Sommaren och svampen har kommit..

Nu verkar sommaren äntligen ha kommit, precis lagom när industrisemestern tar slut. Idag hade jag 27 grader i skuggan som varmast, när jag var i stugan. Ni som hann se min försäljningsannons som jag hade för ett tag sen, kan glömma det. Stugan är inte längre till salu. Det blev ett återköp av nuvarande ägare. Jag ångrade mig och behåller min enkla idyll, där jag trivs så bra.
I helgen har jag varit där och försökt få bort lite ogräs. Naturens växtkraft har varit starkare än vanligt i år. Jag fick en trimmer av mina snälla föräldrar, som jag nu använt. Jag har aldrig haft någon grästrimmer tidigare så det tog ett tag innan jag förstod hur den fungerade och innan jag fick den att starta. Var nästan på väg att ge upp när det äntligen brummade till. Skam den som ger sig!

Jag kände mig riktigt macho, när jag spände på mig denna mackapär som förde ett öronbedövande liv.

Vidare begav jag mig ut i skogen för att leta efter skogens guld, och lyckades hitta en korg med kantareller, trots att det är lite väl tidigt. Tyvärr hade redan en hel del hunnit torka bort. Tydligen har det varit för torrt i sommar, trots att vi mestadels bara upplevt dåligt väder.

Vidare har jag plockat lite smultron och blåbär, mest bara till dagsbehovet.

Till middag blev det kokt färskpotatis mosade med smör, smörstekta kantareller, babyplommontomater, färsk dill och citronpeppar. Middagen intogs på "bron" i bara trosor och behå. Så kan man göra när man är ungkarlsflicka och utan insyn från grannar. Mums vad gott!

Efter att ha letat efter Svenne ( min kattgubbe ) i över en timme var jag beredd att lämna honom kvar i stugan. När jag körde iväg med bilen kom jag plötsligt på att han faktiskt kunde han gömt sig inomhus, så jag körde tillbaka. Mycket riktigt! Där låg han och gömde sig under en fåtölj. Sluga kattskrälle som inte ger sig till känna fastän man ropar på honom och lockar med mat, när han anar att det är dags för hemfärd.

Nu har jag avverkat en löprunda längs Järveds strand, och nu återstår bara att avrunda dagen med sängen och en god bok. Imorgon är det måndag och en ny arbetsvecka. Tjing! 

Ulvön - Höga Kustens pärla

I helgen har jag varit hos min kära syster och hennes familj på Ulvön. De har ett fantastiskt sommarparadis på norra Ulvön, närmare bestämt Fjären. Eftersom familjen har sina rötter där, så har de också ett av de bästa lägena på denna populära ö. Parkeringen i hamnen var nästan full, och när jag skulle ta båten hem i eftermiddag fick jag den sista platsen.

Både min syster och jag älskar att promenera och vi tar tagit långa turer till fots och tittat på denna vackra ö. Naturligtvis tog vi en tur till hamnen och kollade in nya hotellet och åt glass på bryggan  i solskenet.

Ulvö skärgårdshotell

Självklart äter man surströmming när man är på Ulvön. En delikatess från Höga Kusten. Mums, vad gott det är! Tack kära syster!

Surströmmingsklämma med tunnbröd, potatis, lök, tomat och bitar av surströmming

Nedan följer några fler bilder från min härliga helg. Stort tack till syster och Nisse, för er gästfrihet! Jag kommer snart tillbaka!:-)

Ulvö hamn

Bygatan

Syrran och svågerns fina plejs i Fjären

Jag blev härbärgerad här!

Solnedgång på Fjären

På väg hem...

