Dobra dan!
Imorse vaknade vi med en helt annan väderlek än gårdagens. Igår eftermiddag stekte vi på stranden och idag blåser det vita gäss på havet. Det är inte mer än 12-13 grader och tunga regnmoln hänger över oss. Barnen vill ligga kvar i sängen och dra sig, men mor tuta lämnar ingen tid till spillo. Jag försöker dra med dom på en vandring upp till den högt belägna kyrkan för att kolla på utsikten, men jag får gå själv. Den finska guiden från Scandjet, uppmanade nyanlända resenärer på välkomstmötet att gå upp till kyrkan om de ville få sig en utmaning. Hon berättade att det inte var någon idé att ta en eldriven cykel dit upp, för elen skulle ändå inte räcka hela vägen upp. Jag behöver ingen eldriven cykel, mina ben går utan hjälpmedel trots att ena knät är svullet av överansträngning. Jag knatar fram och tillbaka i blåsten och konstaterar att jag varit med om värre utmaningar.
På vägen tillbaka så upptäckte jag en skylt med en vandringsled och jag skyndade hem till barnen och tvingade dom att följa med mig. Jag utlovade en enkel vandring och hoppades att det skulle stämma. Men ack vad jag bedrog mig själv och de stackars oskyldiga barnen. Vi gick en brant stenig stig som inte var gjord för människor, möjligen åsnor och bergsgetter. Någon i mitt kära sällskap klagade och svor ideligen och kände uppenbarligen inte till begreppet peptalk, vilket jag påpekade. En annan i mitt sällskap påstod att man faktiskt får svära om man kommer från Svärje (! ) hehehe...
Jag blev beskylld för att lura med dem på farliga stigar där fullt med lösa stora stenar kunde äventyra vår existens. Till slut kom vi hela vägen uppför berget och kunde se kyrkan på kullen som en liten prick nedanför oss. Den finska guiden visst uppenbarligen inte vad en sann utmaning innebär.
Uppe på berget var det stora vidder av steniga hedar, där bosättning en gång i tiden levt. Numera är det bara ruiner kvar. Vi läste även på en skylt att här finns Europas farligaste orm och spindel (!). Dottern försökte lura mig att jag hade en spindel på ryggen.
Vi gick omkring i blåsten och hittade efter ett tag en annan nedfart, som var betydligt enklare att ta sig ner igen på. Den här stigen verkade vara gjord för människor. Det var riktigt roligt och behagligt att vandra på den branta stigen och beundra den vackra utsikten över Baska.
Samtliga i sällskapet var riktigt nöjda med vandringen. Ännu nöjdare var vi senare när vi åt en god middag på Restaurant Baska, och personalen var glada att se oss där igen. Nu kollar vi på Eurovision contest och imorgon väntar en ny bilfärd till Die Höhle och en tur till Trieste i Italien. Hoppas biluthyrningsgubben har fixat till GPS'n till imorgon. Ciao!
Imorse vaknade vi med en helt annan väderlek än gårdagens. Igår eftermiddag stekte vi på stranden och idag blåser det vita gäss på havet. Det är inte mer än 12-13 grader och tunga regnmoln hänger över oss. Barnen vill ligga kvar i sängen och dra sig, men mor tuta lämnar ingen tid till spillo. Jag försöker dra med dom på en vandring upp till den högt belägna kyrkan för att kolla på utsikten, men jag får gå själv. Den finska guiden från Scandjet, uppmanade nyanlända resenärer på välkomstmötet att gå upp till kyrkan om de ville få sig en utmaning. Hon berättade att det inte var någon idé att ta en eldriven cykel dit upp, för elen skulle ändå inte räcka hela vägen upp. Jag behöver ingen eldriven cykel, mina ben går utan hjälpmedel trots att ena knät är svullet av överansträngning. Jag knatar fram och tillbaka i blåsten och konstaterar att jag varit med om värre utmaningar.
På vägen tillbaka så upptäckte jag en skylt med en vandringsled och jag skyndade hem till barnen och tvingade dom att följa med mig. Jag utlovade en enkel vandring och hoppades att det skulle stämma. Men ack vad jag bedrog mig själv och de stackars oskyldiga barnen. Vi gick en brant stenig stig som inte var gjord för människor, möjligen åsnor och bergsgetter. Någon i mitt kära sällskap klagade och svor ideligen och kände uppenbarligen inte till begreppet peptalk, vilket jag påpekade. En annan i mitt sällskap påstod att man faktiskt får svära om man kommer från Svärje (! ) hehehe...
Jag blev beskylld för att lura med dem på farliga stigar där fullt med lösa stora stenar kunde äventyra vår existens. Till slut kom vi hela vägen uppför berget och kunde se kyrkan på kullen som en liten prick nedanför oss. Den finska guiden visst uppenbarligen inte vad en sann utmaning innebär.
Vi gick omkring i blåsten och hittade efter ett tag en annan nedfart, som var betydligt enklare att ta sig ner igen på. Den här stigen verkade vara gjord för människor. Det var riktigt roligt och behagligt att vandra på den branta stigen och beundra den vackra utsikten över Baska.
Samtliga i sällskapet var riktigt nöjda med vandringen. Ännu nöjdare var vi senare när vi åt en god middag på Restaurant Baska, och personalen var glada att se oss där igen. Nu kollar vi på Eurovision contest och imorgon väntar en ny bilfärd till Die Höhle och en tur till Trieste i Italien. Hoppas biluthyrningsgubben har fixat till GPS'n till imorgon. Ciao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar