Äventyr på äventyr...

Igår frågade Anci vad mina föräldrar tyckt om min äventyrslystnad. Som svar kan jag säga att de inte haft det lätt och jag beundrar dem för att de stått ut. Fast egentligen har de ju inte haft något val, jag har ändå alltid gjort som jag velat. Redan som liten drömde jag om att få resa runt i världen. Jag läste om Pippi Långstrumps äventyr i Söderhavet, och egentligen är det nog hennes fel alltihopa, att jag blivit som jag blivit. Pippi är och har varit min största idol genom livet.

Att bli reseledare eller flygvärdinna stod överst på min yrkesvalslista. Det finns nedpräntat i alla såna där "Mina Vänner-böcker" som vi polare hade på 70-talet. När jag gick på lågstadiet fick jag ett erbjudande att följa med min vän Åsa och hennes familj till Italien, men mina föräldrar hade inte råd. Jag var så avundsjuk att jag kunde dö, när jag fick ett vykort från Riva del Sole. Jag läste det om och om igen, säkert 100 gånger. Hur cikadorerna lät på natten och hur det kändes att bada i Medelhavet. Det dröjde ända fram till 1978 innan jag fick åka utomlands. Då på språkresa till Brighton en månad, tillsammans med Åsa. Vi var 15 år och knappt torra bakom öronen. Hur vågade våra föräldrar släppa iväg oss?

Innan vi kom iväg på den resan hade jag redan hållit tillgodo med äventyr i Norrland. Jag och några kompisar brukade ibland skolka från högstadiet och lifta till Umeå och Sundsvall. Ibland liftade jag ensam då vi inte fick plats i samma bil allihopa. Hujedamej sånt barn jag var! En gång som 14-åring åkte jag till en skidstuga i Junsele en helg, fast till mamma och pappa hade jag ljugit och sagt att jag skulle sitta barnvakt med en kompis. Inte bra. Min lögn avslöjades naturligtvis och jag skäms än idag över det. Mina föräldrar var inte så glada då, och jag hoppas vi kan lägga det till preskiberade handlingar. Eller vad säger ni, mamsen och papsen? Jag vet att ni läser allt jag skriver och förmodligen har jag redan avslöjat en hel del som ni aldrig känt till, eller hur? Hihihi...

Sent på vårterminen i 9:e klass drog jag iväg med pojkvännen till Malta. Vi köpte resan på Arlanda en timme innan avgång och jag hann ringa ett samtal hem till mina föräldrar som inte visste något. "Vi åker till Malta i två veckor nu. Kan du ringa till min klassföreståndare Bert Wennman och be om ledigt? Nu hinner jag inte prata mer. Hejdå!" Inga mobiltelefoner, ingen internet fanns det på den tiden. Det var bara att köpa läget för mor och far och be till Gud för mig. Jag vet att min mormor brukade ta fram Världsatlasen och söka upp den plats i världen jag befann mig på och be för mig. Gulle dig, mormor!
Ja, så där har det fortsatt. Ibland har mina föräldrar varit lyckligt ovetande om att jag befunnit mig utomlands tills ett vykort dimpt ner i deras brevlåda. Typ "Tjohoo! Jag är på Sri Lanka helt själv, tog en sista minuten... "

Jag tycker det blir lite extra spännande att göra saker som ingen känner till, att behålla hemligheterna för mig själv ett tag. Fast det är ju ganska dumdristigt att ge sig iväg på resa till andra sidan jordklotet, utan att meddela en kotte. Sedan jag fick egna barn så har jag väl blivit en aning försiktigare, med tanke på mitt ansvar för dem. Ändå har de fått vinka adjö till sin mamma åtskilliga gånger då jag dragit iväg på egen hand. Hur kan hon? tänker nog många. Men jag behöver då och då åka iväg och ladda batterierna för orka vara mamma överhuvudtaget. Barnen har ju också fått följa med på många resor runt om i världen. Jag kan se att min dotter också fått smak för detta med resor och äventyr, och jag är rädd för att hon kommer att gå i mina fotspår. Och jag ska se till att jag får följa med henne! Hahaha...vad kul vi ska ha, du och jag, Josefin!