Alltså, ibland blir jag så trött på mig själv. Att jag har ett förtvinat närminne, som gör att jag inte kommer ihåg saker och ting. Tänk vad mycket tid och energi jag skulle spara om jag hade full kontroll på allt!
Idag hade jag förtvivlat lite tid efter jobbet för att hinna med allt jag skulle göra. Jag gjorde en del ärenden på stan, handlade kattmat och annat nödvändigt och traskade hem med kassar i båda händerna. Jag kom på att jag hade glömt jackan kvar på jobbet ( det var bara 10 grader när jag gick till jobbet imorse ), men tänkte att jag ändå inte behöver den. Jag har ju fler jackor ( fler än jag kan räkna ) där hemma. När jag äntligen gått de dryga uppförsbackarna ända hem och står utanför dörren så har jag inga nycklar! Naturligtvis ligger de i jackan som jag har kvar på jobbet. Både lägenhetsnycklar och bilnycklar. Så det var bara att knalla iväg tillbaka till jobbet, och nu var det 30 grader i solen. En dyrbar timme senare var jag tillbaka utanför min dörr, trött, svettig, stressad och irriterad.
Konstigt nog har jag ett elefantminne när det gäller värdelöst vetande, som t ex vilka telefonnummer mina vänner hade för 35 år sedan, vilket registreringsnummer pappa och svågern hade på bilen på 70-talet och annat som inte är värt att minnas. Idag kan jag inte mina barn mobilnummer utantill och inte vet jag vad jag har för registreringsnummer på min egen bil.
Det är ett under att jag tar mig in på jobbet varje dag, som kan liknas vid Fort Knox, eftersom det är dörrkoder och kortkoder överallt. Jag klarar för det mesta även att logga in i alla system på jobbet, utan att behöva ringa datasupporten för att be om ett nytt lösenord.
Men jag vet knappt hur gammal jag är. För några år sedan satt jag och en jämnårig kollega vid samma lunchbord på jobbet, när kollegan fick frågan hur gammal hon var. Hon tvekade lite och svarade sedan att hon var 43 år.
- Nu får du väl ändå ta och ge dig!! utbrast jag. Vi är ju födda samma år och jag är 46 år!!
- Va, är vi 46 år?? Kollegan gapar och kliar sig i huvudet. Vi diskuterar lite fram och tillbaka, och kommer sedan fram till att jag precis fyllt 45 år och hon är 44 år ( det skiljer några månader på oss ). Alltså hade ingen av oss koll. Kanske för att det inte längre spelar någon roll hur gammal man är.
Jag måste ibland också fråga mina barn hur gamla de är och de blir märkbart förnärmade när deras mamma inte vet en sådan självklar sak.
- Går du i 4:an eller 5:an? frågade jag dottern för ett par år sedan. Hon tittar på mig som om jag inte är riktigt klok.
- Vet du inte vilken klass jag går i???? Vad är du för en mamma?? fräste Josefin förolämpat. Ja, det undrar jag med...Kanske har jag inte ens riktig koll på hur många ungar jag har. Kanske har jag någon bortglömd unge någonstans? Who knows?
Häromveckan satt jag och funderade på hur gamla mina barn hunnit bli, och fick det inte riktigt att stämma. Jag frågar Victor, min yngsta son:
- Är det 2013 nu? Samtidigt som jag ställer frågan, funderar jag på vad som hände med 2012, och konstaterar att det blev inget ödesår. Jorden gick inte under som vissa förutspått. Vi klarade oss.
Victor tittar konstigt på mig och svarar: - Det är 2012!!!
Ok, då får jag det att stämma med åldern på mina barn. Vidare tänker jag på att det är märkligt att jag jobbar på Europas punktligaste flygbolag, och själv har jag inte ens koll på vilket år det är.
Ja, jag har aldrig kunnat passa tider och tycker inte det är så viktigt att hålla koll på klockan. Jag använder inte armbandsur till exempel. Men tid är ändå ganska väsentligt i mitt arbete. Det är egentligen det viktigaste vi arbetar med. Kanske jobbar jag på fel arbetsplats... Jag passar nog bäst i en tidlös rymd, i outer space. Som det UFO jag är.
Som sagt jag glömmer ofta saker och ting, och mina barn kan bli tokiga på mig ibland.
- Köp Start och mjölk!! ber sonen mig när jag ska åka till Coop och handla.
- Start och mjölk, upprepar han. Två saker!! Kommer du ihåg nu, mamma? Start och mjölk!!
Mina barn känner mig alltför väl. Jag nickar och lovar att komma ihåg de två livsmedlen.
- Köpte du Start och mjölk? undrar sonen när jag kommer hem med matkassarna.
- Öhhh...nämen oj, nu glömde jag Start ändå!! svarar jag och blir så irriterad på mig själv. William himlar med ögonen och säger att jag är värdelös. Ja, det är jag nog. Helt hopplös.
Jag tänker på tanten som skickade iväg sin senildementa gubbe till Konsum för att köpa ett kilo köttfärs, och hem kom han med en påse kattsand. Och aldrig hade de haft katt. Inte fullt så dement är jag ännu. Eller?
För några år sedan ropade jag in en bastuhink och skopa på en auktion. När jag vann budet stod jag där snopen och funderade på vad jag skulle med det till. Jag hade ju ingen bastu! ( inte på den tiden iallafall ).
Ja, ni skulle bara veta allt jag glömmer och hur jag kan strula till det ibland. Jag lovar att berätta mer ( när jag kommer ihåg allt ).
