög med vårt godis under bänklocket och i gommen, till dess att våra fula ovanor uppdagades av tandläkaren. Det var inte ovanligt att vi steg ut från undersökningsrummet med en lapp om att 7 hål måste lagas med amalgam. Vi underbyggde en framtid med tandvärk, rotfyllningar, bryggor och tomma plånböcker. Vad hjälpte det att fluortanten kom var 14:e dag med små plastmuggar? Efter 2 minuter sköljning så fick giftet spottas ut och den dåliga smaken i munnen ersattes genast med en ny sugkaramell.

Trots att jag idag vet att jag får både tandvärk och huvudvärk av socker så har jag svårt att låta bli. Jag äter betydligt mindre mängder socker än då jag var barn och mamma erbjöd mig att ta en sockerbit ( fast jag tog tre ) och ett glas mjölk om jag var sugen på nåt. Mjölksocker plus raffinerat socker och sedan marsch i säng, utan att ha borstat tänderna. Idag försöker jag undvika godis med färgämnen och andra konstigheter. Äter helst mörk choklad och naturgodis. Men jag måste äta nåt sött varje dag, annars skriker min kropp och min hjärna. Men nu ska det alltså bli ett slut på detta. Eller återigen ett längre uppehåll, tills jag faller för frestelsen igen.
-Du behöver väl inget socker, du som är så söt, brukar man skoja. Eller som min lingonkompis brukar säga: "Jag är söt som en docka!" Mest troligt är att jag kommer att vara en riktig surkärring några dagar framöver. Varning för beska kommentarer! Fortsättning följer....om jag överlever...

Naiv och godtrogen..

Vem skulle kunna tro att vaccin skulle kunna vara dödligt, ändå fortsatte Baxter, trots att de kände till riskerna, att sälja sitt HIV-smittade vaccin till hundratals blödarsjuka? Vem anade att svininfluensavaccinet skulle kunna ge narkolepsi? Läkemedelsindustrin vet däremot hur mycket pengar de kan tjäna på vår okunnighet och rädsla.

Vem skulle tro att en präst kan våldta ett barn? Vem skulle kunna tro att en advokat eller en polis skulle kunna döda sin hustru? Varför tro annat än att Socialstyrelsens rekommendationer är tillförlitliga? Vem ifrågasätter experterna? Vem ifrågasätter forskning och vetenskap? Vi litar blint på auktoriteter, som i själva verket kan var vilka klåpare och svin som helst.Vi är naiva och godtrogna och vana att andra tar kommandot över våra liv istället för vi själva.

Vem tror att man ska få problem med spriten och bli alkoholist när man börjar ta sina första glas? Vi antar att vi har kontrollen över våra liv, men hela tiden tillhör makten någon annan. Föräldrar, skolan, arbetsgivaren, läkaren, massmedia, läkemedel- alkohol- och tobaksindustrins förskönande reklam. Vi låter dem ta makten över oss, för vi är inte vana att själva bestämma över våra liv. Vi kanske tror att vi bestämmer över våra liv,  men gör vi det i tillräckligt stor utsträckning? Vi har inte ens makten att kontrollera våra egna tankar. Rädslor, oro och ångest tar lätt överhand. Allt som förmörkar våra sinnen är ett gift som sakta men säkert tar kål på oss. Om vi från barnsben fick lära oss att ifrågasätta och själva fundera över hur vi skulle vilja leva våra liv, så skulle vi kunna må så mycket bättre. Om vi fick lära oss att ifrågasätta våra egna tankar och känslor på ett konstruktivt sätt, så skulle vi kunna spara många depressioner, ångestattacker och självmord. Vi skulle inte behöva ta till droger när det känns som jobbigast. Vi skulle istället kunna lära oss att se klart på saker och ting, och upptäcka att våra hjärnspöken bara är illusioner. De finns egentligen inte. Vi skulle förstå att det förflutna tillhör det förflutna och att det inte behöver inverka på våra liv idag. Bara för att en klantig skolfröken en gång kallade dig för en odugling, betyder inte att du inte duger idag.
Tänk om våra föräldrar och lärare skulle kunna undervisa oss och lära oss självkänsla och förmågan att lita till vårt eget omdöme och sunda förnuft. Tänk om filosofi och psykologi tillhörde kärnämnena i skolan. Köp inte allt som sägs och skrivs! Lyssna till ditt inre! Ta ingen skit!

Sobra tankar från Rosie: Kan man leva på luft?

Sobra tankar från Rosie: Kan man leva på luft?: "För några år sedan läste jag boken 'Leva på ljus' av Jasmuheen. Det är en australiensisk kvinna som påstår att hon levt enbart på ljus och l..."

Kan man leva på luft?

