Jag vill inte bliva stur..

Redan som barn tyckte jag om att klä ut mig och spexa. Minns när jag som femåring flyttade från Nordmaling till Valhalla. Första dagen jag gick ut på gården till de andra ungarna, så hade jag min 8 år äldre storasysters skor, nylonstrumpor med strumpeband och korsett på mig. Mammas spetsunderkjol satt på huvudet som ett vackert dok. Jag tyckte jag var söt som en prinsessa. Det var inte min mening att roa de andra barnen eller mammorna på gården, men det blev resultatet av min blygsamma entré. Jag ville bara vara fin och göra ett gott intryck. Så småningom fick jag dock kompisar som vågade leka med den knasiga flickan. Jag älskade att gå på maskerad och att spöka ut mig i mammas kläder. Spelade lite teater i skolan, och var med i en teatergrupp på kvällstid, och har i ett tidigare inlägg redan berättat om varför jag blev avstängd av teaterlärarinnan. Mina föreställningar skötte jag senare på egen hand. Roade mig ofta med att busringa och förställa rösten, och låtsas att jag var någon annan person när jag hade tråkigt.

Det har inte undgått min vänner och kollegor att jag fortfarande tycker om att klä ut mig och spexa. Jag gör det inte så mycket för andras skull, som för min egen. Tycker om att roa mig själv, när jag har tråkigt.  Tycker om att skruva upp volymen i mig själv och leva fullt ut. Göra det som faller mig in utan hämningar. Som att släppa loss i en frigörande dans. Självklart är jag nykter. 

Jag bryr mig inte om glädjedödare som snörper på munnen och himlar med ögonen bakom min rygg. De som förfasas över att en medelålders kvinna kan spexa och bjuda på sig själv tycker jag synd om. Det är deras förlust, inte min. Jag blir uttråkad i sällskap där alla följer utsatta, osynliga sociala regler. Det är som att vissa slutar att leva och bara stelnar och surnar. Letar efter fel hos andra och hittar naturligtvis alltid något att anmärka på. 

Jag ska göra som Charlie Sheens mamma sa i "2 1/2 män" - låta frysa in mitt huvud tills vetenskapen kommit så långt att de kan sätta det på kroppen av en apa. För en teaterapa är jag, och jag lider inte inte av det.

Hälso-Hulda

I lördags var jag ombedd av festkommitten att spela min gamla roll som "Hälso-Hulda" på vår 20-års jubileumsfest. Jag körde både dit och hem i min tjusiga utstyrsel. Tur att jag inte fick slut på bensin, som den gången jag fick lov att tanka, utklädd till påskkärring.  Men det bjuder jag på! Säger som Pippi - Jag vill inte bliva stur! Är det någon som har några krumelurpiller?