Tussilago...

Har just kommit tillbaka från en fettförbrännande promenad längs Järveds strand. Vägrar acceptera att jag gått upp 3 kilo på bara 3 veckor, trots att jag motionerar regelbundet och är restriktiv med vad jag äter och dricker. Ok, jag unnade mig lite godsaker på 50-årskalaset igårkväll. Åt av goda pajer och sallader, och tog tre gånger av den supergoda tårtan ( fast jag försökte få det att se ut som om jag bara "städade" lite på tårtfatet ). Jag är van att ha kontroll över min vikt, men nu har det hänt något med min kropp. Kan bara tyda det som att "klimakteriekärringen" vill komma ut. En gång för alla. Men jag vägrar släppa ut henne. Jag vägrar bli "stur" och önskar att jag hade "krumelurpiller".
Nåväl, vad är väl några extra kilon på kroppen att klaga över? Inget alls. Jag ska sluta gnälla. Snor ett citat från en vän: "Njut av hur dåligt du har det idag, för imorgon blir det värre".    

I solskenet marscherade jag fram i rask takt, men hann ändå lägga märke till tussilagon i dikeskanterna. Jag älskar dessa söta små gula blommor. De visar att att våren är här på allvar och att vi går en ny sommar till mötes. De ger ett spirande fint löfte om att vi går mot en ljusnande framtid, även fast det ser mörkt ut i många delar av världen. Jag lade även märke till det förälskade unga paret som kom gående mot mig, hand i hand. Den ena med magen i vädret. Båda var kvinnor. Det ger också löfte om att vi går mot nya tider. Kanske de döper barnet till "Tussilago". Det skulle jag ha gjort om jag fick chansen igen. Nya namn, nya tider, nya kilon och en ny framtid. Nu sätter jag mig i solen på balkongen och njuter av mitt nybakade bröd och mitt nybryggda kaffe. Life is good!