Ska man välkomna skolstarten eller känna sorg och vemod över att sommaren är slut? Som förälder känner jag att det definitivt är dags att komma tillbaka till de ordinarie rutinerna. Nu är det slut på att vara uppe halva nätterna, och att sova halva dagarna. Dottern chockades svårt i morse över att tvingas stiga upp klockan sju. Ingen av oss har speciellt bra morgonhumör, och imorse var inget undantag. Det osade och tostrade om oss, medan vi försökte komma igång och få ordning på hår, kläder och frukost. Trots att jag blev en kvart försenad hade vi ändå en bortslarvad lägenhetsnyckel.
Nu blir det några kämpiga dagar innan vi fått styr på vardagsrutinerna igen. Jag välkomnar skollunchen då jag bara behöver tänka på en måltid per dag, förutom frukost. Funderade ett slag idag på framtida valfläsk, där partierna skulle kunna locka med förlängda skoldagar och obligatorisk middag på skolan, åtminstone för tonårsbarnen. Tänk vad mycket tid och stress man skulle kunna bespara föräldrarna! Tonåringar som ska käka inför olika träningstider och gärna äter en ur huset. Ett tag stod jag och lagade 3-rätters middagar till mina ungar, en till varje unge. Alla skulle ha mat på olika tider, och det den ena inte kunde äta, älskade den andre. Själv åt jag leftovers.
Tänk även om regeringen införde kollektiv skjuts till alla träningar för alla skolbarn! Några minibussar som hela tiden körde runt ungarna till och från träningshallarna. Med lite synkronisering skulle det vara billigare för föräldrarna och miljövänligare för samhället. Framförallt skulle föräldrarna slippa brytas ned av stress, för att hinna med allt. Men förmodligen skulle föräldrarna bara utnyttja detta privilegium till att arbeta ännu hårdare och ännu längre på sina arbeten. De flesta har ju ändå avtalat bort sin övertid, och dubbeljobbar hemifrån.
Lagom är bäst. Var sak har sin tid som tur är. Nu fortsätter jag några dagar med nerverna utanpå kroppen för att få hem, arbete och skola att flyta normalt. Jag ber sinnesrobönen:
- ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar