Jag har aldrig velat sätt någon etikett på min tro....Jag har min egen uppfattning och tro om vem eller vad Gud är. Jag behöver inte dela in mig i något fack eller låta mig styras av religiösa dogmer som jag inte tror på.
Är det någon frihet i världen en människa bör äga så är det sin egen tro och övertygelse. Men tyvärr ser det inte ut så i samhället. Barn fostras ofta att tro på ett visst sätt genom sina föräldrar eller andra auktoriteter. De får ingen chans eller utrymme att skapa sig en egen uppfattning. Det lokala samhället, familjen och den närmast styrande religionen blir det som barnen exponeras för. Det som finns i andra länder, i andra familjer och samhällen blir främmande och okänt.
Själv har jag alltid varit en sökare, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med religionen för den inskränker på min frihet. Jag vill inte ha några utsatta regler och restriktioner på min relation med Gud. Min relation med Gud skapar jag på egen hand. Jag är övertygad om att Gud lyssnar på mig oavsett om jag sitter hemma eller i kyrkan och ber. Min egen upplevelse är att jag kommer mycket närmare Gud när jag sitter på min egen kammare och vänder mig inåt...än när jag sitter i en stor församling. I församlingen påverkas jag av det kollektiva medvetandet, och där kan det bli svårt att skilja agnarna från vetet. I sorlet tappar jag bort mina egna tankar och påverkas av min omgivning. Det kan bli suggestivt och hypnotiserande och jag kan lätt dras med i andras energier. Precis som när man går på en hockeymatch och eldas upp av hejarklack och publikens galna entusiasm. Likadant om jag går på en häftig konsert.
Jag hyser dock respekt för människor som behöver stöd från omgivningen i sin tro och som känner sig uppfylld av att mötas i kyrkor och församlingar. Man kanske blir stärkt i sin tro och känner sig närmare Gud.
Själv hittar jag Gud inom mig själv, i naturen och i förtroliga möten med andra människor. Min Gud finns tillgänglig närsomhelst och varsomhelst. Min Gud tittar inte på klockan och ber mig inte utföra uppdrag till församlingen. Min Gud vill bara att jag möter upp i fred och kärlek, varhelst jag går och att jag uppmärksammar mina egna handlingar. Vad får mitt handlade för konsekvenser för andra? Hur vill jag bli bemött och hur bemöter jag andra? Min Gud struntar i om jag är kristen,muslim eller buddist. Min Gud bryr sig inte om ifall jag går i kyrkan på söndagar eller om jag hellre sitter på en stubbe i skogen. Därför tar jag avstånd från hierarkier som försöker sätta sig över individen och dela in människor i olika fack.
Kyrkan och religionen har gjort mycket gott för mänskligheten, men mest ont om man ser hur det ser ut i världen idag och även historiskt sett. Det finns andra organisationer och föreningar som gör gott för mänskligheten utan att sätta sig över individens tro. Utan vårt frihetstänkande och vår fria tro, kan vi fortsätta leva som fångar i ett mentalt fängelse i resten av våra liv.
Är det någon frihet i världen en människa bör äga så är det sin egen tro och övertygelse. Men tyvärr ser det inte ut så i samhället. Barn fostras ofta att tro på ett visst sätt genom sina föräldrar eller andra auktoriteter. De får ingen chans eller utrymme att skapa sig en egen uppfattning. Det lokala samhället, familjen och den närmast styrande religionen blir det som barnen exponeras för. Det som finns i andra länder, i andra familjer och samhällen blir främmande och okänt.
Själv har jag alltid varit en sökare, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med religionen för den inskränker på min frihet. Jag vill inte ha några utsatta regler och restriktioner på min relation med Gud. Min relation med Gud skapar jag på egen hand. Jag är övertygad om att Gud lyssnar på mig oavsett om jag sitter hemma eller i kyrkan och ber. Min egen upplevelse är att jag kommer mycket närmare Gud när jag sitter på min egen kammare och vänder mig inåt...än när jag sitter i en stor församling. I församlingen påverkas jag av det kollektiva medvetandet, och där kan det bli svårt att skilja agnarna från vetet. I sorlet tappar jag bort mina egna tankar och påverkas av min omgivning. Det kan bli suggestivt och hypnotiserande och jag kan lätt dras med i andras energier. Precis som när man går på en hockeymatch och eldas upp av hejarklack och publikens galna entusiasm. Likadant om jag går på en häftig konsert.
Jag hyser dock respekt för människor som behöver stöd från omgivningen i sin tro och som känner sig uppfylld av att mötas i kyrkor och församlingar. Man kanske blir stärkt i sin tro och känner sig närmare Gud.
Själv hittar jag Gud inom mig själv, i naturen och i förtroliga möten med andra människor. Min Gud finns tillgänglig närsomhelst och varsomhelst. Min Gud tittar inte på klockan och ber mig inte utföra uppdrag till församlingen. Min Gud vill bara att jag möter upp i fred och kärlek, varhelst jag går och att jag uppmärksammar mina egna handlingar. Vad får mitt handlade för konsekvenser för andra? Hur vill jag bli bemött och hur bemöter jag andra? Min Gud struntar i om jag är kristen,muslim eller buddist. Min Gud bryr sig inte om ifall jag går i kyrkan på söndagar eller om jag hellre sitter på en stubbe i skogen. Därför tar jag avstånd från hierarkier som försöker sätta sig över individen och dela in människor i olika fack.
Kyrkan och religionen har gjort mycket gott för mänskligheten, men mest ont om man ser hur det ser ut i världen idag och även historiskt sett. Det finns andra organisationer och föreningar som gör gott för mänskligheten utan att sätta sig över individens tro. Utan vårt frihetstänkande och vår fria tro, kan vi fortsätta leva som fångar i ett mentalt fängelse i resten av våra liv.
 |
| Ett fritt sinne är ett upplyst sinne... |
Jag fick mig verkligen en tankeställare och började ifrågasätta min egen tro. Är uppvuxen i ett kristet hem och jag har aldrig tänkt på att jag kanske hade varit annourlunda om jag växt upp någon annanstans. Bra skrivet!
SvaraRadera