Att tro är att inte veta..

Jag har varit troende så länge jag kan minnas. Har alltid trott på en Gud i någon form. När jag var liten trodde jag att Gud var en gubbe i vit kappa med svart kors på magen, som bodde i himlen. Det var han som bestämde över allt levande. Jag var nog lite rädd för Gud när jag var liten, skrämd av allt det jag fick höra i söndagsskolan.
När jag blev äldre så startade mitt riktiga sökande efter Gud och det pågår fortfarande. Jag har vandrat runt mellan Svenska Kyrkan, Pingstkyrkan, buddistiska tempel, indiska ashram och deltagit i new age-rörelsens olika aktiviteter. Jag har bjudit in mormoner och Jehovas till mitt hem och haft ändlösa diskussioner om Gud och religion. Jag har deltagit i en mängd kurser och studiecirklar, och läst otaliga böcker. Ibland har jag lurats att tro att jag hittat hem, men efter ett tag har det ändå inte känts rätt. Jag kan inte förlika mig med någon religion, eller bekänna mig till någon tro, för inget överensstämmer med min egen tro och känsla. Jag plockar lite här och där, och konstaterar att alla religioner har nåt att ge och lära mig.  Min egen tro och känsla förändras hela tiden, allteftersom mitt sökande fortgår. För mig är detta en resa utan slut.
Kan inte begripa hur så många människor kan vara så övertygade i sin tro. Har man verkligen ifrågasatt sin egen tro, eller har man bara bestämt sig? Jag tror tyvärr att många gått rakt in i religionens käftar och blivit slukade hel och hållen redan som barn. Det har inte funnits något alternativ, de har bara köpt konceptet rakt av. Andra söker en trygghet, och bestämmer sig för att "this is it". När man sedan har något att hålla sig i, blir det alltför skrämmande och utmanande att börja tvivla och vackla. Det är bekvämt att luta sig tillbaka mot ett heligt rättesnöre, som inte får ifrågasättas.
Jag tror det i många fall är likadant med äktenskapet. Man blir förälskad och förförd in i ett förhållande. När man blivit tillräckligt involverad, blir det svårt att lämna. Man bestämmer sig för att det är detta som gäller, att det är detta man ska kämpa för. Man vågar inte rannsaka sig själv och sina känslor, för det blir för jobbigt. Många går kvar och stampar i ett förhållande som sedan länge är dött, men det vågar man inte erkänna för någon, inte ens för sig själv. Det blir för jobbigt och skrämmande att bryta upp. Istället klöser man sig fast vid tryggheten i det gamla och invanda.
Jag upplever samma sak med religionerna. Det är lätt att bli "frälst", det vill säga förälskad och förförd. Sen blir du för involverad i församlingen, i kyrkan, och det blir svårt att bryta upp. Kanske tänker man inte ens tanken, utan föredrar att gå omkring i ett rosa skimmer och låtsas. Det är i allafall min tolkning och upplevelse.  Min egen tro är obunden och fri. Liksom den villkorslösa kärlek jag tror på. Kärleken är en fri energi som inte kan fasthållas. Kräver man kärlek, så kväver man den. Min tro kan heller ingen religion ställa krav på. Vad tror du?