På vift i Mexico

Jag märker att när jag skriver om nåt roligt får jag bättre gensvar, fler som läser, än när jag skriver om nåt allvarligt och seriöst. Så jag kompromissar och varvar väl lite istället. Tänkte fortsätta och skryta om mina bravader runt om i världen, för den som ids läsa. En till av mitt livs löpsedlar kommer därför här. Varsågod Carina, du gullrumpa :-)

Året var 1983 och jag befann mig i Mexico med två tjejer som jag träffat när jag var au-pair i Houston. Det var Annika från Vänersborg och Eveline från Schweiz. Tillsammans hade vi åkt till den glassiga semesterorten Acapulco. Valutakursen var optimal för oss och inget kostade någonting, så det passade bra för oss fattiga flickor. En kväll när vi låg i poolen på hotellet blev vi bekanta med två mexikanare som egentligen hörde hemma i Mexico City. Den ene lärare och den andre tandläkare. De var oerhört charmerande och gästvänliga och visade oss runt i hela Acapulco under några dagar. Vi åkte till privata vackra stränder, såg kändisars lyxhus och åkte till den berömda klippan El Clavadista varifrån Elvis dök i en av hans långfilmer. Vi åkte fallskärm efter motorbåt och vi red mulåsnor på stranden. När det var dags för våra mexikanska vänner att vända tillbaka till Mexico City, blev vi erbjudna att lifta med dom genom öknen. Jag och Eveline tackade utan betänkligheter ja till erbjudandet, medan Annika totalvägrade. "Vad visste vi egentligen om dom här herrarna? Tänke om de våldtog oss eller rövade bort oss? Vi kunde ju bli mördade och slängda till hyenorna i öknen!" Det slutade med att vi var beredda att splittra oss och lämna stackars Annika kvar i Acapulco med hennes trasiga knä, ( hon hade dråsat i backen efter flygturen med fallskärm ). Till slut gav hon gråtfärdig med sig, och deklarerade att nu var vår sista stund kommen.

Den nattliga långa bilresan gick dock bra och framme i Mexico City fick vi flytta in i tandläkarens lägenhet mitt i city, medan han själv flyttade hem till sina föräldrar. På dagarna visade dom alla sevärdheter som pyramiderna, antropologiska museet och mycket mer i denna otroligt intressanta, men smutsiga stad. Varje gång man snöt sig, blev det alldeles svart i näsduken. Att vistas en dag i Mexico City var som att röka ett paket cigg ( åtminstone 1983 ). Sista kvällen blev vi inbjudna på avskedsmiddag hos tandläkarns familj. Svenskt sedvanliga tog vi av oss skorna och gick med svarta barfötter på den vita heltäckningsmattan, tills vi upptäckte att det blev spår efter oss. Vi ursäktade oss och gick snabbt in i badrummet och tvättade våra smutsiga fossingar. Nästa dag satte de oss på en buss till den vackra silverbyn Taxco som ligger uppe i bergen. Där tillbringade vi en dag innan vi åkte tillbaka med en snorfull busschaufför till Acapulco, men det är en annan historia. Hursomhelst, vi var oerhört tacksamma att få träffa såna generösa och gästvänliga människor. Jag höll kontakten med våra mexikanska vänner fram till den stora jordbävningen i Mexico City 1985. Då upphörde kontakten och jag vet inte vad som hände dom. I mitt minne finns de dock ljust bevarade. Adios amigos!