Let's dance!

Efter en låååång dag på jobbet, med träsmak i baken och gamnacken stirrandes in i en skärm, så är det ganska skönt att få byta ställning och få liv i sin köttsliga lekamen. Förutom att jag alltid allväderspromenerar till och från jobbet varje dag, så kör jag några motionspass i veckan. Roligast och mest utmanade är Body Jam. Här får man verkligen släppa loss, samtidigt som hjärnan jobbar på högvarv för att hänga med på stegkombinationerna. Som tur är har vi världens bästa dansinstruktör med oss. Maria är en cool och inspirerande tjej, alltid lika peppande glad. Jag önskar att jag kunde dansa som henne, men det kommer jag aldrig att göra. Jag strävar bara efter att bli lite bättre och tävlar bara med mig själv.

Step touch! skriker Maria och vi bara hänger med i de olika dansstilarna. Det är mambo, house, funk, street dance och Beyoncé! Popping och locking, toe dip och dip toe eller vad det nu heter!  Jag bara flaxar och sprattlar runt, och har grymt kul. Så fort jag fått in stegen, så byts det till en annan koreografi. Man kan inte bara vagga runt och låtsas, man måste vara skärpt i både knopp och kropp!
Jag brukar försöka ställa mig bakom en duktig deltagare som alltid verkar sätta stegen, då blir det lättare för mig. Jag vet inte vad hon heter, men jag borde tacka henne någon dag, för att hon finns där för mig.
Det enda som är dåligt med Body Jam är att det bara är en gång per vecka. Jag skulle vilja dansa varannan dag. Då kanske jag skulle kunna bli den där coola och häftiga dansaren jag bara drömmer om. Har testat lite hemma framför spegeln med dottern som åskådare, men jag får bara urusel kritik. Att se sin medelålders morsa dansa hiphop är väl dömt att dömas ut.  Men jag ger inte upp, även om jag ser töntig ut och trots att knäna säger i från ibland. Jag vill bara fortsätta uppleva glädje i gammkroppen! Let´s dance, here I come!