För några år sedan läste jag boken "Leva på ljus" av Jasmuheen. Det är en australiensisk kvinna som påstår att hon levt enbart på ljus och luft under många år, ingen föda alls. Hennes bok är mycket intressant och faschinerande. I slutet av boken finns en guide hur du själv kan bli fri från kroppens näringsbehov genom att följa en 3 veckor lång process. Jag funderade ett slag  på att själv testa, bara för att jag är så himla nyfiken och bara måste få veta om det verkligen är möjligt. Med mitt begränsade sunda förnuft insåg jag dock att det vore att spela rysk roulett, med sitt liv som insats. Att minst tre människor dött efter att ha följt bokens instruktioner, är inget som avskräcker författaren från att värva fler dumdristiga till hennes rörelse. Jag har faktiskt träffat ett medelålders svenskt par från Dalarna som påstår att även dom levt som lufterianer under längre period. Visst vore det väldigt praktiskt att slippa handla, laga mat och diska? Tidsbesparande, billigt och miljövänligt, men ack så tråkigt. Att njuta av god mat är väl en del av livet?

Det finns även människor som lever enbart på frukt, frukterianer, och den dieten kan jag hellre anta. Det finns flera exempel på stora starka karlar och muskelbyggare som lever enbart på frukt och grönsaksfrukter. Jag tror på naturlig ekologisk vegetarisk föda. Råkost och raw food. Jag tror på mat utan tillsatser, där inga näringsämnen har blivit förstörda genom olika processer, frysning och upphettning. När jag går och handlar på de överfyllda matvaruhusen så är det inte mycket som tilltalar mig. Fryst färdigmat och halvfabrikat utgör större delen av vår föda i Sverige. Välfärdssjukdomarna och fetman bara ökar.

Varje dag dricker jag min frukt- och grönsakssmoothie som får mina kollegor att nästan kräkas, men min kropp skriker efter detta. I min blender blandar jag ner färskpressad äppeljuice, romansallad, blekselleri, broccoli, päron, äpplen, citronjuice, olivolja, torkade nässlor, kanel, gröna theblad, hampafrömjöl och lite havregryn. Jag känner mig vederkvickt och upplyft efter en liter varje dag. Ibland blir det en röd smoothie på rödbetor och morötter istället för de gröna grönsakerna. En dag kommer jag nog att bara leva på detta. Först ska jag bara göra mig av med kaffe- och sockerberoendet. Man kan faktiskt göra tårta på dadlar, kokos, avocado och bär, och dricka en mugg gott the till istället, om man blir fikasugen.

Det enda vi människor inte kan leva utan är kärlek.

Vårtecken..

Vi har ställt om klockorna från vintertid till sommartid och dagarna har blivit betydligt längre på kort tid. Nu är det ljust både när man går till och hem från jobbet, förutom då jag jobbar kvällsskift förstås. Den oändligt långa arktiska vintern har äntligen dragit sig tillbaka och det är sköna plusgrader ute. Snön töar för fullt, det droppar från taken, vägar och trottoarer är täckt av grus istället för is.

En spindel hängde i en tråd från taket i min hall igårkväll och det var ett mindre trevligt vårtecken, tycker jag. Förra sommaren fanns det massor av korsspindlar i stugan. Någon sa att det var ett "korspindelår". Jag har lärt mig att tåla spindlar bättre på senare år. Kunde till och med sova i samma rum som jättespindlar när jag var i Gambia för ett par månader sedan.

Ett annat vårtecken är vårkänslor. Har fått upprepade meddelanden från en amerikansk militär, 57 år och änkeman, som säger sig vara redo att slå sig ihop med mig. Han har uppgivit namn, adress och bifogat en bild. I övrigt så vet jag inte så mycket mer om honom. Perhaps ska jag kasta mig ut i det okända och göra slag i saken? En av de få saker jag provat på i mitt liv, är just giftermål, så det kanske jag borde lägga till min historia innan jag lägger igen ögonen? Konstigt nog har jag aldrig drömt om giftermål, inte ens som ung flicka. Jag är nog knappast någon drömfru, framförallt ingen american dream. Mig äger ingen. Kärlek säger jag gärna ja till, bara den är villkorslös.

Härligt är det i varje fall med vår, när nytt liv börjar spira både i naturen och inombords. Det ger hopp och tro om en ljusnande framtid. Förutom en rekordlång sommar ( nu är det dags för paybacktime ), önskar jag att krigen upphör, att radioaktiviteten i Japan faller i träda och att Moder Jord stillar sig. "Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid. Kom med, kom med på vandringsfärd i vårens glada tid!"     

Vad ska vi äta egentligen?

Jag har alltid varit intresserad av hälsa och att må så bra som möjligt. Har under långa perioder varit vegetarian och mått väldigt bra på det. Just nu har jag lagt till kyckling och fisk, och kan även vid mycket enstaka tillfällen smaka lite nötkött ( dock aldrig fläskkött ). Detta är mest för att inte vara så tråkig och för att vara social. Kanske mest för att vara andra till lags, än för min egen skull. Det blir ju så komplicerat på restaurang och när man blir bortbjuden. Sen tycker jag ju om smaken på fisk och kyckling. Kompromissar lite.

