Blev biten av medpassagerare ombord på NewYork-flight

Ibland händer det inte så värst spännande saker i mitt liv, utan vardagen är ganska beige och andefattig. Såna dagar får man hålla tillgodo med roliga minnen. Igår lovade jag att återkomma till några rubriker från "Mitt livs löpsedel", så varsågod Sister Moonshine:

Året var 1983, och jag var på väg hem till Sverige efter nästan ett års vistelse i Houston, Texas, där jag jobbat som au-pair. Jag mellanlandade i New York på Kennedy-flygplatsen och hade några timmar att slå ihjäl innan jag fick kliva på SAS HugeViking med destination Stockholm, Arlanda. Uttråkad hann jag aldrig bli eftersom jag träffade ett par norrmän i baren som jag skålade och hade dejligt med. Vi hade så kjempekul att norrmännen lyckades missa sista utropet för deras flight till Oslo. I sista stund lyckades vi ordna så att de kom med mitt flyg till Stockholm istället. Sist av alla släntrade vi ombord, ganska salongsberusade alla tre ( detta var före jag konverterade till IOGT-NTO ). Vi blev förpassade att sitta längst bak i planet.
 På fönsterplats, närmast mitt säte, fann jag en ung man iklädd vit kostym, vit gangsterhatt, vita myggjagare och vit käpp. Han var som hämtad ur boken "The Great Gatsby". Trots hans imponerande outfit genomskådade jag honom på 3 sekunder, och konstaterade att han var en grymt osäker svenne. Vi presenterade oss för varandra, och jag satt alltså bredvid Lars från Falköping, som var på väg hem från Los Angeles efter att ha varit utbytesstudent ett år. Han inledde redan från början med: "Excuse me, men can we prrrata engelska foerr jaeg haerrr gloemt aell svenskk?"(!) Han talade en överdrivet bred amerikanska, ungefär som det låter när du pratar med pekfingret instoppat innanför kinden. (Testa, om du inte hajar hur det låter). Jag var genast med på noterna, jag kunde ju tala ännu bredare med min Texas accent ( typ 2 fingrar innanför kinderna ).
Den osäkre stackars Lars försökte göra intryck och började berätta den ena rövarhistorien efter den andra. Han avslöjade bl a att han var ytterst nervös att narkotikapolisen skulle ta honom på Arlanda eftersom han hade smugglat knark med sig. Jo, säääkert! Vidare försökte han imponera genom att berätta om alla kändisar han träffat i Hollywood. Han visste bara inte att han träffat sin överman. Jag var inte sen att hänga på där och ljög värre än en häst trava. Jodå, med min solbruna nuna, ultrablonda hår och Jane Fonda-trimmade kropp lyckades jag slå i honom att jag jobbade som fotomodell och därför fick backstage-pass på alla konserter. När jag drog till med att jag minsann flugit in till Queens konsert och landat på helikopterplattan precis bredvid scenen, fick Lars från Falköping nog. Han vände sig emot mig med grinande käft och bet mig hårt i överarmen. Det gjorde så ont att jag vrålade rakt ut och instinktivt smällde jag till honom. Jag bara gapade och kollade på de blåröda tandmärkena på min arm som svullnade upp. Det var inget litet nafs, utan ett rejält bett. Dock hade tänderna inte gått igenom skinnet och det sprutade ingen blod, så jag bestämde mig för att inte larma flygvärdinnan och be om stelkrampsspruta. Därmed var det slut på lögnerna. Innan vi landade på Arlanda så talade vi normal svenska och Lars visade sig vara en tafatt söndagsskolelärare med grymt dåligt självförtroende. Tullpolisen brydde sig inte om den malplacerade vite gangstern på Arlanda och vi skildes som vänner. Han skickade då och då några vykort till mig efteråt. Mina bitmärken blev så småningom grönsvarta i färgen innan de slutligen bleknade bort. Dock finns detta möte med Mr Gatsby djupt bevarad i mitt minne. See you later alligator!