Senildement.....del 2

Jag fortsätter med att hänga ut mig själv och avslöjar mer om min pinsamma demens, som ni läste om i Senil demens kräver mycket spring i benen..
Som jag berättade tidigare så kommer jag inte ens ihåg i vilken klass min dotter går. När hon gick på Örnsköldsskolan blandade jag alltid ihop avdelningarna Picasso, Mozart, Chagall och allt vad de heter, och uppgav alltid fel konstnär när jag ringde till skolan för att presentera mig. Nu går dottern på en annan skola i 6A eller 6B. Hon ska snart börja i 7A eller 7B. Ja, ni förstår problemet. Jag lär mig aldrig om det är A eller B. Jag har 50% chans att pricka rätt.
I våras skulle vi föräldrar besöka skolan för att närvara vid en rättegång, som eleverna arrangerat i syfte att lära sig mer om juridik. Som vanligt skyndar jag in några minuter försenad och funderar igen på om det är A eller B-klassrummet jag ska gå in i. Jag chansar och går in och ser att rättegången redan har börjat. En annan stressad och försenad mamma sluter upp tillsammans med mig. Vi tittar på de engagerade barnen, och jag undrar var Josefin är. Känner inte heller igen hennes klasskamrater. Känner inte riktigt igen de övriga föräldrarna heller, mer än den andra försenade mamman, eftersom våra döttrar umgås med varandra. Efter ca 10 minuter tittar jag på den andra mamman som ser lika förbryllad ut som jag. Vi konstaterar viskande att vi förmodligen tagit fel klassrum och närvarat vid fel rättegång. Tyst smög vi ut, och tyst smög vi in i nästa klassrum, till "vår"rättegång. Skönt att vi var två! Men vi blev ändå dömda av blickarna från de andra föräldrarna, lärarna och framförallt av våra döttrar. Vi befanns åter skyldiga till sinnesförvirring!

Ibland verkar jag ha gjort saker som jag inte är medveten om själv. Vid ett par tillfällen när jag klätt av mig på kvällen har jag upptäckt att jag har dubbla behåar på mig! Hur går det till? Jag måste uppenbarligen fortfarande sova när jag klär på mig på morgonen. Nog för att jag har två bröst, men jag behöver verkligen inte ha två behåar på mig samtidigt! Omaka strumpor är väl förlåtligt...men detta?
En gång för mycket länge sedan hade jag försovit mig och i panik slet jag på mig kläderna. Dunjacka, vinterstövlar och mössa, eftersom det var mitt i vintern. När jag kom ut på gården kände jag att det blåste väldigt kallt om benen och då upptäckte jag att jag inte hade några byxor på mig!!

Jag brukar alltid ta med mig frukt till jobbet för att äta som mellanmål. Häromdagen när jag råkade kolla i papperskorgen bredvid mitt skrivbord, ser jag min persika ligga där. Jag tänker direkt att jag själv måste ha kastat frukten dit av misstag. Jag utbrister: - Mäh, har jag kastat min persika i soporna???  Då svarar kollegan: - "Nä, det var Jim som gjorde det! Han trodde att det var Majsan som glömt kvar sin frukt på skrivbordet och att den var gammal!" Till saken hör är att jag bytt arbetsplats och övertagit Majsans skrivbord, som inte suttit där på flera månader. Persikan borde själv ha krupit sin väg för länge sen, om det var så. Jag konstaterade lättad att det inte var jag som led av sinnesförvirring denna gång, och att jag inte är ensam om att lida av denna åkomma.

Det är mycket lätt att förlägga sina saker. Jag undrar hur mycket tid jag har ägnat åt att bara leta efter mina ägodelar i mitt liv. Ibland har jag hittat mina saker på helt fel plats, utan att ha en aning om hur de hamnat där. Kanske är det små tomtar och troll som jäklas med mig ibland. Hur kan annars plånboken ligga i kylskåpet av alla ställen? Häromveckan letade jag förtvivlat efter fryst kycklingfilé som jag tagit fram från frysen för upptining. Jag har fortfarande inte hittat den och mina barn lovar att de inte ätit upp den. Någon som vet var den är? Måste jag ringa till Signar Lidman igen?

To be continued....

Spårlöst försvunnen