Dejting i cyberspace..

För ett par år sedan fick jag för mig att hitta den rätte ute i cyberrymden. - Om du inte finns på nätet, så finns du inte! hotade min väninna. Sagt och gjort, jag anmälde mig till några nätdejtingsidor.  Efter ett par klick hade jag hundratals ensamma män runt om i landet som var intresserade av mig. Det ramlade in hjärtan, rosor, nallebjörnar och annat dravel i min box, förutom en massa mejl. Här började första urvalet, första sorteringen. De som var utan bild och som bodde långväga ifrån rensade jag bort direkt. Även nyskilda som fortfarande verkade bittra på sina ex, och de med småbarn gick bort. Nog för att jag älskar barn, men jag står bara ut med mina egna. Sjukskriven, arbetslös och inneboende hos mamma, lockade inte heller. Inte heller var jag road av sköna diskreta äventyr med gifta män, eller unghingstar på 20 år. Kvar blev inte många presumtiva pojkvänner med lockande attribut. Förmodligen var det nog ganska många som rensade bort mig också, när de läste min profil. Nykterist och vegetarian står inte högt i kurs. Jag antogs nog vara en militant rödstrumpa och moraltant. Tråkig och utan humor.

Hursomhelst ledde detta så småningom till trafficking på UH.  EFS ungdomshem verkade vara ett omåttligt populärt ställe för en första inledande dejt. Vet inte hur många karlar jag träffade där för att ge en chans. Jag skämdes inför personalen när jag släpade på en ny karl kväll efter kväll. Utanför detta trevliga fikaställe och tillika människohandelsnäste, var vi ibland många som stämt träff samtidigt, eftersom man kände igen ansiktena från sajterna. Ibland blev jag därför lite förvirrad över vem jag var där för att träffa egentligen. Det var lätt att gå fram till fel dejt, åtminstone om man är en yrhöna som jag. De flesta av dessa träffar blev både den första och den sista. Detta på grund av att de flesta karlar saknar finess och känsla för vad en kvinna attraheras av. Väldigt många talar bara om sig själva och har noll intressant att berätta. Medan jag försökte visa mitt intresse och gjorde intelligenta intervjuer med vederbörande, kunde det hända att jag själv inte fått en enda nyfiken fråga. De verkade inte alls intresserade av att lära känna mig.
De karlar som fått mitt telefonnummer skickade så tråkiga SMS att jag funderade på om de var lobotomerade. Det kunde komma SMS i stil med "DET VERKAR BLÅSA UTE IDAG" eller "MAN KANSKE SKULLE KOKA LITE KAFFE". Hur upphetsad blir man av det? Eller så kunde det vara dem som talade om hur mycket de älskade mig, och längtade efter mig utan att vi ens hade träffats in reality, och som blev sura och förbannade när jag inte besvarade deras efterhängsna, överdrivna kärlek.
Vid ett tillfälle kontaktade en kille mig och jag föreslog en promenad. När vi träffades vid Höglandsjön för första gången, inledde han med att säga: - Jag är så trött, vet inte om jag orkar gå runt sjön. Vi kanske kan gå en liten bit och vända om det blir för jobbigt? Alltså, hur attraktiv är man då, om man inte ens orkar gå en runda på 4 km, en vacker skön sommarkväll? Han orkar då inte med mig, det är säkert. Bottennapp, helt klart. Ungefär så slösade jag bort min tid denna dejtingsommar. Den ena värre än den andra.

Man kanske inte kan inte rå för att man lider av ansiktsförlamning, har ett nervöst hyseriskt flabb som hörs över hela lokalen, har för korta tänder i nederkäken, för litet huvud, en knarrande röst, nedbitna naglar eller för bred bak. Men när inget annat fångar ens intresse, blir dessa lyten till slut det enda man ser.
Jag konstaterar att alla godingar redan måste vara tagna, eller så existerar inga intressanta rekorderliga karlar. Häromdagen liknade jag karlar vid ormar och det håller jag fast vid. Antingen är de slingrande med falska ursäkter och tomma löften, eller så är de alldeles för slöa, eller så är de alldeles för tråkiga. De är helt enkelt inte på hugget! Lata mulliga mansgrisar som söker en ny hushållerska eller en barnvakt till sina ungar är inget för mig. Jag vill ha en intelligent man som man kan diskutera med, en man med god fysik och en stor portion humor. Jag vill ha en karl som vill göra nåt vettigt av sitt liv, som vill utforska livets mysterium och upptäcka världen tillsammans med mig. Är han dessutom attraktiv, händig, ödmjuk och generös, så får han säkerligen mitt hjärta och hela kungariket.
Kanske har jag inte hittat han med stort H, för att jag helt enkelt INTE VILL hitta någon. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap och med att vara singel. Enkelt och kravlöst. Skulle jag hitta någon som kan ge mig lite extra krydda i livet, så är det bara en bonus. Men jag har slutat leta med ljus och lykta, och kommer aldrig mer att söka efter någon ute i cyberspace. Där hittar man mest bara UFO´n och andra konstiga varelser. Nåja, inte riktigt alla, finns några få undantag. Jag har faktiskt fått några manliga vänner som jag fortfarande håller kontakt med, även fast det inte sa klick! Men med ett klick på musen så kanske kärlek och romantik hittar till just DIG!