Senildement.....del 2

Jag fortsätter med att hänga ut mig själv och avslöjar mer om min pinsamma demens, som ni läste om i Senil demens kräver mycket spring i benen..
Som jag berättade tidigare så kommer jag inte ens ihåg i vilken klass min dotter går. När hon gick på Örnsköldsskolan blandade jag alltid ihop avdelningarna Picasso, Mozart, Chagall och allt vad de heter, och uppgav alltid fel konstnär när jag ringde till skolan för att presentera mig. Nu går dottern på en annan skola i 6A eller 6B. Hon ska snart börja i 7A eller 7B. Ja, ni förstår problemet. Jag lär mig aldrig om det är A eller B. Jag har 50% chans att pricka rätt.
I våras skulle vi föräldrar besöka skolan för att närvara vid en rättegång, som eleverna arrangerat i syfte att lära sig mer om juridik. Som vanligt skyndar jag in några minuter försenad och funderar igen på om det är A eller B-klassrummet jag ska gå in i. Jag chansar och går in och ser att rättegången redan har börjat. En annan stressad och försenad mamma sluter upp tillsammans med mig. Vi tittar på de engagerade barnen, och jag undrar var Josefin är. Känner inte heller igen hennes klasskamrater. Känner inte riktigt igen de övriga föräldrarna heller, mer än den andra försenade mamman, eftersom våra döttrar umgås med varandra. Efter ca 10 minuter tittar jag på den andra mamman som ser lika förbryllad ut som jag. Vi konstaterar viskande att vi förmodligen tagit fel klassrum och närvarat vid fel rättegång. Tyst smög vi ut, och tyst smög vi in i nästa klassrum, till "vår"rättegång. Skönt att vi var två! Men vi blev ändå dömda av blickarna från de andra föräldrarna, lärarna och framförallt av våra döttrar. Vi befanns åter skyldiga till sinnesförvirring!

Ibland verkar jag ha gjort saker som jag inte är medveten om själv. Vid ett par tillfällen när jag klätt av mig på kvällen har jag upptäckt att jag har dubbla behåar på mig! Hur går det till? Jag måste uppenbarligen fortfarande sova när jag klär på mig på morgonen. Nog för att jag har två bröst, men jag behöver verkligen inte ha två behåar på mig samtidigt! Omaka strumpor är väl förlåtligt...men detta?
En gång för mycket länge sedan hade jag försovit mig och i panik slet jag på mig kläderna. Dunjacka, vinterstövlar och mössa, eftersom det var mitt i vintern. När jag kom ut på gården kände jag att det blåste väldigt kallt om benen och då upptäckte jag att jag inte hade några byxor på mig!!

Jag brukar alltid ta med mig frukt till jobbet för att äta som mellanmål. Häromdagen när jag råkade kolla i papperskorgen bredvid mitt skrivbord, ser jag min persika ligga där. Jag tänker direkt att jag själv måste ha kastat frukten dit av misstag. Jag utbrister: - Mäh, har jag kastat min persika i soporna???  Då svarar kollegan: - "Nä, det var Jim som gjorde det! Han trodde att det var Majsan som glömt kvar sin frukt på skrivbordet och att den var gammal!" Till saken hör är att jag bytt arbetsplats och övertagit Majsans skrivbord, som inte suttit där på flera månader. Persikan borde själv ha krupit sin väg för länge sen, om det var så. Jag konstaterade lättad att det inte var jag som led av sinnesförvirring denna gång, och att jag inte är ensam om att lida av denna åkomma.

Det är mycket lätt att förlägga sina saker. Jag undrar hur mycket tid jag har ägnat åt att bara leta efter mina ägodelar i mitt liv. Ibland har jag hittat mina saker på helt fel plats, utan att ha en aning om hur de hamnat där. Kanske är det små tomtar och troll som jäklas med mig ibland. Hur kan annars plånboken ligga i kylskåpet av alla ställen? Häromveckan letade jag förtvivlat efter fryst kycklingfilé som jag tagit fram från frysen för upptining. Jag har fortfarande inte hittat den och mina barn lovar att de inte ätit upp den. Någon som vet var den är? Måste jag ringa till Signar Lidman igen?

To be continued....

