När jag var liten hörde jag talas om en liten flicka som fått en vindruva i halsen och kvävts till döds. Efter det var jag livrädd för att äta vindruvor. Jag delade dem i små bitar innan jag åt dem. Under tonårstiden hörde jag talas om någon kvinna som fått en ordentlig hjärnsläpp. När telefonen ringde medan hon stod och strök kläder, så råkade hon sätta strykjärnet intill örat istället för telefonluren. Än idag tänker jag på detta när jag står och stryker och är rädd för att jag själv ska drabbas av samma sinnesförvirring. Jag bara väntar på en brännskadad kind och ett bortbränt öra. Jag stryker inte speciellt ofta kan jag tillägga. Inte för att jag är rädd, utan för att jag är lat.
Min största rädsla är nog att gå nära branta stup, eftersom jag får för mig att jag ska få ett galet anfall och bara kasta mig ut. Mina barn måste gå minst 30 meter bort från stupet, för att jag ska hålla mig någorlunda lugn. Tänk om också någon av dem får ett galet anfall och slänger sig ut i luften!
När barnen var nyfödda och jag kom hem från BB, var jag livrädd för att göra något fel. Mina tankar var jättejobbiga. Tänk om jag tappar barnet i golvet! Tänk om jag glömmer barnet någonstans! Ännu värre..tänk om jag sticker kökskniven i bebisen bara för att jag plötsligt blir galen! Helt sjuka och abnorma tankar kunde fylla mitt skärrade sinne, men jag skyller på hormonerna. Som nyförlöst har man en enorm instinkt att skydda barnet från all fara. Och tänk om den värsta faran är jag själv!! Gud hjälpe mig!
I barndomen fick jag även höra att det betydde otur att gå på brunnslock och även på kanterna till stenplattor, vilket gjorde att jag studsade fram och tillbaka och tillskansade mig en mycket besynnerlig gångstil. Det fanns andra exempel på skrock som jag anammade i barndomen. Att det betyder otur att se en svart katt gå över vägen till exempel. Det blev ganska jobbigt eftersom vi hade en svart katt, men sen bestämde jag mig för att Murre inte räknades till olycksbringande katter.
Jo, jag har några sådana där konstiga nojor trots att jag kan vara totalt orädd i andra sammanhang.
Jag flyger utan problem, och jag har både ridit på krokodiler och haft boaormar runt halsen.
Jag vet ju att rädslan och nojjan bara existerar i tanken och jag tror att också att man får det man tänker på. Därför försöker jag att aldrig oroa mig i onödan och bara tänka positivt. Och när jag råkar tänka negativt eller får någon dum tanke, så vill jag genast radera den från mitt sinne och börjar snart oroa mig. Räknades den tanken eller måste jag tänka den tanken upprepade gånger för att den ska bli verklighet eller kunna göra skada? Förstår ni tankegångarna? Nähä, tänkte väl det..Det blir alldeles för snurrigt....
För det mesta tänker jag nog inte alls utan går omkring som en disträ, lobotomerad dagdrömmare. Det är lugnast så. Hur tänker du?
Tjing, tjing! See you later alligators...
Min största rädsla är nog att gå nära branta stup, eftersom jag får för mig att jag ska få ett galet anfall och bara kasta mig ut. Mina barn måste gå minst 30 meter bort från stupet, för att jag ska hålla mig någorlunda lugn. Tänk om också någon av dem får ett galet anfall och slänger sig ut i luften!
När barnen var nyfödda och jag kom hem från BB, var jag livrädd för att göra något fel. Mina tankar var jättejobbiga. Tänk om jag tappar barnet i golvet! Tänk om jag glömmer barnet någonstans! Ännu värre..tänk om jag sticker kökskniven i bebisen bara för att jag plötsligt blir galen! Helt sjuka och abnorma tankar kunde fylla mitt skärrade sinne, men jag skyller på hormonerna. Som nyförlöst har man en enorm instinkt att skydda barnet från all fara. Och tänk om den värsta faran är jag själv!! Gud hjälpe mig!
I barndomen fick jag även höra att det betydde otur att gå på brunnslock och även på kanterna till stenplattor, vilket gjorde att jag studsade fram och tillbaka och tillskansade mig en mycket besynnerlig gångstil. Det fanns andra exempel på skrock som jag anammade i barndomen. Att det betyder otur att se en svart katt gå över vägen till exempel. Det blev ganska jobbigt eftersom vi hade en svart katt, men sen bestämde jag mig för att Murre inte räknades till olycksbringande katter.
Jo, jag har några sådana där konstiga nojor trots att jag kan vara totalt orädd i andra sammanhang.
Jag flyger utan problem, och jag har både ridit på krokodiler och haft boaormar runt halsen.
Jag vet ju att rädslan och nojjan bara existerar i tanken och jag tror att också att man får det man tänker på. Därför försöker jag att aldrig oroa mig i onödan och bara tänka positivt. Och när jag råkar tänka negativt eller får någon dum tanke, så vill jag genast radera den från mitt sinne och börjar snart oroa mig. Räknades den tanken eller måste jag tänka den tanken upprepade gånger för att den ska bli verklighet eller kunna göra skada? Förstår ni tankegångarna? Nähä, tänkte väl det..Det blir alldeles för snurrigt....
För det mesta tänker jag nog inte alls utan går omkring som en disträ, lobotomerad dagdrömmare. Det är lugnast så. Hur tänker du?
Tjing, tjing! See you later alligators...
 |
| Tokiga tankar irrar runt i hjärnans labyrint |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar