Alkoholen har tagit ännu ett liv..

Jag växte upp under mellanölets och hembränningens tid, och ungdomsfylleriet var praxis i min umgängeskrets. Alla drack mer eller mindre på helgerna. Till vardags var det mera sällsynt. Inte som idag när man kan dricka ett glas vin vilken tid och vilken dag som helst i veckan. Vissa av mina kompisar fick dock tidigt problem med alkoholen. Redan som 15-16 åringar gömde de ölburkar innanför täckjackan och drack i smyg, till och med på skoltid. Vissa visade tidigt dåligt ölsinne, och söp sig redlös på fester. På den tiden såg jag jämnåriga som var så fulla att de kröp hem på alla fyra, och i vissa fall fick ambulansen komma till undsättning och ta vederbörande till sjukhus för magpumpning. Själv var jag bara 12 år och gick i sexan när jag blev full första gången. ( Om jag inte räknar den gången i femman när jag en måndagkväll tillsammans med några vänner drack ett helt glas med blandade spritrester, och sedan gick till min teatergrupp och skämde ut mig och blev avstängd av teaterlärarinnan ). Den här fredagskvällen drack vi öl, vin och sprit i mysrummet på fritidsgården. I mysrummet hade inte fritidsledarna tillträde, så här kunde vi supa ifred. Under kvällen spydde jag ner mig, small av i en främmande lägenhet och kom inte hem till mina oroliga föräldrar förrän dagen därpå. Åren gick och jag lärde mig hantera alkoholen, tills att jag en dag insåg att jag inte behövde den och att den bara var destruktiv. Värre var det för många av mina vänner som inte lyckades ta sig ur alkoholens beroendeframkallande grepp. Några vart kriminella, några sitter idag på parkbänken och flera har dött. Idag nåddes jag av ännu ett dödsbud som gällde en gammal kompis och före detta kollega. När vi växte upp tillsammans var han en riktigt het och populär kille som alla tjejer var kär i. Även jag. Och jag lyckades även bli ihop med honom under en kort tid. Kanske var det bara någon vecka, kanske bara en helg. Vi hängde i allafall ihop i samma gäng under en längre tid i ungdomsåren. När jag träffade honom på hans 30-årsdag, så mindes han mig inte längre. Hans minne var utraderat från den tiden på grund av alkoholen. Han fortsatte dock att vara den trevlige och artige kille han alltid varit. En hyvens man. Dock lyckades han aldrig släppa taget om alkoholen. När jag senast såg honom för några månader sedan gick han knappt att känna igen. En gammal gubbe, en spillra av hans forna jag. Så ledsamt och tragiskt. I mitt minne kommer jag dock att bevara en blond, brunbränd, vältränad, läcker kille som älskade Queen. Alltid med ett stort leende och glimten i ögat. Vila i frid, min vän. We will rock you!
Till dig Peter: The show must go on..