Spårlöst försvunnen

Senil demens kräver mycket spring i benen...

Alltså, ibland blir jag så trött på mig själv. Att jag har ett förtvinat närminne, som gör att jag inte kommer ihåg saker och ting. Tänk vad mycket tid och energi jag skulle spara om jag hade full kontroll på allt!
Idag hade jag förtvivlat lite tid efter jobbet för att hinna med allt jag skulle göra. Jag gjorde en del ärenden på stan, handlade kattmat och annat nödvändigt och traskade hem med kassar i båda händerna. Jag kom på att jag hade glömt jackan kvar på jobbet ( det var bara 10 grader när jag gick till jobbet imorse ), men tänkte att jag ändå inte behöver den. Jag har ju fler jackor ( fler än jag kan räkna ) där hemma. När jag äntligen gått de dryga uppförsbackarna ända hem och står utanför dörren så har jag inga nycklar! Naturligtvis ligger de i jackan som jag har kvar på jobbet. Både lägenhetsnycklar och bilnycklar. Så det var bara att knalla iväg tillbaka till jobbet, och nu var det 30 grader i solen. En dyrbar timme senare var jag tillbaka utanför min dörr, trött, svettig, stressad och irriterad.

Konstigt nog har jag ett elefantminne när det gäller värdelöst vetande, som  t ex vilka telefonnummer mina vänner hade för 35 år sedan, vilket registreringsnummer pappa och svågern hade på bilen på 70-talet och annat som inte är värt att minnas. Idag kan jag inte mina barn mobilnummer utantill och inte vet jag vad jag har för registreringsnummer på min egen bil.

Det är ett under att jag tar mig in på jobbet varje dag, som kan liknas vid Fort Knox, eftersom det är dörrkoder och kortkoder överallt. Jag klarar för det mesta även att logga in i alla system på jobbet, utan att behöva ringa datasupporten för att be om ett nytt lösenord.

Men jag vet knappt hur gammal jag är. För några år sedan satt jag och en jämnårig kollega vid samma lunchbord på jobbet, när kollegan fick frågan hur gammal hon var. Hon tvekade lite och svarade sedan att hon var 43 år.
- Nu får du väl ändå ta och ge dig!! utbrast jag. Vi är ju födda samma år och jag är 46 år!!
- Va, är vi 46 år?? Kollegan gapar och kliar sig i huvudet. Vi diskuterar lite fram och tillbaka, och kommer sedan fram till att jag precis fyllt 45 år och hon är 44 år ( det skiljer några månader på oss ). Alltså hade ingen av oss koll. Kanske för att det inte längre spelar någon roll hur gammal man är.

Jag måste ibland också fråga mina barn hur gamla de är och de blir märkbart förnärmade när deras mamma inte vet en sådan självklar sak.
- Går du i 4:an eller 5:an? frågade jag dottern för ett par år sedan. Hon tittar på mig som om jag inte är riktigt klok.
- Vet du inte vilken klass jag går i???? Vad är du för en mamma?? fräste Josefin förolämpat. Ja, det undrar jag med...Kanske har jag inte ens riktig koll på hur många ungar jag har. Kanske har jag någon bortglömd unge någonstans? Who knows?

Häromveckan satt jag och funderade på hur gamla mina barn hunnit bli, och fick det inte riktigt att stämma. Jag frågar Victor, min yngsta son:
- Är det 2013 nu? Samtidigt som jag ställer frågan, funderar jag på vad som hände med 2012, och konstaterar att det blev inget ödesår. Jorden gick inte under som vissa förutspått. Vi klarade oss.
Victor tittar konstigt på mig och svarar: - Det är 2012!!!
Ok, då får jag det att stämma med åldern på mina barn. Vidare tänker jag på att det är märkligt att jag jobbar på Europas punktligaste flygbolag, och själv har jag inte ens koll på vilket år det är.
Ja, jag har aldrig kunnat passa tider och tycker inte det är så viktigt att hålla koll på klockan. Jag använder inte armbandsur till exempel. Men tid är ändå ganska väsentligt i mitt arbete. Det är egentligen det viktigaste vi arbetar med. Kanske jobbar jag på fel arbetsplats... Jag passar nog bäst i en tidlös rymd, i outer space. Som det UFO jag är.

Som sagt jag glömmer ofta saker och ting, och mina barn kan bli tokiga på mig ibland.
- Köp Start och mjölk!! ber sonen mig när jag ska åka till Coop och handla.
-  Start och mjölk, upprepar han. Två saker!! Kommer du ihåg nu, mamma? Start och mjölk!!
Mina barn känner mig alltför väl. Jag nickar och lovar att komma ihåg de två livsmedlen.
- Köpte du Start och mjölk? undrar sonen när jag kommer hem med matkassarna.
- Öhhh...nämen oj, nu glömde jag Start ändå!! svarar jag och blir så irriterad på mig själv. William himlar med ögonen och säger att jag är värdelös. Ja, det är jag nog. Helt hopplös.

Jag tänker på tanten som skickade iväg sin senildementa gubbe till Konsum för att köpa ett kilo köttfärs, och hem kom han med en påse kattsand. Och aldrig hade de haft katt. Inte fullt så dement är jag ännu. Eller?

För några år sedan ropade  jag in en bastuhink och skopa på en auktion. När jag vann budet stod jag där snopen och funderade på vad jag skulle med det till. Jag hade ju ingen bastu! ( inte på den tiden iallafall ).

Ja, ni skulle bara veta allt jag glömmer och hur jag kan strula till det ibland. Jag lovar att berätta mer ( när jag kommer ihåg allt ).

To be continued..

Vardag och knäckebröd..

Har egentligen inte så mycket att förtälja. Är åter uppe i den vanliga, tråkiga vardagen utan upptåg och äventyr. Jobba, sova, träna, städa och tvätta. Har handlat lite på rea ( halva priset på reapriset på Åhléns ). Har köpt picnic-filt, svart skinnväska, strumpor, bh, anteckningsböcker, galgar och en korg av plast. Sånt där som kan vara bra att ha. Också sånt jag nästan klarar av att vara utan. Jag har lovat att sluta shoppa så många gånger att jag slutat tro på mig själv. Läste att man kan lägga sig till en ny vana på bara 30 dagar, eller 21 dagar påstår andra. Kanske skulle jag börja med ett köpstopp på 30 dagar eller bara 21..? Vi får se. Jag är nog inte mentalt mogen och förberedd ännu.

Var på Östra och handlade mjölk plus yoghurt häromdagen efter ett pass på Friskis & Svettis ( "Fiskis & Frettis" som min dotter sa när hon var liten ). Med mig i den minimala fickan hade jag bara 2 tiokronor. Efter flera försök att betala i myntapparaten, upptäckte jag att ena myntet var en 20 cents euro, som jag fått med mig efter min Italienresa. Puh! Vad göra nu då? Lägga tillbaka varorna och gå hem igen. Men se, den snälla kassörskan lät mig handla på krita och vara skyldig 10 kr. Tack för det, det kallar jag service och kundkänsla! Ja, jag är ju stammis där, så det var väl inte mer än rätt.

Har åter fått dille på knäckebröd med smör och prästost som jag värmer i ugnen tills osten smält. En vana som jag fick lära mig av en kompis i de tidiga tonåren. När jag var gravid levde jag på dessa mackor samt Oboy. Nu skippar jag den sockriga chokladmjölken och dricker the istället, men oj vad gott det är ibland. Testa om du inte redan gjort det! Vardagsgott!
Nu blir det en joggingrunda i solen! Snart är det helg och då tar jag båten till Fjären!

Slut på semestern...

