Jag sviker publiken..

Trots att jag blev så ivrigt påhejad av alla vänner att förverkliga mina teaterdrömmar, så är jag rädd för att det får stanna vid en dröm. Att ta tjänstledigt och leva på studielån, alternativt att dubbelarbeta är uteslutet för mig. Så starkt brinner inte min passion för kasta mig ut på osäker mark med föga framtidsutsikter. Lågan i mig har falnat och åldern har gjort sitt. Jag har inte samma brinnande energi som förr, när jag kunde hinna med hur mycket som helst och inget var omöjligt. Jag inser mina begränsningar och lyssnar mera på min kropp idag än jag gjorde förr. Egentligen borde jag lyssna ännu mer till min kropp än vad jag gör. Mitt sinne vill så mycket, men kroppen säger ifrån. Jag kan inte längre piska på den som om den vore en tjurig åsna, jag måste invänta den, tills den har lust.
Jag har också vant mig vid att ha en ekonomi som tillåter spontana reafynd på stan och ett par utlandsresor om året. Även i år har jag planer på att resa till en annan kontinent, och jag har svårt för att offra såna äventyr. Mitt liv är en resa, utan bestämt mål. Det är så jag helst vill leva. För stunden och ta dagen som den kommer.

Jag dansar Dirty Dancing med den enda villiga partnern jag kunde hitta!

Kanske kommer jag att göra några spontana gästspel i framtiden om jag känner för det. Kanske färgar jag håret rött, drar på mig en basker och regnbågskläder för att leva ut min exhibitionistiska ådra. Ser ni en galen kvinna stå på torget en dag och spela luftgitarr, så kan det vara jag som lider av abstinens. Så långt får det räcka så länge.
Dessutom är jag oumbärlig. Hur skulle världens punktligaste flygbolag klara sig utan att jag kom i tid på jobbet varje dag? Förmodligen alldeles utmärkt, eftersom jag sällan kommit i tid de senaste 18 åren.
Tack min kära publik för att ni trodde på mig och gav mig så fina recensioner innan jag ens hade börjat. Med era stöttande ord hade jag kunnat gå långt. Nu går jag iallafall och lägger mig, för att kanske komma i tid till mitt jobb och världens bästa kollegor. Godnatt!
Ps. Teaterdrömmarna överlåter jag åt min dotter att förverkliga. Hon är verkligen en talang, och hon säger sig vilja satsa på att bli skådespelare. Jag tror att hon kommer att lyckas och jag får leva genom henne.