Blåst på resan..

Idag hade vi tänkt att bila till Slovenien och Italien för att använda tiden till något kul dessa sista dagar då det ändå bara regnar och blåser här. Vädret är varken lämpligt för strandhäng eller vandring. Så vi tänkte att då besöker vi underjordiska hålor istället. Vi hade redan läst om en grotta på Krk och en jättestor grotta i Slovenien. För att hinna med allt på en dag steg vi upp i ottan och hämtade hyrbilen. Betalade biluthyrningsgubben som idag lyckades fixa till GPS'n.
Ju längre norrut vi kom desto sämre blev vädret. Vi lyckades dock ta oss till Biserujka, den första grottan. Guiden som var en avbild av Freddie Mercury visade oss runt och berättade om stalakiter och grottan historia, typ allt han visste.

Vi tackade för rundturen och åkte vidare. Vinden hann se till att bildörren slog in i min rygg och det gjorde rejält ont. Medan  vi åkte kände vi tydligt hur vinden slet tag i bilen och det gällde att hålla i ratten ( och hatten ). När vi kom fram till bron som förbinder Krk med fastlandet var det stopp. En man stod ute på vägen och stoppade all trafik. Bron var avstängd på grund av stormen. Det var ett kaos av fordon vid bron och några hade redan åkt omkull.

Det var bara att styra kosan tillbaka till Baska och lämna tillbaka hyrbilen efter bara ett par timmar.  En dags bilhyra var bortkastad och vi hade missat ännu en sovmorgon.  Det var dock tur att vi inte hann över bron och att den var stängd på tillbakavägen, för då skulle vi kanske missa flyget hem. Jag hoppas att inte flygplatsen är avstängd imorgonbitti när vi ska flyga hem. Nu slappar vi i vår lägenhet och lyssnar på stormen utomhus. Vädrets makter går inte att beveka.

På hike i Baska

Dobra dan!

Imorse vaknade vi med en helt annan väderlek än gårdagens. Igår eftermiddag stekte vi på stranden och idag blåser det vita gäss på havet. Det är inte mer än 12-13 grader och tunga regnmoln hänger över oss. Barnen vill ligga kvar i sängen och dra sig, men mor tuta lämnar ingen tid till spillo. Jag försöker dra med dom på en vandring upp till den högt belägna kyrkan för att kolla på utsikten, men jag får gå själv. Den finska guiden från Scandjet, uppmanade nyanlända resenärer på välkomstmötet att gå upp till kyrkan om de ville få sig en utmaning. Hon berättade att det inte var någon idé att ta en eldriven cykel dit upp, för elen skulle ändå inte räcka hela vägen upp. Jag behöver ingen eldriven cykel, mina ben går utan hjälpmedel trots att ena knät är svullet av överansträngning. Jag knatar fram och tillbaka i blåsten och konstaterar att jag varit med om värre utmaningar.

På vägen tillbaka så upptäckte jag en skylt med en vandringsled och jag skyndade hem till barnen och tvingade dom att följa med mig. Jag utlovade en enkel vandring och hoppades att det skulle stämma. Men ack vad jag bedrog mig själv och de stackars oskyldiga barnen. Vi gick en brant stenig stig som inte var gjord för människor, möjligen åsnor och bergsgetter. Någon i mitt kära sällskap klagade och svor ideligen och kände uppenbarligen inte till begreppet peptalk, vilket jag påpekade. En annan i mitt sällskap påstod att man faktiskt får svära om man kommer från Svärje (! ) hehehe...
Jag blev beskylld för att lura med dem på farliga stigar där fullt med lösa stora stenar kunde äventyra vår existens. Till slut kom vi hela vägen uppför berget och kunde se kyrkan på kullen som en liten prick nedanför oss. Den finska guiden visst uppenbarligen inte vad en sann utmaning innebär.

Uppe på berget var det stora vidder av steniga hedar, där bosättning en gång i tiden levt. Numera är det bara ruiner kvar. Vi läste även på en skylt att här finns Europas farligaste orm och spindel (!). Dottern försökte lura mig att jag hade en spindel på ryggen.
 Vi gick omkring i blåsten och hittade efter ett tag en annan nedfart, som var betydligt enklare att ta sig ner igen på. Den här stigen verkade vara gjord för människor. Det var riktigt roligt och behagligt att vandra på den branta stigen och beundra den vackra utsikten över Baska.

Samtliga i sällskapet var riktigt nöjda med vandringen. Ännu nöjdare var vi senare när vi åt en god middag på Restaurant Baska, och personalen var glada att se oss där igen. Nu kollar vi på Eurovision contest och imorgon väntar en ny bilfärd till Die Höhle och en tur till Trieste i Italien. Hoppas biluthyrningsgubben har fixat till GPS'n till imorgon. Ciao!

