Ungefär 7 mil norr om Aqaba och 800 meter över havet, ligger ett fantastiskt ökenlandskap. Området är ca 720 kvadratkilometer och befolkas av beduiner. Vi åkte omkring på ett jeepflak som kördes av en beduin, och kollade runt på det mäktiga landskapet. Detta måste ses med egna ögon. Vi hade ett fantastiskt väder, inte ett moln på den klarblå himlen och inte för hett. Det fläktade skönt på flaket.
Då och då stannade vi och klättrade uppför olika höga klippor och bergsformationer. Vi gick barfota i den röda sanden, skrev sedvanligt våra namn i sanden, genom att använda två olika färger av sanden och ristade även in oss i klipporna. Nu finns en del av själen kvar i Wadi Rum.
På kvällen såg vi den röda solen gå ner bakom bergen, innan vi tog in på vårt fina tälthotell. Jag hade förväntat mig att vi alla skulle ligga på kamelfiltar i ett gemensamt tält, tillsammans med beduinerna och deras boskap. Men vi fick lyxiga tvåbäddstält med riktiga järnsängar, madrasser och tjocka fleecefiltar. Under kvällen bjöds vi på god middagsbuffé och underhållning av beduinerna som spelade och spexade för oss. Natten var mycket mörk, vi saknade ficklampor ( glömde dem på hotellet ) och det fanns inte en chans att se några spindlar eller skorpioner, som tur var. Jag borstade bort en gul spindel ( vilka sägs vara de farligaste ) från dotterns rygg när vi satt på jeepflaket, och det fick räcka med såna skräckupplevelser.
På morgonen tog vi en ökenpromenad i soluppgången innan vi bjöds på beduinfrukost ( pitabröd, hummos, oliver, fetaost, äggröra och the ). Wadi Rum måste ses med egna ögon. Jag hade tänkt att åka luftballong över detta otroliga landskap, men blev lite tveksam efter luftballongsolyckan i Egypten som ägde rum veckorna innan, så jag fegade ur. Kanske nästa gång jag åker dit. För jag vill åka dit fler gånger.
Då och då stannade vi och klättrade uppför olika höga klippor och bergsformationer. Vi gick barfota i den röda sanden, skrev sedvanligt våra namn i sanden, genom att använda två olika färger av sanden och ristade även in oss i klipporna. Nu finns en del av själen kvar i Wadi Rum.
På kvällen såg vi den röda solen gå ner bakom bergen, innan vi tog in på vårt fina tälthotell. Jag hade förväntat mig att vi alla skulle ligga på kamelfiltar i ett gemensamt tält, tillsammans med beduinerna och deras boskap. Men vi fick lyxiga tvåbäddstält med riktiga järnsängar, madrasser och tjocka fleecefiltar. Under kvällen bjöds vi på god middagsbuffé och underhållning av beduinerna som spelade och spexade för oss. Natten var mycket mörk, vi saknade ficklampor ( glömde dem på hotellet ) och det fanns inte en chans att se några spindlar eller skorpioner, som tur var. Jag borstade bort en gul spindel ( vilka sägs vara de farligaste ) från dotterns rygg när vi satt på jeepflaket, och det fick räcka med såna skräckupplevelser.
På morgonen tog vi en ökenpromenad i soluppgången innan vi bjöds på beduinfrukost ( pitabröd, hummos, oliver, fetaost, äggröra och the ). Wadi Rum måste ses med egna ögon. Jag hade tänkt att åka luftballong över detta otroliga landskap, men blev lite tveksam efter luftballongsolyckan i Egypten som ägde rum veckorna innan, så jag fegade ur. Kanske nästa gång jag åker dit. För jag vill åka dit fler gånger.
 |
| Här sov vi som ökenshejker |
 |
| Min härliga familj |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar