tisdag 9 augusti 2011

Det är ett hårt liv att vara torpare..

Både min pappa och min äldste son har bedrivit lite släktforskning och det är ju intressant att veta varifrån man härstammar. Dock har det väl inte varit så där vansinnigt spännande att läsa om min förfäder. Torpare, torpare och åter torpare. Inga kungar eller fältherrar. Jag verkar bara ha vanligt rött bonnblod som rinner genom min ådror. Kanske just därför som jag själv har blivit en torpare på fritiden, jag har det i blodet.
Jag inser att det är ett hårt arbete, även fast jag varken har boskap eller grödor som måste skötas om. En katt , lite buskar och perenner räknas knappast. Dock är det ett mödosamt arbete att bara hålla skogen borta från tomten. Varje år får jag kapa träd och buskar, rensa ogräs och försöka bibehålla gräsmattan i någorlunda skick. Varje år ska någon husvägg målas, någon bräda bör bytas ut och något måste lagas. Förra sommaren var det stora projektet att bygga en veranda och det var min snälla pappa som gjorde det mesta av jobbet. I år fick jag för mig att rensa bort mossa och ogräs för att försöka återställa de grusgångar som en gång verkar ha funnits här. För att hålla skogen borta har jag därför byggt en stenmur och grävt bort alla mosspartier. Ett tungt och slitsamt jobb. Mossan har vuxit sig fast så hårt att jag blivit tvungen att ta yxan för att få bort vissa partier. Jag har grävt, kört bort åskilliga lass med jord och mossa och kånkat och burit på en massa sten. Vissa är för stora och tunga för att lyftas och de har jag spettat och vält framför mig. Jag har grävt upp lämpliga stenar både på tomten och uppe i skogen, som jag kört hem i skottkärran. Har nog lastat för tungt, för nu är det punka på den.  Min rygg och mina armar värker, men jag kan ändå inte låta bli att fortsätta, meter efter meter. Tänker hela tiden att nu är den sista stenen lagd för i sommar,  men likt förbaskat fortsätter jag. Det kliar i mina blåklämda svullna fingrar. Men jag ser det som gratis styrketräning, och ser mina armmuskler svälla.
Tron på en själv kan försätta berg
När jag blir trött vilar jag. Som Kronblom kastar jag omkull mig och tar en liten powernap.
Kronblomsoffan finns på bron

Nu är det Allsång på Skansen, varma mackor med kantareller och en kopp the som gäller. Tjing!

3 kommentarer:

  1. Du är fantastisk, Rosie. Det är inte många som har så här mycket energi och ork i din ålder.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  2. Så supefint du har gjort det! Bra jobbat!
    /Anna

    SvaraRadera