Jag - den operfekta föräldern....

Efter den senaste tidens duster med tonårsdottern inser jag att jag inte kan skryta om titeln "Världens bästa mamma". Enligt dottern är jag ibland "Världens sämsta mamma" och jag tröstar mig med att hon inte har så många att jämföra med.  De flesta av oss föräldrar vet precis vad som är rätt och fel, och hur man ska uppträda som förälder i teorin, men i praktiken håller det inte alltid. Precis som med allt annat som vi gör. Ibland håller vi helt enkelt inte måttet. Ibland är vi alldeles för stressade, uttröttade och på så dåligt humör att vi tar till med medel som vi fördömer i vanliga fall.

Själv har jag hotat, mutat och inte alltid hållit vad jag lovat, precis som en dålig förälder gör.
Som till exempel för några år sedan när vi beslutade oss för att skriva "familjekontrakt", vilket innebar att jag fick ställa villkor på barnen, liksom de på mig. Innan familjerådsmötet var avslutat så hade jag skrivit på ett kontrakt där jag dyrt och heligt lovade att jag inte skulle köpa något onödigt åt mig själv utan barnens tillåtelse. Om jag gjorde det så skulle jag bli tvungen att betala motsvarande belopp till mina barn. Som om det inte vore nog, så skrev jag även på att jag skulle bjuda mina barn på en utlandsresa varje år, samt att jag inte skulle laga äcklig vegetarisk mat åt dem varje dag. Ganska snart insåg jag att mina barn duperat och överlistat mig, och ställt orimliga krav på mig. Vi kom snart underfund om att vi inte var överens om vad som skulle bedömas som onödigt eller inte, när det gällde mina inköp. Kjolar, skor och gardiner hade tämligen låg prioritet. Inte heller var vi överens om vad som skulle klassas som godkänd mat. Till slut så hoppade jag av kontraktet, tillika mina barn, efter ett antal fruktlösa diskussioner.

Som stressad ensamstående småbarnsmamma så har jag också fått några vansinnesutbrott. Värst var det när jag i vredesmod hoppade sönder barnens lekstuga, mitt framför ögonen på dem!!! Jag buntade ihop och slog ihjäl det bräckliga lilla huset och begravde det i soprummet! Hur lågt kan man sjunka??  Visserligen var lekstugan av papp och inköpt på IKEA. Visserligen hade den varit upphov till bråk och kiv i flera veckor. Men ändå, så gör man bara inte!!
Framförallt så har jag varit en vimsig och tankspridd mamma som glömt bort att barnen ska på utflykt, till tandläkaren, ha med sig gympakläder, hjälm o s v.  Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga och det stämmer. Tack vare att jag är så virrig så har barnen blivit tvungna att ta eget ansvar, vilket gör att de ställt väckarklockan själv och gått upp i tid, de har packat sina väskor, gjort i ordning sina matsäckar, samt hållit reda på tandläkartider och utvecklingssamtal. De påminner mig om det mesta istället för tvärtom.

Trots mina blunder så har mina barn förlåtit mig, barn är otroligt förlåtande, och vi har en trygg och kärleksfull relation. Jag beundrar mina barn och de är många gånger mina förebilder. Kloka, skötsamma, humoristiska och ansvarstagande individer som jag verkligen kan lita på. Jag känner mig nöjd som mamma och min dotter gav mig en gång de bästa lovord. Hon önskade mig nämligen som mamma även i nästkommande liv (!). Det måste väl ändå vara högsta betyg? 

Det är inte så lätt att vara förälder alla gånger och egentligen är det helt ofattbart att inte Föräldraskap och Barnuppfostran är obligatoriska ämnen på gymnasienivå. Den enda utbildning man får är det man fått lära sig från sina egna föräldrar. Om de då inte skulle vara några hejare på barnuppfostran så kan man tänka sig hur det går för generationen som kommer efter.  Föräldrar idag behöver verkligen stöd och vägledning som samhället ser ut. Om problemen togs i tid så kanske vi skulle kunna hålla vårdgarantin inom barnpsykiatrin. Idag är det alldeles för långa köer till BUP, och antalet problembarn som behöver personlig assistent och andra stödresurser i skolorna bara ökar. Vi behöver verkligen fler engagerade föräldrar. Föräldrar som intresserar sig för skolan och vad barnen gör på fritiden. Mammor och pappor som prioriterar tid med barnen istället för övertid på jobbet. Som satsar på en karriär inom föräldraskapet istället för inom arbetslivet. Om vi jobbar på att bli superföräldrar så kommer vi inte att behöva några supernannys. Vi gör klokt i att investera i den uppväxande generationen som är vår framtid och överlevnad. Vi behöver inte vara perfekta...bara trygga, gränssättande, uppmuntrande och kärleksfulla. Behandla dina barn som du själv skulle vilja bli behandlad.   

Den operfekta mamman med de perfekta barnen....Anno 2009