Sommaren har fortfarande inte kommit på allvar. Den verkar bli inställd här uppe i norr i år. Jag har ännu inte legat på stranden någon dag, inte badat i havet, och inte ens grillat. Och nu är min semester slut. Känns lite snopet. Den här semestern blev inte vad jag tänkt mig. Man ska egentligen inte ha några förväntningar. Antingen blir man besviken, eller så blir man trevligt överraskad. Jag har nog mest blivit trevligt överraskad. Har haft några underbara dagar med dottern ute i naturen på olika smultronställen i Höga Kusten. Och så har jag ju varit i Italien och Schweiz och sett så många vackra platser som jag inte kände till sedan tidigare.
Imorgon återgår jag till kneget igen. Slut på det roliga för den här gången. Men jag har några semesterveckor kvar, som jag sparar till i vinter. Kanske blir det Indien igen, eller något annat spännande ställe. Jag vet att det alltid dyker upp något som drar i min restarm och äventyrslusta igen. Vi får se vad det blir. Nu börjar jag med att ställa väckarklockan på 06.30....Gäsp!

Thank you for a nice stay, Anna! Next time we go dancing in Cuba, or around  the world!

Bye bye Annamaria, Varese and Italy!

Mera resereportage...

Jag bara älskar Italien. Det är charmigt och vackert överallt. Italienarna har en speciell känsla för skönhet och design. Maten är underbar och italienarna är snälla, gästvänliga och talar ett vackert språk. Jag måste börja läsa italienska, tror jag. Jag vill gärna visa fler vackra bilder från min resa. Prego!!

Anna visade mig ett "hemligt" ställe. som egentligen bara byborna känner till. Ett vattenfall med naturlig swimmingpool, och utsikt över hela staden. Så friskt och skönt! En riktig oas, och perfekt picnicställe.

Min väns vackra hortensias

Min vän Annamaria lagar bättre mat än Jamie Oliver!  Laxmiddag i hennes vackra trädgård är ljuvligt!  Grazie mille, Anna!

Idag gick resan till Schweiz...

Min vän tog mig med på en underbar resa. Hade inte riktigt fattat vad vi skulle iväg på för äventyr. Detta övergick alla mina förväntningar. Tänk att det finns så vackra platser på vår jord! Varese ligger mycket nära Schweiz och vi åkte först genom Lugano och Lake Lugano ( som är en del av Lake Como ). Vidare åkte vi igenom den 17 km långa Gottardtunneln ( inget för människor som lider av klaustrofobi ). Vi åkte igenom små vackra byar med höga berg och djupa dalar. Vi stannade vid glaciärsjöar som har en alldeles speciell färg ( tyvärr har jag nött ut mitt minneskort på min kamera, så mina bilder blev inte alls vad jag förväntade mig ). Vi stannade bland annat vid byn Seedorf där allt var bedövande vackert. Vi åkte upp i bergen på farligt slingrande serpentinvägar med branta stup och makalös utsikt. Jag var alldeles mjuk i benen när vi passerade vissa delar och trodde nästan jag skulle svimma bitvis av höjdrädsla.
Vi stannade i ett medelstort samhälle alldeles vid motorvägen, för att köpa något gott att äta och dricka. Döm om vår förvåning då inget café eller bageri accepterade kreditkort! Ett ställe där turister passerar hela tiden. Vi som hade tänkt att äta äkta apfelstrudeln med vaniljsås, och dricka cappuccino. Men affärsidkarna fick vara utan våra pengar.
Alora, vi fortsatte genom Gotthardmassivet, och däruppe bland bergen var det ganska kyligt, bara ca 12 grader trots att solen sken. Bellisimo!

Vår resa började typ här...

Seedorf

Typisk alphydda

Jag hittade min alldeles egna alphydda..

Nu står jag precis vid stupet...

Vi hittade en farbror som samlade på gamla traktorer

Ratt och sits av trä

Det var kallt på toppen av bergsmassivet, bara 12 grader..huh..

St Gotthard passet

St Gotthard massivet