Plitvice lakes

Så har vi då hyrt en liten röd Renault Clio och jag sätter mig bakom ratten för att köra i Kroatien för första gången i mitt liv. Lite våghalsigt och lite dumdristigt, med tanke på att jag är åkrädd och dessutom lämnat mina glasögon hemma i Sverige. Jag ber biluthyraren om en GPS-utrustning, men han får ingen ordning på den, för den är visst inställd på att vi är i Venedig, så vi får köra utan vägvisare och utan karta. Spännande! Jag tar det mycket lugnt och försiktigt på de kurviga vägarna. Det är skyltat "Serpentina" överallt och jag försöker att inte köra för nära de branta stupen och är livrädd för alla möten vid varje krön. Jag blir omkörd hela tiden, men efter drygt 3 timmar är vi framme välbehållna vid målet..Plitvice Lakes...ett naturreservat upptaget på UNESCO's lista. Det var faktiskt enkelt att hitta dit och det är bra skyltat överallt.
Vi tar oss något att äta, betalar inträde och går in i området. Första biten åker vi med någon slags buss, sedan får vi knata till fots längs väl utmärkta leder. Efter ett tag delar sig leden och vi blir lite osäkra på vilken vi ska välja. Eftersom det inte står något, så antar vi att det inte spelar någon roll, så vi väljer den branta och mer utmanande vägen, och låter pensionärer, japanska och tyska turister trängas på den andra. Efter drygt en halvtimme på en stig i tät vegetation och brant terräng utan att möta en människa, så börjar vi förstå att vi kommit fel. Det är bara att vända. Vi får gå en timme helt i onödan, men tröstar oss med att vi iallafall fått ett ordentligt motionspass. När vi väl kommit tillbaka på den rätta leden, går vi längs sjöar och vattenfall i en magiskt vacker natur. Vattnet är turkosblått och så klart att man ser botten överallt. Det finns massor av fisk i alla sjöar och vattenhål. Fåglarna kvittrar och änderna kvackar. Små och stora vattenfall, skummande forsar, grottor och utsiktsposter. Vi kan välja mellan två olika leder, och vi tar den längsta som innebär att vi även får åka båt en sträcka. Det är andlöst vackert och jag önskar att vi hade haft möjlighet att vara här två dagar och att vi vore här ensamma. Tänk vad skönt om man kunde få gå helt ostört och filosofera och meditera i lugn och ro. Jag önskar även att det vore tillåtet att bada och campa här, men det är det inte. Efter 6 timmars vandring, inser vi att vi måste börja bege oss hem till Baska igen.

Som tur är så vill Victor köra hem, och jag får vila lite. Fötterna och benen värker och jag är trött i hela kroppen. Victor kör betydligt fortare än mig, och jag sitter och bromsar med mina ömma fötter hela tiden och försöker att inte visa min åkrädsla. Victor ser ju så mycket bättre än mig, och även i mörker, så det blir en utmaning för mig att lita på att han ser det jag inte ser, typ vägen.
Efter en makalöst vacker hemresa längs kusten i solnedgång så är vi åter i Baska kl 22.00, och det var underbart skönt att få lägga sig i sängen och vila ut.
Missa inte Plitvice om ni åker till Kroatien någon gång, och undvik helst högsäsong!

Kroatien...och därmed Baska..

Avresan gick från Midlanda och vi möttes av en ny avreseinformation när vi kom dit. Planet skulle gå nästan en timme tidigare (!) och via Vasa (!). Incheckningspersonalen var också lite osäkra och kom fram till oss och frågade vilken avreseinformation vi fått. Det visade sig att alla resenärer fått fel info och ingen visste att vi skulle flyga via Finland. Voine, voine!
 Ombord på planet satt jag bredvid ett ungt par, killen var flygrädd och skulle flyga för andra gången i sitt liv. Jag informerade de oerfarna resenärerna om att vi skulle mellanlanda i Vasa och de var tacksamma för upplysningen, samtidigt som killen fick gruva sig för dubbel uppstigning och nedstigning. Oansvarigt av researrangören att inte noga informera om detta i förväg. Eftersom jag själv är i flygbranschen, vet jag hur viktigt det är för flygrädda att få sån information i förväg.
När vi landat i Vasa och så tog det unga paret upp sina mobiltelefoner, medan vi väntade på att finnarna skulle stiga på.
- Vad tusan...är vi inte i Sverige...? utbrast den unga killen förskräckt.
- Nä, svarade jag, vi är i Finland.
- Vaa..?? Är vi i Finland?? Killen var nu nästan i ett tillstånd av panik.
- Jag sa ju att vi skulle mellanlanda i Vasa, försökte jag säga lugnande.
- Jamen, jag trodde ju att vi skulle mellanlanda i Vasa i Sverige, förklarade den stackars unge mannen.
Jag sa inget mer, utan funderade mer på om det fanns något ställe i Sverige som heter Vasa, men kunde inte komma på något annat än att killen måste ha blandat ihop geografi och historia, och förmodligen tänkte på Gustav Vasa, Vasaloppet eller Vasa knäckebröd. Jag hoppades att han känner till i vilken världsdel Kroatien ligger i.
Väl framme så fick vi oss tilldelat två lägenheter högst upp i ett trevåningshus. Jag och Josefin fick en lägenhet för 8 personer, stora rum och stor balkong, och mina söner fick en mindre lägenhet bredvid. Nice surprise!
Baska är en naturskön havsvik omgiven av höga berg och vacker natur. Allt är snyggt, rent och prydligt. Det är en typisk semesterort, som byggts upp för turister. Det är ändå genuint och mysigt, och man känner sig fullkomligt trygg här. Det är lugnt och stillsamt, många pensionärer och lite nattliv. Inget disco och inga skränande fulla ungdomar.

Efter några promenader längs stranden och lite solbad, börjar det kännas tråkigt och jag blir i vanlig ordning rastlös och sugen på äventyr. Det är ännu för kallt för att simma i havet, några dopp räcker. Jag fick lära mig ett nytt ord, när vi gruvade oss ner i vattnet..."fittfrys"...och det är precis vad det låter som och något som jag inte uppskattar. Några grader till får det gärna bli, innan jag vill simma ut till hopptornen där ute i viken. Nej, nu får det hända något och jag bokar en hyrbil till nästa dag.