När döden skiljer oss åt...

Idag har jag varit i kyrkan och närvarat på en begravning. Det var en gammal vän och kollega som slutade sitt liv här på jorden alldeles för tidigt, bara 50 år gammal. Vi var många som var där för att hedra Peter. Släkt, vänner och kollegor. Redan när vi slöt upp utanför kyrkan, och jag såg alla finklädda och sorgklädda människor utanför kyrkan, så fick jag en klump i halsen och mina ögon tårades. Värre blev det när jag kom in i kyrkan och hörde Freddie Mercury's underbara stämma strömma ut från högtalarna. Peter älskade Queen, och självklart skulle de spela på hans begravning. Vem vet, Peter och Freddie har nu kanske fått träffas på den andra stranden.
Det är alltid speciellt och högtidsfullt att komma in i en stor och vacker kyrka. Idag var inget undantag. Kyrkan var fint smyckad, och kistan vari Peter låg för sin sista vila, pryddes av vackra blommor. Den kvinnliga prästen tog emot i vit vacker skrud, tog i hand och hälsade på oss alla. Framför kistan välkomnades vi också av Peter själv via en vacker förstoring av honom. Där satt han leende en solig sommardag och visade tummen upp. En sån fin och träffande bild, för det är ju så vi vill minnas honom. En glad, positiv och härlig kille som njöt av sommar och sol.
Psalmer sjöngs, böner bads, många tårar föll från varje person som var närvarande. Jag delade ut mina pappersnäsdukar föreställande 500-lappar, och tänkte att Peter förtjänade våra tårar i värdefulla sedlar. Om man nu skulle kunna värdera sorg i pengar, men det kan man ju inte. Var och en som satt där bar sin egen sorg och smärta, och sina egna minnen av Peter. För vissa var det säkert en outhärdlig och plågsam stund att ta farväl av en djupt älskad person. Fin, stämningsfull sång och akustiskt gitarrsolo framfördes av en yngre, för mig okänd, kostymklädd man. Begravningakten avslutades med att vi alla fick ta farväl vid kistan, säga några ord och lämna en blomma. Ett känslosamt ögonblick där man fylls av så många tankar om liv, när man påminns om döden. Det går upp för en att livet här på jorden inte är för evigt, och att vi när som helst kan bli tvungna att lämna in. Man är liksom inte medveten om det till vardags.
Sorgen rymmer inte bara smärta, sorgen rymmer också så mycket kärlek. Det kändes fint att få dela det idag med så många andra. Jag tror och hoppas att alla som var där idag kände likadant. Framförallt hoppas jag att Peter själv upplevde det, och kände att hans död inte var förgäves. Den förde bara med sig mera kärlek i våra hjärtan. Vila i frid, Hörnta! Ljus och kärlek till er alla!

Avslutar med den psalm som sjöngs idag i kyrkan, och som brukade sjungas av Peters far:
Blott en dag ett ögonblick i sänder. Freddie Wadling