To be or not to be...

Igår skrev jag om att jag är en teaterapa. Vad händer? Jo, samma kväll blir jag uppringd av ansvarig teaterlärare för Teaterlinjen i Örnsköldsvik! Han hade läst min blogg och erbjöd plats och möjlighet att få förverkliga en  av mina gömda, glömda drömmar. Ska jag se det som ett tecken från ovan eller?
När jag avslöjar detta på Facebook så blir jag ivrigt påhejad av alla mina kära vänner. Så härlig feedback  att jag blir alldeles rörd och överväldigad. Känns redan som jag står på scenen och tar emot stående ovationer. Tack även för de fina ord och kommentarer jag fick i gårdagens inlägg! I lööv you all!

Nå, hur ska jag nu göra???? Måste säga att jag blev helt överrumplad och detta hade jag definitivt inte förväntat mig. Skolan börjar om ett par veckor och det är mycket som måste falla på plats för att jag ska kunna ge detta en chans. Har jag ekonomi för det? Nej. Har jag tid för det? Nej. Jag är ju engagerad i så mycket annat. Förutom heltidsarbete, tre barn, en katt och sommarstuga så har jag andra uppdrag. Jag är kontaktperson till en psykiskt handikappad kvinna, jag ingår i IOGT-NTO's alkoholpolitiska kommitté, jag är fackligt förtroendevald, jag har medlemskap på Energihuset, har Martinus studiecirkel och jag bloggar. Har dessutom just anmält mig till en skrivarskola. Hur ska jag hinna med allt?
En möjlighet är ju att jag går ner i tid på mitt arbete, ta tjänstledighet för studier, och då behöver jag inte ta studielån.Om jag skulle få möjlighet att jobba efter ett schema som är anpassat för skolan, så kanske det finns en liten chans att det skulle funka.
Teaterlinjen är bara ett enda läsår, ett enda år av mitt liv, varför inte ge det en chans? Även fast jag är för gammal för att bli skådespelare och framtidsutsikterna för att göra ett genombrott och slå igenom i Hollywood är lika med noll, så kan det väl ändå vara en trevlig erfarenhet och berika mitt liv?
Så här lyder en del av kursbeskrivningen: "Du arbetar med skådespelarträning och medverkar i 5-6 föreställningar under året. Innehåll: scenframställning, improvisation, ljus, röst, smink, fritt skrivande, motion, akrobatik mm". Med tanke på att jag älskar stå på scen och improvisera, älskar att spöka ut mig, älskar att skriva, älskar att motionera så borde jag väl inte tveka? Vad gäller akrobatiken så har jag i sommar lärt mig att slå volter från bryggan, och dessutom utövar jag sedan länge yoga. Klart jag är en akrobat också!
Ändå vet jag inte om det känns riktigt rätt just nu. Känns som om jag behöver samla energi och inte sprida ut den till höger och vänster. Jag är ganska bra på att påbörja projekt, sämre på att slutföra dom. Tappar lätt fokus, gnistan och energin. Då vill jag bara stänga in mig och dra mig tillbaka in i mina drömmars värld. Ibland längtar jag på fullaste allvar att gå i kloster och bli en nunna. Bara vara i stillhet med mina tankar och släppa alla världsliga behov och måsten. Men jag är ju allför äventyrlig för att passa in i ett kloster någon längre tid. Skulle säkerligen bli utslängd av abedissan, för att jag vill leva efter mina egna villkor och regler.
Tillbaka till teatern - Är jag verkligen någon dramatisk skådespelare som vill spela Shakespeare och gamla Ibsenpjäser? Jag har ju hittills bara prövat på att spela galna, oanständiga tanter. Snuskiga och vulgära roller. Har även visat upp mig som osmidig ballerina från Cullbergbaletten och dansat "Dirty dancing" med en uppblåsbar manlig porrdocka. Jag skulle passa i Kvarteret Skatan, men knappast i Hamlet. Tror jag. Visst är jag en dramaqueen, men inte är jag någon Greta Garbo?  Kommer jag att passa in i klassen med en massa 20-åringar. Jag blir garanterat äldst och får väl rollerna som blir över. Surtant och häxa. To be or not to be, det är frågan?
To be continued...

Dramaqueen?