Att jobba på ett flygbolag kanske upplevs som tjusigt och glamoröst i mångas ögon. Piloter, flygvärdinnor, businessclass,champagne och resor över hela världen. För oss som jobbar bakom kulisserna är det nåt helt annat. Här är timing, organisering och flexibilitet ledord. Här kan kan situationen förvandlas till ett kaos på nolltid, på grund av väder och andra kritiska situationer som pågår runt om i hela världen. Situationer som vi sällan kan råda över, även om våra passagerare är helt säkra på att vi kan det. Vi trixar och fixar och improviserar för att lösa situationer på bästa sätt. Ibland trollar vi med knäna och gör mirakel.
Jag har just kommit hem från ännu en stressig och hektisk arbetsdag, och hjärnan arbetar fortfarande på högvarv. Under en vanlig arbetsdag så växlar jag mellan att svara i telefon, chatta och mejla med våra kunder. Jag nettar, proraterar, ticsar, offererar och kommunicerar i ett kodat språk som knappast förstås av någon utomstående. På min bildskärm har jag 4 olika rutor, så att jag kan hålla koll på många saker samtidigt. Om jag flippar, tabbar och skiftar så har jag en mängd olika program att jobba med. Varje knapp på tangentbordet har flera olika funktioner, keypads. En punkt eller ett streck på fel ställe är av avgörande betydelse. Konstigt nog hittar oftast mina fingrar dit dom ska, men om jag ska förklara i min hjärna vad jag gör, så går det inte.
Några gånger per dag får jag hjärnsläpp och börjar arbeta i slowmotion. Då sitter jag och stirrar in i skärmen som en döskalle. Detta tillstånd kan benämnas på många olika sätt: Gröt i skallen. Sirap i kolan. Inte alla bestick i lådan. Inte alla hästar hemma. Lobotomerad. Jag förstår inte vad folk säger, jag vet inte vad jag håller på med och jag kan säga vad tokiga saker som helst. Ungefär som en stressad resebyråagent presenterade sig för mig idag: - "Mitt namn är hejsan! Kan du hjälpa mig....." Hon hade rationaliserat bort en del i hennes hälsningsfras, för att det skulle gå en tusendels sekund snabbare. Jag brukar också snubbla med orden när jag är stressad och ibland ber mina kunder mig att tala lite långsammare.
Efter korta hjärnstillestånd så rasslar det till igen, precis som om man kickar igång ett gammalt flipperspel som fått tilt. Det blir typ jackpot och hjärnan går åter igång på högvarv. Lättad över att återfå kontrollen på hjärnan, fortsätter jag och matar på igen. Jag är säker på att jag kommer att slita ut min hjärna i förtid. Dom stackars hjärncellerna kommer inte att palla. Nåväl, den dagen den sorgen. För det mesta är det ändå spännande och kul på jobbet. Jag har underbara hjälpsamma kollegor med fantastisk humor. Stämningen är rå men hjärtlig, och vi skrattar tillsammans många gånger per dag. Vi är som en enda stor familj. Utan dom vore inte jobbet värt något, mer än för plånboken. Nu tänker jag låta gamnacken och ögonen byta ställning ett slag och bege mig till gymet. Låta kroppen jobba och knoppen vila. Vi hörs! Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar