Får man verkligen tycka vad man vill?

I Sverige är åsiktsfriheten grundlagsskyddad enligt Regeringsformen där man skriver att "Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor". Men hur ser det ut i verkligheten? Hur långt sträcker sig vår yttrandefrihet i praktiken?  Hur många vågar egentligen säga rakt ut vad de tycker och tänker? Är inte våra åsikter hela tiden belagda med en massa villkor? Så länge mina åsikter delas av min omedelbara omgivning är det ingen större fara, men hur blir det om min åsikt avviker från majoritetens tyckande? Majoriteten har inte alltid rätt, även om majoriteten tror det bara för att de är tillräckligt många som tycker samma sak. Majoriteten trodde för inte så länge sedan att jorden var platt, även fast de hade fel. Även om jag bor i det fria landet Sverige så får jag det förmodligen inte så lätt om jag inte tycker som andra. Är jag dessutom politskt aktiv, en frontfigur i allmännyttan eller en kändis blir jag direkt uthängd och angripen av massmedia. Jag kan inte bli straffad, torterad eller kastad i fängelse, men jag kan bli mycket illa åtgången av mina medmänniskor. Som utfryst och psykiskt nedbruten riskerar jag ett värre straff från omgivningen än att bli korsfäst, död och begraven. Kanske får jag leva hela livet med att bli bespottad och kränkt bara för mina åsikters skull.
Som vanlig hederlig Svensson är samhället och omgivningen belagt med osynliga regler, censur och mörkande. I arbetslivet får man inte kritisera sin arbetsgivare för då blir man ett orosmoln, en eldshärd som måste tystas och släckas. Tycker man offentligt att ens arbetsgivare är en slavdrivare så riskerar man att få sparken och svartlistas på arbetsmarknaden. Om jag är uppriktig mot min vän och talar om för henne att jag tycker att hon är bortskämd och missunnsam, så sätter jag vår vänskap på spel. Talar jag om för min partner att jag tycker att han är en värdelös älskare, riskerar jag vår relation. Hela tiden måste jag vakta min tunga och ha på mig silkesvantar för att inte bli angripen för mitt tyckande. Vi vågar inte tala om för vännen eller kollegan att hon luktar svett, vi vågar inte klaga på grannen som väsnas för att riskera grannsämjan och så vidare. Vi vågar helt enkelt inte vara ärliga, uppriktiga och säga hela sanningen. Det är känsligt och riskfyllt.
Nu menar jag inte att man ska säga vad som helst till varandra, om det inte är nödvändigt och inte fyller något syfte. Ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" kan vara väl värt att beakta.  Jag menar bara att ibland omges vi av alltför mycket falskhet och hyckleri, och att ibland är sanningen att föredra framför något kamoflerat dravel. Mer raka puckar och raka rör! Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen!
Alla vill dock inte höra sanningen utan föredrar att leva sin falska dröm utan förankring i verkligheten. Sanningen blir för smärtsam och plågsam att höra. Innan man bestämmer sig för att offentligöra sina åsikter kan man fundera på vad man har för avsikt med den. Vill man göra gott, eller vill man tillfoga skada eller vill man bara tillfredställa egot? Om du tror din åsikt har ett värde och att den kan göra nytta, så sprid den! Annars kan det vara bäst att hålla käft, även om det är frestande att kasta ur sig det.  Jag säger ofta alldeles för mycket och mer än jag tänkt, och utan att tänka mig för. Det bara ploppar ur mig. Sagt är sagt, och det kan stå en dyrt, även om man inte riktigt menade det man sa. I stridens hetta eller i oväntade situationer är det lätt hänt. Nyligen blev jag tipsad av en journalist att skicka mina alster till en tidning som ville ha lite material inför sommaren, och han trodde att mina alster skulle passa där. Jag skickade in några kåserier som tidigare publicerats i Örnsköldsviks allehanda. Döm om min förvåning när mina bidrag refuserades av redaktören med argumentet: "dina alster innehåller för mycket tyckande och åsikter, och vi har inte utrymme för sådant material". Hur skriver man utan att tycka eller ha en åsikt, om man inte skriver sagor eller faktaböcker? Vad var redaktören rädd för egentligen? Vi har ju tryckfrihetslagen. Min ambition när det gäller kommunikation i största allmänhet hämtar jag från de tre aporna "Three wise monkeys": See no evil, hear no evil, speak no evil. 
Förmodligen funderar du nu på om du ska skriva en kommentar eller inte till detta inlägg. Kanske bryr du dig inte, kanske har du tidsbrist eller kanske, kanske vågar du inte?