To be continued..
Idag hade jag förtvivlat lite tid efter jobbet för att hinna med allt jag skulle göra. Jag gjorde en del ärenden på stan, handlade kattmat och annat nödvändigt och traskade hem med kassar i båda händerna. Jag kom på att jag hade glömt jackan kvar på jobbet ( det var bara 10 grader när jag gick till jobbet imorse ), men tänkte att jag ändå inte behöver den. Jag har ju fler jackor ( fler än jag kan räkna ) där hemma. När jag äntligen gått de dryga uppförsbackarna ända hem och står utanför dörren så har jag inga nycklar! Naturligtvis ligger de i jackan som jag har kvar på jobbet. Både lägenhetsnycklar och bilnycklar. Så det var bara att knalla iväg tillbaka till jobbet, och nu var det 30 grader i solen. En dyrbar timme senare var jag tillbaka utanför min dörr, trött, svettig, stressad och irriterad.
Konstigt nog har jag ett elefantminne när det gäller värdelöst vetande, som t ex vilka telefonnummer mina vänner hade för 35 år sedan, vilket registreringsnummer pappa och svågern hade på bilen på 70-talet och annat som inte är värt att minnas. Idag kan jag inte mina barn mobilnummer utantill och inte vet jag vad jag har för registreringsnummer på min egen bil.
Det är ett under att jag tar mig in på jobbet varje dag, som kan liknas vid Fort Knox, eftersom det är dörrkoder och kortkoder överallt. Jag klarar för det mesta även att logga in i alla system på jobbet, utan att behöva ringa datasupporten för att be om ett nytt lösenord.
Men jag vet knappt hur gammal jag är. För några år sedan satt jag och en jämnårig kollega vid samma lunchbord på jobbet, när kollegan fick frågan hur gammal hon var. Hon tvekade lite och svarade sedan att hon var 43 år.
- Nu får du väl ändå ta och ge dig!! utbrast jag. Vi är ju födda samma år och jag är 46 år!!
- Va, är vi 46 år?? Kollegan gapar och kliar sig i huvudet. Vi diskuterar lite fram och tillbaka, och kommer sedan fram till att jag precis fyllt 45 år och hon är 44 år ( det skiljer några månader på oss ). Alltså hade ingen av oss koll. Kanske för att det inte längre spelar någon roll hur gammal man är.
Jag måste ibland också fråga mina barn hur gamla de är och de blir märkbart förnärmade när deras mamma inte vet en sådan självklar sak.
- Går du i 4:an eller 5:an? frågade jag dottern för ett par år sedan. Hon tittar på mig som om jag inte är riktigt klok.
- Vet du inte vilken klass jag går i???? Vad är du för en mamma?? fräste Josefin förolämpat. Ja, det undrar jag med...Kanske har jag inte ens riktig koll på hur många ungar jag har. Kanske har jag någon bortglömd unge någonstans? Who knows?
Häromveckan satt jag och funderade på hur gamla mina barn hunnit bli, och fick det inte riktigt att stämma. Jag frågar Victor, min yngsta son:
- Är det 2013 nu? Samtidigt som jag ställer frågan, funderar jag på vad som hände med 2012, och konstaterar att det blev inget ödesår. Jorden gick inte under som vissa förutspått. Vi klarade oss.
Victor tittar konstigt på mig och svarar: - Det är 2012!!!
Ok, då får jag det att stämma med åldern på mina barn. Vidare tänker jag på att det är märkligt att jag jobbar på Europas punktligaste flygbolag, och själv har jag inte ens koll på vilket år det är.
Ja, jag har aldrig kunnat passa tider och tycker inte det är så viktigt att hålla koll på klockan. Jag använder inte armbandsur till exempel. Men tid är ändå ganska väsentligt i mitt arbete. Det är egentligen det viktigaste vi arbetar med. Kanske jobbar jag på fel arbetsplats... Jag passar nog bäst i en tidlös rymd, i outer space. Som det UFO jag är.
Som sagt jag glömmer ofta saker och ting, och mina barn kan bli tokiga på mig ibland.
- Köp Start och mjölk!! ber sonen mig när jag ska åka till Coop och handla.
- Start och mjölk, upprepar han. Två saker!! Kommer du ihåg nu, mamma? Start och mjölk!!
Mina barn känner mig alltför väl. Jag nickar och lovar att komma ihåg de två livsmedlen.
- Köpte du Start och mjölk? undrar sonen när jag kommer hem med matkassarna.
- Öhhh...nämen oj, nu glömde jag Start ändå!! svarar jag och blir så irriterad på mig själv. William himlar med ögonen och säger att jag är värdelös. Ja, det är jag nog. Helt hopplös.
Jag tänker på tanten som skickade iväg sin senildementa gubbe till Konsum för att köpa ett kilo köttfärs, och hem kom han med en påse kattsand. Och aldrig hade de haft katt. Inte fullt så dement är jag ännu. Eller?
För några år sedan ropade jag in en bastuhink och skopa på en auktion. När jag vann budet stod jag där snopen och funderade på vad jag skulle med det till. Jag hade ju ingen bastu! ( inte på den tiden iallafall ).
Ja, ni skulle bara veta allt jag glömmer och hur jag kan strula till det ibland. Jag lovar att berätta mer ( när jag kommer ihåg allt ).
To be continued..
Haha vilken härlig läsning :-).
SvaraRaderaMH