Det finns så många olika dieter och rön om vad vi ska äta. Stenålderskost, medelhavskost, GI, LCHF och så vidare. När det gäller Stenålderskosten så är de senaste rönen att det var en ren överlevnadskost, som gjorde att våra hjärnor inte utvecklades som de borde ha gjort. Det sägs att vi bara använder 10% av vår hjärna. Varför? Varför kan t ex vissa autistiska personer utveckla förmågor som fotografiskt minne och räkna snabbare än en dator? Under hypnos kan vi få tillgång till exakta minnen från vår tidiga barndom. Det finns en stor kapacitet i vår hjärna som vi inte har tillgång till. Forskning har visat att steroiddämpande kost som frukt utvecklar vår hjärna, medan steroidfrämjande kost som kött krymper våra hjärnor. Man kan se ett stort samband mellan köttrik kost och intresse för våld och sex. Kolla bara in film- och dataspelsbranschen.

Ju grövre energier vi äter, desto grövre blir våra tankar. Har ni sett dokumentären "Supersize me" som handlar om snabbmatsindustrin, där en frivillig försöksperson byter ut sin nyttiga kost mot skräpmat? Förutom att han försämrar sina fysiska dåliga värden, blir hans tankar grövre och mer deprimerade. Prova själv! De flesta vet redan att en köttmåltid gör dig trött, medan en grön måltid ger energi. Jag har själv testat att leva strikt vegetariskt med frukt och grönt som huvudsaklig föda, och jag vet att jag är mera tillfreds rent fysiskt och psykiskt. Jag har inte upplevt hatkänslor sedan jag upphörde med kött tex. Sen tror jag inte det är så bra att förändra sin kost över en natt, man bör nog ta det lite pö om pö. Jag tror också att vi är individer och att vissa dieter passar bättre än andra, precis som vi har olika blodgrupper och olika gener. För min egen del förespråkar jag vegetarisk kost av flera skäl. Köttindustrin är en större miljöbov än exempelvis flyget. Djuren far illa och är fulla av hormoner och gifter. Att äta ett djur som är uppfött i fångenskap och lidande, är den energi som vi överför till våra kroppar. Dött kött ( as ) är inte speciellt tilltalande för mig, när man tänker på vad det är.  Att äta grönt är skönt!  

April, april..

Har du blivit lurad idag? Jag har blivit lurad åtskilliga gånger i mitt liv, men ännu inte idag. Bästa aprilskämtet hade de i DN's resebilaga för många år sedan. En artikel om en oupptäckt pärla i den kroatiska övärlden. Tropisk värme tack vare underjordiska varma källor, djungel, exotiska fåglar, billigt, genuint och otroligt vackert. Skynda hit innan det blir för exploaterat! Jag svalde allt med hull och hår och försökte gång på gång komma in på weblänken som angavs i artikeln. Den var hela tiden överbelastad. Var något konfunderad över att jag aldrig hört talas om flygbolaget Joker Air och inte heller resebyrån Aprillo Tours. Jag som är så uppdaterad inom resebranschen. Jag och min dåvarande sambo planerade för fullt, kanske kunde vi åka iväg redan på påsklovet som inföll bara veckan efter? Slutligen säger jag högt för mig själv "detta låter för bra för att vara sant!". Med ens gick det upp för mig att vi var grundlurade. Hahahaha..vad vi skrattade. Jag kontaktade journalisten på DN och tackade för ett gott skratt och det visade sig att tusentals människor kastat sig på telefonerna för att boka en resa till denna fantastiska sagoö, som bara existerade i fantasin.

För övrigt så älskar jag practical jokes, och för det mesta är det jag som är hjärnan bakom. Redan som barn roade jag mig genom att busringa till åldringar och hemmafruar. Jag älskade att förställa rösten och låtsas vara en helt annan person. Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om alla tokigheter som jag och mina vänner utsatte folk för. Vissa upptåg var egentligen inte så roliga när jag tänker efter, inte för de som blev utsatta iallafall. Tänk vad kul det är att skrämma skiten ur någon, men det är ju inte så roligt att bli utsatt själv. Som lillasyster blev jag ofta utsatt för skräckupplevelser med hjälp av mina äldre syskon. Hemska historier berättades, djävulen bodde i min garderob eller under min säng, och brorsan hoppade alltid fram bakom någon dörr när jag som minst anade det. Det mesta är dock roliga minnen, men visst har jag blivit lurad på riktigt också i mitt liv. Naiv och godtrogen som jag är. Vill gärna tro människor om gott till dess att motsatsen bevisats. Jag gillar inte att vara misstänksam mot folk, men idag har erfarenheten gjort att jag ganska tidigt kan läsa av folk och få onda aningar eller dåliga vibbar. Jag litar mer till min intuition och känslan får avgöra.

Idag ser jag dock fram emot ett aprilskämt, ett snällt sådant! April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!